Svenska frivilligbataljonen (SFB) eller Hangöbataljonen som den också kallas var en svensk bataljon som 1941 deltog vid belägringen av den sovjetiska flottbasen på Hangö udd i sydvästra Finland. Bakgrunden till denna var att i de fredsförhandlingar som följde efter vinterkriget var ett av villkoren att Finland skulle arrendera ut Hangö udd åt Sovjetunionen för en tid av 30 år.
Strax efter fortsättningskrigets utbrott den 26 juni 1941 började svenskar visa sitt intresse om att frivilligt tjänstgöra i Finlands försvarsmakt. Efter en mycket hård gallring bland de frivilliga svenskarna transporterades de efterhand med båt över till Åbo där de efter en kort utbildning kommenderades till Hangöfronten i Västnyland. Den första svenska frivilligkontingenten anlände den 24 juli 1941 och den 10 augusti ansågs tiden mogen att bilda ett eget svenskt truppförband, Svenska Frivilligbataljonen (SFB). Totalt uppgick styrkan då, allt som allt, till drygt 800 man. Bataljonen bestod av ett stabskompani, tre jägarkompanier och ett tungt kompani med 5 kulsprutetroppar, 3 granatkastartroppar och 1 pansarvärnspluton. Svenska Frivilligbataljonen svor faneden den 17 augusti 1941 och underställdes kommendören för Hangöuddsavsnittet. Då hade kriget på där redan pågått i nästan två månader.
I början av fortsättningskriget hade finländarna haft långtgående planer på ett massivt anfall mot sovjetiska Hangöbasen men marskalk Gustaf Mannerheim avblåste operationen redan efter bara två dygn. Därefter bestod stridverksamheten på Hangöfronten närmast av ställningskrig där artilleriet spelade huvudrollen. Patrulluppdrag bakom fiendens linjer hörde vanligen nattetid till vardagssysslorna på ömse sidor om gränsen. Vardagen bestod även av vakttjänst och fältarbeten. Propagandakrig i olika former förekom också. Granater föll då och då över de svenska ställningarna, och kulsprute- och gevärseld sprutade sporadiskt genom träden. Sovjetiska prickskyttar utgjorde ett ständigt närvarande hot.
Den 7 oktober besöktes bataljonen av HKH prins Gustaf Adolf. Den 25 oktober 1941 fick de sovjetiska styrkorna order om att med hjälp av den sovjetiska östersjöflottan börja utrymma Hangöbasen. På grund av att väderleken gynnande transporterna upptäcktes verksamheten inte av finländarna. Sent på kvällen den 2 december 1941 lämnade det sista sovjetiska örlogsfartyget Hangö.
Befriandet av Hangö stad blev därefter alldeles som en sprinttävling eftersom både svenskarna och finländarna ville komma först in i staden. Kapten Anders Grafströms förstärkta jägarkompani drog det längsta strået och den 4 december 1941 klockan 06.25 nådde förplutonen salutorget i Hangö, och klockan 08.00 gav kapten A. Grafström order om att hissa den medhavda finländska flaggan på rådhusets tak. De svenska soldaterna sköt salut och ropade ”Gud bevare Finland”, medan den finländska flaggan hissades till toppen.
En finländsk patrull anlände en halv timme senare med motorbåt till Hangöby. Den finländska patrullen bestod av fyra man och leddes av löjtnant Karl-Ove Berglund. I patrullens sällskap fanns dessutom fem eller sex krigskorrespondenter. Då patrullen närmade sig torget upptäckte de män som gick omkring där i bruna rockar. Det dröjde inte lång stund förrän de blev varse om att det var deras vapenbröder från Sverige.
I rykande snöstorm mottog marskalk Mannerheim i Harparskog den 15 december 1941 de trupper som kämpat på Hangöfronten vilka avtackades i en dagorder, i vilken de svenska frivilliga gavs ett särskilt erkännande. Det kan nämnas, att vid ceremonin fördes för första gången Hangöbataljonens fana.
Svenska frivilligbataljonen hemförlovades den 18 december 1941. De som så önskade erbjöds att stanna kvar och fortsätta sin tjänstgöring i Finlands försvarsmakt. Den hemvändande Hangöbataljonen mottogs i Stockholm av hurrande folkmassor. Av de svenska frivilliga som valde att stanna kvar bildades sedermera Svenska frivilligkompaniet som sattes in i striderna på östra gränsen vid Svirfronten. Förlusterna för Svenska frivilligbataljonen belöpte sig till 25 stupade och 75 sårade.

