Dansk-svenska kriget 1808–1809 var ett krig mellan Danmark-Norge och Sverige som inleddes och utkämpades på grund av Danmark-Norges allians med Frankrike och Sveriges allians med Storbritannien under Napoleonkrigen. Varken Sverige eller Danmark-Norge önskade krig med sin nordiska granne, men påtryckningar från deras respektive allianser ledde till att Danmark-Norge förklarade Sverige krig den 14 mars 1808. Danmark-Norge gjorde misslyckade försök att återerövra de territorier som förlorades till Sverige under 1600-talet och Sverige gjorde ett försök att förvärva Norge genom en invasion. Fred slöts enligt status quo ante bellum den 10 december 1809.
Efter freden i Tilsit 1807 fokuserade Frankrike och Storbritannien sina intressen mot Danmark. Napoleon ville inkludera det neutrala Danmark-Norge i kontinentalsystemet, medan Storbritannien fruktade att den danska flottan skulle falla i fransmännens händer. Storbritanniens anfall och efterföljande bombardemang av Köpenhamn ledde till erövringen och förintelsen av stora delar av den danska flottan och Danmarks val att ingå en allians med Napoleon. Kronprins Fredrik av Danmark-Norge var ovillig att delta i ett krig mot Sverige, men beslutade sig för att förklara krig mot Sverige med målet att erövra de förläningar som man förlorat vid Frederna i Brömsebro och Roskilde. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland och det finska kriget, skulle Danmark lättare kunna återta områdena, trodde man. Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm krigsförklaringen till den svenska regeringen. Den svenske kungen, Gustav IV Adolf svarade då med att planera en invasion av Själland, för att förmå Danmark att sluta separatfred. Denna plan stannade dock på pappret och de svenska trupperna i Götaland placerades istället i en defensiv ställning, efter rykten om att Napoleon hade skickat förstärkningar till Danmark. Gustav IV Adolf godkände istället den plan som utarbetats av generalmajor Gustaf Mauritz Armfelt, på en invasion av Norge.
Under slutet av mars råkade de norska och svenska utposterna längs gränsen sammandrabba med varandra vid ett flertal tillfällen, men de utspridda skärmytslingarna blev i slutänden fruktlösa. Då våren skulle visa sig vara en ganska händelselös tid i gränsområdet mellan Trøndelag och Jämtland efter striderna i början av april beslutade norrmännen att skicka flera trupper söder om Røros, och till området mellan Roverud och Kongsvinger.
Det stora svenska anfallet i söder inleddes på natten den 14 april, när den andra svenska brigaden ryckte fram till Aurskog-Høland. Kristian August, som var på väg att flytta sitt högkvarter till Rakkestad, blev underrättad om svenskarnas rörelser och marscherade med en brigad för att möta hotet från öster den 17 april. Striderna i Høland och Aurskog slutade med en norsk seger, och den svenska befälhavaren kände sig så hotad av de norska motoffensiven att han beordrade en reträtt efter nederlaget vid Toverud. I gränsdistriktet i Eidskog började Armfelt sin marsch med cirka 1600 man från andra sidan gränsen i Eda mot Kongsvinger på kvällen den 15 april. Han fördrev de svaga gränsvakterna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar. De norska försvararna tvingades att dra sig tillbaka för att undvika att bli överflyglade av svenskarna.
Den 18 april ägde slaget vid Lier rum, cirka en mil söder om Kongsvinger. I slaget besegrade 1 000 svenska soldater en norsk armé bestående av 800-900 man. ^]Efter denna seger förskansade de svenska trupperna sig i Lier och ryckte fram hela vägen till floden Glomma, men de riskerade inte att göra ett anfall mot Kongsvinger fästning, något som satte ett tillfälligt slut på den svenska offensiven. Kristian August blev bestört av nyheten om nederlaget vid Lier och att de svenska trupperna hade nått floden Glomma. Han var nu tvungen att flytta huvudtrupperna till Blaker för att stoppa ett eventuellt anfall från de svenska positionerna på den sydvästra sidan av Kongsvinger i norr eller från Høland i söder. Men lyckligtvis för norrmännen ledde slaget vid Toverud och striderna kring Lund till en stabilisering i söder. Armfelt ville därför belägra och sedan anfalla Kongsvinger och därigenom säkra den strategiskt viktiga fästningen. Från Nyen ryckte nu flera norska trupper fram för att anfalla svenskarna bakifrån, och tillsammans med överste Staffeldts brigad på cirka 1 050 man, deltog de cirka 800 norska soldaterna stationerade i området i anfallet. Slaget vid Trangen den 25 april slutade med ett stort nederlag för svenskarna. Hela Gahns kår förintades och cirka 440 man tillfångatogs i slagfältet, samt ytterligare 65 man i Midtskogen.
