Innehållet ej klart

Slaget vid Porrassalmi utspelade sig den 12-13 juni 1789, En svensk-finsk trupp under Jakob Karl Gripenberg på cirka 750 man besegrade den ryska kåren på cirka 7 000 – 8 000 man vid den finska sjön Porrassalmi. Major Georg Henrik Jägerhorn utmärkte sig särskilt vid denna drabbning som på rysk sida leddes av Jägerhorns tidigare stridslärare Göran Magnus Sprengtporten.
11 juni fick överstelöjtnant Adolf Aminoff vid Savolax regemente som befann sig i Sankt Michels socken rapport om slaget vid Kyrö några dagar tidigare, och att svenskarna där besegrats, och att armén nu befann sig på flykt mot hans område, tätt följda av ryssarna. Major Georg Henrik Jägerhorn, som så nyligen som 8 juni ankommit från Stockholm fick order att möta fienden med trupperna från Savolax regemente om ca 500-600 man och två kanoner och försöka fördröja ryssarnas fortsatta frammarsch.
Klockan 8 på kvällen den 11:e var man framme vid Porrassalmi och började göra förhuggningar och kasta upp försvarsvallar och byggde en travers i anslutning till en bro som här måste passeras. Under tiden blev kapten Adlercreutz vid Nylands dragoner utskickad att rekognosera fiendens rörelser. Vid Sockala by en halv mil från utsattes en fältvakt för att kunna följa fiendens frammarsch. Sedan traversen var klar bestyckades den med de båda kanonerna under löjtnant Ugglas befäl.
På förmiddagen 12 juni ankom överste Gripenberg med en del av Björneborgs regemente och 60 Ryttare av Nylands dragoner under befäl av löjtnant Tandefelt. På kvällen kl 8 anfölls fältvakten av ryska trupper, förstärkningar utskickades men kl 11 på kvällen tvingades svenskarna trots det att dra sig tillbaka. Redan klockan 12 var ryska trupper med två kanoner framme vid bron och började beskjuta de svenska trupperna. Efter närmare 24 timmars attacker drog sig de ryska trupperna tillbaka.
Svenskarna led under sitt tappra försvar hårda förluster. Överste Gripenberg fick en kula i munnen. Kapten Georg Carl von Döbeln fick en kula i pannan, m. fl. sårade officerare

Andra slaget vid Porrassalmi utspelade sig den 18 juni och 19 juni 1789. Ryssarna, som dragit sig tillbaka till Kristina, anföll återigen efter att ha erhållit förstärkningar den 18 juni, och trots att även detta anfall slogs tillbaka, måste svenskarna likväl dagen därpå uppge sin ställning och dra sig tillbaka till Jokkas.

(delvis utdrag ur Wikipediia)

Fredriksten är en fästning vid staden Halden (som 1665-1928 hette Fredrikshald) i Norge, uppkallad efter Fredrik III av Danmark. En svensk belägring av Fredrikstens fästning påbörjades den 20 november. Belägring fortsatte till den 14 december samma år då de krigströtta svenska styrkorna gav upp företaget som en följd av att Karl XII hade stupat.
Den svenske kungen Karl XII hade bestämt sig: Nu skulle han en gång för alla krossa ärkefienden Danmark-Norge som hotade med att erövra svenska områden.
Kriget mot Norge började i augusti 1718 med ett anfall från Jämtland och in i Trondheim och fortsatte med anfall från både Värmland, Dalsland och Bohuslän. Totalt deltog 60 000 svenska soldater i anfallet.  Med en styrka på 35 000 man gick han på hösten år 1718 mot Fredrikstens fästning i den norska staden Halden. Med sig hade Karl XII den franska belägringsexperten Philippe Maigret. Senare kom även Carl Gustaf Rehnskiöld, frigiven efter rysk fångenskap.
Karl XII var säker på att hans armé lätt skulle kunna inta fästningen genom att storma den. Fredriksten var år 1718 en ganska ny men hårt prövad fästning. Staden Halden hade redan en försvarsanläggning som skulle skydda trakten mot en svensk invasion. Men under Roskildefreden år 1658 – då Danmark bland annat av­stod Skåne, Halland och Blekinge till Sverige – tvingades den danske kungen Fredrik III även avstå Bohuslän vid den sven­ska gränsen. Med den nya gränsdragningen låg Halden plötsligt mycket nära fiende­land. Och då svenskarna flera gånger angrep den nya gränsstaden beslöt Fredrik III år 1660 att uppföra en ny fästning där.
