Karolinernas dödsmarsch, även kallad katastrofen på Öjfjället, var den svenska arméns tillbakatåg över Tydalsfjällen i Trøndelag på nyåret 1719, där 4 273 av de karoliner, som deltagit i Karl XII:s andra fälttåg mot Norge 1718, frös ihjäl.
På hösten 1718 sände Karl XII armén att marschera mot Norge. Den finska arméns kommendör, Generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt fick order att göra ett sidoanfall från Jämtland till Trondheim, där Vincens Budde ledde försvaret. Armén bestod till två tredjedelar av finländare med Österbottens regemente om 912 man som största förband. Efter Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning, 30 november 1718 blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige.
Armfeldt fick i mellandagarna rapport om Karl XII:s död och befann sig då i Haltdalen i Gauldalen med cirka 6000 man. Han beslutade att ta kortaste väg mot Sverige; först över fjället till Tydal och därifrån över Tydalsfjällen tillbaka till Hjerpe skans. Vintern hade så långt varit präglad av barmark och tunt snötäcke. De behövde därför inte skidor, men armén var bristfälligt utrustad och uttröttad efter fyra månaders fälttåg i Tröndelag. Den 28 december bröt trupperna upp från Haltdalen och tog sig över till gårdarna ovanför Floren kapell i Tydal, en sträcka på nästan 30 kilometer. På grund av det kalla vädret dog cirka 200 man på fjället.
På nyårsafton var hela den armfeldtska armén samlad på gårdarna Ås och Østby längst upp i Tydal. Trupperna omfattade nu nästan 5 800 man. En förtrupp på 14 skidlöpare sändes över till Jämtland för att förbereda tillbakaryckningen inne i Sverige. På nyårsdagens morgon bröt Armfeldts armé upp från Østby i Tydal. Vädret var mycket kallt, men med uppehåll. Avståndet till byn Handöl i nuvarande Åre kommun är cirka 55 kilometer. I bra väder skulle armén kunna nå Jämtland efter två dagars marsch. Med var den norske vägvisaren Lars Bersvendsen Østby. Samma eftermiddag bröt ovädret ut, en våldsam nordvästlig storm som virvlade upp den lätta snön. Med dålig sikt och bitande köld blev de därför tvingade att slå läger på Öjfjällets nordsida vid Essandsjön. De försökte göra upp eld och brände gevärskolvar och slädar, något som bara gav kortvarig värme. Uppskattningsvis 200 man frös ihjäl denna första natt.
Nästa dag fortsatte stormen, och tillbakaryckningen blev nu helt kaotisk. Huvuddelen av trupperna kom fram till gränsen och slog läger vid Enaälven, högg hål i isen på Enan för att se åt vilket håll vattnet strömmade – åt det hållet var räddningen. Det enorma manfallet fortsatte dock, hästarna stupade och all utrustning måste lämnas på fjället. Stormen fortsatte på den tredje dagen och samtidigt tog sig de första trupperna med Armfeldt i spetsen sig fram till Handöl som vid denna tid dock bestod av enbart tre gårdar. Huvuddelen av de överlevande ankom Handöl den 4 och 5 januari. Kvar på fjället låg cirka 3000 man ihjälfrusna. På den vidare färden ned till Duved, där inkvartering var ordnad för soldaterna, dog ytterligare cirka 700 man. Av de överlevande cirka 2100 soldaterna blev ungefär 600 invalidiserade för resten av livet.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Hälsinge regemente                                         Livgardet
Hälsinge bataljon (tremänningar)              Livgardet
Jämtlands regemente                                      Norrbottens regemente
Sju finska infanteriregementen                    –
Kapten Långströms frikompani                    –

Jämtlands kavallerikompani                         Norrbottens regemente
Tre finska kavalleriregementen                    –

Artilleriregementet (4 pjäser)                         Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)

1808 var ofredens år i Norden. I februari angreps Finland av ryssarna och från mitten av mars rådde krigstillstånd i söder och väster med Danmark/Norge. Under våren förekom flera mindre skärmytslingar mellan inträngande svenskar och försvarande norska soldater. Hösten 1808 är den norska huvudstyrkan grupperad i Prestebakke-Berby området. Svenskarna hade återtagit Prestebakke men därefter lämnat området. Nu framrycker de och rekognoserar  med 1400 huvudsakligen oövade soldater. Först faller den norska gränsvakten vid Tyslingmoen men norska styrkor på omkring 200 man rycker fram och kastar tillbaka svenskarna. Det är tät dimma men under två timmar håller sedan norrmännen stånd mot 600 svenskars anfall innan de slår till reträtt vasrvid de förlorar en kanon. Norrmännen lyckas ta sig över Berby älven och grupperar sig där för försvar. De svenska förbanden försöker storma bron men slås tillbaka. Efter fem timmars strid överenskoms om vapenvila. Under denna drar sig de svenska förbanden tillbaka.

