Kalabaliken i Bender ägde rum den 1 februari 1713. Efter slaget vid Poltava 1709 flydde Karl XII tillsammans med några hundra svenskar och ett stort antal kosacker till Osmanska riket, där de tillbringade en lång tid, se Karl XII:s vistelse i Bender.
Den 1 februari 1713 fick turkarna nog av gästerna och försökte med vapentvång förmå kungen att avresa. Karl XII höll tillsammans med ett fyrtiotal karoliner stånd mot cirka 600 turkar innan kungen springande snavade på sina egna sporrar och blev tillfångatagen. ”Folksamling” heter på turkiska kalabalık, vilket blivit ett svenskt lånord med betydelsen ”förvirring” eller ”stor oreda”.
Livdrabanten Axel Erik Roos utmärkte sig särskilt under kalabaliken och berättelserna säger att han under dagen räddade kungens liv tre gånger.
I motsats till Karolinernas disciplinerade, offensiva taktik så utövades i Bender ett väl improviserat försvar. Utanför Kungshuset byggdes 6 pilformade redutter bestående av tunnor med fruset vatten eller grus som skydd mot kulor. Samtliga fönster spikades igen med brädor som endast lämnade små skottgluggar kvar, medan byggnadens väggar var kraftiga nog att stå emot den osmanska arméns gammalmodiga artilleripjäser. Försvararna förlitade sig på flera faktorer för att eventuellt kunna segra: överlägsen utrustning, stark disciplin, mängder av ammunition och fiendens vilja att ta Karl XII och hans män levande. Särskilt det sistnämnda skulle få en avgörande roll, då många turkiska soldater försökte nå fram till den svenska konungen utan att bry sig om hans väl förberedda livgardister. Konungen själv lär ha ansvarat för många turkars liv under belägringen.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Innehållet ej klart

Slaget vid Porrassalmi utspelade sig den 12-13 juni 1789, En svensk-finsk trupp under Jakob Karl Gripenberg på cirka 750 man besegrade den ryska kåren på cirka 7 000 – 8 000 man vid den finska sjön Porrassalmi. Major Georg Henrik Jägerhorn utmärkte sig särskilt vid denna drabbning som på rysk sida leddes av Jägerhorns tidigare stridslärare Göran Magnus Sprengtporten.
11 juni fick överstelöjtnant Adolf Aminoff vid Savolax regemente som befann sig i Sankt Michels socken rapport om slaget vid Kyrö några dagar tidigare, och att svenskarna där besegrats, och att armén nu befann sig på flykt mot hans område, tätt följda av ryssarna. Major Georg Henrik Jägerhorn, som så nyligen som 8 juni ankommit från Stockholm fick order att möta fienden med trupperna från Savolax regemente om ca 500-600 man och två kanoner och försöka fördröja ryssarnas fortsatta frammarsch.
Klockan 8 på kvällen den 11:e var man framme vid Porrassalmi och började göra förhuggningar och kasta upp försvarsvallar och byggde en travers i anslutning till en bro som här måste passeras. Under tiden blev kapten Adlercreutz vid Nylands dragoner utskickad att rekognosera fiendens rörelser. Vid Sockala by en halv mil från utsattes en fältvakt för att kunna följa fiendens frammarsch. Sedan traversen var klar bestyckades den med de båda kanonerna under löjtnant Ugglas befäl.
På förmiddagen 12 juni ankom överste Gripenberg med en del av Björneborgs regemente och 60 Ryttare av Nylands dragoner under befäl av löjtnant Tandefelt. På kvällen kl 8 anfölls fältvakten av ryska trupper, förstärkningar utskickades men kl 11 på kvällen tvingades svenskarna trots det att dra sig tillbaka. Redan klockan 12 var ryska trupper med två kanoner framme vid bron och började beskjuta de svenska trupperna. Efter närmare 24 timmars attacker drog sig de ryska trupperna tillbaka.
Svenskarna led under sitt tappra försvar hårda förluster. Överste Gripenberg fick en kula i munnen. Kapten Georg Carl von Döbeln fick en kula i pannan, m. fl. sårade officerare

Andra slaget vid Porrassalmi utspelade sig den 18 juni och 19 juni 1789. Ryssarna, som dragit sig tillbaka till Kristina, anföll återigen efter att ha erhållit förstärkningar den 18 juni, och trots att även detta anfall slogs tillbaka, måste svenskarna likväl dagen därpå uppge sin ställning och dra sig tillbaka till Jokkas.