De 1 400 man som nu försvarade fästningen visste att vägen mot Oslo låg öppen om Fredriksten föll. De kämpade därför så desperat att svenskarna avbröt sitt anfall. De svenska trupperna omringade i stället fästningen och i november var Fredriksten helt omgärdad av svenska skyttegravar. Den 27 november stormade 200 svenskar, med Karl XII i spetsen, fästningens framskjutna fort Gyldenlöve som man snabbt erövrade. Under de kommande nätterna grävde man nya löpgravar Samtidigt hade det tunga artilleriet hunnit fram och nu inleddes ett kraftigt bombardemang mot fästningen. Kanonerna tvingade försvararna att dra sig tillbaka från de yttre bastionerna och svenskarna intog genast den yttre befästningsvallen. På kvällen den 30 november ställdes bombningarna in. Karl XII gav order om att fästningen skulle stormas nästa morgon och han gick ut för att hälsa på soldaterna. Det var en frostklar kväll. Mellan klockan nio och tio bröts tystnaden av ett skott. Ingen kunde höra varifrån det kom men alla duckade instinktivt. När svenskarna reste sig såg de att kulan hade träffat deras kung i tinningen och fortsatt ut på andra sidan huvudet. Karl XII dog omedelbart. I och med hans död försvann all kampvilja hos de redan krigströtta svenskarna och dagen därpå beslöt de svenska generalerna att häva belägringen och dra sig tillbaka till Sverige med sin döde kung.
Den här händelsen fortsätter att väcka känslor än i dag och den stora frågan som många ställer sig är: vem sköt Karl XII? En av teorierna är att kungen sköts av en svensk förrädare och att mördaren använde en knapp. På ett museum i Varberg finns till och med den knapp som ska ha använts. Kungens skalle har undersökts flera gånger i jakten på nya bevis, bland annat 1746, 1859 och 1917. De senaste åren har forskare anlitat ballistik-experter som mer eller mindre slagit fast att skottet måste ha kommit från den norska fästningen. Det stämmer både med skottets riktning och den skada som kulan åstadkommit. Men skottet var troligen inte avsett för kungen. Soldaterna på fästningen sköt salva efter salva i mörkret mot den löpgrav där man visste att svenskarna grävde.
Löpgraven där kungen befann sig är i dag markerad med stenrader och några meter längre bort finns ett minnesmärke från 1938.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Isted är Danmarks historias största slag och utkämpades under Frederik VII:s regeringstid under Treårskriget den 25. juli 1850 på Isteds Hed, norr om staden Schleswig i Sydslesvig. En dansk armé på 40 000 man under general Gerhard Christoph von Krogh kämpade mot 34.000 slesvig-holstenere och tyskar vilka anfördes av general Karl Wilhelm von Willisen. Resultatet av 12 timmars strid var 3 000 stupade och sårade danskar och 2 500 slesvig-holstenere. Danskarna vann slaget, men slesvig-holstenerne lyckades dock dra sig tillbaka.
Tidligt på morgonen startede en dansk framryckning mot Isted. Strax sydväst om Isted kom general Schleppegrel och överste Lässöes styrkor i mycket våldsam strid. Rapporter om problem på vänstra flanken fick general Krogh att omdirigera den danska brigad som skulle avskära slesvig-holsteinernas reträtt mot söder. Danskarnas vänstra flank klarade under tiden av problemet genom att förstärka med en annan brigad. Då huvudstyrkan samtidigt riktade ett samlat anfall mot slesvig-holsteinarnas armé, var fiendens nederlag och tillbakaryckning snart en realitet, men då var det för sent att inringa den slesvig-holstenska hären. Efter slaget retirerade Willisen till Rendsburg.
Danmark förlorade då 3 600 man och motståndarsidan 4 500 man i döda, sårade och fångar. Bland de fallna var bl.a. general F.A. Schleppegrel och överste Frederik Læssøe. Efter slaget fortsatte den danska armén söderut för att befästa Dannevirke.
Genom slaget vid Isted bragtes det slesvig-holsteinska upproret mot Danmark till ett slut.

Till minne av de fallna danskarna i Treårskriget 1848-50 skapade Herman Wilhelm Bissen Istedlejonet, som efter fler flyttningar nu åter står uppställt i Alter Friedhof i Flensburg..

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Svensksund, även kallat andra slaget vid Svensksund, var ett sjöslag mellan en svensk och rysk flotta. Det ägde rum i Svensksund (finska: Ruotsinsalmi, ryska: Rochensalm) utanför nuvarande staden Kotka vid Finska vikens nordöstra kust den 9 juli 1790, som en del av Gustav III:s ryska krig. Det utkämpades mellan flottor som nästan helt bestod av årdrivna fartyg (galärer, schebecker, ”skärgårdsfregatter”, kanonslupar). Det blev också det sista större sjöslaget där galärer deltog.
