Sedan Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov-Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man ett antal krav på Finland vilka avvisades av den finska regeringen. Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Finlandskommittén i Sverige organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Till Finland anlände sammanlagt 8 260 svenskar, 727 norrmän, 1 010 danskar och 60 tolkar från Svenska frivilligkåren, varav 33 personer stupade. I kåren ingick även den särskilt uppsatta flygflottiljen F19 med 12 jaktplan och fyra bombplan. De svenska militära förråden överlämnade till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan. I början av februari ansågs den första gruppen i svenska Frivilligkåren – en bataljon (cirka 1 500 man) förstärkt med artilleri och pansarvärn – vara redo för fronttjänstgöring. Förbandet skulle genom skidmarsch transporteras från Kemi till Rovaniemi och under marschen dels få övning samt ge ledningen erfarenhet. Från Rovaniemi skulle truppen sedan tågtransporteras till Kemijärvi där järnvägen slutade. Under I. gruppens marsch var det avsikten att färdigorganisera en lika stor styrka (II. gruppen) och ytterligare en enhet – den III. gruppen – skulle följa i mitten av mars. Den I. gruppen, under befäl av överstelöjtnant Magnus Dyrssen, startade sin skidmarsch den 3 februari och tågtransporterades planenligt från Rovaniemi till Kemijärvi i mitten av månaden. Under marschen avslöjades brister i utrustningen och utbildningen och mer än hundra man avfördes som sjuka. Några dagar senare transporterades II. gruppen (överstelöjtnant Viking Tamm) med tåg från Kemi till Kemijärvi och båda grupperna marscherade mot fronten. Härvid gick I. gruppen på landsvägen medan II. gruppen på kvällen den 24 februari startade marschen genom terrängen. Under natten sjönk temperaturen från omkring 20 minusgrader till minus 45 grader. Dessutom orienterade spårpatrullen fel och marschen blev 40 km i stället för planerade 28 km. Flera enheter nådde inte fram till de i förväg utsedda bivackplatserna och måste slå läger i det fria. Truppen utsattes för stora påfrestningar och 85 man avpolleterades på grund av kylskador. Avsikten var att avlösning av de finska trupperna vid Märkäjärvi skulle ske den 29 februari. Emellertid medförde händelseutvecklingen på Karelska näset en tidigareläggning till den 26 februari och två dagar senare hade den Svenska frivilligkåren helt övertagit försvarsställningen vid Märkäjärvi. Av de stridsvana finska förbanden kunde fem bataljoner och två batterier (således mer än Frivilligkårens egna styrka) frigöras och sättas in i de häftiga striderna på Näset. Stridsläget på Karelska näset medförde dock att avlösningen påskyndades. Den 27 februari var både I. och II. stridsgruppen på plats i främsta stridslinjen vid Märkäjärvi. I och med att Frivilligkåren övertagit frontansvaret fanns det tre alternativ för dess taktiska uppträdande: – frontalt anfall mot den sovjetiska ställningen – kringgående rörelse med angrepp mot antingen högra eller vänstra flygeln – försvara/hålla Märkäjärviställningen Det sistnämnda alternativet förkastades med hänvisning till psykologiska och moraliska skäl. Att anfalla direkt var emellertid för riskabelt – de ryska styrkorna vid Märkäjärvi var flera gånger starkare och deras ställningar var väl befästa. Erfarenheter under vinterkriget (bland annat från slaget vid Suomussalmi) hade visat att omfattning mot de vägbundna sovjetiska förbanden hade goda utsikter att lyckas. En avgörande fråga härvid var vilket terrängavsnitt som var mest lämpligt för en sådan rörelse och kårledningen satte omedelbart igång med att försöka utröna detta genom rekognosceringar.
Den 1 mars 1940, utgick delar av 4. jägarkompaniet på en framskjuten spaningsinsats inför ett planerat anfall av de svenska styrkorna mot de ryska förband som fanns i närheten. Dagen efter blev kompaniet invecklat i en våldsam strid med en mångdubbelt större rysk styrka vilken tillfogades betydande förluster. Insatsen och, i första hand, striden är för alltid ihågkommen som den Grafströmska raiden.
