1808 var ofredens år i Norden. I februari angreps Finland av ryssarna och från mitten av mars rådde krigstillstånd i söder och väster med Danmark/Norge. Under våren förekom flera mindre skärmytslingar mellan inträngande svenskar och försvarande norska soldater. Hösten 1808 är den norska huvudstyrkan grupperad i Prestebakke-Berby området. Svenskarna hade återtagit Prestebakke men därefter lämnat området. Nu framrycker de och rekognoserar med 1 400 huvudsakligen oövade soldater. Först faller den norska gränsvakten vid Tyslingmoen men norska styrkor på omkring 200 man rycker fram och kastar tillbaka svenskarna. Det är tät dimma men under två timmar håller sedan norrmännen stånd mot 600 svenskars anfall innan de slår till reträtt vasrvid de förlorar en kanon. Norrmännen lyckasden 12 september  ta sig över Berby älven och grupperar sig där för försvar. De svenska förbanden försöker storma bron men slås tillbaka. Efter fem timmars strid överenskoms om vapenvila. Under denna drar sig de svenska förbanden tillbaka.

Vid Örsjöens sydspets finns flera soldatgravar från detta krig. Enligt en bygdesägen från Enningdalen är en grav viloplats för tre stupade svenska knektar, vilkas namn var: Boll, Rot och Lilja. I en annan grav vilar en okänd svensk som stupade den 29 april. På denna grav har rests en sten med inskriptionen: ” En mand af Sveriges tapre här på ärans mark er signet. Af nordmän her han feldet er, hans graf af nordmänd hegnet.”

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Begreppet Slaget vid Lier syftar för många svenskar på det första slaget vid Lier i Norge under det dansk-svenska kriget 1808-1809 där Sverige besegrade Danmark. Begreppet härleder däremot för många norrmän till det andra slaget 1814. Detta då norrmännen vann slaget.
Inför det första slaget vid Lier hade norrmännen grupperat styrkor i passet mellan sjöarna Fusker och Tarven för att hindra svenska styrkor från att kunna gruppera belägringsartilleri mot Kongsvingers fästning. Mot de norska försvararna som bestod av
1 000 man under befäl av överste de Seue ryckte i mitten av april delar av den 1:a brigaden om 1 250 man fram under ledning av arméchefen själv, Gustaf Mauritz Armfelt. 18 april anföll de svenska trupperna, och striden slutade med att norrmännen, efter förlust av ett hundratal man i döda och sårade, drog sig tillbaka medan svenskarna besatte ställningarna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar. Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.

