Belägringen av Narva och erövrandet av staden genomfördes av en rysk armé (45 000 man) under generalfältmarskalk Georg Benedict Ogilvys ledning och varade mellan 27 juni och 9 augusti 1704. Fästningen försvarades av en svensk garnison under general Henning Rudolf Horns kommando (över 4 500 man).
För att påskynda intagandet av fästningen anlände efter erövringen av Dorpat (ryska: Jurjev) självaste tsar Peter den store. Inför hans ankomst hade belägringsartilleri dragits fram till staden. Efter 9 dagars beskjutning hade ett enormt hål bildats i fästningens mur, och svenskarnas artilleri hade praktiskt taget kvästs (av 70 kanoner var det bara en som sköt). För att undvika onödig blodspillan föreslog Peter den store att garnisonen skulle lägga ner sina vapen. Horn svarade på detta meddelande genom ett fräckt brev, i vilket han påminde de belägrande om deras förra misslyckande vid Narva (1700). Detta överlägsna svar lät Peter den store läsa upp inför sin armé innan stormningen.
Huvudstormningen av staden, i vilken även Peter den store deltog, ägde rum den 9 augusti. Den varade endast 45 minuter, men kännetecknades av stor grymhet. Utan order om kapitulation gav sig inte svenskarna till fånga utan fortsatte att kämpa desperat. Det blev en av orsakerna till den skoningslösa slakt på fästningens försvarare som följde från de anfallandes sida. Tsar Peter ansåg att Horn var den skyldige till detta, eftersom denne inte i tid hade stoppat det meningslösa motståndet från sina soldater. För att stoppa våldet blev Peter den store tvungen att själv ingripa genom att sticka ihjäl en av sina soldater med sin värja. När han sedan visade upp sin nerblodade värja för den tillfångatagne Horn förklarade tsaren: ”Se, detta blod är inte svenskt, utan ryskt. Jag stack ihjäl de egna, för att hålla tillbaka det raseri till vilket du hade drivit mina soldater
Under stormningen förlorade ryssarna över 10 000 soldater. Svenskarna förlorade 2 700 döda och över 1 800 fångar. Åren 1701-1704 hade ryssarna rensat området kring floden Neva från svenskar, intagit Dorpat, Narva, Nöteborg (ry. Oresjek) och tagit tillbaka praktiskt taget alla områden som Ryssland hade förlorat under 1600-talet. Samtidigt började man besätta dessa områden. 1703 anlades fästningarna i Sankt Petersburg och Kronstadt, på varven vid Ladoga påbörjades skapandet av den ryska östersjöflottan.
Efter freden i Nystad 1721 blev Narva en del av det ryska imperiet.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Narva var ett av de första slagen under det Stora nordiska kriget, som utkämpades vid den nordestländska staden Narva den 20 november 1700 (enligt den svenska kalendern; 19 november enligt den julianska och 30 november enligt den gregorianska), mellan den 10 500 man starka svenska armén under den 18-årige Karl XII:s personliga ledning och den mer än trefaldigt överlägsna ryska armén, under Charles Eugène de Croys befäl. Slaget betraktas som en av den svenska militärhistoriens största segrar, då den svenska armén lyckades krossa alla ryska belägringsstyrkor som hotade Narva och Ingermanland. Den avgörande faktorn för den oväntade svenska segern blev väderleken, då yrsnö blåste svenskarna i ryggen. Omkring 12 000 ryssar stupade, att jämföra med den svenska sidans 667.
I februari 1700 hade stora nordiska kriget utbrutit – Sachsen-Polen, Danmark och Ryssland i allians hade då bestämt sig för att nu kuva Sverige, med sin unge oerfarne kung i regeringsställning. Vid mitten av september hade ryska trupper marscherat över gränsen i mening att inta en av det svenska riket östligaste utposter, staden Narva i Estland. Befästningsstadens kommendant, överste Henning Rudolf Horn lyckades emellertid, med sin 1 800 man starka svenska besättning, försvara staden mot ryssarna. Dessa bombarderade slutligen staden från fem batterier uppställda på uppkastade bröstvärn, samt företog natten mellan 7 och 8 november tre stormningar mot Ivangorod.