När Armfelt fick reda på nederlaget i norr fruktade han genast för ett norskt anfall på denna flank så länge det fanns is på Glomma. Den svenska befälhavaren hade förlorat sin högra flank i norr, och färska norska trupper hade samlats längs Glomma vid Kongsvinger och Blaker. På grund av detta fann Armfelt det nödvändigt att vänta på överste Vegesack och hans trupper, som fortfarande inte börjat sin marsch, innan han genomförde några ytterligare trupprörelser och valde därmed att sätta sig till motvärn.
I slutet av april planerade den dansk-norska styrkan att anfalla Strömstad för att komma åt de svenska förråd som fanns där. Med 27 fartyg (11 kanonjollar och 16 kanonslupar) angrep den norska styrkan en svensk flotta med fem skepp, förmodligen kanonslupar den 28 april. Svenskarna segrade och norrmännen drog sig tillbaka med stora förluster
Prins Kristian August planerade ursprungligen att från Blaker anfalla den tredje svenska brigaden i Ørje, men fick besked som tydde på att ett svenskt anfall över gränsen i söder skulle komma inom kort. Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.
Samtidigt längre norrut marscherade en svensk styrka på cirka 1 000 man från Nössemark över gränsen mot Bjørkebekk och Skotsund, Aremark, men även denna marsch blev stoppad. Under maj månad förskansade sig de svenska trupperna längs en linje från sydost om Kongsvinger, bakom Haldenvassdraget från Kroksund och längs den nya linjen från Aremark till Iddefjorden.
Den 9 maj marscherade Johan Spørck med 120 man från Fredrikstens fästning mot den svenska positionen vid Gjeddelund, men slogs tillbaka av ett kompani från Holtet som återtog positionen. Efter skärmytslingen vid Gjeddelund förlorade Spørck 1 dödad och 6 sårade soldater, medan svenskarna förlorade en dödad, 11 sårade och två tillfångatagna soldater. Överste Staffeldt planerade ytterligare anfall, men händelserna på Jerpset skrämde Armfelt så mycket att han beordrade ett tillbakadragande från positionerna närmast Kongsvinger. Dessutom hade han redan den 19 maj fått en order från Gustav IV Adolf om, vad han ansåg var, en allmän reträtt.
Armfelt å andra sidan missförstod ordern och övergav alla anfallsplaner mot de norska trupperna, och med den första och andra brigaden drog sig tillbaka till säkrade positioner bakom gränsen för att omorganisera trupperna och säkra gränspassagen. Den svenska reträtten kom som en överraskning för norrmännen. Dagen efter svenskarnas tillbakadragande tågade Staffeldt hela vägen till Eidskog med sina trupper, och på kvällen den 31 maj anlände hans huvudstyrka till Matrand.
De andra två svenska brigaderna som stationerade sig nära Fredrikshald gick den 8-9 juni tillbaka över gränsen tillsammans med delar av den vänstra flygelbrigaden som hade nått Skotfoss. I mitten av juni fanns det bara två svenska positioner kvar på norskt territorium, något som kom som en överraskning för norrmännen. Kristian August planerade ursprungligen en allmän offensiv mot söder till Rødenes/Ørjebro och Enningdalen för att fördriva de sista svenska trupperna över gränsen, men planen ändrades istället till en liten offensiv.
Framstöten i söder lyckades. Under slaget vid Prestebakke den 10 juni lyckades Huitfeldt förvirra de svenska officerarna med en manöver som förvånade och besegrade de svenska styrkorna vid Prestebakke. De svenska förlusterna var 60 döda och allvarligt sårade, 395 tillfångatagna (varav 34 sårade) och två kanoner beslagtagna. I Sverige spreds en allvarlig reaktion på detta överraskande nederlag, och den svenska befälhavaren, överstelöjtnant von Knorring, ställdes inför krigsrätt.