Den svenska styrkan låg i en defensiv position vid Svensksund medan den ryska styrkan försökte anfalla och med ett slag förinta den svenska skärgårdsflottan. Resultatet var ett katastrofalt nederlag för Ryssland med stora förluster i fartyg och manskap samtidigt som svenskarnas förluster var minimala.
Det anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom ett för Sverige fördelaktigt fredsfördrag^. Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog i slaget betraktas sjöslaget också vara det allra största i Östersjöns historia
Den svenska flottan hade bara några dagar innan slaget lyckats bryta sig ut ur Viborgska viken, där man sedan den 3 juli 1790 varit blockerad av en rysk flotta i det som senare kallats Viborgska gatloppet. Under direkt ledning av svenske kungen Gustav III hade man samlat skärgårdsflottan i Svensksund utanför nuvarandestaden Kotka i Finland. Örlogsflottan, som bestod av de större segelfartygen, seglade till Sveaborg där den bevakades av den ryska örlogsflottan.
Den 5 juli var de årdrivna fartygen i skärgårdsflottan på plats i Svensksund. Kungen ville ta upp striden igen men många officerare motsatte sig det. Överstelöjtnant Carl Olof Cronstedt som anlänt med sin pommerska eskader stöttade kungen kraftigt. På morgonen inför slaget byttes flaggkaptenen överste George de Fres, som var emot fortsatta strider, ut mot Cronstedt. Den ryska flottan leddes av den tyske prinsen Karl av Nassau-Siegen. Efter en lång rodd var hans styrka framme vid Svensksund den 9 juli. Hans besättningar var trötta. Karl beordrade ändå ett anfall.
Svenskarnas flotta bestod av totalt 195 stridsfartyg, ( 6 större fartyg, 18 galärer och halvgalärer, 99 kanonslupar, 54 kanonjollar, 11 kanonbarkasser och 7 mörsarbarkasser) med 1 000 kanoner och en besättning på 12 500 man. Den låg i stridslinje i vinkel mellan Mussalö och Kutsalö.
Den svenska centern bestod av fem skärgårdsfregatter: Kutterbriggen Alexander, som fanns närmast Kråkskär, därefter Torborg, Ingeborg, Starkodder och Styrbjörn. Mellan dessa fanns totalt 16 galärer. I centern skulle även fregatten Norden ha funnits med, men hon kom till Svensksund först kl 5 på morgonen den 9 juli och fick istället lägga sig alldeles bakom de övriga i centern. Chef för centern var Victor von Stedingk som fanns ombord på Styrbjörn. Gustaf III fanns först ombord på turuman Amphion men gick med Cronstedt och staben i kungaslupen för att bättre kunna observera striden.
Flottans högra flygeln leddes av Jakob Törning och bestod av ett 40-tal kanonslupar och barkasser från Bohusbrigaden. Flygeln sträckte sig från Musslaö till Kråkskär. Den vänstra flygeln leddes av Claes Hielmstierna och bestod också av ett 40-tal kanonslupar samt kanonjollar ur den Finska eskadern. Några mörsarbarkasser låg placerade i en linje fram emot Sandskär och Lehmäsaari. ”Svensksundshålet” var skyddat av galären Jemtland och en division kanonslupar.
Därmed kunde fienden beskjutas från två håll. Svenskarna hade dessutom monterat upp batterier på de närliggande öarna.
Den ryska flottan bestod av 31 större och 242 mindre fartyg och en besättning på ca 14 000 man, alla kommenderade av prins Nassau. Ombord fanns 1 200 kanoner. Dess vänstra flygel leddes av Slissov och bestod av 48 mindre fartyg samt ett flytande batteri. Den högra flygeln leddes av Buxhoevden och bestod av 10 galärer och drygt 20 kanonslupar.
Striden inleddes på flyglarna. Ryssarna sökte ett avgörande på sin vänstra flygel men svenskarna gick till motanfall och lyckades till sist vid 11-tiden bryta sig igenom med svåra ryska förluster som följd. Bland annat sänktes ryssarnas flytande batteri samt flera ryska galärer. Därefter kom man även åt att beskjuta de stora ryska fartygen i mitten som nu trängdes allt närmare varandra.
Den svenska vänstra flygeln var mycket stark och vid 15-tiden lyckades den kringgå fienden genom det grunda sundet mellan Kutsalö och Lehmäsaari och anfalla den ryska högern i ryggen. Nassau begick då sitt ödesdigra misstag emedan han beordrade sin högerflygel att möta detta. Denna rörelse i den ryska högra flygeln uppfattades som en reträtt och spred sig till de övriga ryska skeppen och förorsakade omfattande oordning i leden.