(delvis utdrag ur Wikipediia)

Fredriksten är en fästning vid staden Halden (som 1665-1928 hette Fredrikshald) i Norge, uppkallad efter Fredrik III av Danmark. En svensk belägring av Fredrikstens fästning påbörjades den 20 november. Belägring fortsatte till den 14 december samma år då de krigströtta svenska styrkorna gav upp företaget som en följd av att Karl XII hade stupat.
Den svenske kungen Karl XII hade bestämt sig: Nu skulle han en gång för alla krossa ärkefienden Danmark-Norge som hotade med att erövra svenska områden.
Kriget mot Norge började i augusti 1718 med ett anfall från Jämtland och in i Trondheim och fortsatte med anfall från både Värmland, Dalsland och Bohuslän. Totalt deltog 60 000 svenska soldater i anfallet.  Med en styrka på 35 000 man gick han på hösten år 1718 mot Fredrikstens fästning i den norska staden Halden. Med sig hade Karl XII den franska belägringsexperten Philippe Maigret. Senare kom även Carl Gustaf Rehnskiöld, frigiven efter rysk fångenskap.
Karl XII var säker på att hans armé lätt skulle kunna inta fästningen genom att storma den. Fredriksten var år 1718 en ganska ny men hårt prövad fästning. Staden Halden hade redan en försvarsanläggning som skulle skydda trakten mot en svensk invasion. Men under Roskildefreden år 1658 – då Danmark bland annat av­stod Skåne, Halland och Blekinge till Sverige – tvingades den danske kungen Fredrik III även avstå Bohuslän vid den sven­ska gränsen. Med den nya gränsdragningen låg Halden plötsligt mycket nära fiende­land. Och då svenskarna flera gånger angrep den nya gränsstaden beslöt Fredrik III år 1660 att uppföra en ny fästning där.
De 1 400 man som nu försvarade fästningen visste att vägen mot Oslo låg öppen om Fredriksten föll. De kämpade därför så desperat att svenskarna avbröt sitt anfall. De svenska trupperna omringade i stället fästningen och i november var Fredriksten helt omgärdad av svenska skyttegravar. Den 27 november stormade 200 svenskar, med Karl XII i spetsen, fästningens framskjutna fort Gyldenlöve som man snabbt erövrade. Under de kommande nätterna grävde man nya löpgravar Samtidigt hade det tunga artilleriet hunnit fram och nu inleddes ett kraftigt bombardemang mot fästningen. Kanonerna tvingade försvararna att dra sig tillbaka från de yttre bastionerna och svenskarna intog genast den yttre befästningsvallen. På kvällen den 30 november ställdes bombningarna in. Karl XII gav order om att fästningen skulle stormas nästa morgon och han gick ut för att hälsa på soldaterna. Det var en frostklar kväll. Mellan klockan nio och tio bröts tystnaden av ett skott. Ingen kunde höra varifrån det kom men alla duckade instinktivt. När svenskarna reste sig såg de att kulan hade träffat deras kung i tinningen och fortsatt ut på andra sidan huvudet. Karl XII dog omedelbart. I och med hans död försvann all kampvilja hos de redan krigströtta svenskarna och dagen därpå beslöt de svenska generalerna att häva belägringen och dra sig tillbaka till Sverige med sin döde kung.
Den här händelsen fortsätter att väcka känslor än i dag och den stora frågan som många ställer sig är: vem sköt Karl XII? En av teorierna är att kungen sköts av en svensk förrädare och att mördaren använde en knapp. På ett museum i Varberg finns till och med den knapp som ska ha använts. Kungens skalle har undersökts flera gånger i jakten på nya bevis, bland annat 1746, 1859 och 1917. De senaste åren har forskare anlitat ballistik-experter som mer eller mindre slagit fast att skottet måste ha kommit från den norska fästningen. Det stämmer både med skottets riktning och den skada som kulan åstadkommit. Men skottet var troligen inte avsett för kungen. Soldaterna på fästningen sköt salva efter salva i mörkret mot den löpgrav där man visste att svenskarna grävde.