I augusti 1808 tågade 644 norska soldater från Trøndelag med artilleri och beridna dragoner, över gränsen från Verdal och Meråker och påbörjade ett fälttåg i Jämtland. Den norska huvudoffensiven i Jämtland stoppades vid Hjerpe skans den 15 augusti. Två dagar senare valde major Coldevin att avbryta offensiven, eftersom de svenska trupperna hade förstärkt fästet vid Järpen. Fälttåget avslutades den 19 augusti.
Under hösten inleddes förhandlingar mellan Kristian August och svenskarna, men eftersom det tog ett tag att få kontakt med kung Fredrik i Danmark fick Kristian August agera i stort sett utan kungens godkännande. Under vintern 1808-1809 skedde inga större strider. Norrmännen saknade förnödenheter och svenskarna var koncentrerade på kriget i öst där ryssarna nu hade lyckats ockupera hela Finland. Samtidigt började missnöjet mot den svenska kungen växa i snabb takt, och det fanns en önskan om att skapa en konstitution. I början av mars 1809 slöts ett muntligt avtal mellan de svenska revolutionära trupperna och Kristian August att de norska trupperna skulle stanna kvar vid gränsen, medan de svenska trupperna i Värmland, under överstelöjtnant Georg Adlersparre, marscherade till Stockholm för att avsätta kung Gustav IV Adolf.
Den 7 mars 1809 utlöste överstelöjtnant Adlersparre statskuppen genom att höja en upprorsflagga i Karlstad och började marschera på Stockholm. För att förhindra kungen från att förena sig med sina lojala trupper i Skåne bröt sju av de sammansvurna som leddes av Carl Johan Adlercreutz sig in i Stockholms slott den 13 mars, arresterade kungen och satte honom och hans familj i husarrest i Gripsholms slott.
Den 2 juli beordrade Kristian August ett anfall mot Jämtland från Trondheim, och den 10 juli marscherade en styrka på 1 824 man, över gränsen till Jämtland. För att stoppa den norska framryckningen skickades Georg Carl von Döbeln ut med en bataljon av Hälsinge regemente till Jämtland. Samtidigt skickades ytterligare en bataljon från Gävl mot Härjedalen och förstärkningar anlände senare från Livgrenadjärregementet och två bataljoner från Kalmar Regemente. Men den 16 juli erövrade den norska armén Hjerpe skans som just hade övergivits av en svensk styrka på 200 man.. Samtidigt fick den norska armén höra om ett rykte att stilleståndet mellan Sverige och Ryssland hade avslutats efter sex veckor. Då beslutade von Krogh att dra sig tillbaka från Jämtland och rikta in sig på Härjedalen. Den 24 juli möttes den svenska styrkan på 900 man under von Döbeln och den norska styrkan vid Hjerpe skans. Den norska styrkan besegrades och tvingades retirera. Ett stillestånd skrevs dagen efter vid Bleckåsen i Alsens. Ett villkor var att samtliga norska trupper skulle lämna Sverige senast den 3 augusti, vilket även skedde.
Den 10 december 1809 möttes Nils Rosenkrantz och den svenska ministern i London Carl Gustaf Adlerberg i Jönköping för att underteckna fredsfördraget mellan Danmark-Norge och Sverige. Freden slöts enligt status quo ante bellum den 10 december 1809.

(Delvis tagit ur Wikipedia)

Medan Napoleons arméer under vintern 1812-1813 gick sin undergång till mötes i Ryssland, tog Karl Johans planer på Norge allt fastare form. Hans avsikt var att i mitten av april 1813 sätta igång anfallet mot Själland och organisationsplanen för en härför avsedd arme var utarbetad redan på nyåret 1813. Då emellertid de med Sverige förbundna makterna ville utnyttja Napoleons nederlag i Ryssland för igångsättandet av sin planerade offensiv i Tyskland tvingades Karl Johan att avstå från en operation mot Själland till vilken de icke ville lämna något bistånd.
Den traktat som han i början av mars avslutade med England förband honom att delta i fälttåget mot Napoleon med 30 000 man. England å sin sida lovade att medverka till Norges erövring samt att utbetala ett betydande belopp i subsidier. Fördraget var så formulerat att Karl Johan ansåg sig kunna yrka på att genomföra ett företag mot Norge före deltagandet i fälttåget mot Napoleon. I slutet av april undertecknades en traktat också med Preussen som bl a innehöll att så snart kronprinsen i överensstämmelse med svensk-engelsk-ryska fördraget kunde uppträda med en svensk arme i Tyskland skulle en preussisk kår på 27000 man ställas under hans befäl. Dessutom skulle Preussen under vissa förutsättningar medverka med trupper för Norges betvingande. Karl Johan hade vunnit ännu en garant härför och hävdat sin rätt att i första hand angripa Danmark dock närmast på kontinenten.
