Ett uppror bland de tyska invånarna i Schleswig-Holstein i början av 1848 med krav på frigörelse från Danmark ledde till schleswig-holsteinska kriget 1848–1851, där Danmark stod som segrare.
Den nye kungen Kristian IX av Danmark undertecknade dock den 18 november 1863 en ny grundlag, den så kallade novemberförfattningen, som gällde för Danmark och Schleswig, men inte Holstein.
Det danska agerandet ledde till att prins Fredrik av Augustenburg den 19 november utropade sig till hertig Fredrik VIII av Schleswig-Holstein och den 18 januari 1864 överlämnade Preussen och Österrike ultimatum om att novemberförfattningen skulle dras tillbaka. Då Danmark vägrade inleddes kriget.
Den 1 februari 1864 gick en preussisk-österrikiska styrka på omkring 60 000 man in i Schleswig. Den danska armén om 35 000 man var uppställd längs befästningsverket Dannevirke, som dock inte var i särskilt gott skick. Den 2 februari angrep preussarna men kastades tillbaka. Österrikarna anföll den 3 februari och intog Kongshöj efter en intensiv strid. Detta ledde till att natten mellan 5 och 6 februari övergavs Dannevirke med 200 kanoner och stora förråd och huvuddelen av den danska armén begav sig till Als och Sundeved. Den 28 mars anföll preussarna den danska Dybbölställningen, men slogs tillbaka och den 2 april påbörjades ett två veckors långt artilleribombardemang av staden Sönderborg och av de relativt oförberedda danska skansarna, som inledningsvis höll ut trots svåra förutsättningar. Den 18 april genomförde de preussiska styrkorna den länge förberedda stormningen av Dybbøl, som föll på några timmar.
Därefter utrymde danskarna även fästningen Fredericia utan strid den 28 april. Fredskonferensen sammankallades den 25 april och 9 maj slöts vapenvila som dock upphörde 25 juni utan att fred hade slutits. Den 29 juni förde prins Fredrik Karl sina trupper i båtar över Alssundet. De 12 000 man starka danska arméstyrkorna på Als blev överrumplad och fick inget understöd från den danska flottan. Den tvingades därför överge hela fästningsartilleriet på Als och bege sig till Fyn. Detta bröt slutligen danskarnas stridsvilja.
Eftersom varje hopp om utländsk hjälp var uteslutet inledde Danmark 1 augusti fredsförhandlingar i Wien. Den 30 oktober slöts sedan freden i Wien, med resultatet att Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas.
Under intryck av skandinavismen hade en del svenskar och norrmän deltagit som frivilliga i schleswig-holsteinska kriget. Dessa stämningar levde kvar på 1860-talet, och hade en varm anhängare i kung Karl XV, som vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet den 22 juli 1863 hade lovat svenskt militärt stöd i händelse av ett nytt krig med Preussen, och utlovade 20 000 man till Dannevirke. Detta ingick inte i den svenske kungens befogenheter vid denna tid, och den svenske statsministern Louis De Geer vägrade, stödd av sin regering, att ställa sig bakom sådana riskabla löften. Löftet upphävs vid Ulriksdalskonferensen den 8 september 1863.
Även om Sverige aldrig deltog officiellt på den danska sidan kom ett antal svenskar att delta som frivilliga i kriget. Totalt tjänstgjorde 434 svenska frivilliga i Danmark. 134 av dessa ingick i Strövkåren, ett särskilt förband bestående av två kompanier av huvudsakligen svenska frivilliga som organiserades i mars 1864, och som kompletterades med norska frivilliga och danska soldater. Från 15 januari till 7 maj 1864 beviljade den svenska regeringen 50 svenska officerare och 18 lägre befäl tjänstledigt för tjänstgöring i Danmark.
I den danska krigssjukvården deltog frivilliga från Sverige: 19 läkare, nio studenter, nio militärläkare och en professor i kirurgi samt åtminstone sju sjukvårdsutbildade diakonissor. De gjorde insatser vid krigssjukhus eller i anslutning till sjuktransporter. Av de svenska läkarna tjänstgjorde flertalet vid det fältsjukhus som inrättats på Augustenborgs slott på ön Als.
Minnesdag: 04-18.
Gravsten av marmor rest år ?? Marmor. Storlek: h 80, b 50, d 10 cm.
Text: HER HVILER TO AF CAPT. AARÖES COMMANDO SOM FALDT FOR DANMARKS SELVSTAENDIGHEDDEN 18de APRIL 1864. CARL ANDERSON SVENSK FRIVILLIG, OLE OLSEN KJÖGE. DETTE MINDE SATTES AV KAMMERATERNE.