Vid Örsjöens sydspets finns flera soldatgravar från detta krig. Enligt en bygdesägen från Enningdalen är en grav viloplats för tre stupade svenska knektar, vilkas namn var: Boll, Rot och Lilja. I en annan grav vilar en okänd svensk som stupade den 29 april. På denna grav har rests en sten med inskriptionen: ” En mand af Sveriges tapre här på ärans mark er signet. Af nordmän her han feldet er, hans graf af nordmänd hegnet.”

Slaget vid Uttismalm var ett fältslag under Gustav III:s ryska krig.
Gustav III anlände till Finland i juni 1789, för att inleda det andra krigsårets fälttåg. De svenska lantstridskrafterna beräknades då uppgå till ungefär 15 à 20 000 man, huvudsakligen fördelade på Savolaxbrigaden under Curt von Stedingks befäl om 4 000 man och huvudstyrkan under kungens eget överbefäl om 11 à 12 000 man, stående bakom Kymmene älv, från Finska viken upp till Heinola.
Ryssland mobiliserade överlägsna krafter inför årets fälttåg – kanske så mycket som 40 000 man – och den 9 juni 1789 överskred de gränsen till Savolax med omkring 11 000 man, fördelade på två kolonner. Deras mål var att förinta Stedingks avdelning, eller att åtminstone tvinga honom att retirera och därmed blotta huvudarméns flank för ett avgörande anfall.
Stedingk tog upp en stark försvarsposition vid Porrosalmi, där han med sina underlägsna trupper, efter en hjältemodig drabbning, lyckades hejda ryssarna, som trots insättandet av ett elitförband bestående av grenadjärer inte lyckades genomföra sin stridsuppgift. Stedingk blev visserligen tvungen att senare dra sig undan åt Jorois, nordöst om S:t Michel, men lyckades här hejda vidare ryskt framträngande, varefter Savolaxfronten stabiliserades.
Gustav III hade under tiden avvaktat händelseutvecklingen i Savolax, men efter beskedet om den svenska segern vid Porrosalmi, beslöt han att försöka lätta trycket mot Stedingks fördelning, genom att själv gå offensivt till väga mot ryssarna på sin front. Generalmajor Kaulbars, beordrades att skydda den svenska huvudarméns vänstra flank genom att ta ställning vid Heinola. Gustav III befallde nu generalerna Siegroth och von Platen att med sina avdelningar förena sig med honom i Värälä, vilket skedde den 25 juni, varefter den svenska huvudstyrkan nu uppgick till mellan 5 000-6 000 man.
Samma dag förbereddes övergången av Kymmene älv, bl.a. genom att fältartilleri posterades på en höjd mittemot övergångsplatsen, varefter svenskarna genomförde övermarschen till andra sidan under betäckning av artillerield och lätt infanteri som skärmytslade med ryska jägare och kosacker vilka emellertid bara bjöd obetydligt motstånd. Svenskarna förskansade sig därefter i Kouvola på östra sidan av älven, där omgruppering och kraftsamling kunde ske under de följande dagarna. Den 28 juni bröt kungen upp i spetsen för ungefär 2 500 man och tog vägen mot Davidstad, medan Siegroth kvarlämnades vid Värälä, för att skydda flodövergången där och mota eventuella ryska framstötar från Fredrikshamnshållet. Gustav III fick under dagen reda på att den ryska huvudstyrkan stod vid Uttismalm i svenskarnas anryckningslinje och beordrade anmarsch. De svenska förtrupperna upptäckte nu en förpostställning 3 km väster Uttismalm. Efter ett improviserat krigsråd bestämdes att en bataljon östgötar och en västerbottensbataljon skulle försöka att göra en kringgående rörelse och omfatta ryssarnas högre flygel, medan resten av de svenska trupperna – bl.a. kronobergarna – skulle anfalla fiendens center, en operation som lyckades fullständigt under betäckning av artilleriet, som återigen bevisade sin effektivitet och slagkraft. Fienden föll nu under vilt skjutande tillbaka mot den ryska huvudställningen vid Uttismalm, där man gjorde sig beredda till strid.
Under den följande timmen avancerade svenskarna i hällande regn fram mot fienden; Gustav III höll sig hela tiden i spetsen för trupperna och eggade dem framåt genom uppmuntrande tillrop och genom att tala med officerare och enskilda soldater. Kungen höll vid framkomsten till Uttismalm ett kort tal till trupperna, varefter striden började utmed hela linjen. Båda sidor sköt salva på salva mot varandra, men utan större effektivitet på grund av den dåliga sikten och det hela utvecklades till en skärmytsling i större skala, snarare än ett veritabelt fältslag, innan kungen och von Platen slutligen beslöt sig för att upprepa den tidigare krigslisten, genom att sända en bataljon kronobergare runt ryssarnas vänstra flank, samtidigt som anfall beordrades utmed hela linjen. När ryssarna såg sig angripna både framifrån och i fronten, ville de inte slåss längre och drog sig tillbaka i riktning Kaipiais, på avstånd förföljda av ett detachement livdragoner och östgötabataljonen.
Efter den segerrika striden, ställdes trupperna upp bataljonsvis och avtackades, flera officerare dekorerades med svärdsorden och underofficerare och soldater som utmärkt sig under striden fick ”gratifikationer”.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Kronobergs regemente                                Marinbasen
Östgöta infanteriregemente                      Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västerbotten regemente                             Norrbottens regemente
Södermanlands regemente                       Ledningsregementet