Efter avslutanndet av traktaten med England började Karl Johan genast träffa förberedelser för armens överförande till Tyskland.
När Karl Johan den 17 maj landsteg i Pommern fick han emellertid underrättelse om att varken Ryssland eller Preussen var beredda att lämna de avtalade hjälpkårerna. Vidare hade England lagt in sitt veto mot en svensk säraktion i Holstein. Karl Johan såg sig då tvungen att avstå från att nu angripa Danmark och förklarade sig villig att först gå mot fransmännen om de 35000 ryssarna ställdes till hans förfogande. Kraven på Norge skulle sedan infrias i etapper.
Medan Karl Johan avvaktade tidpunkten för fälttågets öppnande mottog han den 9 juni budskapet att Ryssland och Preussen utan hans hörande den 4 juni hade slutit stillestånd med Napoleon.
Vid mötet i Trachenberg den 9 – 12 juli mellan Karl Johan, kejsar Alexander och konung Fredrik Wilhelm drogs riktlinjerna upp för de 3 koalitionsarméernas samordnade strategi, syftande till inringning av Napoleons nära 500 000 man starka arme. Nordarmén under Karl Johans befäl bestod av omkring 150 000 man, svenskar, ryssar och preussare. Dess uppgift var att över Berlin framrycka mot Leipzig, där man hoppades få ett avgörande med fransmännen. Då Karl Johan målmedvetet sparade sina svenska trupper för uppgörelsen med Danmark, kom deras medverkan i fälttåget att huvudsakligen bestå i Förflyttningar.” Den 24 juli anträdde de svenska trupperna förflyttningen mot söder.
Den 23 augusti avvisade preussarna fransmännens anfall vid Grossbeeren. Av svenska kåren blev endast jägare och ett batteri under ledning av överste von Cardell insatta i striden. Tidigt på morgonen satte Karl Johan de svenska och ryska kårerna i marsch mot slagfältet. Marschen blev mycket ansträngande i den tryckande värmen som rådde. Även efter de vunna framgångarna fortsatte Karl Johan sin försiktiga framryckning och först den 14 september nåddes Rosslau vid Elbe. Sedan Napoleon utrymt högra Elbestranden, var tiden inne för att sluta ringen kring fransmännen. I anslutning till övriga arméer gick hela Nordarmén över Elbe vid Aken och Rosslau.
Den 15 oktober fortsattes marschen från Cöthen över Landsberg till Breitenfeld som nåddes den 17 oktober. Vid denna tidpunkt hade såväl den schlesiska som den böhmiska armen utkämpat framgångsrika strider med fransmännen i trakten av Leipzig. Då slaget den 18 inträdde i sitt avgörande skede intog Nordarmen sin överenskomna plats i främre linjen med den schlesiska armen till höger och den böhmiska till vänster.
  Anfallet fortsattes utefter hela fronten och Napoleon trängdes tillbaka mot staden Leipzig. Under den 29 lyckades kejsaren dra huvuddelen av sin arme ur den hotande inringningen. Lika målmedvetet som tidigare hade Karl Johan sparat sina svenska trupper, som i slagordningen placerats i bakre linjen. Av den svenska kåren blev endast några batterier under Cardell insatta i striden. Vid stormningen av Leipzig, där Napoleon kvarlämnat omkring 30 000 man, deltog dock svenska jägarförband. Sedan en preussisk bataljon som inträngt genom Grimmenporten hejdats, beordrades 4 svenska jägarbataljoner till understöd. Kronprinsen bröt upp med Nordarmén från Leipzig den 22 oktober och ryckte först väster ut över Merseburg och nådde den 30. Heiligenstadt.