Från 1840-talet präglades hertigdömena Slesvig och Holstein som ingick i en personalunion med Danmark, av såväl dansk som tysk nationalism.
Under ”revolutionsåret” 1848 förstärktes kraven bland den tyska befolkningen som krävde en fri författning gemensam för de två hertigdömena. Kraven avvisades av den danska regeringen och i mars 1848 utropade den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt och den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848. Den danska armén besatte sedan Slesvig och Eckernförde, men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 man från Hannover och Preussen som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke och fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta men den 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall och intog Dybbølhöjden och slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i denna, började kriget på nytt den 3 april 1849. Ett nytt slag på Dybbølhöjden 13 april vanns i huvudsak av danskarna, som dock drog sig tillbaka till Als. När danskarna den 23 april gick till anfall mot Kolding slogs de tillbaka av de slesvig-holsteinska trupperna och den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades.
Den 10 juli slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts den 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes varför detta blossade upp igen bara några veckor efter fredsavtalet.
1850 års strider inleddes den 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Därefter utkämpades endast småstrider, den sista av dem nyårsdagen 1851.
Kriget avslutades genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila, var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Norge och Sverige där den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan accepterades. När kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland dessa fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Gravstenar över fyra stupade svenska gardessoldater i Första Schleswig-Holsteinska 1848-50 (Juhlin och Asp af Svea Lifgardet samt Franz Wichmann och Carl August Lindal af Svea Andra Gardet) samtliga 1948. Natursten. Storlek: h 70, b 50 cm
Text: CARL AUGUST LINDAL AF SVEA ANDRA LIFGARDET DÖD 28 AUGUSTI 1848. Övriga stenar oläslig text.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864.
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 8 mars.
Dansk gravsten över norske, frivillige läkaren Sören Daniel Schiötz på Augustenborgs sjukhus 1864. Rest samma år (dansk beteckning MSS-352). Granitsten med inlagd marmorplatta. Storlek: h 90, b 90, d 30 cm.
Text: SØREN DANIEL SCHIØTZ LÆGE I DEN NORSKE HÆR, FØDT I STAVANGER 24 DECEMBER 1828. DØD PAA AUGUSTENBORG 8 MARTS 1864. HVAD I GLÆDENS STUND HAN LOVED HAN I NØDENS TIME VOVED, FLØJ FRA FJELD, FRA HJEM, FRA VIV, GAV FOR BRØDRENE SIT LIV.
Sören Daniel Schiötz anmälde sig som frivillig till den danska armén i februari 1864. Han blev först placerad på sjukhuset i Sönderborg och senare på Augustenborgs slott. Här insjuknade han och dog den 8 mars 1864 och begravdes två dagar senare.

I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning. Området bestående av hertigdömena Schleswig och Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.
Under ”revolutionsåret” 1848 utropade i mars den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848 och besatte sedan Slesvig men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.
Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849. Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades. Efter att Fredericia hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.
Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna.
Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Minnesdag: 5 juni.
Dansk gravsten över svenske frivillige premiärlöjtnanten Gustav Lorens von Sommelius vid 5.linjebataljonen 1848. Rest samma år (dansk beteckning MSS-335). Marmorplatta. Storlek: h 70, b 54 cm.
Text: PREMIERLIEUTENANT GUSTAV LORENS VON SOMMELIUS. SVENSK AF FÖDSEL FALDT HAN FOR DANMARK D. 5TE JUNI 1848.
Svenske frivillige premiärlöjtnanten Gustav Lorens von Sommelius stupade under 5.linjebataljonens strid vid Dybböls kyrka den 5 juni 1848 och begravdes den 9 juni.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864.
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 29 juni.
Dansk gravsten över svenske, frivillige sekundlöjtnanten Henrik Vilhelm Leonhard Berzelius vid 3.regementet 1864 rest 1964 (dansk beteckning MM-327). Granitsten med oval marmortavle. Storlek: h 85, b 75, d 15 cm.
Text: SVENSK FRIVILLIG UNDERLÖJTNANT H. V. L. BERZELIUS FÖDD D. 15.3. 1831 FALDEN FOR DANMARK I KAMPEN PAA ALS D. 29.6. 1864 FÖRE 1926 bar stenen följande inskrift: Minde over en dansk Officer falden i Kampen for Danmark den 29. Juni 1864 – Fred med hans Støv!
Då bara en officer från den danska armén är begravd 1864 på Ulkeböls kyrkogård, och då denne ligger i samma inhägnad som 24 okända soldater, bör det vare Henrik Vilhelm Leonhard Berzelius, som är begravd här. På prost Thyssens uppmaning ändrades därför inskriften 1926 till den nuvarande.
Sekundlöjtnant Henrik Vilhelm Leonhard Berzelius föll under striden vid Bertelsens gård i Kær den 29 juni 1864.