Under 1814 års krig försvarades passet vid Lier av 2 300 norska soldater under befäl av överstelöjtnant Krebs. Ett svenskt detachement om 2 000 svenska soldater under befäl av överste Gahn avancerade mot norrmännen. Avsikten med framryckningen var främst avsedd som en maktdemonstration. Gahn försökte trots detta den 2 augusti på en stormning av den starka ställningen, men tvingades dra sig tillbaka till Matrand.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Trangen var ett fältslag mellan svenska och norska trupper under kriget mellan Danmark-Norge och Sverige 1808–1809. Det utspelades den 25 april 1808 i passet Trangen vid orten Flisa i Hedmark fylke. Svenska trupper under befäl av överste Gahn omringades och kapitulerade för de norska trupperna. Gahn och omkring 450 av hans soldater togs till fånga av norrmännen
Efter den svenska motgången i slaget vid Skabukilen den 13 april, lyckades svenskarna segra vid slaget vid Lier den 18 april, varefter norrmännen drevs tillbaka till Kongsvinger. Generalmajor Gustaf Mauritz Armfelt, som gjorde Lier till sitt högkvarter, ville erövra den strategiskt viktiga befästa staden Kongsvinger genom en kniptångsmanöver med hjälp av överste Gahns ”flygande kår”.
Planen var att Gahn skulle rycka fram med sina trupper över svensk-norska gränsen från byn Medskogen till Åsnes, och därifrån marschera söderut längs Glomma till Kongsvinger. På kvällen den 24 april korsade Gahn den svenska-norska gränsen och flyttade hela sin bataljon västerut längs södra sidan av älven Flisa. Han valde att marschera på natten för att överraska de norska utposterna. I gryningen stod bataljonen nära Flisa, där den stötte på första norska utposten, som omedelbart öppnade eld mot svenskarna och rapporterade om den svenska framryckningen.
De norska trupperna hade börjat upprätta en försvarslinje i området under april 1808. Staffeldts brigad bestod av en grenadjärbataljon av det 2:a Trondheimska infanteriregementet, den södra norska skidbataljonen, Lærdals infanterikompani och några soldater från Opplands dragonregemente. Den norska styrkan delades upp på tre försvarspositioner; huvuddelen stod vid Nya, en annan mittemot den svenska framryckningen och ett skidkompani i öster mot Nya. Några soldater beordrades också att korsa isen och därmed komma bakom de svenska linjerna. Överste Staffeldt var osäker på de svenska planerna och tvekade att ge anfallsorder till sina trupper. Han ansåg att det var mycket osannolikt att svenskarna skulle välja att tåga in i Trangen, en trång passage mellan klipporna Kjelsås och Buttenås, utan såg det som mer troligt att de avsåg att skicka trupper framåt längs huvudvägen på älvens norra sida. Han fruktade därför att det kunde vara en fälla.
När överste Gahns förtrupp stötte på kapten Næglers kompanier i Trangenpasset, gick de till anfall, vilket fick Nægler att kalla på förstärkningar. Efter ungefär en timmes strid såg det fortfarande ut som att de svenska trupperna kunde bryta genom de norska försvarslinjerna. Staffeldt beslöt då att skicka patruller i riktning mot gränsen för att kontrollera om fler svenska soldater var på väg. Majorerna Stabell och Nægler försökte övertala honom att anfalla svenskarna bakifrån, och hävdade att striden skulle förloras, om han inte gjorde det. Efter det att spejarna rapporterat att inga fler svenska soldater var på väg, beslöt Staffeldt att anfalla svenskarna. Anfallet skedde med 500 soldater, uppdelade i två grenadjärkompanier som anföll mitt på vägen, medan skarpskyttarna och skidkompaniet anföll på flyglarna. De framryckande norrmännen drev snabbt tillbaka den svenska eftertruppen vid Gamleseteren mot huvudstyrkan, och Gahn insåg att det fanns en stor styrka som anföll kolonnen bakifrån, vilket hotade svenskarna att omringas. Vad han inte insåg, var att det var norrmännens huvudstyrka. Han valde dock att vända runt på hela bataljonen för att möta angriparna, och beordrade trupperna som höll på att bryta igenom kapten Næglers linjer att dra sig tillbaka för att omgruppera med resten av bataljonen och sedan göra ett samlat motanfall.