Med de allierades seger vid Leipzig inträdde en avgörande ändring ifråga om såväl Sveriges som kronprinsens personliga ställning. Koalitionens framgångar gjorde dess ledande makter vida mindre beroende av Sveriges och dess tronföljares medverkan. För de allierade statsmännen var det väsentliga att fullfölja kampen mot Napoleon. För Sverige däremot gällde det att nu äntligen genomföra den så länge uppskjutna av Ryssland, England och Preussen garanterade föreningen med Norge. Detta borde ske medan Danmark ännu var koalitionens fiende och Karl Johan disponerade allierade styrkor utom sina 30000 svenska soldater. De allierades mål var en snabb frammarsch till Rhenlinjen eller ännu längre medan Karl Johans genomförde ett företag mot marskalk Davouts starka fransk-danska kår kring Hamburg och Lűbeck. Vid de ömtåliga förhandlingar som fördes mellan de allierade, framförde Karl Johan som motiv för sina yrkanden att han ville befria den engelske konungen Georg III:s arvland och oskadliggöra Davout, som annars hotade de allierades förbindelser. Så småningom godtogs förslaget om säraktion mot Davout och danskarna med den svenska armen och en del ryska trupper. Återstoden av Nordarmén dirigerades mot Holland för att stödja de allierades operationer.
Karl Johans marsch gick de första dagarna i november från Heiligenstadt över Göttingen till Hannover, där han inträffade den 6 november. Där gjorde han en dryg veckas uppehåll varunder mönstring hölls och soldaternas hårt slitna uniformer reparerades. Armén fortsatte den 16:e marschen över Uelzen till Dahlenburg. Marschen, som hitintills utförts brigadvis, fortsattes därifrån regementsvis och senare bataljonsvis, sannolikt betingat av höstvädret. Den 28 november – 1 december gick armén över Elbe vid Boitzenburg. Sjukligheten var nu ganska hög och uppgick till omkring 20 %. Davout drog sig undan mot Hamburg varemot Karl Johan avdelade en rysk kår, medan huvuddelen fortsatte till Lűbeck, som försvarades av en fransk- dansk garnison om 4 500 man. Denna kapitulerade mot fritt avtåg den 5 december. Förutsända kavalleristyrkor hade förföljt en dansk kår, som tidigare varit förenad med Davouts trupper. Härunder ägde en del strider rum, bland annat de för svenska kavalleriet ärofulla träffningen vid Bornhöft den 7 december.
Under de närmast följande dagarna fortsattes framryckningen och den 10 december hade 1.fördelningen nått Kiel. I detta läge begärde Danmark stillestånd, vilket trädde i kraft den 15 december kl 12 midnatt och skulle fortfara till den 29 samma tid. Fredsunderhandlingar hade nu inletts. Stilleståndet förlängdes till natten den 5~6 januari, men underhandlingarna ledde dock ej till resultat. Karl Johan lät då svenskt och ryskt kavalleri rycka fram i Slesvig mot Flensburg. Den 8 januari förklarade sig konung Fredrik villig att gå in på de svenska fredsvillkoren. De 10 januari undertecknades fredsfördraget i Kiel. Danmark avstod ”för evärderliga tider” sina rättigheter till konungariket Norge mot att Sverige avstod svenska Pommern och Rűgen.
Med Kielfredens undertecknande hade Sverige till synes nått sitt krigsmål. Ur svensk synpunkt fanns det ej längre skäl att fortsätta kriget.

Fälttåget mot Norge var ett kort krig som utkämpades på grund av Norges krav på självständighet i strid mot den union som Danmark och Sverige enats om i freden i Kiel 1814. Fredsavtalet, konventionen i Moss, undertecknades den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det norska Stortinget. Konventionen blev grunden för unionen mellan Sverige och Norge som varade tills Norge förklarade sig självständigt år 1905. Efter Napoleonkrigen befann sig Danmark-Norge på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge kungen av Sverige. I ett försök att påverka sitt öde samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814. Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge. Den svenska kungen Karl XIII förkastade tanken på ett självständigt Norge och drog den 26 juli samma år ut på ett fälttåg mot Norge. Den svenska armén var numerärt överlägsen, bättre utrustad och utbildad samt leddes av en av Napoleons före detta främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte – som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon. Huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler innan de intog staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden. Samtidigt gick en mindre styrka in i Norge från Värmland men efter att ha förlorat slagen i Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Sammandrabbningen vid Matrand var den blodigaste under hela kriget. Svenskarna ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania men vid Langnes skans hade norrmännen en försvarslinje som stod emot svenskarnas attacker. Svenskarna försökte gå runt norrmännens försvarslinje och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814 där svenskarna segrade. Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla. En vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan Jean Baptiste Bernadotte, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Eftersom svenskarna inte erkände Kristian Frederiks krav på den norska tronen, var han inte heller en av avtalets parter. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till Danmark om Sverige accepterade den norska konstitutionen och en löst sammansatt union.

