Slaget vid Landsbro var en episod under Stora nordiska kriget 1713. Den 2 maj 1713 seglade Peter den store iväg från Kronstadt. Hans mål var att komma södra kustvägen till Åbo. Peter den stores trupper intog Helsingfors den 10 maj. Staden brändes ner av de svenska trupperna som hade i uppgift att försvara staden. De första ryska styrkorna anlände till Karis i början av augusti. Landsbron hade bränts ner före det som ett försvar, men det störde inte ryssarna det minsta. De slog läger på kyrkbacken, rev ett antal omkringliggande byggnader och byggde en ny bro av timret. Ryssarna tog sig över ån, tågade genom Pojo och kom till slut till Bjärnå. Där vände de, vandrade tillbaka och slog läger i Landsbro, Kroggård, Högben och Svartå. Därifrån fortsatte de österut, men återvände några dagar senare. En svensk-finsk trupp hade nu, under ledning av Johan Stiernschantz, fått i uppdrag att försvara den södra kustvägen mot Åbo. Stiernschantz bestämde sig för att postera vid Landsbro. Den provisoriska bron som ryssarna hade byggt över ån förstördes, och med hjälp av granar försökte man göra ån oöverkomlig. Man placerade ut långa granar med roten mot stranden och toppen mot fiendens anfallsriktning. Man hann ändå aldrig bli riktigt klar med detta innan ryssarna kom och slaget vid Landsbro tog sin början. Ryskt kavalleri angrep klockan åtta på morgonen Den 22 augusti, men satt av på grund av gevärseld och vadade över, eftersom svenskarna bränt bron, norr om svenskarna. De hade drygt 13 000 man på sin sida. Svenskarna, med sina 500 man, var tydligt underlägsna fienden men gav ett relativt starkt motstånd. Ryska trupper gick över ån vid Svartå bruk, där Stiernschantz hade placerat en trupp, och kom på så sätt bakom ryggen på svenskarna. Stiernschantz med trupp lyckades hålla fienden under kontroll i fyra timmar. Sedan blev svenskarna tvungna att retirera. Den 22 augusti 1934 restes en minnessten över slaget vid Landsbro vid korsningen Landsbrovägen/Karisvägen i Karis. Monumentet är skapat av skulptören Bertel Nilsson och består av en fyra meter hög granitpelare.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Ungrarna förde en frihetskamp mot Habsburgriket 1703-11. Karl XII påbörjade på sin tid förhandlingar med frihetskampens ledare Ferenc II Rákóczi, men det kom aldrig så långt att kungen skulle ha stött honom. Efter katastrofen vid Poltava och Perevolotjna i Ukraina 1709 hamnade majoriteten av de svenska karolinerna antingen i Sibirien eller Turkiet men en liten spillra, enligt uppgift två kavalleriskvadroner kom till Ungern. För att få tillstånd att passeraa landet krävdes att de först kämpade på ungrarnas sida och deltog därför i slaget vid Romhany den 22/1 1710 cirka åtta mil norr om Budapest. Här mötte ungrare, svenskar och polacker kejsarens österrikare. I Sverige är de helt bortglömda men i Ungern är de ihågkomna som hjältar.
Enligt legenden stod Rakoczi själv uppe på en höjd och iakttog de stridande, Han slog en käpp i marken och på den platsen växte ett träd upp som fick formen av Ungern, så som landet såg ut före 1920.
En minnessten över slaget invigdes den 9 oktober 1932.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Freiberg anlades 1186, efter upptäckten av traktens silvermalmlager (1163) och i grannskapet finns flera silver-, bly-, koppar– och koboltgruvor. Under trettioåriga kriget intogs staden 1632 av de kejserliga och belägrades 1642-43 förgäves av svenskarna under Lennart Torstenson.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Slaget vid Gadebusch utkämpades den 9 december (g.s.) 1712 mellan Sverige å ena sidan och Danmark och Sachsen å den andra. Den svenska hären, med Magnus Stenbock i täten, segrade – den sista stora segern för det svenska stormaktsvälde.