Svenska frivilligkompaniet eller Svirkompaniet, var under finska fortsättningskriget (1942– 1944) ett svenskt frivilligförband som till en början kämpade vid Svirfronten och sedermera deltog i våldsamma slaget vid Tali-Ihantala på Karelska näset 1944. Svenska frivilligkompaniets mannar hade högt anseende hos sina finländska vapenbröder, och fick idel lovord för sina insatser. Förbandet upplöstes på hösten 1944.
Svenska frivilligkompaniet bestod främst av manskap som hade valt att stanna kvar i Finland för fortsatt krigstjänst, sedan Svenska frivilligbataljonen hade upplösts på Hangöfronten. En del av kompaniets manskap var emellertid helt nyanlända frivilliga från Sverige.
Kompaniet var underställt det svenskspråkiga finländska (finlandssvenska) infanteriregementet IR 13. Under sin existens tjänstgjorde totalt 404 man i kompaniet, dock inte samtidigt. I kompaniets tjänst stupade 41 man och 84 man sårades. I medeltal tjänstgjorde de i 9 månader, men nio man gjorde sin tjänst där under hela kriget.

Invid en stor sten, helt nära själva slagfältet, hade Lotta Svärd spänt upp sitt anspråkslösa tält den 14 september 1808 under slaget vid Oravais. Tältet var väl inte mer än ett vindskydd och ett och annat kulhål syntes i tältduken. Lotta Svärd var krigets marketentare och tillhandahöll brännvin, tobak och kanske något tilltugg mot betalning. Nu var hon gammal och ansiktet var väderbitet och rynkigt. Hon hade följt armén alltsedan 1788 på Gustav den III:s tid. Då hade hon följt sin man, soldaten Svärd, när han drog ut i fält. Men soldaten Svärd stupade och hon blev ensam. Hon fortsatte ändå att följa armén, ty soldattorpet, där hon och Svärd hade bott, kunde hon inte längre återvända till, eftersom änkan efter en stupad soldat icke hade rätt till torpet. En ny soldat övertog torpet och änkan tvingades bort. Armén var allt hon hade, den blev hennes hem. Hon var soldaternas vän och soldaterna älskade henne, men hon var också en skarp observatör av sina grå gossar. Runeberg berättar om en karsk dragon, som efter slaget vid Oravais i övermod skroderade vid Lottas bod om sitt mod i striden och om sin stinna penningpung. Han ville bjuda alla på en omgång, men Lotta hade nog gett akt på honom, hur han i striden hetta dragit sig undan och klagat över ett obefintligt sår. Lotta sköt sin vredgade blick på den skrytsamme dragonen, knöt sin hand och sade: ”Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gav ej en sådan son.” Men ett stycke längre bort vid vägen satt en ung soldat stödd på sitt gevär med rocken genomvåt av blod. Hon visste vem den unge soldaten var och att han var från ett fattigt torp i skogen och inga pengar hade. ”Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått för den tappre till yttersta rand och det feltes ej stort, att till råge han fått två tårar till däribland.” Runeberg tog ofta förebilder till gestalterna i Fänriks Ståls Sägner ur verkligheten. Det är därför sannolikt att också Lotta Svärd hade en förebild. Enligt traditionen hette hon Brita Johanna Granlund och var född i Gamlakarleby (nuvarande Karleby) år 1782. Redan i 18 års ålder ingick hon äktenskap med fanjunkaren Abraham Ahlbäck (alias Svärd), som var född 1774. Då kriget kom och då fanjunkaren Ahlbäck drog ut i fält följde Brita Johanna med. Det sägs att hon var en resolut och bestämd kvinna. Hon rökte tobakspipa som soldaterna och unnade sig också en och annan sup, vilket bidrog till att göra henne populär. Efter nederlaget vid Oravais och reträtten norrut upphörde hon dock med sitt marketenteri. Fanjunkaren Ahlbäck klarade, i motsats till soldaten Svärd, livhanken i kriget och bodde sedan i Gamlakarleby och fick många barn med Brita Johanna. Han dog 1824, men Brita Johanna levde ända till 1859 och blev således nästan 80 år gammal. Runebergs Lotta Svärd är förebild och inspirationskällan till Lotta Svärdsrörelsen, som var en kvinnlig, frivillig försvarsorganisation och som kom att ha stor betydelse för Finland under kriget 1939 – 44.