Den 10 mars slog man tillbaka en motsvarande rysk räd varvid flera kompanier kom i strid. Granatkastartroppen utlöste sina eldlägen och dagen efter kunde man räkna till 46 stupade fiender framför kompaniets stridslinje. Tidigt på morgonen den 13 mars väcktes kompanierna av att ryssarna anföll med understöd av bland annat flyg. Stormelden fortsatte till kl 11.13 men något anfall kom aldrig. Kriget var över.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Tali-Ihantala var ett slag som utkämpades ca 1 mil öster om Viborg. Slaget har fått sitt namn efter byarna Tali och Ihantala som från söder (Tali) till norr (Ihantala) utgör slagets geografiska område. Slaget utkämpades i Finska fortsättningskrigets slutskede, 25 juni-9 juli 1944. De finska styrkorna (50 000 till antalet) under ledning av Karl Lennart Oesch lyckades stoppa de tredubbelt (cirka 150 000 man) så stora sovjetiska styrkorna i vad som skulle bli Nordens största slag någonsin. Genom en serie motanfall tillsammans med ett resolut försvar och massiva artillerikoncentrationer, lyckades det finska försvaret bryta udden av den sovjetiska storoffensiven.
Den finska segern i slaget vid Tali-Ihantala (och i flera av de andra vinsterna i avvärjningsslagen 1944, bland annat slaget vid Tienhaara) gjorde att Sovjet släppte villkorslös kapitulation som fredsvillkor.
Den 4 september slöts en vapenvila mellan Sovjetunionen och Finland, varpå den finsk-sovjetiska fronten tystnade. Ett fredsfördrag slöts i Moskva den 19 september, i vilket
man i stort sett återgick till 1940 års
fredsavtal.

I det svenskspråkiga finska infanteriregementet IR 13 ingick också det Svenska frivilligkompaniet som bestod av 64 man, av vilka 11 var finlandssvenskar och 53 rikssvenskar. Under slaget stupade 11 man, sårades 27 och två rapporterades som försvunna.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget om Storbritannien (engelska: Battle of Britain, tyska: Luftschlacht um England) var ett försök av Tysklands flygvapen (Luftwaffe) att under andra världskriget skaffa sig kontroll över brittiskt luftrum och krossa brittiska flygvapnet (RAF). Andrahandsmålet var att förstöra fabriker för flygplanstillverkning och tvinga Storbritannien till neutralitet eller kapitulation. Operationerna startade som en förberedelse för en planerad invasion av landet, kallad Operation Seelöwe. Brittiska historiker begränsar tiden för slaget till tiden mellan den 10 juli och 31 oktober 1940, men i tyska källor anges att slaget började i mitten av augusti och varade ända till maj 1941 då Luftwaffe drog bort sina bombplansenheter för att förbereda Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen.
Innan starten av Adlerangriff (den tyska plan som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker) kom en hel månad av anfall mot konvojer i Engelska kanalen och den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf (Kanalkampen) och den var avsedd att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Dessa attacker började den 10 juli som av britterna har blivit den dag som anses inleda Slaget om Storbritannien.
Den 12 augusti hade i den tyska planen kallats för Adlertag, starten av Adlerangriff, men vädret försenade starten en dag. Luftwaffe gjorde visserligen ett försök att den 12 augusti slå ut kustradarstationerna genom ett specialanfall med precisionsbombning. Fyra stationer träffades och togs temporärt ur drift, men de kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn. Dessutom startade en serie attacker mot flygfälten närmast kusten.
Under veckans lopp flyttades anfallen längre inåt land men även ett antal räder gjordes mot radarlinjen. Den 15 september inträffade det som britterna kallar Den största dagen då Luftwaffe genomförde det största antalet flyguppdrag på en dag. Det är den dag, som britterna än i dag firar som Battle of Britain Day.