Sverige hade under år 1712 förlorat alla sina besittningar söder om Östersjön till Danmark, Sachsen och Ryssland. Wismar och Stettin var belägrade. Sverige såg det som ytterst viktigt att inte förlora Stralsund, där de allierade samverkat i en belägring. Därför hade den svenske generalen Magnus Stenbock arbetat fram en plan för att föra över en svensk armé till Pommern.
I september skeppades soldater över från Karlshamn till Rügen, men förråden blev kvar på skeppen, vilka anfölls och erövrades eller sänktes av den danska flottan. Det dröjde fyra veckor innan den svenska armén kom över från Rügen till fastlandet. Stenbock beslöt att, istället för att anfalla en stark rysk-sachsisk armé söder om Stralsund, dra sig västerut mot Mecklenburg. Därigenom skulle han kunna omfatta eller splittra styrkan, samt förhindra att de allierade styrkorna skulle kunna förenas. I början av november slog svenskarna läger väster om Rostock. En fjorton dagars vapenvila slöts, under vilken Stenbocks armé återhämtade krafterna, medan den danska armén under Jobst von Scholten förflyttade sig närmare de rysk-sachsiska trupperna.
Den 3 december kom danskarna fram till Gadebusch och den 8 december slog svenskarna läger cirka en mil öster om staden. Under den efterföljande natten förflyttade sig danskarna till en bättre ställning tre kilometer söderut. Om morgonen sändes från svenska sidan överste Bassewitz med 200 hästar, att besikta och undersöka fiendens stånd och läger, varpå armén efter förrättad gudstjänst följde i fem kolonner, liksom dagen förut. Efter en stund träffade överste Bassewitz på en fientlig fältvakt, som strax drog sig tillbaka, och han kom sedan så nära danskarnas position, att han kunde iaktta deras ställning. De hade natten mellan 8:e och 9:e dragit sig ur sitt läger vid Gadebusch, och ställt sig i slagordning ganska fördelaktigt på en höjd ett stycke därifrån. På höger sida hade de en stor skog, på vänstra sidan täckes de av strömmen vid Gadebusch, och framför sig hade de ett moras, som även var genomskuret av samma ström.
När översten kom tillbaka med rapporten satte fältmarskalk Stenbock sig till häst, trots att han ännu var ganska svag av sjukdom, och tog själv platsen i översikt. Han befann danskarnas fördel vara sådan att han varken till höger eller vänster kunde komma an mot dem. Höjden till höger var besatt med några danska bataljoner med stöd av kavalleri och artilleripjäser, endast mitt fram fanns en öppning, ungefär tusen fot bred, varigenom armén måste defilera under beskjutning av danskarna. De hade dock endast kanoner på sin högra (svenskarnas vänstra) sida, och inga i skogen till vänster, och Stenbock bestämde sig för att med kanonerna beskjuta danskarnas ställningar på höjden för att därefter kunna rycka fram längs den planerade vägen.
Klockan tolv på dagen ryckte överstelöjtnant Cronstedt fram med 12 kanoner, och började beskjuta den danska höjden. Sedan danskarna dragit sig tillbaka något inleddes anfallet omkring klockan 13. Kampen blev hård, och särskilt Dalregementet förlorade en stor del av sina officerare. Det danska kavalleriet var de första att vika från platsen. På den högra flygeln vek danskarna först, på den vänstra däremot blev de svenska attackerna tillbakaslagna. Men när väl den högra flygeln vikt sig tvingades dessa att retirera. Under eftermiddagen hade snöslask börjat falla, och när danskarna började vika vid fyratiden var det för mörkt för svenskarna att kunna uppta förföljandet. Man hade också själv lidit svåra förluster.
Slaget blev inte en avgörande framgång för svenskarna, då en stor del av de danska och sachsiska trupperna kom undan. Dock hade Stenbock slagit isär den järnring med vilken motståndarna omringat Sverige. Det blev den sista stora segern för det svenska stormaktsväldet, men den saknade strategisk betydelse. Stenbocks insats uppskattades av Karl XII och han utnämndes till fältmarskalk. Vid kapitulationen i Tönningen påföljande vår tvangs hären kapitulera strax norr om Elbes mynning p.g.a. brist på ammunition. Stenbock fördes till fängelse i Danmark.