Den ryska centern som var invecklad i hårda strider stod nu isolerad. Den ryska fregatten Nikolai träffades och sjönk på ett par minuter. Samtidigt utsattes den vänstra ryska flygeln under Slissov för ett hårt angrepp av den svenska vänstra flygeln. Den ryska flottan sköts sönder och samman och vid 16-tiden började de ryska fartygen att fly. Strider pågick tills mörkret föll. Under reträtten förliste många ryska fartyg och ett stort antal strök flagg. Svenska fartyg förföljde de flyende ryska fartygen ännu nästa morgon.
De ryska förlusterna var mycket omfattande och uppgick till ca 60 fartyg, en tredjedel av flottan och cirka 9 500 man varav 6 000 togs tillfånga. Förlusten var en katastrof för ryssarna. Sverige förlorade endast ca 700 man i döda och sårade samt sex galärer.
Det största krigsbytet blev prins Nassaus flaggskepp Catarina med prinsens tillhörigheter kvar ombord. Den nya flaggkaptenen Carl Olof Cronstedt, som till väsentliga delar kan tillskrivas segern, befordrades till överste och fick riddartecknet av Svärdsordens stora kors för sina insatser.
Den svenska segern vid Svensksund förändrade radikalt det politiska läget. De avbrutna fredsförhandlingarna kunde återupptas och fred slöts med Ryssland i Värälä i Finland den 14 augusti 1790. Kort därpå kunde den obesegrade kungen återvända till Sverige såsom ”fredens återställare”.
(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Dybbøl eller Slaget vid Dybbøls skansar (danska: Slaget ved Dybbøl eller Kampene ved Dybbøl, tyska: Erstürmung der Düppeler Schanzen) var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybbøl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbör-jats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig, nuvarande Schleswig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864. Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybbøl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar.
Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater. Preussarna intog sina anfallspositioner 2.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen. Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybbøl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sønderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sønderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare.
Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als. Slaget vid Dybbøl var det första slag som observerades av delegater från Röda Korset; Louis Appia och Charles van de Velde. Den 18 april hålls en årlig minnesceremoni i Dybbøl, där bland annat soldater i dansk perioduniform uppträder. På slagfältet fanns det förr minnesmärken från både Danmark och Preussen. Kvarnen vid Dybbøl står fortfarande kvar men det tyska segermonumentet Düppeldenkmal sprängdes 1945. Inga förövare för sprängningen har någonsin identifierats, och monumentet återuppbyggdes aldrig.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Poltava utkämpades den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska) och var en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia. Slaget vid Poltava framstår som slutet på den svenska stormaktstiden.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades. Eftersom Karl XII några dagar tidigare sårats i foten och inte kunde leda armén hade Carl Gustaf Rehnskiöld överbefälet. Det svenska infanteriet bestod av 8 170 man under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt. Det svenska kavalleriet bestod av 8 930 man under ledning av Carl Gustaf Creutz och Hugo Johan Hamilton. Det fanns dessutom 1 330 soldater vid Poltavas belägringsverk, 2 064 ryttare i trossen vid Pusjkarovka samt 1 800 ryttare i olika posteringar vid floden Vorskla.
Ryssarna hade byggt 4 nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot 6 skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Totalt fanns 4 000 ryssar i skansarna. Bakom skansarna fanns det ryska kavalleriet som bestod av 10 000 ryttare. Inne i lägret fanns den ryska huvudstyrkan på 25 500 man. Den ryska armén bestod av sammanlagt 30 500 man infanteri och 10 000 man kavalleri. Överbefälhavare var tsar Peter den store.
Den svenska stridsplanen var att den svenska armén snabbt och smidigt skulle ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryningen vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan. Den svenska styrkan som skulle angripa de ryska redutterna skulle delas i fyra kolonner. Det otroligt viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen problematisk. Ordergivningen hade skett diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd uppstått. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant.
Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen. Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta av de ryska styrkorna i redutterna. Men, när morgonsolen började titta fram utbröt skottsalvor från ryska redutterna. Svenskarna inledde ett angrepp mot de ryska redutterna klockan 4 på morgonen med de två första bataljonerna i den andra och tredje kolonnen medan flyglarna skulle ta sig förbi skanslinjen och upp mot fältet framför det ryska lägret. Rehnskiöld fick uppdraget att genomföra planen medan kungen bars på bår i den högra kolonnen.
Tsar Peter var medveten om det svenska anfallet och ställde sitt kavalleri bakom redutterna.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsatte mot den andra redutten förlorade Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsatte mot den tredje redutten.