I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning. Området bestående av hertigdömena Schleswig och Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.
Under ”revolutionsåret” 1848 utropade i mars den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848 och besatte sedan Slesvig men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.
Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849. Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades. Efter att Fredericia hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.
Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna.
Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Minnesdag: 5 juni.
Dansk gravsten över svenske frivillige premiärlöjtnanten Knut Otto Eric Friherre Leijonhufvud vid 2.bataljonen 1848. Rest samma år. Sandsten med fristående marmorplatta och med ett marmorkors överst (dansk beteckning MSS-323). Storlek: h 60, b 50, d 22 cm. Kors: h 76, b 48 cm.*ext: SVENSK PREM. LIEUTENANT KNUD OTTO ERIC FRIHERRE AF LEYONHUFVUD FÖDT 27. APRIL 1823 FALDT I SLAGET VED DYPPEL DEN 5. JUNI 1848 – 1.JOH. 3.16. OGSAA VI ERE SKYLDIGE AT SÆTTE LIVET TIL FOR BRÖDRENE – DETTE MINDE SATTES HAM AF 2. BATAILLONS OFFICERER.
Knut Otto Eric friherre Leijonhufvud stupade under striderna den 5 juni, då hans kompani fick order att förfölja den vikande fienden. Hans kropp låg i St. Marie Kirke i Sönderborg tillsammans med andre fallna officerare, tills han blev begravd på Ulkeböls kyrkogård den 8 juni 1848 (Se MSS-109). Stavningen på gravstenen är inte korrekt. Den svenska adelsfamiljen använder formen Leijonhufvud.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 18 april.
Dansk grav- och minnessten över de svenska, frivilliga sekundlöjtnant Carl Leonhard Roos vid 20.regementet, sergeant Lars August Lundström vid 6.fästningskompaniet, korpral Gustav Robert Göransson vid 2.regementets 2.kompani och menige Peter Frederik Christoffer Lindblad vid 5.regementets 3.kompani 1864. Granitsten med marmorkrans rest 1864 (dansk beteckning MSS-259). Storlek: h 85, b 50, d 40 cm.
Text; 1864 SVENSKE FRIVILLIGE LEUT. C. L. ROOS SERGT. L. A. LUNDSTØM, CORPORAL C. R. GÖRANSSON. MENIG P. C. LINDBLAD. FALDNE I KAMPEN FOR DANMARK.
Gustav Robert Göransson vid 2.regementets 2.kompani stupade vid Skans IV den 29 mars och begravdes på Sönderborg kyrkogård den 1 april 1864.
Carl Leonhard Roos stupade under 20.regementets strid vid Langdamgaard den 18 april och blev begravd i massgraven på Dybböl Banke.
Lars August Lundström (märk det saknade ”R” i inskriften) vid 6.fästningskompaniet stupade i Skans IX den 18 april och blev begravd tillsammans med fyre danska och en preussisk soldat tätt bredvid.
Peter Frederik Christoffer Lindblad blev sårad under 5.regementets 3.kompanis kamp vid egendomen Frydendal norr om Sönderborg den 29 juni och avled på Sönderborgs sjukhus den 5 juli. Han begravdes på Sönderborgs kyrkogård den 10 juli 1864.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864.
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 18 april.

Dansk minnestavla över svenske frivillige, sekundlöjtnanten Gustav Hermann von Knorring vid 22. Regiments 5.kompani 1864. Granittavla. Storlek: h 40, b 50 cm. Det är okänt när den uppsattes och av vem (dansk beteckning MSS-096c).
Text: SVENSK FRIVILLIG UNDERLÖJTNANT G. H. VON KNORRING 22.INF. REGT. FALDEN 18.April 1864 HVILER I DENNE GRAV.

Sekundlöjtnanten Gustav Hermann von Knorring stupade vid Skans II den 18.april 1864. Ursprung-ligen var hans gravplats okänd, men 1914 skänkte general von Sass-Jaworski, som deltog som premiärlöjtnant i stormningen av Skans II, Gustav Hermann von Knorrings sabel till Sönderborgs Museum. Han upplyste då Jens Raben, om att han själv var med om att begrava von Knorring i massgraven för de 209 danska soldaterna 1864.