Deltagande svenska regemente och dessas traditionsbärare

Östgöta infanteriregemente                                      Försvarsmaktens helikopterflottilj
Södermanlands regemente                                       Ledningsregementet Dalregementet                                                                Livgardet
Hälsinge regemente                                                      Livgardet
Älvsborgs regemente                                                    Försvarsmedicincentrum
Västgöta-Dals regemente                                            Luftvärnsregementet
Närke-Värmlands regemente                                     Livregementets husarer
Västmanlands regemente                                            Ledningsregementet
Två tyska infanteriregementen

Västgöta kavalleriregemente                                     Skaraborgs regemente
Änkedrottningens livregemente                               Skaraborgs regemente
Åtta tyska kavalleri- och dragonregementen

Artilleriregementet (30 pjäser)                                    Artilleriregementet

(delvis utdrag från Wikipedia)

Slaget vid Wittstock utkämpades den 24 september 1636 (enligt juliansk tideräkning) eller 4 oktober 1636 (enligt gregoriansk tideräkning) mellan Johan Banérs armé och en allians av de kejserliga trupperna och den sachsiska armén. Slaget stod strax söder om staden Wittstock i Mark Brandenburg, omkring 80 km nordväst om Berlin.
Efter protestanternas nederlag i slaget vid Nördlingen 1634 var den svenska arméns närvaro i Tyskland hotad. Den tidigare bundsförvanten Georg I av Sachsen bröt med Sverige och ingick förbund med den katolske kejsaren. Även Danmark sällade sig till de krafter som försökte minska Sveriges inflytande i Tyskland. Den 12 september 1636 bröt den svenska armén upp från sitt läger i Parchim 80 km söder om Rostock. De följande dagarna präglades av ständiga marscher och kontramarscher för att positionera de egna styrkorna i ett så fördelaktigt läge som möjligt gentemot de katolska. Den svenska armén bestod av 16.000 stridande soldater, varav en tredjedel var svenskar eller finnar, medan resten utgjordes av tyskar, skottar och engelsmän.
Johan Banér, som förde befälet över den svenska armén, var en av sin tids största militära befälhavare. Han ledde själv den högra flygeln med hjälp av Lennart Torstenson. Som chef över den vänstra flygeln sattes generallöjtnant James King, som till sin hjälp hade Torsten Stålhandske. Den svenska centern, vilken inledningsvis stod som reserv, anfördes av den skotske generalen Alexander Leslie. Inom den katolska och sachsiska armén kunde man inte enas om en gemensam befälhavare utan deras styrkor leddes av Hatzfeldt på högerflygeln, italienaren Marazzino i centern och Johan Georg I, som som vanligt ledde sina egen sachsiska styrkor på vänsterflygeln. Den svenska högerflygeln gjorde en manöver och drog sina styrkor österut, och katolikerna tvingades förfölja dem och därigenom ge upp sina goda positioner. Den svenska vänsterflygeln lämnade slagfältet och den svenska centern (infanteriet) anföll fiendens center. Den svenska vänsterflygeln anföll i skymningen katolikernas center och krossade den. Slaget vid Wittstock var en av Johan Banérs största segrar. Det var dock en dyrköpt seger med stora förluster särskilt bland de svenska och finska förbanden. Banér själv ansåg, att slaget så när hade förlorats på grund av kommendörens av reserven, Hans Vitzthum von Eckstädts, uppträdande. Vitzthum von Eckstädt hade ryckt fram med reserven mycket långsamt, trots Banérs tydliga order om omedelbart understöd.

I Wittstock söder om stadens järnvägsstation finns en minnessten, Schwedenstein, som placerats på den plats där Johan Banér enligt den lokala traditionen lät hålla tacksägelsegudstjänsten efter slaget. I Wittstock finns även Museum des Dreissigjährigen Krieges, (Museet för trettioåriga kriget), som är inrymt i stadens biskopsborg och har en utställning om slaget. Under 2012 anordnade det arkeologiska museet i Brandenburg an der Havel en temautställning om slaget.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Upplands ryttare                                  Livgardet
Östgöta kavalleriregemente           Försvarsmaktens helikopterflottilj
Kronobergs regemente                     Marinbasen
Jönköpings regemente                     Göta ingenjörregemente

(delvis utdrag ur Wikipedia)