På platsen där Gustav II Adolf före slaget vid Breitenfeld 1631 samlade sina trupper innan han gick över Elbe, samlade även kronprins Karl Johan sin armé före det stora slaget vid Leipzig 1813. Till minne av dessa händelser restes den 2 september 1840 på tyskt, protestantiskt initiativ ett kors i närheten av Göritz/Coswig (det står vid en gräsbevuxen väg som går in till höger när man kommer från Göritz och kör mot Serno.) Än idag hålls årliga friluftsgudstjänster vid stenen.
Monumentet bestående av ett kors, med upphängt draperi över armarna, stående på en fyrkantig stenfot. På korsarmarna: 1631 1813. På foten: Eingeweiht 2 sep. 1840. Framför foten ligger en kullrig sten kallad ”Schwedenstein”, med en hästskolik fördjupning, enligt sägnen intrampad av Konung Gustaf II Adolfs häst.

Kyrkan i Göritz har fått sitt namn efter den 1632 vid Lützen stupade svenske kungen som 1631 hade sin armé förlagd i området. Originalskylten från det 1840 uppsatta minnesmärket förvaras numera i kyrkans vapenrum.

Det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och kapitulationen vid floden Dnjeper tre dagar senare, innebar en vändpunkt för Sveriges och Europas historia. Åtföljd av endast c:a 1000 man nådde kung Carl XII staden Bender i nuvarande Moldavien i slutet av juli. Här kom de att stanna i tre år. Kungens plan var att få den turkiske sultanen att gå i krig mot tsaren, som nu allt mer hotade det osmanska väldet, men år efter år gick utan att något avgörande nåddes.
1712 kom beskedet att Magnus Stenbock med den nya karolinska armén slutit vapenvila med fienden i Pommern. Sultanen fick uppfattningen att svenskarna avsåg att låta Turkiet bära hela krigsbördan och blev förbittrad. Han gav order om att kungen med våld skulle bortföras ur det svenska lägret och söndagen den 1 februari utbröt det som gått till historien som kalabaliken i Bender. Den förvirrade striden mot en sjufald övermakt slutade med att kungen och hans män blev fångar.
Fångenskapen tog dock snart slut då ett nytt bud från Pommern kom om att Stenbock slagit den gemensamme fienden vid Gadebusch. Sultanen ändrade genast åsikt och kungen fördes som högt ärad gäst till staden Demotika i nuvarande nordöstra Grekland.
Sedan Turkiet slutit fred med Ryssland insåg kungen till sist att hans bemödanden varit förgäves. Det gällde nu att så snabbt som möjligt ta sig hem till Sverige för att försvara det svenska väldets yttermurar, sedan Stenbock slutligen tvingats kapitulera i fästningen Tönningen i Holstein 1713. I slutet av september 1714 bröt Carl XII upp med sitt följe på 1.500 man för att söka sig hem till Sverige. Efter en månads långsam färd var man framme i staden Pitesti i Valakiet, nuvarande Rumänien. Här beslöt kungen att lämna huvudstyrkan och så snabbt som möjligt ta sig hem. För att dölja sina förehavanden drog han sig undan med sin uppvaktning till en lantgård och roade sig med ryttarlekar i två dagar, d.v.s. han tränade ridning inför den långa hemfärden.
Sent på kvällen den 27 oktober bröt kungen upp med två följeslagare, generaladjutanten Gustaf Fredrik von Rosen och överstelöjtnanten Otto Fredrik von Düring, var och en medförande en handhäst. Själv kallade sig kungen Peter Frisk, medan von Rosen fick namnet Johann Palm och von Düring Erik Ungern. Alla tre gav sig ut för att vara kaptener, men bar inte den sedvanliga karolinska uniformen.
De red hela natten över Valakiets slätter upp mot de transsylvanska alperna in i Siebenbürgen. De red fort och försökte hitta genvägar, med följd att de red vilse. Klockan tre på morgonen såg de en eld i skogen och hittade en svinaherde som låg och sov. De blev visade rätt väg och kom på kvällen fram till en by där de fick nattkvarter och bytte hästar. Här kvarlämnades von Rosen, kanske för att hålla kontakt med följet, men för de andra gick färden vidare över den Ungerska slätten. Man utnyttjade nu ordinarie postskjuts nattetid, för att Düring skulle få tillfälle att återhämta sig. Efter en särskilt skarp ritt hade han nämligen fallit som död av hästen.
Framme i Wien steg de på nytt till häst – det var nu den 3 november – och fortsatte färden upp längs Donau genom Tyskland, med undvikande av de större städerna. I Kassel tvingades dock konungen att, mot sin vana, tömma en bägare vin för att dölja vem han var.
Natten mellan den 10 och 11 november nådde kungen och hans följeslagare Stralsund. Det var 15 dagar sedan de lämnat Pitesti och på åtta dygn hade de tillryggalagt vägen mellan Wien och Stralsund.
Vid framkomsten ville inte kungen röja sin person och vakten kände inte igen majestätet som bar en brun rock, en svart allongeperuk, en stor hatt och skägg. I två timmar måste de båda uttröttade männen vänta utanför porten tills fästningskommendanten, general Carl Gustaf Dücker hann anlända. Dücker förde kungen till sin badstuga, där majestätet genast somnade med huvudet på ett bord.
Hans stövlar måste skäras bort och då dessa hade skavt upp en gammal skottskada i benet, måste en fältskär tillkallas. Kungens kläder var helt uppslitna och medan en skräddare tillverkade en ny uniform, dröjde det några dagar innan kungen kunde visa sig. Först i mars 1715 hann kungens hårt slitna trupp upp honom.
Minnestavlor över ritten har satts upp i Budapest och Debrecen-