Det var under denna fas av slaget som den norske kaptenen Dreyer utmärkte sig genom att klättra upp på en tallstubbe för att därifrån leda sin trupp, samtidigt som han sköt mot svenskarna. Två grenadjärer hjälpte honom att ladda om hans vapen så att han kunde skjuta nästan oavbrutet. Den heroiska handlingen bidrog till att öka moralen bland de norska soldaterna. Stubben namngavs senare efter honom. Dreyer blev svårt sårad efter att ha blivit träffad av sju skott, och fördes bort från striden. Svenskarna lyckades efter upprepade försök driva tillbaka de norska trupperna, men lyckades inte bryta igenom den norska linjen och kunde därför inte dra sig tillbaka längs samma väg som de hade kommit. Situationen förvärrades också för svenskarna efter det att de anfallits från andra sidan av kapten Næglers två kompanier, vilket tvingade Gahn att bilda fronter åt två håll. De omringade svenska trupperna kapitulerade efter det att ammunitionen tagit slut. Hela styrkan tillfångatogs, med undantag för ett fåtal soldater som lyckades fly genom skogen. När Staffeldt fick besked om slagets utfall, skickade han trupper under befäl av kapten Nægler mot Medskogen i Sverige. Där tillfångatogs de återstående svenska trupperna,^[ ett detachement under befäl av major Söderhjelm.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget om Tammerfors som pågick 25 mars-6 april 1918 avgjorde inbördeskriget. Området var 1918 de röda Finlands hjärta och låg centralt i mitten av landet.
När den vita regeringen etablerats i Vasa, började den  köpa civil materiel som fordon, medicin, tält och filtar från Sverige. Den svenska regeringen förbjöd vapenexport, men de vita fick ändå vapen både från Sverige och via svenskt vatten från Tyskland. De svenska sympatierna var i och för sig delade. Svenska socialdemokrater var överlag reformister, revolution var avfört från programmet, men deras hjärta var hos de finska partibröderna. Regeringen Edén hade dock erkänt Finland som suverän stat efter självständighetsförklaringen i december 1917. Edén lät även svenska officerare få tjänstgöra i vita armén. Värvningen av frivilliga förbjöds omsider på svensk mark, och det var aldrig tal om att Sverige skulle ha intervenerat med sin armé. Men 1 100 svenskar, varav 200 officerare kunde söka sig till Finland för att strida på de vitas sida. Svenska officerare kom att strida i olika vitfinska förband, men en samlad svensk brigad sattas också upp.
Dess mobilisering tog sin början i Torneå i februari 1918. Den 26 mars lämnade styrkan Uleåborg med destination Tammerfors. Den bestod då av ”340 man fördelade på två gevärskompanier (om vardera omkring 100 man), ett kulsprutekompani, en pionjäravdelning, ett skidlöpardetachement och en sjukvårdsgrupp. Chef blev kaptenen Hjalmar Frisell. Denna svenska brigad sattes in i slaget om Tammerfors den 28 mars. Denna industristad var de rödas huvudfäste. Försvararna vid Tammerfors hade per automatik ett stort övertag: gevärseld ur skyddade positioner kan skörda mycket i angriparens led. De vita led också förluster i inledningsskedets framryckning men efter hårda gatustrider togs staden efter några dagar.
I slutet av mars var som sagt Svenska brigaden framme i Tammerfors. Den 29 mars fick brigaden i uppgift att fylla en lucka mellan två finska förband. Fienden höll den så kallade hippodromen (hästkapplöpningsbanan) norr om landsvägen Uusikylä-Tammerfors. Man ryckte fram och nåddes av gevärs- och artillerield. Förluster leds och 14 svenskar stupade denna dag. De uppsatta målen nåddes i samverkan med finska förband. Den 3 april var Brigaden åter i elden. Det var slutfasen av slaget. Stadens sjukhus försvarades av de röda. Under viss förvirring tycks man ha tagit sitt mål. Bland annat stupade den senare statsministern Olof Palmes farbror, en 34-åring med samma namn: Olof Palme. Nästa dag togs järnvägsstationen. Slaget var operativt över men upprensningar återstod. Totalt stupade omkring 3.000 soldater och ett stort antal civila.