I slaget vid Breitenfelds öppningsskede hade den svensk-sachsiska armén en lätt överlägsenhet (42 000 mot 35 000). De svensk-sachsiska trupperna hade tillbringat natten i full stridsgruppering vid byn Wölchau och drog i gryningen söderut.
Tidigt på morgonen den 7 september 1631 började Tillys styrkor som bar vit armbindel som igenkänningstecken) att ställa upp på en ca: 3 km lång front på de öppna fälten vid Breitenfeld. Vid middagstid öppnade Tilly eld med sina kanoner. Artilleriet fanns på en höjd, Galgenberg. Det var framförallt Sachsarna längst ut på den svenska vänsterflygeln som blev utsatta för artilleribeskjut-ningen. Det svenska tunga artilleriet var inte på plats och kunde inte besvara elden. Lennart Torstensson fick dock snabbt de 12 tunga pjäserna på plats och besvarade elden. Denna artilleriduell kom att pågå i 2 timmar. Då svenskarna hela tiden avancerade blev effekten av beskjutningen stor. Pappenheims ryttare på den kejserliga vänstra flygeln utsattes hårt av den svenska artilleribeskjutningen. Vid 14-tiden anföll Pappenheims 5 500 ryttare den svenska högerflygeln som bla bestod av 5.000 ryttare. En våldsam ryttardrabbning började. Det svenska rytteriet var uppblandad med musketerare som mötte den anstormande fienden med plutonseld. Pappenheim och hans ryttare var därför tvungen att dra sig längre ut på flygeln. Svenskarna svarade dock med att snabbt förflytta sig och sätta upp samma mur som tidigare. De svenska ryttarna väntade med att avfyra sina pistoler tills dess de anfallande hade avfyrat sina. Därefter anföll de svenska ryttarna med sina värjor. Varje gång Pappenheim anföll slogs anfallet tillbaka. Detta upprepades hela sju gånger.
En halvtimme efter Pappenheims första anfall gick den katolska huvudarmén till anfall. Det var 12 stora fyrkanter av fotfolk med kavalleri på sidorna. Man tågade mot den svenska vänsterflygeln som leddes av Gustav Horn. Av någon anledning så ändras anfallsriktningen till att gå mot den sachsiska hären som stod till vänster om Horn. Sachsarnas styrkor bestod av 12 000 infanterister och von Bindaufs 2 500 ryttare. Den katolska högerflygelns vänstra kavallerienhet anföll mot den svenska mitten. Infanteri tågade även mot Horn och von Arnims sachsiska kavalleri. Överste Egon von Fürstenbergs 3 000 ryttare och 1 200 infanterister anfaller våldsamt den sachsiska centern och dessa vänstra flygel. Sachsarna drabbas av panik och börjar fly. Enheterna framför sachsarnas center vid artilleriet strider dock tappert och Fürstenberg lyckas enbart erövra två artilleripjäser. Även vissa sachsiska regementen stred tappert och kämpade mot det katolska kavalleriet. Det sachsiska rytteriet tar snart till flykten och lämnar stridsplatsen. Vid 15.30 närmar sig de 12 katolska fyrkanterna det sachsiska infanteriet som utan att inleda strid flyr från platsen. Det sachsiska artilleriet som saknade infanteristöd tog då också till flykten. Den svenska trossen som fanns längre tillbaka bakom sachsarna plundras av sachsarna när de flyr varvid trossen dras med i paniken och flyr även den. Gustav Horn och den svenska vänsterflygeln attackerades av Tillys vänstra centerflygel. Horn slår dock tillbaka anfallet som inte upprepas. I stället deltar dessa katolska trupper nu i anfallet mot sachsarna. Vid 16-tiden, efter att sachsarna flytt, hade den svenska hären helt plötsligt reducerats med 40%. I stället för de allierade sachsarna på den vänstra svenska sidan fanns nu fienden som riktade de erövrade sachsiska artilleripjäserna mot den svenska armén. Tilly påbörjande nu en vändning av de stora fyrkanterna på sin högra front för att sätta in en ny frontattack mot svenskarna. Att vända dessa stora fyrkanter var inte lätt och tog mycket lång tid. Man fick nu även vinden i ansiktet med damm och krutrök som hindrade sikten drastiskt. Under vändningsmanö-vern blev flera katolska regementen skilda från de övriga trupperna och kom bort ifrån stridsområdet. Mot de vändande katolska styrkan med 18 000 infanterister och 3 000 ryttare stod nu Gustav horn med enbart 3 500 man. Under tiden slogs den svenska högerflygeln mot Pappenheims ryttare. Von Arnim red själv över till Gustav II Adolf och berättade om sachsarnas nederlag och flykt. G II A rider då omedelbart över till vänsterflygeln för att få en blick över situationen. G II A förde fram ett kavalleriregemente till anfall och gav därefter order om att regementen från den andra träffen (reserven) skulle ansluta sig till Horn. Hepburn och Vitzthum skulle med sina brigader med kraft anfalla de katolska styrkorna till vänster om Horn. På en mycket kort tid kunde en ny stark vänsterflygel bildas. Detta var en av styrkorna med den nya stridskola som G II A representerade.