Livdragonregementet                                   –

Slaget vid Langnes skans var ett slag den 9 augusti 1814. Efter det att Fredrikstads fästning kapitulerat försökte norrmännen reorganisera sina styrkor och konstruerade en pontonbro över Glomma vid Langnes för att få älven mellan sig och svenskarna. En skans anlades på en moränrygg som bestyckades med fyra kanoner. Samtidigt uppsattes ett motsvarande batteri på en liten kulle i närheten. Skansen bemannades av två oppländska regementen och tre skarpskyttedivisioner från Valdres.
Svenska styrkor under general von Vegesack och överstelöjtnant Cederström, bestående av infanteriregementen från Västergötland och Värmland marscherade mot de norska förbanden och förtruppen nådde Langnes under natten till den 9 augusti.
Den norske chefen hade skickat ut patruller och dessa stötte flera gånger under natten samman med svenskarna. Norrmännen försökte dra fördel av det mycket dåliga vädret och anföll svenskarna i gryningen. Trots överraskningsmomentet lyckades de erfarna svenska förbanden snabbt slå tillbaka norrmännen som drog sig tillbaka till skansen. De svenska trupperna anföll på kolonner skansen från en liten kulle. På 500 meters avstånd möttes svenskarna av koncentrerad och välriktad artillerield från skansen.
Tre anfall genomfördes under förmiddagen men alla slogs tillbaka. Svenskarna insåg då att de inte kunde ta skansen och beslutade att hitta en ny väg till huvudstaden.

Slaget vid Dennewitz var en militär drabbning vid Dennewitz, 68 kilometer sydväst om Berlin, den 6 september 1813, under Napoleonkrigen. Den allierade nordarmén under ledning av Sveriges kronprins Karl Johan besegrade fransmännen under marskalk Michel Ney.
Efter marskalk Oudinot misslyckade anfall mot Berlin fick marskalk Ney befälet över hans trupper på omkring 60 000 man och bröt 5 september upp från Wittenberg för att över Jüterbog och Baruth förena sig med Napoleon. Under marschen kom de i konstakt med dera av den av Bernadotte anförda nordarmén på omkring 100 000 man. Ney lyckades vid Zahna slå tillbaka nordarméns västra flygel, men den 6 september tvingades han med sina 4:e och 7:e kårer till strid med Bernadottes preussiska trupper vid Dennewitz. Neys återstående kår, den 12:e, insattes på ett olyckligt sätt och kunde inte på ett bra sätt understödja de båda andra. Under tiden fullbordade Bernadotte uppmarschen med de ryska och svenska kårerna. Av dessa sändes en del lättrörliga trupper, bland annat två svenska batterier, i förväg och insattes verksamt i striden. Då huvudarmén nådde stridsplatsen var slaget redan avgjort. Neys trupper gick i flyktartat återtåg söderut mot Torgau.