Den 24 augusti och den närmaste tiden därefter inriktades de tyska anfallen i huvudsak mot de flygfält och sektorstationer som låg i sydöstra England och i närheten av London. Av de 33 stora anfall som genomfördes de närmaste två veckorna var 24 riktade mot flygfält och flera av dem drabbades av upprepade anfall. Den här perioden var mycket kritisk för Dowdings radarsystem och inte bara flygfälten var utsatta för stora problem utan även flygverksamheten var i fara eftersom den råkade ut för stora förluster bland den flygande personalen. Situationen hjälptes av att piloter från andra länder kom att täcka upp vakanser i de brittiska leden. Förutom de piloter från samväldet som redan tjänstgjorde i RAF tillkom också nya divisioner från Polen och Tjeckoslovakien kompletterade med fransmän, belgare och frivilliga amerikaner.
En fördel som RAF hade i förhållande till Luftwaffe var att striderna ägde rum över eget territorium. Piloter, som räddade sig genom att lämna sina plan med fallskärm hamnade i sitt eget land och kunde vara i tjänst igen efter några timmar. Dessutom kunde brittiska piloter lägga en större del av sin totala flygtid på strid jämfört med tyskarna som måste beräkna sitt flygbränsle så att det räckte till retur till tyskt territorium. För tyska besättningar, som hoppade över brittiskt territorium, innebar det hela att de hade att vänta krigsfångenskap och ett uthopp över Engelska kanalen medförde oftast drunkning eller tillfångatagande.
Trots allt detta var Luftwaffe på väg att vinna kampen om flygfälten. Ytterligare två veckor av samma obehagliga medicin för RAF hade fått till följd att de tvingats att dra tillbaka sina flygförband från södra England. Det stod tydligen inte klart för den tyska flygledningen, som såg sina bomplansstyrkor sakta vittra ned och började känna desperation för att kunna följa den ursprungliga tidtabellen. De kunde inte förstå hur RAF hela tiden kunde få sina jaktplan till de platser där de bäst behövdes och varför de inte redan hade kollapsat. Något radikalt måste göras för att tvinga RAF till en slutlig strid. Adolf Hitler hade ursprungligen förbjudit Luftwaffe att bomba själva London. Den 4 september drog han tillbaka detta förbud. Anledningen var att natten mellan 25 och 26 augusti hade RAF genomfört en bombning av Berlin, en hämnd för att en tysk bombstyrka oavsiktligt bombat London. Kesselring såg chansen att ändra strategi och övertalade riksmarskalken att anfalla London, medan Sperrle förordade fortsatta anfall mot flygfälten. Kesselrings motiv var att få Storbritanniens befolkning att bli panikslagen och att få den att ge upp eller att i alla fall få upp de sista 50 Spitfire-planen i luften så att man skulle kunna utplåna dem.
Den första London-räden under den så kallade blitzen genomfördes 7 september och riktades mot hamnen och dockorna i huvudstadens East End. De kommande dagarna kom ytterligare omfattande anfall riktade mot dockorna men även totalt slumpmässigt. Som Kesselring förutspått kom RAF upp men i långt större antal än man hade trott. Anfallen mot London fortsatte varigenom sektorstationernas flygfält och ledningsstaber fick en välbehövlig andningspaus och detta var vändpunkten. En viktig detalj i skeendet var att avstånden för anfallen mot London blev längre. De eskorterande Me 109 hade bränsle för endast ca 10 minuter över London innan de måste återvända, om de över huvud taget skulle nå tillbaka. Därmed lämnades bombplanen helt oförsvarade och resultatet var ett antal katastrofala räder, som ledde till de största förlustsiffrorna för de tyska bombplanen den 15 september. Operation Seelöwe inställdes definitivt 19 september, men slaget om Storbritannien var för den skull inte över. Offensiven i dagsljus fortsatte i någon mån ända tills årets slut och jaktplan med längre aktionsradie utrustades med bomber för nålsticksoperationer i hela södra England, men huvuddelen av verksamheten var nattliga räder mot London och andra städer. Från oktober 1940 till starten av Operation Barbarossa beräknas Luftwaffe ha genomfört ca 40 000 flyguppdrag.