Löpgraven där kungen befann sig är i dag markerad med stenrader och några meter längre bort finns ett minnesmärke från 1938.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Isted är Danmarks historias största slag och utkämpades under Frederik VII:s regeringstid under Treårskriget den 25. juli 1850 på Isteds Hed, norr om staden Schleswig i Sydslesvig. En dansk armé på 40 000 man under general Gerhard Christoph von Krogh kämpade mot 34.000 slesvig-holstenere och tyskar vilka anfördes av general Karl Wilhelm von Willisen. Resultatet av 12 timmars strid var 3 000 stupade och sårade danskar och 2 500 slesvig-holstenere. Danskarna vann slaget, men slesvig-holstenerne lyckades dock dra sig tillbaka.
Tidligt på morgonen startede en dansk framryckning mot Isted. Strax sydväst om Isted kom general Schleppegrel och överste Lässöes styrkor i mycket våldsam strid. Rapporter om problem på vänstra flanken fick general Krogh att omdirigera den danska brigad som skulle avskära slesvig-holsteinernas reträtt mot söder. Danskarnas vänstra flank klarade under tiden av problemet genom att förstärka med en annan brigad. Då huvudstyrkan samtidigt riktade ett samlat anfall mot slesvig-holsteinarnas armé, var fiendens nederlag och tillbakaryckning snart en realitet, men då var det för sent att inringa den slesvig-holstenska hären. Efter slaget retirerade Willisen till Rendsburg.
Danmark förlorade då 3 600 man och motståndarsidan 4 500 man i döda, sårade och fångar. Bland de fallna var bl.a. general F.A. Schleppegrel och överste Frederik Læssøe. Efter slaget fortsatte den danska armén söderut för att befästa Dannevirke.
Genom slaget vid Isted bragtes det slesvig-holsteinska upproret mot Danmark till ett slut.

Till minne av de fallna danskarna i Treårskriget 1848-50 skapade Herman Wilhelm Bissen Istedlejonet, som efter fler flyttningar nu åter står uppställt i Alter Friedhof i Flensburg..

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Svensksund, även kallat andra slaget vid Svensksund, var ett sjöslag mellan en svensk och rysk flotta. Det ägde rum i Svensksund (finska: Ruotsinsalmi, ryska: Rochensalm) utanför nuvarande staden Kotka vid Finska vikens nordöstra kust den 9 juli 1790, som en del av Gustav III:s ryska krig. Det utkämpades mellan flottor som nästan helt bestod av årdrivna fartyg (galärer, schebecker, ”skärgårdsfregatter”, kanonslupar). Det blev också det sista större sjöslaget där galärer deltog.
Den svenska styrkan låg i en defensiv position vid Svensksund medan den ryska styrkan försökte anfalla och med ett slag förinta den svenska skärgårdsflottan. Resultatet var ett katastrofalt nederlag för Ryssland med stora förluster i fartyg och manskap samtidigt som svenskarnas förluster var minimala.
Det anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom ett för Sverige fördelaktigt fredsfördrag^. Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog i slaget betraktas sjöslaget också vara det allra största i Östersjöns historia
Den svenska flottan hade bara några dagar innan slaget lyckats bryta sig ut ur Viborgska viken, där man sedan den 3 juli 1790 varit blockerad av en rysk flotta i det som senare kallats Viborgska gatloppet. Under direkt ledning av svenske kungen Gustav III hade man samlat skärgårdsflottan i Svensksund utanför nuvarandestaden Kotka i Finland. Örlogsflottan, som bestod av de större segelfartygen, seglade till Sveaborg där den bevakades av den ryska örlogsflottan.
Den 5 juli var de årdrivna fartygen i skärgårdsflottan på plats i Svensksund. Kungen ville ta upp striden igen men många officerare motsatte sig det. Överstelöjtnant Carl Olof Cronstedt som anlänt med sin pommerska eskader stöttade kungen kraftigt. På morgonen inför slaget byttes flaggkaptenen överste George de Fres, som var emot fortsatta strider, ut mot Cronstedt. Den ryska flottan leddes av den tyske prinsen Karl av Nassau-Siegen. Efter en lång rodd var hans styrka framme vid Svensksund den 9 juli. Hans besättningar var trötta. Karl beordrade ändå ett anfall.
Svenskarnas flotta bestod av totalt 195 stridsfartyg, ( 6 större fartyg, 18 galärer och halvgalärer, 99 kanonslupar, 54 kanonjollar, 11 kanonbarkasser och 7 mörsarbarkasser) med 1 000 kanoner och en besättning på 12 500 man. Den låg i stridslinje i vinkel mellan Mussalö och Kutsalö.