”Åsynen av förenade ryska och svenska arméernas ankomst, 40 000 man, till de redan stridande 40 000, beskrivs såsom högst imposant. Svenskarnas ankomst skall ha avgjort dagen. Preussiska armén, överhopad av fiender, som anstormade, vägde just fram och åter och hade troligen måst vika för övermakten, då den fick höra våra trummor. Under hurrarop anföll den nu, och vad som höjde deras mod, nedslog deras fienders. Våra trupper gjorde den dagen en marsch på 5 mil, och därunder sprang hela vänstra flygeln nära 5/4. mil. Ryssarna, som annars är tämligen lätta på foten, orkade ej följa med, utan sände täta budskickningar om marschens saktande. Då Cardell anryckte med fjorton kanoner, blev flykten å fiendernas sida allmän. Det är skada, att denne man inte är lika god människa som militär. Vid byn Dennewitz, varav slaget erhållit sitt namn, var trängseln och villervallan obeskrivlig. Tusentals gevär och de flyendes tillhörigheter låg mellan hopar av döda och sårade.”

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Wendes artilleriregemente                                         Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Kjölbergs bro var ett slag under Fälttåget mot Norge och ägde rum den 14 augusti 1814. Det var den sista krigsdagen i den svenska krigshistorien. Sverige segrade vilket föranledde vapenvila och de förhandlingar som föregick Konventionen i Moss.
Vid freden i Kiel beslöts att Norge skulle ingå union med Sverige, vilket inte accepterades av den danske prinsen Kristian Frederik, som representerade den danska kronan i Norge. Efter valet av Kristian Frederik till norsk kung och undertecknandet av den norska grundlagen i Eidsvoll den 17 maj 1814, inleddes en svensk handelsblockad och propaganda mot Norge.
Efter misslyckade internationella förhandlingar, för att försöka förmå Norge att gå med på unionen, drogs en svensk armé om 45 523 man ihop och flottan rustades. Norrmännen hade en styrka på omkring 30 000 man. Den svenske kronprinsen Karl Johan tog befälet och efter förhandlingsförsök anfölls den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna den 26 juli. Svenska marktrupper ryckte in i Norge den 30 juli. Efter en mindre norsk framgång vid Midskog den 5 augusti drog Karl Johan upp planer på att innesluta den norska huvudstyrkan mellan Moss och Glommens nedre lopp.
Den 14 augusti undertecknades konventionen i Moss och slaget vid Kjölbergs bro var därmed det sista i den svenska krigshistorien. Den 4 november 1814 ingicks unionen mellan Sverige och Norge efter förhandlingar i Oslo och Karl XIII valdes till Norges kung.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Under slutet av mars 1809 råkade de norska och svenska utposterna längs gränsen sammandrabba med varandra vid ett flertal tillfällen.
Det stora svenska anfallet i söder inleddes på natten den 14 april, när den andra svenska brigaden ryckte fram till Aurskog-Høland. Kristian Augustn, men de utspridda skärmytslingarna blev i slutänden fruktlösa. I gränsdistriktet i Eidskog började Armfelt sin marsch med cirka 1600 man från andra sidan gränsen i Eda mot Kongsvinger på kvällen den 15 april. Han fördrev de svaga gränsvakterna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar.
Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.
Den 9 maj marscherade Johan Spørck med 120 man från Fredrikstens fästning mot den svenska positionen vid Gjeddelund, men slogs tillbaka av ett kompani från Holtet som återtog positionen. Efter skärmytslingen vid Gjeddelund förlorade Spørck 1 dödad och 6 sårade soldater, medan svenskarna förlorade en dödad, 11 sårade och två tillfångatagna soldater.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Under slaget vid Prestebakke den 10 juni lyckades Huitfeldt förvirra de svenska officerarna med en manöver som förvånade och besegrade de svenska styrkorna vid Prestebakke. De svenska förlusterna var 60 döda och allvarligt sårade, 395 tillfångatagna (varav 34 sårade) och två kanoner beslagtagna. Den svenska styrkan på cirka 420 man utplånades och en mindre styrka under kapten C.J. Ström på omkring 150 man, kapitulerade vid Berby. De norska förlusterna var låga med endast omkring 12 dödsoffer. I Sverige spreds en allvarlig reaktion på denna överraskande utveckling av kriget.
När svenskarna fick förstärkningar gjorde dessa ett motanfall mot Prestebakkes positioner den 14 juni för att återerövra sina tidigare positioner. Den norska huvdstyrkan hade flyttat tillbaka till Fredrikstens fästning med ett stort antal svenska krigsfångar, så de underlägsna norska utposterna vid Prestebakke, Ende och Gjeddelund drevs tillbaka efter en kort strid. Men svenskarna lämnade sina positioner och gick tillbaka över gränsen mellan den 20-24 juni, och de norska trupperna kunde snabbt säkra gränsområdena och sätta upp gränsvakter.

(delvis utdrag ur Wikipedia)