Den andra redutten var bättre förstärkt men intogs så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anföll den andra redutten uppmärksammade de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drog sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket ledde till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot denna, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kom dock fram till den tredje redutten och förenade sig med de övriga styrkorna här och anföll redutten. När Dalregementet var klart med den andra redutten fortsatte det framåt. Eftersom svenskarna saknade rätt utrustning och artilleri för en belägring blev anfallet ett blodbad. Kvar av de 2 600 fanns nu endast 1 500 man och slutligen retirerade Roos med sin styrka mot Jakovetskijskogen.
Mensjikov ledde sitt kavalleri till anfall mot de svenska trupperna, men blev hejdad av Hamiltons ryttare. Peter gav nu order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blev beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passade samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drog sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inledde en jakt efter de ryska ryttarna och förföljde dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Förföljande av det ryska kavalleriet pågick i flera kilometer.
Rehnsköld, som blev rädd att förlora kontrollen över sitt eget kavalleri, beordrade de svenska ryttarna att avbryta jakten och återvända till hären vilket gjorde att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig.
Klockan hade nu blivit sex på morgonen. Det svenska infanteriet kom förbi skansarna och fortsatte mot norr. Under tiden försökte Rehnskiöld lokalisera resten av sin armé eftersom en tredjedel av infanteriet alltjämt saknades; Roos och hans 6 bataljoner var försvunna. Roos försökte återförenas med huvudarmén, men visste inte var den befann sig utan drog sig tillbaka till skogen för att omgruppera och sedan lokalisera den. Peter hade observerat svenskarnas avskilda styrka och skickade 5 bataljoner infanteri samt 5 dragonregementen för att förinta Roos och hans styrka. Ryssarna fann Roos trupper vid 7-tiden och en övermäktig styrka anföll dessa. Roos bataljoner kunde inte stå emot anfallet och tvingades retirera genom Jakovetskijskogen till en övergiven skans i närheten av ett kloster. De var hela tiden förföljda av de ryska styrkorna, och Roos och hans bataljoner tvingades fly nordost till några övergivna skansar. Till slut tvingades Roos att kapitulera runt klockan 9 på morgonen då han bara hade 400 man som överlevt de föregående striderna.
Rehnskiöld hade nu tre alternativ; antingen att försöka bryta sig igenom norrut och blockera ryssarnas tillgång till Petrovka, att angripa det förtöjda ryska infanteriet, eller att dra sig tillbaka. Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén var uppe och gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man förgäves på Roos. Då det stod klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej var att vänta marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingade hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld skickade bud till trossen om att skicka artilleri och förstärkningar. Det skulle dock ta 5-6 timmar för dem att komma fram varför man ej kunde räkna med att anfalla förrän på eftermiddagen. Rehnskiöld placerade infanteriet i en tunn linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Creutz ryttare var huvudsakligen bakom infanteriet medan Hamiltons ryttare var upptagna med kosackerna i norr. Rehnskiöld planerade att krossa den ryska vänsterflygeln med en rask attack och slå ut de oerfarna ryska trupperna. Peter placerade infanteriet i två linjer med en reservtrupp i lägret. Det ryska kavalleriet placerades på flankerna, och det ryska artilleriet fördelades mellan frontlinjen och fästningsvallen. Peter planerade att stå emot det svenska anfallet för att sedan utföra en förkrossande motattack.
Rehnskiöld gav order om anfall medan det ryska artilleriet bombarderade den svenska linjen. Creutz ledde sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anföll honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstra linjen förlorade halva sin styrka innan den nådde den ryska linjen, en stor lucka öppnades mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Creutz försökte slå tillbaka Mensjikovs ryttare medan de svenska och ryska linjerna slogs med bajonett och värja. Det ryska infanteriet hejdade de svenska anfallen efter motattacker från andra linjen och började utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna.
Den ryska högerflygeln tryckte snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Hamilton ledde sitt kavalleri till strid, men blev genast hindrad av rysk musköt-  och kanoneld och råkade sedan i våldsamt fäktning med Christian Felix Bauers kavalleri. Creutz jagade iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet höll på att retirera. Den svenska vänsterflygeln vek först och blev förföljd av ryska och kosackiska ryttare. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning. De marscherade tillbaka söderut genom redutterna tillsammans med kungen och åtföljda av kavalleriet. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flydde in mot Budisjtjenskijskogen där han blev tillfångatagen.
Den svenska armén hade innan reträtten, kommit närmre det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en seger denna dag. Om Roos bataljoner hade anslutit till huvudarmén hade Ryssland mött än större påfrestningar och till slut kanske gett vika för karolinernas anfall. Nu blev utfallet av slaget annorlunda.
I kaoset under stridens slutskede lyckades man dock samla ihop några förband och började marschera mot trossen vid Pusjkarjovka. Snart tätnade linjerna och man lyckades komma tillbaka till trossen där stora delar av artilleriet fanns. Därifrån påbörjades på kvällen den 28 juni marschen längs floden Vorskla.