Totalt sett var slaget om Storbritannien en betydelsefull brittisk seger. Oavsett att antalet deltagande stridande var lågt, skulle en seger för Tyskland sannolikt ha inneburit att kriget hade fått ett annat förlopp. Den brittiska segern betydde det första nederlaget för den tyska krigsmaskinen och det gav samtidigt en signal till den amerikanska opinionen att Storbritanniens öde ännu inte var beseglat.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

1808 var ofredens år i Norden. I februari angreps Finland av ryssarna och från mitten av mars rådde krigstillstånd i söder och väster med Danmark/Norge. Under våren förekom flera mindre skärmytslingar mellan inträngande svenskar och försvarande norska soldater. Hösten 1808 är den norska huvudstyrkan grupperad i Prestebakke-Berby området. Svenskarna hade återtagit Prestebakke men därefter lämnat området. Nu framrycker de och rekognoserar med 1 400 huvudsakligen oövade soldater. Först faller den norska gränsvakten vid Tyslingmoen men norska styrkor på omkring 200 man rycker fram och kastar tillbaka svenskarna. Det är tät dimma men under två timmar håller sedan norrmännen stånd mot 600 svenskars anfall innan de slår till reträtt vasrvid de förlorar en kanon. Norrmännen lyckasden 12 september  ta sig över Berby älven och grupperar sig där för försvar. De svenska förbanden försöker storma bron men slås tillbaka. Efter fem timmars strid överenskoms om vapenvila. Under denna drar sig de svenska förbanden tillbaka.

Vid Örsjöens sydspets finns flera soldatgravar från detta krig. Enligt en bygdesägen från Enningdalen är en grav viloplats för tre stupade svenska knektar, vilkas namn var: Boll, Rot och Lilja. I en annan grav vilar en okänd svensk som stupade den 29 april. På denna grav har rests en sten med inskriptionen: ” En mand af Sveriges tapre här på ärans mark er signet. Af nordmän her han feldet er, hans graf af nordmänd hegnet.”

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Begreppet Slaget vid Lier syftar för många svenskar på det första slaget vid Lier i Norge under det dansk-svenska kriget 1808-1809 där Sverige besegrade Danmark. Begreppet härleder däremot för många norrmän till det andra slaget 1814. Detta då norrmännen vann slaget.
Inför det första slaget vid Lier hade norrmännen grupperat styrkor i passet mellan sjöarna Fusker och Tarven för att hindra svenska styrkor från att kunna gruppera belägringsartilleri mot Kongsvingers fästning. Mot de norska försvararna som bestod av
1 000 man under befäl av överste de Seue ryckte i mitten av april delar av den 1:a brigaden om 1 250 man fram under ledning av arméchefen själv, Gustaf Mauritz Armfelt. 18 april anföll de svenska trupperna, och striden slutade med att norrmännen, efter förlust av ett hundratal man i döda och sårade, drog sig tillbaka medan svenskarna besatte ställningarna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar. Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.

Under 1814 års krig försvarades passet vid Lier av 2 300 norska soldater under befäl av överstelöjtnant Krebs. Ett svenskt detachement om 2 000 svenska soldater under befäl av överste Gahn avancerade mot norrmännen. Avsikten med framryckningen var främst avsedd som en maktdemonstration. Gahn försökte trots detta den 2 augusti på en stormning av den starka ställningen, men tvingades dra sig tillbaka till Matrand.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Trangen var ett fältslag mellan svenska och norska trupper under kriget mellan Danmark-Norge och Sverige 1808–1809. Det utspelades den 25 april 1808 i passet Trangen vid orten Flisa i Hedmark fylke. Svenska trupper under befäl av överste Gahn omringades och kapitulerade för de norska trupperna. Gahn och omkring 450 av hans soldater togs till fånga av norrmännen
Efter den svenska motgången i slaget vid Skabukilen den 13 april, lyckades svenskarna segra vid slaget vid Lier den 18 april, varefter norrmännen drevs tillbaka till Kongsvinger. Generalmajor Gustaf Mauritz Armfelt, som gjorde Lier till sitt högkvarter, ville erövra den strategiskt viktiga befästa staden Kongsvinger genom en kniptångsmanöver med hjälp av överste Gahns ”flygande kår”.
