Eckartsberg är en stadsdel i Mittelherwigsdorf, Landkreis Görlitz, Sachsen.
Här skedde svenska arméns samling våren 1632 vilket förevigats genom en minnessten.

Sverige efter krigsslutet 1945 hade ett överskott på militära flygplan. Eftersom svenskar, med den legendariske Carl-Gustaf von Rosen i spetsen, hade anställts för att bygga upp det etiopiska flygvapnet, gavs en möjlighet att sälja svenska plan till Etiopien. Mellan 1947 och 1953 såldes sammanlagt 47 störtbombplan av typen B 17A till etiopierna, och sammanlagt 175 svenskar ur flygvapnet verkade i Etiopien fram till 1960-talets början.
I november 1947 levererades de första sjutton bombplanen. De flögs ned från Sverige av piloter ur F 6 i Karlsborg, F 7 i Såtenäs och F 21 i Luleå, och hade sällskap av personal från flygstaben och tekniker. Den 17 november var uppdraget fullgjort och 21 svenska flygofficerare och flygtekniker skulle återvända hem. De gick ombord på ett chartrat fraktplan, en Bristol 170 Freighter, från bolaget T-flyg. Ombord fanns också en besättning på tre man.
Vid sextiden på morgonen den 17 november lyfte planet från Addis Abeba och flög via Khartoum i Sudan där man gick ned för bränslepåfyllning. Därefter gjorde man ytterligare två mellanlandningar i Nordafrika innan man följande morgon flög ut över Medelhavet och tog en första paus i Catania på Sicilien. Därefter lyfte planet med sikte på Rom.
Enligt färdplanen skulle det svenska planet flyga rakt över öppet hav till en punkt ungefär tio mil norr om Neapel, där man skulle komma in över land. Redan i höjd med Stromboli något norr om Messinasundet lämnade kaptenen över till andrepiloten med order att gå direkt mot Rom på en höjd av 1 000 meter över havet, och sedan på 2 000 meters höjd när man kom in över land. Själv gick kaptenen för att sova.
Sedan hände något. Planet vek av i 90 grader in mot kusten. Varför? Var det den mänskliga faktorn, vilket den överlevande kaptenen förnekade i sitt försvar av den omkomne andrepiloten? Eller var det vädret: molnen tätnade och skymde de branta bergssidor som kantade den annalkande Amalfikusten? Än i dag vet vi inte säkert svaret.
Däremot vet vi alltför väl vilka konsekvenserna blev. Planet slog omkring klockan 16.15 lokal tid in i sidan på berget Monte Carro nära Scala, strax norr om Salerno, och bröts omedelbart i tre delar innan det kanade ned mot en ravin. Av de 24 ombord omkom 20 man direkt och en skadades så svårt att han avled kort senare. Endast tre personer överlevde, inklusive planets kapten.
Lokalbefolkningen hjälpte till att bärga överlevande och omkomna. Som tack för befolkningens insatser inrättade det svenska flygvapnet ett barnhem i trakten. Med en viss byråkratisk fördröjning kom de 21 omkomnas namn på plats på ”Minnenas vägg” i Flygvapnets minneshall i Försvarets materielverks byggnad i Stockholm. På Monte Carro är ett minneskors rest. Vid en ceremoni på platsen med anledning av 60-årsminnet av olyckan 2007 deltog både det svenska och italienska flygvapnet.
Med i olycksplanet befann sig också den etiopiska statens kontanta betalning för de levererade flygplanen: en kista med guldtackor. För säkerhets skull hade tackorna målats svarta, och när de vid kraschen spreds ut runt flygplansresterna så anade ingen av räddningsarbetarna vad det var. Samtliga guldtackor kunde dock bärgas och föras till Sverige.

Svenska frivilligkåren organiserade de svenska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget 1939-1940 mellan Finland och Sovjetunionen.
Redan innan Sovjetunionens anfall på Finland den 30 november 1939 hade planer för en svensk frivilliginsats gjorts och samma dag öppnades frivilligbyråer på flera platser i Sverige. Till att börja med intog den svenska regeringen en försiktig hållning, främst på grund av oro för reaktionen från Tyskland, som hade ingått en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen i augusti samma år. Svenska frivilligkåren fick exempelvis till att börja med inte annonsera. I början av 1940 hade 125 frivilligbyråer etablerats över hela Sverige.
De första svenska frivilliga började anlända till Finland i slutet av december 1939. Så småningom hade drygt 8 000 man anlänt (ytterligare över 4 000 man hann anmäla sig innan fredsslutet den 13 mars 1940). Januari månad användes till övningar och kompletterande militär utbildning i Kemi i Finland, strax öster om Haparanda.
Svenska frivilligkåren var organiserad i tre stridsgrupper (bataljoner) understödda av artilleri och pansarvärn. Varje bataljon bestod av tre skyttekompanier, ett jägarkompani, ett tungt kompani, ett artilleribatteri, en plogpluton samt underhållsförband. Även luftvärns-, ingenjörs- samt underhållsenheter ingick.