De svenska lättrörliga trupperna lyckades mycket snabbt inta stridslinje och med alla förstärkningar gick nu Horn till anfall. De lyckades bilda en halvmåne framför Tillys styrkor och hindra dem från att inta stridsformering. I Horns anfall med de förstärkta trupperna attackerar nu de svenska ryttarna, tätt följt av musketerare, i flera vågor. Samma anfallstaktik använde han med regementskanonerna där artilleristerna användes med de lätta kanonerna mellan musketerare. De avlossades två gånger, sen sköt musketerarna en salva. Därefter rusade brigadens pikenerare mot fienden. Detta lamslog den katolska centern och orsakade stora förluster då kanonkulorna slog in i de täta fyrkanterna. Den katolska armén började vackla och dess kavalleri flydde och lämnade infanteriet utan skydd. Svenskarna anföll nu med både artilleri, infanteri och kavalleri. Det katolska infanteriet fortsatte dock envist att strida. G II A satte då in västgötarytteriet i striden som anföll med beslutsamhet. Den katolska hären upplöstes och började fly vid 18-tiden. Under tiden striderna pågick på vänsterflygeln stred Johan Banér och hans folk tappert på den högra. Pappenheims anfallsiver började mattas och svenskarna gick till motanfall varvid Pappenheims ryttare började fly. Kvar framför den svenska högerflygeln fanns två kavalleriregementen och ett infanteriregemente.
Nu sattes all kraft in mot dessa och efter hård strid lyckades man även driva dem på flykten. Det katolska artilleriet sköt fortfarande mot svenskarna och med G II A i spetsen anföll huvuddelen av högerflygeln detta och lyckades erövra de båda batterierna. Vid 19-tiden på kvällen började äntligen ett lugn att lägga sig över stridsfältet och svenskarna slog läger direkt på slagfältet. Den 72-årige Tilly sårades i striderna och var nära att bli tillfångatagen men räddades i sista stund av hertig Rudolf Maximilan av Sachsen-Lauenberg. Tillys förluster var förkrossande, minst 7.000 stupade och 6.000 tillfångatagna. Den kejserliga hären blev mer eller mindre utplånad. Cirka 60% av de katolska soldaterna dog eller tillfångatogs. Svenskarna förlorade 2.100 man i döda och sårade och sachsarna 2.000 man. Nästa dag sökte man igenom fiendens läger och fann till och med krigskassan. Hela deras artilleri togs i beslag samt 120 fanor och standar som sändes hem till Sverige. Slaget vid Breitenfeld blev en mycket stor krigshistorisk och politisk seger och gjorde Gustav II Adolf till en legend efter detta.

Deltagande svenska regementen och dessas tradtionsbevarare:

Infanteri
Kungens livgarde                                             Livgardet
Dalaregementet                                               Livgardet
Upplands regemente                                      Ledningsregementet
Kronobergs regemente                                  Marinbasen
Närke-Värmlands regemente                      Livregementets husarer
Östgöta regemente                                          Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västergötlands och Dals regemente         Skaraborgs regemente
Tyska regementen                                           –

Rytteri
Östgöta ryttare                                                    Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västgöta ryttare                                                  Skaraborgs regemente
Per Brahes småländska regemente            Göta ingenjörregemente
Torsten Stålhandskes finska skvadroner   –
Livländska ryttare                                                 –
Tyska ryttare                                                           –
Kurländsk skvadron                                             –

(delvis utdrag ur Wikipedia)