Slaget vid Magersfontein ägde rum en höjd i provinsen Oranjefristaten, cirka tre mil söder om Kimberley i Sydafrika. Här besegrade den 10−11 december 1899 en boerstyrka den framryckande Höglandsbrigaden i ett slag under Boerkriget.
Magersfontein består av en rad kullar i slättlandskapet. Boerna hade förskansat sig i skyttegravar framför kullarna, vilket var en helt ny taktik, och drabbades inte alls av den förberedande brittiska artilleribeskjutningen − som var riktad på själva kullarna. När de skotska regementena rykte fram under natten utsattes de från välriktad eld från boernas linjer, och slaget blev ett svårt nederlag för Storbritannien.
I detta slag deltog även på boernas sida den Skandinaviska kåren, där många svenskar och finlandssvenskar ingick. Kåren låg framför boernas linjer och drabbades av svåra förluster. De begravdes på plats, och flera minnesmärken finns alltjämt på slagfältet, ett första restes 1908. Förlusterna blev för britterna totalt 971 man; boerna förlorade 250 stupade och sårade − av dessa var 44 skandinaver.

Karolinernas dödsmarsch, även kallad katastrofen på Öjfjället, var den svenska arméns tillbakatåg över Tydalsfjällen i Trøndelag på nyåret 1719, där 4 273 av de karoliner, som deltagit i Karl XII:s andra fälttåg mot Norge 1718, frös ihjäl.
På hösten 1718 sände Karl XII armén att marschera mot Norge. Den finska arméns kommendör, Generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt fick order att göra ett sidoanfall från Jämtland till Trondheim, där Vincens Budde ledde försvaret. Armén bestod till två tredjedelar av finländare med Österbottens regemente om 912 man som största förband. Efter Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning, 30 november 1718 blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige.
Armfeldt fick i mellandagarna rapport om Karl XII:s död och befann sig då i Haltdalen i Gauldalen med cirka 6000 man. Han beslutade att ta kortaste väg mot Sverige; först över fjället till Tydal och därifrån över Tydalsfjällen tillbaka till Hjerpe skans. Vintern hade så långt varit präglad av barmark och tunt snötäcke. De behövde därför inte skidor, men armén var bristfälligt utrustad och uttröttad efter fyra månaders fälttåg i Tröndelag. Den 28 december bröt trupperna upp från Haltdalen och tog sig över till gårdarna ovanför Floren kapell i Tydal, en sträcka på nästan 30 kilometer. På grund av det kalla vädret dog cirka 200 man på fjället.
På nyårsafton var hela den armfeldtska armén samlad på gårdarna Ås och Østby längst upp i Tydal. Trupperna omfattade nu nästan 5 800 man. En förtrupp på 14 skidlöpare sändes över till Jämtland för att förbereda tillbakaryckningen inne i Sverige. På nyårsdagens morgon bröt Armfeldts armé upp från Østby i Tydal. Vädret var mycket kallt, men med uppehåll. Avståndet till byn Handöl i nuvarande Åre kommun är cirka 55 kilometer. I bra väder skulle armén kunna nå Jämtland efter två dagars marsch. Med var den norske vägvisaren Lars Bersvendsen Østby. Samma eftermiddag bröt ovädret ut, en våldsam nordvästlig storm som virvlade upp den lätta snön. Med dålig sikt och bitande köld blev de därför tvingade att slå läger på Öjfjällets nordsida vid Essandsjön. De försökte göra upp eld och brände gevärskolvar och slädar, något som bara gav kortvarig värme. Uppskattningsvis 200 man frös ihjäl denna första natt.
Nästa dag fortsatte stormen, och tillbakaryckningen blev nu helt kaotisk. Huvuddelen av trupperna kom fram till gränsen och slog läger vid Enaälven, högg hål i isen på Enan för att se åt vilket håll vattnet strömmade – åt det hållet var räddningen. Det enorma manfallet fortsatte dock, hästarna stupade och all utrustning måste lämnas på fjället. Stormen fortsatte på den tredje dagen och samtidigt tog sig de första trupperna med Armfeldt i spetsen sig fram till Handöl som vid denna tid dock bestod av enbart tre gårdar. Huvuddelen av de överlevande ankom Handöl den 4 och 5 januari. Kvar på fjället låg cirka 3000 man ihjälfrusna. På den vidare färden ned till Duved, där inkvartering var ordnad för soldaterna, dog ytterligare cirka 700 man. Av de överlevande cirka 2100 soldaterna blev ungefär 600 invalidiserade för resten av livet.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Hälsinge regemente                                         Livgardet
Hälsinge bataljon (tremänningar)              Livgardet
Jämtlands regemente                                      Norrbottens regemente
Sju finska infanteriregementen                    –
Kapten Långströms frikompani                    –

Jämtlands kavallerikompani                         Norrbottens regemente
Tre finska kavalleriregementen                    –

Artilleriregementet (4 pjäser)                         Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)

1808 var ofredens år i Norden. I februari angreps Finland av ryssarna och från mitten av mars rådde krigstillstånd i söder och väster med Danmark/Norge. Under våren förekom flera mindre skärmytslingar mellan inträngande svenskar och försvarande norska soldater. Hösten 1808 är den norska huvudstyrkan grupperad i Prestebakke-Berby området. Svenskarna hade återtagit Prestebakke men därefter lämnat området. Nu framrycker de och rekognoserar  med 1400 huvudsakligen oövade soldater. Först faller den norska gränsvakten vid Tyslingmoen men norska styrkor på omkring 200 man rycker fram och kastar tillbaka svenskarna. Det är tät dimma men under två timmar håller sedan norrmännen stånd mot 600 svenskars anfall innan de slår till reträtt vasrvid de förlorar en kanon. Norrmännen lyckas ta sig över Berby älven och grupperar sig där för försvar. De svenska förbanden försöker storma bron men slås tillbaka. Efter fem timmars strid överenskoms om vapenvila. Under denna drar sig de svenska förbanden tillbaka.

Vid Örsjöens sydspets finns flera soldatgravar från detta krig. Enligt en bygdesägen från Enningdalen är en grav viloplats för tre stupade svenska knektar, vilkas namn var: Boll, Rot och Lilja. I en annan grav vilar en okänd svensk som stupade den 29 april. På denna grav har rests en sten med inskriptionen: ” En mand af Sveriges tapre här på ärans mark er signet. Af nordmän her han feldet er, hans graf af nordmänd hegnet.”