Efter Danmarks kapitulation och utträde ur alliansen i augusti 1700, överförde Karl XII sina trupper till de baltiska provinserna. Flera av kungens rådgivare var kritiska mot att företa en kampanj så sent på året och avrådde, nästan endast kungen var entusiastisk för idén. Eftersom tillståndet bedömdes vara mer kritiskt i Narva bestämde man att denna stad var målet. Efter att först ha lämnat 5 000 man till Livlands skydd, avmarscherade han den 13 november med 5 100 man infanteri samt 3 100 man kavalleri och dragoner mot staden. Den svenska armén som närmade sig Narva möttes av ett totalt utplundrat landskap. Inte ett hus var helt och till och med gravarna på kyrkogårdarna hade öppnats och plundrats. Under natten till den artonde togs genom överraskning passet Pühajõe, som försvarades av bojargeneralen Boris Sjeremetev och hans 6 000 man. Den 18 november, efter att rapporter om den annalkande svenska armén nått Tsar Peter, lämnade han befälet över den ryska armén till De Croy och begav sig i all hast mot Moskva, officiellt för att han skulle ta emot en ”Osmansk delegation”.  Den nittonde befann sig svenskarna vid Lagena, 10-12 km från Narva. Väster om staden hade ryssarna uppfört en 7 km lång befäst linje med en 3 m hög befästningsvall med vattengravar och spanska ryttare, vilken stödde sina båda flyglar mot floden. Denna linje besattes av 32 000 (enligt ryska uppgifter; medräknas även det med hären åtföljande trossen m.m., torde antalet ha stigit till nära 80 000) man nu under befäl av den belgiske fältherren hertigen av Croy.
Svenskarna, för vilka ingen annan utväg fanns än att anfalla, bröt upp på morgonen den tjugonde och stannade omkring 900 meter från den ryska befästningslinjen samt intog slagordning. Generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld innehade högsta ledningen. Hans stridsplan var mycket enkel, och skrevs aldrig ner. Den ryska armén som nu själv var fången i sin befästningsvall runt Narva saknade reträttväg då Narvafloden skar av vägen österut. Den svenska planen gick ut på att man skulle anfalla med två kolonner mot belägringsvallens mittersta del, när det var gjort skulle de två kolonnerna vika av åt var sitt håll och rulla upp den ryska försvarslinjen så att den ryska armen blev fången i två fickor mot Narvafloden. Vissa av svenskarna hade fått förbereda sig med att tillverka faskiner och stormningsstegar som skulle användas för att komma över vattengravarna. Varje soldat tilldelades 24 skott inför slaget. Armén som skulle angripa ryssarna skulle delas i två stora kolonner, varav den vänstra skulle bli delad i två mindre. Kavalleriet och Livgrenadjärerna följde båda kolonnerna.
Den vänstra flygeln i norr stod under Rehnskiöld med Västmanlands regemente och Dalregementet i spetsen. Här fanns även Närke-Värmlands regemente. Svenskarnas högra flygel stod med Livgardet i spetsen. Som en egen enhet längst norrut fanns överste Magnus Stenbock med sina dalkarlar samt finnar. Till dem förband sig Karl XII med livdrabanterna under Arvid Horn. Det svenska artilleriet uppfördes på en höjd vid namn Hermannsberg klockan tio på förmiddagen.
Den ryska armén placerades på en böjd stridslinje som gick från söder till nordväst om Narva. Den traditionella ryska kavalleristyrkan höll den vänstra (södra) flygeln nära Narvafloden. Generalerna Adam Weyde och Ivan Trubetskoy höll centern, som låg på en höjd vid namn Germansberg. General Avtomon Golovin höll den högra flygeln med gardesregementena, som även de låg placerade vid floden. Utöver dessa fanns också
4 000 man som försvarade sig mot ett utfall från Narvas garnison. Det ryska artilleriet bestod av 145 kanoner av olika storlekar, 28 metallmörsare och 4 haubitser. 70 av dessa kanoner placerades vid den ryska befästningslinjen, medan resten av artilleriet placerades nära Ivangorod. För att se om den svenska garnisonen fortfarande var vid liv sköt det svenska artilleriet dubbel lösen, d.v.s. två plus två kanonskott. Till undsättarnas lättnad sågs raketbloss stiga till himmelen från Narvas murar som tecken på att de svenska försvararna fortfarande levde.