Slaget var betydelsefullt då ryssarna inte bara hejdade svenskarna utan dessutom höjde moralen hos de egna trupperna som nu såg att svenskarna faktiskt gick att besegra. Svenskarna hade dessutom nu hamnat i ett sårbart läge eftersom man började få ont om manskap och ammunition.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare:

Livgardet                                                             Livgardet
Östgöta infanteriregemente                       Försvarsmaktens helikopterflottilj
Upplands regemente                                     Ledningsregementet
Skaraborgs regemente                                 Skaraborgs regemente
Södermanlands regemente                        Ledningsregementet
Kronobergs regemente                                 Marinbasen
Jönköpings regemente                                 Göta ingenjörregemente Daltegementet                                                  Livgardet
Västmanlands regemente                            Ledningsregementet
Närke-Värmlands regemente                      Livregementets husarer
Västerbottens regemente                              Norrbottens regemente
Kalmar regemente                                            Marinbasen

Drabantkåren                                                      –
Livregementet till häst                                     Livgardet Smålands kavalleriregemente                                           Göta ingenjörregemente
Östgöta kavalleriregemente                          Försvarsmaktens helikopterflottilj
Norra skånska kavalleriregementet           Södra skånska regementet
Södra skånska kavalleriregementet           Södra skånska regementet Livdragonregementet                                       –
Upplands ståndsdragonregemente            –
Skånska ståndsdragonregementet             –
Artilleriregementet                                             Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Sedan Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov-Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man ett antal krav på Finland vilka avvisades av den finska regeringen. Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Finlandskommittén i Sverige organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Till Finland anlände sammanlagt 8 260 svenskar, 727 norrmän, 1 010 danskar och 60 tolkar från Svenska frivilligkåren, varav 33 personer stupade. I kåren ingick även den särskilt uppsatta flygflottiljen F19 med 12 jaktplan och fyra bombplan. De svenska militära förråden överlämnade till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan. I början av februari ansågs den första gruppen i svenska Frivilligkåren – en bataljon (cirka 1 500 man) förstärkt med artilleri och pansarvärn – vara redo för fronttjänstgöring. Förbandet skulle genom skidmarsch transporteras från Kemi till Rovaniemi och under marschen dels få övning samt ge ledningen erfarenhet. Från Rovaniemi skulle truppen sedan tågtransporteras till Kemijärvi där järnvägen slutade. Under I. gruppens marsch var det avsikten att färdigorganisera en lika stor styrka (II. gruppen) och ytterligare en enhet – den III. gruppen – skulle följa i mitten av mars. Den I. gruppen, under befäl av överstelöjtnant Magnus Dyrssen, startade sin skidmarsch den 3 februari och tågtransporterades planenligt från Rovaniemi till Kemijärvi i mitten av månaden. Under marschen avslöjades brister i utrustningen och utbildningen och mer än hundra man avfördes som sjuka. Några dagar senare transporterades II. gruppen (överstelöjtnant Viking Tamm) med tåg från Kemi till Kemijärvi och båda grupperna marscherade mot fronten. Härvid gick I. gruppen på landsvägen medan II. gruppen på kvällen den 24 februari startade marschen genom terrängen. Under natten sjönk temperaturen från omkring 20 minusgrader till minus 45 grader. Dessutom orienterade spårpatrullen fel och marschen blev 40 km i stället för planerade 28 km. Flera enheter nådde inte fram till de i förväg utsedda bivackplatserna och måste slå läger i det fria. Truppen utsattes för stora påfrestningar och 85 man avpolleterades på grund av kylskador. Avsikten var att avlösning av de finska trupperna vid Märkäjärvi skulle ske den 29 februari. Emellertid medförde händelseutvecklingen på Karelska näset en tidigareläggning till den 26 februari och två dagar senare hade den Svenska frivilligkåren helt övertagit försvarsställningen vid Märkäjärvi. Av de stridsvana finska förbanden kunde fem bataljoner och två batterier (således mer än Frivilligkårens egna styrka) frigöras och sättas in i de häftiga striderna på Näset. Stridsläget på Karelska näset medförde dock att avlösningen påskyndades. Den 27 februari var både I. och II. stridsgruppen på plats i främsta stridslinjen vid Märkäjärvi. I och med att Frivilligkåren övertagit frontansvaret fanns det tre alternativ för dess taktiska uppträdande: – frontalt anfall mot den sovjetiska ställningen – kringgående rörelse med angrepp mot antingen högra eller vänstra flygeln – försvara/hålla Märkäjärviställningen Det sistnämnda alternativet förkastades med hänvisning till psykologiska och moraliska skäl. Att anfalla direkt var emellertid för riskabelt – de ryska styrkorna vid Märkäjärvi var flera gånger starkare och deras ställningar var väl befästa. Erfarenheter under vinterkriget (bland annat från slaget vid Suomussalmi) hade visat att omfattning mot de vägbundna sovjetiska förbanden hade goda utsikter att lyckas. En avgörande fråga härvid var vilket terrängavsnitt som var mest lämpligt för en sådan rörelse och kårledningen satte omedelbart igång med att försöka utröna detta genom rekognosceringar.