Den sorbiska byn Nechern omnämns första gången i skrift i början av 1400-talet under namnet Necherin (1413 och 1415), Necheryn (1418) och Necherein (1421). Möjligtvis härstammar ortsnamnet från de tyska kolonisterna Necher, som under den tyska utbredningen österut övertog byn. En riddargods från början av 1500-talet är känt men senare blev detta sammanslaget med det närbelägna godset Wurschen.
Under det Stora Nordiska kriget uppehöll sig kung Carl XII 1706 under en kort tid i Nechern och med anledning av detta restes 1810 en minnessten, der Schwedenstein.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Saint-Barthélemy (även Saint Barts, Saint Barths, Saint Barth) är en fransk ö i Karibien. Den är en del av ögruppen Små Antillerna. Ön var åren 1784–1878 en svensk koloni, varefter den såldes tillbaka till Frankrike. Det svenska arvet på ön består av namngivningen av orter och gator samt öns vapen som bär de tre kronorna. År 1771 blev Gustav III Sveriges konung. Han ville att Sverige skulle återupprättas som en europeisk stormakt. Han hade blivit inspirerad av Danmarks stora vinster från dess kolonier i Västindien, och ville ha egna kolonier, som var en symbol för makt och prestige på den tiden. Den 23 augusti 1784 hade kungen ett möte med riksrådet och berättade att Sverige nu ägde en ö i Västindien. Detta kom uppenbarligen som en överraskning för många av medlemmarna i rådet. Den första rapporten om ön kom från den svenska generalkonsuln i den franska staden L’Orien Simon Bérard. Han rapporterade att: ”Den (Saint-Barthélemy) är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans.” Enligt Bérard fanns det inga större möjligheter att börja med jordbruk på grund av den dåliga jorden. Öns enda fördel var en bra hamn. Bérard rekommenderade att ön skulle göras till ett frihandelsområde. Vid den tiden hade Frankrike problem med att transportera de slavar som behövdes till kolonierna i området. Sverige skulle kunna försöka att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år. En annan tanke som Gustav III hade med ön var att använda den som länk för att kunna exportera svenska varor till USA, framförallt järn. Om Saint-Barthélemy blev en framgång kunde Sverige senare expandera till flera öar i området. De ledande länderna inom slavhandeln i Europa, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Spanien och Storbritannien, hade stora inkomster från vissa karibiska öar. Gustav III följde Bérards rekommendationer och försökte göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscenter. Slaveriet reglerades genom en lagstiftning, Svensk svarta kod, som ursprungligen skrevs på franska sedan på engelska^.. Kolonins lönsamhet minskade sedan Storbritannien öppnat sina västindiska hamnar för amerikansk handel, de spanska och portugisiska kolonierna i Sydamerika och Mellanamerika blivit fria och allmän frihandel införts. När vinsten uteblev måste svenska staten årligen skjuta till pengar för att bekosta öns underhåll, varför det år 1877 slöts ett fördrag med Frankrike om att återlämna Saint-Barthélemy. Efter en folkomröstning, i vilken endast en röst för fortsatt svensk tillhörighet avgavs, överlämnades ön den 16 mars 1878 och Frankrike löste in svensk egendom på ön