Den svenska centern bestod av fem skärgårdsfregatter: Kutterbriggen Alexander, som fanns närmast Kråkskär, därefter Torborg, Ingeborg, Starkodder och Styrbjörn. Mellan dessa fanns totalt 16 galärer. I centern skulle även fregatten Norden ha funnits med, men hon kom till Svensksund först kl 5 på morgonen den 9 juli och fick istället lägga sig alldeles bakom de övriga i centern. Chef för centern var Victor von Stedingk som fanns ombord på Styrbjörn. Gustaf III fanns först ombord på turuman Amphion men gick med Cronstedt och staben i kungaslupen för att bättre kunna observera striden.
Flottans högra flygeln leddes av Jakob Törning och bestod av ett 40-tal kanonslupar och barkasser från Bohusbrigaden. Flygeln sträckte sig från Musslaö till Kråkskär. Den vänstra flygeln leddes av Claes Hielmstierna och bestod också av ett 40-tal kanonslupar samt kanonjollar ur den Finska eskadern. Några mörsarbarkasser låg placerade i en linje fram emot Sandskär och Lehmäsaari. ”Svensksundshålet” var skyddat av galären Jemtland och en division kanonslupar.
Därmed kunde fienden beskjutas från två håll. Svenskarna hade dessutom monterat upp batterier på de närliggande öarna.
Den ryska flottan bestod av 31 större och 242 mindre fartyg och en besättning på ca 14 000 man, alla kommenderade av prins Nassau. Ombord fanns 1 200 kanoner. Dess vänstra flygel leddes av Slissov och bestod av 48 mindre fartyg samt ett flytande batteri. Den högra flygeln leddes av Buxhoevden och bestod av 10 galärer och drygt 20 kanonslupar.
Striden inleddes på flyglarna. Ryssarna sökte ett avgörande på sin vänstra flygel men svenskarna gick till motanfall och lyckades till sist vid 11-tiden bryta sig igenom med svåra ryska förluster som följd. Bland annat sänktes ryssarnas flytande batteri samt flera ryska galärer. Därefter kom man även åt att beskjuta de stora ryska fartygen i mitten som nu trängdes allt närmare varandra.
Den svenska vänstra flygeln var mycket stark och vid 15-tiden lyckades den kringgå fienden genom det grunda sundet mellan Kutsalö och Lehmäsaari och anfalla den ryska högern i ryggen. Nassau begick då sitt ödesdigra misstag emedan han beordrade sin högerflygel att möta detta. Denna rörelse i den ryska högra flygeln uppfattades som en reträtt och spred sig till de övriga ryska skeppen och förorsakade omfattande oordning i leden.
Den ryska centern som var invecklad i hårda strider stod nu isolerad. Den ryska fregatten Nikolai träffades och sjönk på ett par minuter. Samtidigt utsattes den vänstra ryska flygeln under Slissov för ett hårt angrepp av den svenska vänstra flygeln. Den ryska flottan sköts sönder och samman och vid 16-tiden började de ryska fartygen att fly. Strider pågick tills mörkret föll. Under reträtten förliste många ryska fartyg och ett stort antal strök flagg. Svenska fartyg förföljde de flyende ryska fartygen ännu nästa morgon.
De ryska förlusterna var mycket omfattande och uppgick till ca 60 fartyg, en tredjedel av flottan och cirka 9 500 man varav 6 000 togs tillfånga. Förlusten var en katastrof för ryssarna. Sverige förlorade endast ca 700 man i döda och sårade samt sex galärer.
Det största krigsbytet blev prins Nassaus flaggskepp Catarina med prinsens tillhörigheter kvar ombord. Den nya flaggkaptenen Carl Olof Cronstedt, som till väsentliga delar kan tillskrivas segern, befordrades till överste och fick riddartecknet av Svärdsordens stora kors för sina insatser.
Den svenska segern vid Svensksund förändrade radikalt det politiska läget. De avbrutna fredsförhandlingarna kunde återupptas och fred slöts med Ryssland i Värälä i Finland den 14 augusti 1790. Kort därpå kunde den obesegrade kungen återvända till Sverige såsom ”fredens återställare”.
(delvis utdrag ur Wikipedia)