Slaget vid Uttismalm var ett fältslag under Gustav III:s ryska krig.
Gustav III anlände till Finland i juni 1789, för att inleda det andra krigsårets fälttåg. De svenska lantstridskrafterna beräknades då uppgå till ungefär 15 à 20 000 man, huvudsakligen fördelade på Savolaxbrigaden under Curt von Stedingks befäl om 4 000 man och huvudstyrkan under kungens eget överbefäl om 11 à 12 000 man, stående bakom Kymmene älv, från Finska viken upp till Heinola.
Ryssland mobiliserade överlägsna krafter inför årets fälttåg – kanske så mycket som 40 000 man – och den 9 juni 1789 överskred de gränsen till Savolax med omkring 11 000 man, fördelade på två kolonner. Deras mål var att förinta Stedingks avdelning, eller att åtminstone tvinga honom att retirera och därmed blotta huvudarméns flank för ett avgörande anfall.
Stedingk tog upp en stark försvarsposition vid Porrosalmi, där han med sina underlägsna trupper, efter en hjältemodig drabbning, lyckades hejda ryssarna, som trots insättandet av ett elitförband bestående av grenadjärer inte lyckades genomföra sin stridsuppgift. Stedingk blev visserligen tvungen att senare dra sig undan åt Jorois, nordöst om S:t Michel, men lyckades här hejda vidare ryskt framträngande, varefter Savolaxfronten stabiliserades.
Gustav III hade under tiden avvaktat händelseutvecklingen i Savolax, men efter beskedet om den svenska segern vid Porrosalmi, beslöt han att försöka lätta trycket mot Stedingks fördelning, genom att själv gå offensivt till väga mot ryssarna på sin front. Generalmajor Kaulbars, beordrades att skydda den svenska huvudarméns vänstra flank genom att ta ställning vid Heinola. Gustav III befallde nu generalerna Siegroth och von Platen att med sina avdelningar förena sig med honom i Värälä, vilket skedde den 25 juni, varefter den svenska huvudstyrkan nu uppgick till mellan 5 000-6 000 man.
Samma dag förbereddes övergången av Kymmene älv, bl.a. genom att fältartilleri posterades på en höjd mittemot övergångsplatsen, varefter svenskarna genomförde övermarschen till andra sidan under betäckning av artillerield och lätt infanteri som skärmytslade med ryska jägare och kosacker vilka emellertid bara bjöd obetydligt motstånd. Svenskarna förskansade sig därefter i Kouvola på östra sidan av älven, där omgruppering och kraftsamling kunde ske under de följande dagarna. Den 28 juni bröt kungen upp i spetsen för ungefär 2 500 man och tog vägen mot Davidstad, medan Siegroth kvarlämnades vid Värälä, för att skydda flodövergången där och mota eventuella ryska framstötar från Fredrikshamnshållet. Gustav III fick under dagen reda på att den ryska huvudstyrkan stod vid Uttismalm i svenskarnas anryckningslinje och beordrade anmarsch. De svenska förtrupperna upptäckte nu en förpostställning 3 km väster Uttismalm. Efter ett improviserat krigsråd bestämdes att en bataljon östgötar och en västerbottensbataljon skulle försöka att göra en kringgående rörelse och omfatta ryssarnas högre flygel, medan resten av de svenska trupperna – bl.a. kronobergarna – skulle anfalla fiendens center, en operation som lyckades fullständigt under betäckning av artilleriet, som återigen bevisade sin effektivitet och slagkraft. Fienden föll nu under vilt skjutande tillbaka mot den ryska huvudställningen vid Uttismalm, där man gjorde sig beredda till strid.
Under den följande timmen avancerade svenskarna i hällande regn fram mot fienden; Gustav III höll sig hela tiden i spetsen för trupperna och eggade dem framåt genom uppmuntrande tillrop och genom att tala med officerare och enskilda soldater. Kungen höll vid framkomsten till Uttismalm ett kort tal till trupperna, varefter striden började utmed hela linjen. Båda sidor sköt salva på salva mot varandra, men utan större effektivitet på grund av den dåliga sikten och det hela utvecklades till en skärmytsling i större skala, snarare än ett veritabelt fältslag, innan kungen och von Platen slutligen beslöt sig för att upprepa den tidigare krigslisten, genom att sända en bataljon kronobergare runt ryssarnas vänstra flank, samtidigt som anfall beordrades utmed hela linjen. När ryssarna såg sig angripna både framifrån och i fronten, ville de inte slåss längre och drog sig tillbaka i riktning Kaipiais, på avstånd förföljda av ett detachement livdragoner och östgötabataljonen.
Efter den segerrika striden, ställdes trupperna upp bataljonsvis och avtackades, flera officerare dekorerades med svärdsorden och underofficerare och soldater som utmärkt sig under striden fick ”gratifikationer”.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Kronobergs regemente                                Marinbasen
Östgöta infanteriregemente                      Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västerbotten regemente                             Norrbottens regemente
Södermanlands regemente                       Ledningsregementet