Vapen och utrustning hade huvudsakligen köpts in från den svenska armén. Kostnaden för att sätta upp och underhålla Svenska frivilligkåren under de sex månader den existerade betalades genom insamlingar från den svenska allmänheten och industrin. Den pensionerade generalen Ernst Linder utsågs till kårens chef. Linder hade varit frivillig i Finland under Frihetskriget 1918.
Den 3 februari skickades I. gruppen – en bataljon om cirka 1 500 man under ledning av överstelöjtnant Magnus Dyrssen – genom skidmarsch från Kemi till Rovaniemi. I mitten av februari transporterades sedan gruppen med tåg från Rovaniemi till Kemijärvi i finska Lappland. Under marschen avslöjades brister i utrustningen och utbildningen och mer än hundra man avfördes som sjuka.
Några dagar senare transporterades II. gruppen under ledning av överstelöjtnant Viking Tamm med tåg från Kemi till Kemijärvi, varifrån båda grupperna sedan marscherade mot fronten kvällen den 24 februari.
Avsikten var att avlösning av de finska trupperna vid Märkäjärvi skulle ske den 29 februari. Emellertid medförde händelseutvecklingen på Karelska näset en tidigareläggning till den 26 februari och två dagar senare hade den Svenska frivilligkåren helt övertagit försvarsställningen vid Märkäjärvi. Av de stridsvana finska förbanden kunde fem bataljoner och två batterier (således mer än Frivilligkårens egen styrka) frigöras och sättas in i de häftiga striderna på Karelska näset.
Tillsammans med finländska trupper ansvarade Svenska frivilligkåren för att järnvägen mellan Sverige och Finland via Torneå och Uleåborg och därmed den för Finland livsviktiga importen av krigsmateriel från Sverige hölls öppen. Svenska frivilligkårens flygstyrka förstörde minst sju fientliga jaktplan och fem bombplan. Luftvärnet sköt ned minst sju plan samt åtta osäkra. Flygstyrkans och luftvärnets blotta existens avvärjde fientliga luftanfall och vid många av de anfall som blev av, fälldes de ryska bomberna från hög höjd med försämrad precision som följd.
De två svenska stridsgrupperna vid Märkäjärvi band tillsammans med tre finländska bataljoner två sovjetiska divisioner – mångfaldigt starkare styrkor som i annat fall hade kunnat sättas in på annat håll. Det var även av stor betydelse att Frivilligkåren kunde frigöra fem stridsvana finländska bataljoner, vilka kunde sättas in på Karelska näset. Här var läget mycket allvarligt och varje dag av fortsatt kamp påverkade fredsförhandlingarna.
Viktigare än den militära insatsen torde dock ha varit den moraliska innebörden av frivilligverksamheten. Till Svenska frivilligkåren anmälde sig 12 705 (varav 727 norrmän), 8 260 antogs. Av dessa stupade 33, omkring 50 sårades genom direkta stridshandlingar och över 130 frostskadades.
Den 28 mars avtackade Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Mannerheim, Svenska frivilligkåren vid Paikanselkä, strax intill den tidigare frontlinjen. Frivilligkårens III. stridsgrupp, som ännu inte var färdigorganiserad, avtackades vid ett senare tillfälle.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Vid finska vinterkrigets utbrott var det finska flygvapnet illa rustat för krig. Som en liten förstärkning skänkte den svenska regeringen den 8 december 1939 tre stycken Jaktfalkar J 6, tre stycken Fokker CV-E S 6 samt två Bristol Bulldog J 7. Flygplanen tillfördes det ordinarie finska flygvapnet som kraftsamlade luftförsvaret i södra Finland.
För att hjälpa Finland skedde inom flygstaben förberedelser för att sätta upp ett frivilligförband med en jaktdivision och en bombdivision i norra Finland.
Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan några dagar före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa fem B 4 Hawker Hart, och tolv J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg.
Förbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor. Den 8 januari kom man överens med de finska myndigheterna att anta namnet 19. flygflottiljen F 19 samt i Finland Flygregemente 5. Den 10 januari anlände flygplanen från Sverige och redan samma dag undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Efter några dagar visade det sig att Veitsiluoto låg för långt från fronten, flygplanens räckvidd medförde att de i bästa fall kunde ta sig till operationsområdet och åter, men knappast genomföra några uppdrag där. Under januari månad byggdes därför fem framskjutna baser. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper, och i mån av resurser förse städerna Uleåborg, Kemi och Torneå med jaktförsvar. Flottiljchefen major Beckhammar ledde själv ett sammansatt jakt- och bombförband i en överraskande insats 12 januari 1940 då fänriken Ian Iacobi stod för den första luftsegern genom att skjuta ned ett ryskt jaktflygplan av typen I-15. Förberedelser gjordes att överföra en grupp B 3 till F 19. På huvudbasen i Finland plogades en bana upp för att ta emot de tunga bombplanen, men innan flygplanen hann överföras var kriget över.