Trettioåriga kriget (1618–1648) var en serie militära konflikter som utspelades i Centraleuropa, huvudsakligen i det som idag är Tyskland. Krigets ursprung kan härledas till den religiösa och politiska omvälvning i Europa som reformationen hade medfört. Den katolska reaktionens framgångsrika motvärn, som snart förbyttes i anfall, mot reformationen hade redan tidigare på flera håll lett till utbrott av blodiga religionskrig. Denna skärpning av konflikten mellan protestanter och katoliker fick i Tyskland ett särskilt svåröverskådligt förlopp genom den mångfald av motstridiga intressen som fanns i det splittrade landet. Redan då de protestantiska ständerna 1608 bildade evangelisk unionen under ledning av kurfursten Fredrik IV av Pfalz och de katolska ständerna 1609 besvarade denna sammanslutning genom den av hertig Maximilian I av Bayern ledda katolska ligan syntes kriget oundvikligt. Det blev den fortsatta söndringen mellan de böhmiska ständerna och deras katolske landsherre som åtta år senare utlöste den från alla sidor förberedda katastrofen. Den beryktade defenestreringen i Prag den 23 maj 1618, då två av de kejserliga ståthållarna i Böhmen, Vilém Slavata och Jaroslav Martinic, kastades ut genom fönstren på kungaborgen Hradcany av de förbittrade ständerna, betecknade den fullständiga brytningen. Samtidigt med att den ärkekatolske Ferdinand II valdes till kejsare i augusti 1619 utsåg böhmarna den protestantiska unionens dåvarande ledare, kurfursten Fredrik V av Pfalz (”vinterkungen”) till kung av Böhmen, varmed de skiljde sig från det habsburgska väldet.
Trettioåriga krigets första skede kallas det böhmisk-pfalziska skedet och varade 1618–1622 vilket följdes av det nedersachsisk-danska skedet 1623–1629. Orsaken till det trettioåriga krigets tredje fas, det svensk-tyska skedet (1630–1635), var nödvändigheten för Sverige att driva ut de katolska arméerna ur de nordtyska länder som låg inom dess närmaste intressesfär samt förhindra flottrustningarna där. Frankrike å sin sida utnyttjade svenskarnas angrepp till att sluta en fördelaktig separatfred genom fördragen i Regensburg oktober 1630 och i Cherasco i mars och juni 1631. Inte desto mindre försåg Frankrike, genom fördraget i Bärwalde den 13 (23) januari 1631, Sverige med viktigt finansiellt stöd. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.
Gustaf II Adolf hade under tiden landstigit i Tyskland den 25 juni 1630, och på kurfurstedagen i Regensburg framtvingade ständerna, som var oroliga över kejsarens växande makt, ett avskedande av Wallenstein. Tack vare detta och en resning i Magdeburg kunde den svenske kungen jämförelsevis ostörd i Pommern organisera den strategiska basen för sin framryckning. Ett manöverkrig mot Tilly, där han genom omväxlande framstötar behöll initiativet, satte honom i stånd att i maj 1631 vinna anslutning av Brandenburg. Då upprepade försök att vinna stöd även från kurfurstendömet Sachsen avvisades, förmådde han emellertid inte undsätta Magdeburg, som stormades av Tilly den 10 maj 1631. Under tiden hade Gustav II Adolf definitivt beslutat sig för att tränga undan Sachsen från den ledarställning som det inte kunnat förmås att begagna i den radikalt protestantiska politikens intresse. Sedan den växande faran hade drivit Sachsen i Sveriges armar, vann Gustav II Adolf en lysande seger över Tilly i slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631. Militärt fullföljdes denna seger genom en avledningsmanöver mot den västerut vikande fiendens förbindelser med ligans huvudländer, varvid svenskarna tågade genom Franken och till Rhen. Detta tvingade Tilly att återvända till Sydtyskland, samtidigt som kurfursten av Sachsen framgångsrikt trängde in i Böhmen.