Den 1 mars 1940, utgick delar av 4. jägarkompaniet på en framskjuten spaningsinsats inför ett planerat anfall av de svenska styrkorna mot de ryska förband som fanns i närheten. Dagen efter blev kompaniet invecklat i en våldsam strid med en mångdubbelt större rysk styrka vilken tillfogades betydande förluster. Insatsen och, i första hand, striden är för alltid ihågkommen som den Grafströmska raiden.
Den 10 mars slog man tillbaka en motsvarande rysk räd varvid flera kompanier kom i strid. Granatkastartroppen utlöste sina eldlägen och dagen efter kunde man räkna till 46 stupade fiender framför kompaniets stridslinje. Tidigt på morgonen den 13 mars väcktes kompanierna av att ryssarna anföll med understöd av bland annat flyg. Stormelden fortsatte till kl 11.13 men något anfall kom aldrig. Kriget var över.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Tali-Ihantala var ett slag som utkämpades ca 1 mil öster om Viborg. Slaget har fått sitt namn efter byarna Tali och Ihantala som från söder (Tali) till norr (Ihantala) utgör slagets geografiska område. Slaget utkämpades i Finska fortsättningskrigets slutskede, 25 juni-9 juli 1944. De finska styrkorna (50 000 till antalet) under ledning av Karl Lennart Oesch lyckades stoppa de tredubbelt (cirka 150 000 man) så stora sovjetiska styrkorna i vad som skulle bli Nordens största slag någonsin. Genom en serie motanfall tillsammans med ett resolut försvar och massiva artillerikoncentrationer, lyckades det finska försvaret bryta udden av den sovjetiska storoffensiven.
Den finska segern i slaget vid Tali-Ihantala (och i flera av de andra vinsterna i avvärjningsslagen 1944, bland annat slaget vid Tienhaara) gjorde att Sovjet släppte villkorslös kapitulation som fredsvillkor.
Den 4 september slöts en vapenvila mellan Sovjetunionen och Finland, varpå den finsk-sovjetiska fronten tystnade. Ett fredsfördrag slöts i Moskva den 19 september, i vilket
man i stort sett återgick till 1940 års
fredsavtal.

I det svenskspråkiga finska infanteriregementet IR 13 ingick också det Svenska frivilligkompaniet som bestod av 64 man, av vilka 11 var finlandssvenskar och 53 rikssvenskar. Under slaget stupade 11 man, sårades 27 och två rapporterades som försvunna.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget om Storbritannien (engelska: Battle of Britain, tyska: Luftschlacht um England) var ett försök av Tysklands flygvapen (Luftwaffe) att under andra världskriget skaffa sig kontroll över brittiskt luftrum och krossa brittiska flygvapnet (RAF). Andrahandsmålet var att förstöra fabriker för flygplanstillverkning och tvinga Storbritannien till neutralitet eller kapitulation. Operationerna startade som en förberedelse för en planerad invasion av landet, kallad Operation Seelöwe. Brittiska historiker begränsar tiden för slaget till tiden mellan den 10 juli och 31 oktober 1940, men i tyska källor anges att slaget började i mitten av augusti och varade ända till maj 1941 då Luftwaffe drog bort sina bombplansenheter för att förbereda Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen.
Innan starten av Adlerangriff (den tyska plan som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker) kom en hel månad av anfall mot konvojer i Engelska kanalen och den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf (Kanalkampen) och den var avsedd att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Dessa attacker började den 10 juli som av britterna har blivit den dag som anses inleda Slaget om Storbritannien.
Den 12 augusti hade i den tyska planen kallats för Adlertag, starten av Adlerangriff, men vädret försenade starten en dag. Luftwaffe gjorde visserligen ett försök att den 12 augusti slå ut kustradarstationerna genom ett specialanfall med precisionsbombning. Fyra stationer träffades och togs temporärt ur drift, men de kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn. Dessutom startade en serie attacker mot flygfälten närmast kusten.
Under veckans lopp flyttades anfallen längre inåt land men även ett antal räder gjordes mot radarlinjen. Den 15 september inträffade det som britterna kallar Den största dagen då Luftwaffe genomförde det största antalet flyguppdrag på en dag. Det är den dag, som britterna än i dag firar som Battle of Britain Day.
