1915 Gravsten över legionär Pascale Bergman på Cimetiere Lagoubran, Toulon
Land Frankrike
Kommun (motsv) Toulon
Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning: 1062 avenue Aristide Briand 83200 Toulon
GPS-angivelse: N43° 7’21.00″ E5°53’36.96″
Inventerad
Namn: Peter L:son Björkman, Helge Kuba
Datum: 2023-10-17
Historia
Legionären Pascal Paul Bergman (1881-1915) fick officersfullmakt 2 december 1902 efter utbildning på Kungl. Krigsskolan Karlberg. Bergman tjänstgjorde därefter på Kungl. Älvsborgs regemente där han avancerade till löjtnant. 1911 begärde han avsked och enrollerade sig i Franska Främlingslegionen. Vid legionen tjänstgjorde han som legionär i 1er Régiment de marche d`Afrique (1er RMA) 1911-1915. Bergmans bataljon deltog i den franska expeditionskåren som deltog i landstigningen vid Gallipoli 1915. Bergman blev där i strid dödligt sårad, överfördes till krigssjukhuset i Toulon där han 24 november 1915 avled av sina skador och begravdes på krigskyrkogården i Toulon.
Striden vid Gallipoli
Slaget vid Gallipoli var ett fältslag under första världskriget som ägde rum mellan 25 april 1915 och 9 januari 1916 på den turkiska halvön Gallipoli, där brittiska, franska, västafrikanska, indiska, newfoundländska, nyzeeländska samt australiska styrkor genomförde en operation vars mål var att inta Istanbul och öppna en fri farled till Svarta havet.
Slaget pågick från april 1915 till januari 1916, då de sista ententestyrkorna evakuerades för att få slut på ställningskriget och blodbadet.
I slutet av 1914 hade kriget på västfronten helt stannat av och arméerna hade grävt ned sig i skyttegravar. Kostsamma anfall ledde ingen vart och både Storbritannien och Frankrike hade intresse av att öppna en ny front. Redan i november 1914 hade den franske justitieministern Aristide Briand föreslagit att en brittisk-fransk expeditionskår på 400 000 man skulle skickas till Saloniki i Grekland för att på så sätt förmå Rumänien och Bulgarien att ansluta sig till ententen och gå till attack mot Österrike-Ungern. Den franske överbefälhavaren Joffre motsatte sig förslaget eftersom han inte ville avstå från trupper.
Den 2 januari 1915 skickade den ryske överbefälhavaren ett telegram till London där han bad om en diversion för att försvåra för den osmanska offensiven mot Ryssland i Kaukasus. Den brittiske krigsministern Kitchener föreslog för marinministern Churchill att en offensiv operation skulle igångsättas mot Dardanellerna. Från Gallipolihalvön hade osmanerna kontroll över inloppet till Svarta havet med hjälp av artilleri. Sundet var också minerat.
Den 18 mars försökte en brittisk-fransk fartygsstyrka, tolv brittiska slagskepp och fyra franska slagskepp, tvinga sig igenom sundet samtidigt som de besköt artilleriställningarna. Fartygsminan var dock ett alltför svårt vapen; tre fartyg sjönk, tre fartyg sattes ur stridbart skick och fyra blev svårt skadade. Det stod klart att ett försök att ta sig igenom sundet endast skulle lyckas om man med hjälp av landstigning på Gallipoli-halvön skulle kunna slå ut de rörliga artilleripjäser som osmanerna besköt farleden med.
Den 25 april landsteg brittiska, australiska och nyzeeländska trupper på halvön. Motståndarna var få men väl placerade i bergen vid landstigningsplatserna och kunde tillfoga inkräktarna stora förluster. Den 27 april gick osmanerna till motanfall men lyckades inte köra bort sina fiender från stränderna. De fortsatta offensiverna ifrån maj till augusti kan kännetecknas av enorma förluster och ingen eller så gott som ingen erövrad terräng.
Till slut beslöt Kitchener att evakuera trupperna. Evakueringen genomfördes från den
28 december till den 8 januari 1916. Då hade uppskattningsvis 53 000 allierade soldater stupat medan den osmanska armén förlorat minst 56 000 vid slagets slut.
Den franska delen av landstigningen 1915 utgjordes av ” Le Corps Expeditionnaire d`Orient” under general Albert d ´Amade. Kåren bestod inledningsvis av en division. Denna division bestod dels av trupper från kontinenten, två bataljoner Zouaves och en bataljon från Främlingslegionen, dels av 6 bataljoner av koloniala trupper bl.a två bataljoner senegaleser. Förbandet var förstärkt med mycket artilleri. Styrkan uppgick först till 16 762 soldater. Det franska förbandet utökades så småningom med ytterligare en division.
Det franska förbandet landsteg 25 april 1915 inledningsvis söder om Dardanellerna vid Kumkale. Detta var en avledningsmanöver för att underlätta för de brittiska förbandens landstigning vid Gallipolihalvön. Fransmännen stötte på hårt motstånd och fick stora förluster.
Den 28 april drog sig förbandet ur striderna vid Kumkale och omgrupperades till Kap Helles norr om Dardanellerna.
I denna ställning deltog förbandet i de hårda striderna på halvön bland annat vid de tre osmanska anfallen vid Krithia mellan april och juni 1915.
Expeditionskåren uppgick som mest till 42 000 soldater och så många som 79 000 tjänstgjorde tidvis under fälttåget. Fransmännen förlorade 47 000 man varav 27 169 döda.
Styrkan reducerades den 30 september 1915 när en av de två divisionerna överfördes till fronten mot Bulgarien vid Saloniki. En division med 21 000 soldater fanns dock kvar vid Gallipoli till den 6 januari 1916 när den franska expeditionskåren evakuerades.
Ägare
Namn:
Adress:
Tfnnr:
Mail-adress
Vårdare
Namn: Ägaren
Minnesmärket
Bergmans namn återfinns på tavlan ”Fallna i främmande härar” i kapellet på Militärhögskolan Karlberg.
Text: BERGMAN PASCAL SOLDAT AU 1EREGT ETRANGER 1880-1915 MORT POUR LA FRANCE
Informationsskylt: Nej
Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp
Projektet har finansierats av Försvarsmakten