Planen var att Gahn skulle rycka fram med sina trupper över svensk-norska gränsen från byn Medskogen till Åsnes, och därifrån marschera söderut längs Glomma till Kongsvinger. På kvällen den 24 april korsade Gahn den svenska-norska gränsen och flyttade hela sin bataljon västerut längs södra sidan av älven Flisa. Han valde att marschera på natten för att överraska de norska utposterna. I gryningen stod bataljonen nära Flisa, där den stötte på första norska utposten, som omedelbart öppnade eld mot svenskarna och rapporterade om den svenska framryckningen.
De norska trupperna hade börjat upprätta en försvarslinje i området under april 1808. Staffeldts brigad bestod av en grenadjärbataljon av det 2:a Trondheimska infanteriregementet, den södra norska skidbataljonen, Lærdals infanterikompani och några soldater från Opplands dragonregemente. Den norska styrkan delades upp på tre försvarspositioner; huvuddelen stod vid Nya, en annan mittemot den svenska framryckningen och ett skidkompani i öster mot Nya. Några soldater beordrades också att korsa isen och därmed komma bakom de svenska linjerna. Överste Staffeldt var osäker på de svenska planerna och tvekade att ge anfallsorder till sina trupper. Han ansåg att det var mycket osannolikt att svenskarna skulle välja att tåga in i Trangen, en trång passage mellan klipporna Kjelsås och Buttenås, utan såg det som mer troligt att de avsåg att skicka trupper framåt längs huvudvägen på älvens norra sida. Han fruktade därför att det kunde vara en fälla.
När överste Gahns förtrupp stötte på kapten Næglers kompanier i Trangenpasset, gick de till anfall, vilket fick Nægler att kalla på förstärkningar. Efter ungefär en timmes strid såg det fortfarande ut som att de svenska trupperna kunde bryta genom de norska försvarslinjerna. Staffeldt beslöt då att skicka patruller i riktning mot gränsen för att kontrollera om fler svenska soldater var på väg. Majorerna Stabell och Nægler försökte övertala honom att anfalla svenskarna bakifrån, och hävdade att striden skulle förloras, om han inte gjorde det. Efter det att spejarna rapporterat att inga fler svenska soldater var på väg, beslöt Staffeldt att anfalla svenskarna. Anfallet skedde med 500 soldater, uppdelade i två grenadjärkompanier som anföll mitt på vägen, medan skarpskyttarna och skidkompaniet anföll på flyglarna. De framryckande norrmännen drev snabbt tillbaka den svenska eftertruppen vid Gamleseteren mot huvudstyrkan, och Gahn insåg att det fanns en stor styrka som anföll kolonnen bakifrån, vilket hotade svenskarna att omringas. Vad han inte insåg, var att det var norrmännens huvudstyrka. Han valde dock att vända runt på hela bataljonen för att möta angriparna, och beordrade trupperna som höll på att bryta igenom kapten Næglers linjer att dra sig tillbaka för att omgruppera med resten av bataljonen och sedan göra ett samlat motanfall.
Det var under denna fas av slaget som den norske kaptenen Dreyer utmärkte sig genom att klättra upp på en tallstubbe för att därifrån leda sin trupp, samtidigt som han sköt mot svenskarna. Två grenadjärer hjälpte honom att ladda om hans vapen så att han kunde skjuta nästan oavbrutet. Den heroiska handlingen bidrog till att öka moralen bland de norska soldaterna. Stubben namngavs senare efter honom. Dreyer blev svårt sårad efter att ha blivit träffad av sju skott, och fördes bort från striden. Svenskarna lyckades efter upprepade försök driva tillbaka de norska trupperna, men lyckades inte bryta igenom den norska linjen och kunde därför inte dra sig tillbaka längs samma väg som de hade kommit. Situationen förvärrades också för svenskarna efter det att de anfallits från andra sidan av kapten Næglers två kompanier, vilket tvingade Gahn att bilda fronter åt två håll. De omringade svenska trupperna kapitulerade efter det att ammunitionen tagit slut. Hela styrkan tillfångatogs, med undantag för ett fåtal soldater som lyckades fly genom skogen. När Staffeldt fick besked om slagets utfall, skickade han trupper under befäl av kapten Nægler mot Medskogen i Sverige. Där tillfångatogs de återstående svenska trupperna,^[ ett detachement under befäl av major Söderhjelm.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget om Tammerfors som pågick 25 mars-6 april 1918 avgjorde inbördeskriget. Området var 1918 de röda Finlands hjärta och låg centralt i mitten av landet.