Livdragonregementet                                   –

Slaget vid Langnes skans var ett slag den 9 augusti 1814. Efter det att Fredrikstads fästning kapitulerat försökte norrmännen reorganisera sina styrkor och konstruerade en pontonbro över Glomma vid Langnes för att få älven mellan sig och svenskarna. En skans anlades på en moränrygg som bestyckades med fyra kanoner. Samtidigt uppsattes ett motsvarande batteri på en liten kulle i närheten. Skansen bemannades av två oppländska regementen och tre skarpskyttedivisioner från Valdres.
Svenska styrkor under general von Vegesack och överstelöjtnant Cederström, bestående av infanteriregementen från Västergötland och Värmland marscherade mot de norska förbanden och förtruppen nådde Langnes under natten till den 9 augusti.
Den norske chefen hade skickat ut patruller och dessa stötte flera gånger under natten samman med svenskarna. Norrmännen försökte dra fördel av det mycket dåliga vädret och anföll svenskarna i gryningen. Trots överraskningsmomentet lyckades de erfarna svenska förbanden snabbt slå tillbaka norrmännen som drog sig tillbaka till skansen. De svenska trupperna anföll på kolonner skansen från en liten kulle. På 500 meters avstånd möttes svenskarna av koncentrerad och välriktad artillerield från skansen.
Tre anfall genomfördes under förmiddagen men alla slogs tillbaka. Svenskarna insåg då att de inte kunde ta skansen och beslutade att hitta en ny väg till huvudstaden.

Slaget vid Dennewitz var en militär drabbning vid Dennewitz, 68 kilometer sydväst om Berlin, den 6 september 1813, under Napoleonkrigen. Den allierade nordarmén under ledning av Sveriges kronprins Karl Johan besegrade fransmännen under marskalk Michel Ney.
Efter marskalk Oudinot misslyckade anfall mot Berlin fick marskalk Ney befälet över hans trupper på omkring 60 000 man och bröt 5 september upp från Wittenberg för att över Jüterbog och Baruth förena sig med Napoleon. Under marschen kom de i konstakt med dera av den av Bernadotte anförda nordarmén på omkring 100 000 man. Ney lyckades vid Zahna slå tillbaka nordarméns västra flygel, men den 6 september tvingades han med sina 4:e och 7:e kårer till strid med Bernadottes preussiska trupper vid Dennewitz. Neys återstående kår, den 12:e, insattes på ett olyckligt sätt och kunde inte på ett bra sätt understödja de båda andra. Under tiden fullbordade Bernadotte uppmarschen med de ryska och svenska kårerna. Av dessa sändes en del lättrörliga trupper, bland annat två svenska batterier, i förväg och insattes verksamt i striden. Då huvudarmén nådde stridsplatsen var slaget redan avgjort. Neys trupper gick i flyktartat återtåg söderut mot Torgau.

”Åsynen av förenade ryska och svenska arméernas ankomst, 40 000 man, till de redan stridande 40 000, beskrivs såsom högst imposant. Svenskarnas ankomst skall ha avgjort dagen. Preussiska armén, överhopad av fiender, som anstormade, vägde just fram och åter och hade troligen måst vika för övermakten, då den fick höra våra trummor. Under hurrarop anföll den nu, och vad som höjde deras mod, nedslog deras fienders. Våra trupper gjorde den dagen en marsch på 5 mil, och därunder sprang hela vänstra flygeln nära 5/4. mil. Ryssarna, som annars är tämligen lätta på foten, orkade ej följa med, utan sände täta budskickningar om marschens saktande. Då Cardell anryckte med fjorton kanoner, blev flykten å fiendernas sida allmän. Det är skada, att denne man inte är lika god människa som militär. Vid byn Dennewitz, varav slaget erhållit sitt namn, var trängseln och villervallan obeskrivlig. Tusentals gevär och de flyendes tillhörigheter låg mellan hopar av döda och sårade.”

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Wendes artilleriregemente                                         Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)