Den 24 augusti och den närmaste tiden därefter inriktades de tyska anfallen i huvudsak mot de flygfält och sektorstationer som låg i sydöstra England och i närheten av London. Av de 33 stora anfall som genomfördes de närmaste två veckorna var 24 riktade mot flygfält och flera av dem drabbades av upprepade anfall. Den här perioden var mycket kritisk för Dowdings radarsystem och inte bara flygfälten var utsatta för stora problem utan även flygverksamheten var i fara eftersom den råkade ut för stora förluster bland den flygande personalen. Situationen hjälptes av att piloter från andra länder kom att täcka upp vakanser i de brittiska leden. Förutom de piloter från samväldet som redan tjänstgjorde i RAF tillkom också nya divisioner från Polen och Tjeckoslovakien kompletterade med fransmän, belgare och frivilliga amerikaner.
En fördel som RAF hade i förhållande till Luftwaffe var att striderna ägde rum över eget territorium. Piloter, som räddade sig genom att lämna sina plan med fallskärm hamnade i sitt eget land och kunde vara i tjänst igen efter några timmar. Dessutom kunde brittiska piloter lägga en större del av sin totala flygtid på strid jämfört med tyskarna som måste beräkna sitt flygbränsle så att det räckte till retur till tyskt territorium. För tyska besättningar, som hoppade över brittiskt territorium, innebar det hela att de hade att vänta krigsfångenskap och ett uthopp över Engelska kanalen medförde oftast drunkning eller tillfångatagande.
Trots allt detta var Luftwaffe på väg att vinna kampen om flygfälten. Ytterligare två veckor av samma obehagliga medicin för RAF hade fått till följd att de tvingats att dra tillbaka sina flygförband från södra England. Det stod tydligen inte klart för den tyska flygledningen, som såg sina bomplansstyrkor sakta vittra ned och började känna desperation för att kunna följa den ursprungliga tidtabellen. De kunde inte förstå hur RAF hela tiden kunde få sina jaktplan till de platser där de bäst behövdes och varför de inte redan hade kollapsat. Något radikalt måste göras för att tvinga RAF till en slutlig strid. Adolf Hitler hade ursprungligen förbjudit Luftwaffe att bomba själva London. Den 4 september drog han tillbaka detta förbud. Anledningen var att natten mellan 25 och 26 augusti hade RAF genomfört en bombning av Berlin, en hämnd för att en tysk bombstyrka oavsiktligt bombat London. Kesselring såg chansen att ändra strategi och övertalade riksmarskalken att anfalla London, medan Sperrle förordade fortsatta anfall mot flygfälten. Kesselrings motiv var att få Storbritanniens befolkning att bli panikslagen och att få den att ge upp eller att i alla fall få upp de sista 50 Spitfire-planen i luften så att man skulle kunna utplåna dem.
Den första London-räden under den så kallade blitzen genomfördes 7 september och riktades mot hamnen och dockorna i huvudstadens East End. De kommande dagarna kom ytterligare omfattande anfall riktade mot dockorna men även totalt slumpmässigt. Som Kesselring förutspått kom RAF upp men i långt större antal än man hade trott. Anfallen mot London fortsatte varigenom sektorstationernas flygfält och ledningsstaber fick en välbehövlig andningspaus och detta var vändpunkten. En viktig detalj i skeendet var att avstånden för anfallen mot London blev längre. De eskorterande Me 109 hade bränsle för endast ca 10 minuter över London innan de måste återvända, om de över huvud taget skulle nå tillbaka. Därmed lämnades bombplanen helt oförsvarade och resultatet var ett antal katastrofala räder, som ledde till de största förlustsiffrorna för de tyska bombplanen den 15 september. Operation Seelöwe inställdes definitivt 19 september, men slaget om Storbritannien var för den skull inte över. Offensiven i dagsljus fortsatte i någon mån ända tills årets slut och jaktplan med längre aktionsradie utrustades med bomber för nålsticksoperationer i hela södra England, men huvuddelen av verksamheten var nattliga räder mot London och andra städer. Från oktober 1940 till starten av Operation Barbarossa beräknas Luftwaffe ha genomfört ca 40 000 flyguppdrag.
Totalt sett var slaget om Storbritannien en betydelsefull brittisk seger. Oavsett att antalet deltagande stridande var lågt, skulle en seger för Tyskland sannolikt ha inneburit att kriget hade fått ett annat förlopp. Den brittiska segern betydde det första nederlaget för den tyska krigsmaskinen och det gav samtidigt en signal till den amerikanska opinionen att Storbritanniens öde ännu inte var beseglat.

(delvis utdrag ur Wikipedia)