När den vita regeringen etablerats i Vasa, började den  köpa civil materiel som fordon, medicin, tält och filtar från Sverige. Den svenska regeringen förbjöd vapenexport, men de vita fick ändå vapen både från Sverige och via svenskt vatten från Tyskland. De svenska sympatierna var i och för sig delade. Svenska socialdemokrater var överlag reformister, revolution var avfört från programmet, men deras hjärta var hos de finska partibröderna. Regeringen Edén hade dock erkänt Finland som suverän stat efter självständighetsförklaringen i december 1917. Edén lät även svenska officerare få tjänstgöra i vita armén. Värvningen av frivilliga förbjöds omsider på svensk mark, och det var aldrig tal om att Sverige skulle ha intervenerat med sin armé. Men 1 100 svenskar, varav 200 officerare kunde söka sig till Finland för att strida på de vitas sida. Svenska officerare kom att strida i olika vitfinska förband, men en samlad svensk brigad sattas också upp.
Dess mobilisering tog sin början i Torneå i februari 1918. Den 26 mars lämnade styrkan Uleåborg med destination Tammerfors. Den bestod då av ”340 man fördelade på två gevärskompanier (om vardera omkring 100 man), ett kulsprutekompani, en pionjäravdelning, ett skidlöpardetachement och en sjukvårdsgrupp. Chef blev kaptenen Hjalmar Frisell. Denna svenska brigad sattes in i slaget om Tammerfors den 28 mars. Denna industristad var de rödas huvudfäste. Försvararna vid Tammerfors hade per automatik ett stort övertag: gevärseld ur skyddade positioner kan skörda mycket i angriparens led. De vita led också förluster i inledningsskedets framryckning men efter hårda gatustrider togs staden efter några dagar.
I slutet av mars var som sagt Svenska brigaden framme i Tammerfors. Den 29 mars fick brigaden i uppgift att fylla en lucka mellan två finska förband. Fienden höll den så kallade hippodromen (hästkapplöpningsbanan) norr om landsvägen Uusikylä-Tammerfors. Man ryckte fram och nåddes av gevärs- och artillerield. Förluster leds och 14 svenskar stupade denna dag. De uppsatta målen nåddes i samverkan med finska förband. Den 3 april var Brigaden åter i elden. Det var slutfasen av slaget. Stadens sjukhus försvarades av de röda. Under viss förvirring tycks man ha tagit sitt mål. Bland annat stupade den senare statsministern Olof Palmes farbror, en 34-åring med samma namn: Olof Palme. Nästa dag togs järnvägsstationen. Slaget var operativt över men upprensningar återstod. Totalt stupade omkring 3.000 soldater och ett stort antal civila.

Slaget vid Magersfontein ägde rum en höjd i provinsen Oranjefristaten, cirka tre mil söder om Kimberley i Sydafrika. Här besegrade den 10−11 december 1899 en boerstyrka den framryckande Höglandsbrigaden i ett slag under Boerkriget.
Magersfontein består av en rad kullar i slättlandskapet. Boerna hade förskansat sig i skyttegravar framför kullarna, vilket var en helt ny taktik, och drabbades inte alls av den förberedande brittiska artilleribeskjutningen − som var riktad på själva kullarna. När de skotska regementena rykte fram under natten utsattes de från välriktad eld från boernas linjer, och slaget blev ett svårt nederlag för Storbritannien.
I detta slag deltog även på boernas sida den Skandinaviska kåren, där många svenskar och finlandssvenskar ingick. Kåren låg framför boernas linjer och drabbades av svåra förluster. De begravdes på plats, och flera minnesmärken finns alltjämt på slagfältet, ett första restes 1908. Förlusterna blev för britterna totalt 971 man; boerna förlorade 250 stupade och sårade − av dessa var 44 skandinaver.