Segern i slaget vid Breitenfeld gav Gustaf II Adolf tillfälle att fullfölja sina strävanden att isolera Sachsen och inordna de protestantiska ständerna under Sveriges ledning. Sveriges dominerande ställning i Tyskland hade emellertid uppväckt oro inte bara hos Danmark utan även hos dess bundsförvant Frankrike. Detta land önskade inte bara balansera det habsburgska huset med hjälp av dess protestantiska fiender, utan även med hjälp av den över ständernas frihet svartsjukt vakande katolska ligan. Men trots att förhandlingarna stördes kunde kardinal Richelieu inte hindra att Gustaf II Adolf efter segern i slaget vid Breitenfeld fortsatte marschen söderut och vände sig mot Bayern, där han vid Donauwörth gick över floden Lech i skydd av rök, under hård strid med den kejserliga armén under ledning av Tilly, som sårades dödligt. Efter att ha tilltvingat sig övergången över Lech fortsatte han med att erövra Augsburg och München, men förmådde inte forcera Donaulinjen. Kejsaren hade i december 1631 återgett Wallenstein befälet över sina stridskrafter, och efter att hastigt ha organiserat en stark armé och rensat Böhmen från sachsarna hotade han den svenska huvudhärens förbindelser, en fara som fick Gustav II Adolf att med en mindre armé skynda norrut. Vid Nürnberg fann han Wallenstein.. Då han efter att i ett befäst läger ha inväntat nödvändiga förstärkningar vågade sig på att angripa Wallensteins läger, stormningen av Alte Veste i augusti 1632, men blev tillbakaslagen. Gustav II Adolf vände sig åter mot Bayern, men tvingades genom Wallensteins angrepp på Sachsen att skynda mot norr. Då Gustav II Adolf här försökte nå det avgörande som hade gått honom ur händerna vid Nürnberg, stupade han i det segerrika slaget vid Lützen den 6 (16) november 1632. Efter att den svenske kungen stupat övertogs nu befälet över den svenska armén av hertig Bernhard av Sachsen-Weimar och Gustaf Horn, medan den högsta ledningen av krigsrörelser och politik övertogs av Axel Oxenstierna som den svenska kronans fullmyndige legat. Segern följde ännu en tid de svenska fanorna. I slaget vid Oldendorf den 28 juni (7 juli) 1633 besegrade förenade svenska, hessiska och lüneburgska trupper en kejserlig här vilena led svåra förluster. I slaget vid Pfaffenhofen den 1 augusti 1633 besegrar pfalzgreven Kristian av Birkenfeld med hjälp av svenskt infanteri en lothringsk här. Orsaken till de svenska framgångarna var till stor del Wallensteins hållning, passivitet och bristande lojalitet mot kejsaren. Under år 1633 förhandlade han med svenskarna och deras allierade för att försöka återställa freden i det Tyska riket och tillförsäkra sig själv mer makt. Nu kunde dock de kejserliga återta initiativet i kriget. Regensburg återtogs den 28 juli 1634, efter att i fyra månader ha försvarats. I slaget vid Nördlingen den 27 augusti (6 september) 1634 led de protestantiska arméerna, under gemensamt befäl av Gustav Horn (som togs till fånga) och hertig Bernhard av Sachsen-Weimar, ett förintande nederlag mot en förenad armé av kejserliga, ligistiska och spanska trupper. Nederlagets följder blev så mycket svårare till följd av de protestantiska stridskrafternas lösliga organisation, sedan Oxenstierna dragit tillbaka Sveriges huvudstyrka. I Prag slöts den 20 (30) maj 1635 separatfred mellan kurfurste Johan Georg I av Sachsen och kejsar Ferdinand II, vilken biträddes av Brandenburg och de flesta av de övriga tyska protestantiska ständerna. Då Sverige inte antog Pragfreden inledde Johan Georg fientligheter mot svenskarna. Frankrike måste nu mera direkt blanda sig i kriget för att hindra kejsaren att återfå sin gamla övermakt.