Gustavia är huvudort på ön Saint-Barthélemy bland de Små Antillerna i Västindien och tillhörde tidigare Guadeloupe men utgör sedan 2007 det fristående franska Collectivité d’outre-mer (yttermarina departementet) ”Collectivité de Saint-Barthélemy”. Den har sitt namn efter kung Gustav III av Sverige. Tre fort byggda I mitten och slutet av 1800-talet skyddade hamnen: Oscar (tidigare Gustav Adolf), Karl och Gustav. Fort Oscar är byggt på spetsen av Gustavia halvön och hyser idag öns gendarmeri. Place Vanadis är döpt efter det sista svenska krigsfartyget som lämnade ön 1878.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Finska gardesregementet bildades 1803 genom att Livregementets lätta bataljon bytte namn. År 1793 bröts den tredje bataljonen ur Änkedrottningens livregemente. uppkallat efter Gustaf III:s mor Lovisa Ulrika, loss och bildade Den värvade bataljonen av livregementsbrigadens lätta infanteri, som 1796 bytte namn till Livregementets lätta bataljon. Förbandet omorganiserades till Finska gardesregementet 1803 av Gustaf IV Adolf som förflyttade regementet till Finland. En del av regementet var förlagt på Sveaborg. Delar av officerskåren som var missnöjda över förflyttningen från Stockholm var motståndare till det gustavianska enväldet.
1808 tillkom delar av Svenska gardesregementet samtidigt som Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas undermåligt genomförda landstigningsförsök vid Helsinge och Lokalaks nära Nystad den 12 oktober 1808 under Finska kriget genom att degradera dem till ”vanliga” värvade regementen. De förlorade sina vita fanor och utmärkelsetecken. Officerarna måste sprätta bort sina guldknappar och ta bort vita plymer och fjädrar ur hattarna. Dessa elitförband med lång och ärorik historia placerades nu sist i rangskalan för rikets regementen. Finska gardesregementet döptes om efter regementschefen af Palén till af Paléns värvade regemente.
År 1809 återfick man gardesrangen under namnet Andra gardesregementet. Regementet förlades till Stockholm och namnändrades 1818 till Andra livgardet. Som värvat livgarde var man inkvarterat hos borgerskapet i Stockholm men från 1890 flyttade man in i nya kaserner vid Linnégatan. Regementet namnändrades 1894 till Göta livgarde (I 2).

(delvis utdrag ur Wikipedia)

En minnessten restes 1939 av Kungl Göta livgarde.

Finska artilleriregementet, No 4, har sitt ursprung i det svenska Artilleriregementet som sattes upp 1636. Regementets soldater rekryterades från Finland där det även var förlagt.
1794 delades Artilleriregementet upp i fyra regementen där Finska artilleriregementet var ett. Regementet utmärktes av att uniformen hade röd krage. Det var huvudsakligen förlagt i Helsingfors och bestod av tio kompanier.
Efter Finska kriget 1808-1809 flyttades delar av regementet till Sverige och förlades i Gävle som F d Finska artilleriregementet. Regementet lades ner två senare 1811 när två kompanier inordnades med Svea artilleriregemente (A 1) och tre andra med Wendes artilleriregemente (A 3). Dessutom bildades ett belägringskompani som inordnades i Göta artilleriregemente (A 2) och sattes som besättning i Varbergs fästning.
Artilleribrigaden i Finland ser sig som arvtagare till Finska artilleriregementet.