Trettioåriga krigets fjärde fas, det svensk-franska skedet, varade 1635–1648. Till befälhavare över den återstående delen av den svenska armén utnämndes Johan Banér. I oktober 1635 inledde sachsarna kriget, och Banér drog sig undan de förföljande sachsarna uppför Elbe till Mecklenburg, där hans återtåg tryggades genom generallöjtnant Patrick Ruthvens seger över sachsarna i slaget vid Dömitz den 22 oktober (1 november) 1635. Nu fick Banér förstärkningar från Preussen, och i januari 1636 föll han in i Sachsen. För en förenad kejserlig-sachsisk här måste han sedan åter dra sig tillbaka mot nordväst. I slaget vid Wittstock den 24 september 1636 lyckades han dock på ett lysande sätt besegra den sachsiske kurfursten, vars armé var förstärkt med kejserliga trupper. Nu rensade Banér Hessen från fiender, vände sig därpå till Thüringen och Sachsen och lade sig i början av 1637 i ett fast läger vid Torgau. Åren 1637–1638 var för Sverige de tyngsta under hela kriget, och det såg ibland ut som om svenskarna skulle tvingas utrymma hela Tyskland. Först sedan Banér 1638 fått pengar och nya trupper från Sverige, kunde han åter börja agera offensivt. I juli 1638 startade han fälttåget, rensade Pommern och Mecklenburg från fiender och tvingade Gallas att med en upplöst här retirera till Böhmen. I början av 1639 trängde Banér in i Thüringen och Sachsen, och den 4 april 1639 vann han i slaget vid Chemnitz en viktig seger över en kejserlig-sachsisk här, varefter han kunde rycka in i Böhmen, där han under härjningar och brandskattningar stannade hela året. Till Banérs efterträdare som överbefälhavare för de svenska trupperna i Tyskland utsågs Lennart Torstenson, men denne kunde ta befälet över hären i Sachsen först i november. I Torstensons frånvaro leddes de svenska trupperna av generalmajorerna Adam von Pfuel Carl Gustaf Wrangel, Arvid Wittenberg och Hans Christoff Königsmarck. I slaget vid Wolfenbüttel den 19 (29) juni 1641 besegrade dessa en förenad kejserlig-bayersk armé. Svåra förluster medförde dock att framgången inte kunde utnyttjas. Johan Banér hade återställt jämvikten i kriget. Hans efterträdare, Lennart Torstenson, vände sig mot de kejserliga arvländerna, Schlesien och Mähren, vilka försvarades av den försiktige Ottavio Piccolomini, som inte vågade sig på ett fältslag. Men när Torstenson drog sig tillbaka till Sachsen följde Piccolomini efter och blev grundligt besegrad i slaget vid Leipzig, även kallat andra slaget vid Breitenfeld, den 23 oktober (2 november) 1642. Sedan Torstenson därefter intagit Leipzig och låtit armén vila i vinterkvarter vid Elbe ryckte han på våren 1643 ånyo in i Mähren och hotade Wien, men i september 1643 vände han helt oväntat om och tågade på regeringens order mot Danmark. Denna stat, som avundsjukt åsåg Sveriges framgångar, ville gärna uppträda som medlare vid den nu påtänkta fredskongressen. Detta förekoms genom det svenska anfallet, som även ursäktades av den fientliga hållning som Kristian IV alltjämt intog. En kejserlig armé under Matthias Gallas följde Torstenson i spåren. Men sedan denne förjagat alla danska trupper från Jylland ryckte han hastigt ned mot Gallas, som besegrades i slaget vid Jüterbog den 23 november 1644, varpå Torstenson för tredje gången ryckte in i de kejserliga arvländerna. Han besegrade Johann von Götz och Melchior von Hatzfeldt i det stora slaget vid Jankov i Böhmen den 24 februari (6 mars) 1645 och stod åter utanför Wiens portar. Hans plan var att förena sig med Siebenbürgens furste Georg I Rákóczi, Gábor Bethlens efterträdare, som sedan 1643 var i förbund med Sverige, men då denne inte kom fram, drog sig Torstenson tillbaka till Mähren.
Där belägrade han Brünn under perioden april–augusti 1645, men sedan denna misslyckats drog han sig tillbaka till Sachsen, där han till följd av sjukdom överlämnade befälet till Carl Gustaf Wrangel i december 1645. Då den bayerske kurfursten bröt stilleståndsavtalet inföll de förenade svenska och franska härarna i Bayern. Bayern utplundrades fullständigt, varefter svenskarna och fransmännen drog sig tillbaka till Württemberg. Samtidigt med detta opererade en annan svensk armé under befäl av Hans Christoff Königsmarck och Arvid Wittenberg i Böhmen, och den förre lyckades 1648 inta den så kallade lilla sidan av Prag. I september anlände pfalzgreven Karl Gustaf den senare kung Karl X Gustav, för att avlösa Carl Gustaf Wrangel. Karl Gustaf övertog befälet den 6 juni 1648 och fortsatte belägringen av Prag, som stormades av svenskar dagen efter freden hade slutits; den 14 (24) oktober 1648, den Westfaliska freden. Så slutade kriget framför samma stad i vilken det hade börjat.