De två kolonnerna framryckte omkring klockan två på eftermiddagen under en plötsligt uppkommen snöstorm mot två punkter belägna nära mitten av ryssarnas linje. Svenskarna hade stormen i ryggen, medan ryssarna fick den i ögonen och kunde därmed inte se de framryckande svenskarna förrän de stod högst 30 meter från dem. Ryssarna sköt i blindo mot svenskarna, medan svenskarna med god sikt avfyrade sina musköter på 10 m håll och orsakade stora förluster bland de ryska leden. Svenskarna drog sedan sina värjor, tog sig förbi vallgravarna med sina stormningsstegar, rev ner de spanska ryttarna och anföll ryssarnas läger. Det uppstod en enorm oordning bland de hopträngda ryska trupperna. Den ryska befästa linjen stormades i ett slag, och de överkomna svenskarna vände sig åt båda sidor; ryssarna var delade i två från varandra skilda delar. Den ryska fronten klövs i tre delar och de svenska kolonnerna inne i lägret kunde snart vika av och rulla upp ryssarnas högra flygel. En stor del av trupperna på ryssarnas vänstra flygel begav sig då på flykt. Tusentals ryska ryttare blev panikslagna och försökte att vada över Narvafloden. Några lyckades fly, men minst tusen ryttare blev neddragna i virvlarna och drunknade. Samma sak skedde även på högra flygeln, den norra halvan av flygeln försökte fly över en flottbro som var slagen från ön Kamperholm. Men bron kunde inte hålla emot de ryska folkmassorna och den kollapsade, och hundratals ryska fotsoldater föll i den iskalla strömmen och drunknade. Högra flygelns spillror samlade sig i en vagnborg invid stranden, som försvarades av det två ovan nämnda regementena, för att sätta sig till motvärn. Det anfölls av det svenska livgardet, och den häftigaste striden under hela slaget uppstod här, och varade ända tills mörkret kom. Sedan svenskarna krossat centern och den högra flygeln, beslöt hertig de Croy att kapitulera. Han överlämnade sig med sin stab till överste Stenbock. Klockan hade nu blivit fem på eftermiddagen. Men ryssarnas vänstra flygel med elitregementena hade ännu inte kapitulerat. Dessa slogs nu mot svenskarna i skyttegravarna och även mot Narvas garnison som nu gjorde ett utfall mot de flyende ryssarna. Karl XII beslöt sig då att ta sig dit för att uppmuntra de trötta svenskarna. Under färden hamnade han och hans häst i en gyttjegrav, men drogs upp av ett par finska soldater Striden var över vid 17-tiden på eftermiddagen, och slutade med en stor svensk seger.
De ryska trupperna som överlevde slaget kapitulerade på grund av den stora förvirringen som uppstod i deras läger. Men allt gick inte enligt planerna för den svenska armén; bland annat uppstod här en av de mest ökända incidenterna av vådabeskjutning som drabbat den svenska armén, när Dalregementet och Livgardet började beskjuta varandra i kvällsmörkret, vilket orsakade stor manspillan i båda regementena. De uttröttade och uthungrade svenska soldaterna började plundra ryssarnas övergivna ställningar, där man fann brännvin vilket flera soldater berusade sig med.
Under natten öppnade ryssarna underhandlingar, som slutade med att fritt avtåg medgavs först för högra flygeln, mot avlämnande av fanor och kanoner, sedermera även för den vänstra mot avlämnande också av handvapen och avmarsch med blottade huvuden då denna sida inte ansågs ha kämpat tillräckligt hårt. Endast det högre befälet kvarhölls som fångar. Svenskarna förlorade i slaget 667 i döda och omkring 1 200 i sårade. Ryssarna förlorade 12 000 i döda och sårade, av vilka en del drunknade under försöket att undkomma, samt resten kapitulerade inför svenskarna. Nästa morgon reparerade svenskarna och ryssarna bron över Narvafloden till Kamperholmön, som ryssarna skulle använda för att kunna avtåga hem till Ryssland. De marscherade förbi Karl XII, som satt på sin häst på en höjd, med blottade huvuden och lade ner sina vapen och fanor. De ryska soldaterna begav sig till Novgorod, men på vägen dit dog många soldater av kyla och hunger. De ryska befälhavarna sändes till Stockholm och Visingsö som krigsfångar. Ett ofantligt byte togs av de svenska trupperna, bland annat 230 fanor, 6 pukor, 20 standar, 180 kanoner, 24 000 gevär och den ryska tsarens krigskassa innehållande 32 000 rubel. Man fann även stora mängder av ammunition, mat, tält och hästfoder. Den 22 november intågade kungen och trupperna i Narva. Narvas försvarare, Henning Rudolf Horn, befordrades till general och friherre. Segern fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde hela Ingermanland, och när de ryska befälhavarna som deltog i slaget blev tillfångatagna av svenskarna blev Peter den Store tvungen att bygga upp sin krigsmakt från början. Segern gav också ett stort eko över hela Europa i Paris jublade folket på gatorna och den turkiske sultanen skickade kurirer med gratulationer till Karl XII. Över hela Sverige hölls några månader senare en tacksägelsedag, där man bland annat i Stockholm tände ljus i flera bostäder och på Brunkebergstorg hade man byggt en 25 meter hög träpyramid som lystes upp av 2 500 tranlampor. Svenskarna kunde nu med skyddad rygg vända sig mot den tredje motståndaren, Sachsen–Polen.

Deltagande svenska regementen samt dessas traditionsbärare:

Svea livgarde                                   Livgardet
Dalregementet                                Livgardet (Dalregementsgruppen)
Hälsinge regemente                      Livgardet (Gävleborgsgruppen)
Västmanlands regemente           Ledningsregementet (Upplands- och Västmanlands-
gruppen)
Närke-Värmlands regemente    Livregementets husarer (Örebro- och -Värmlandsgruppen)

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Sjöslaget vid Reval den 13 maj 1790, var ett slag under Gustav III:s ryska krig. Ryssland besegrade Sverige. Svensk befälhavare var hertig Karl av Södermanland. När örlogsflottan den sista april 1790 lämnade Karlskrona hade det beslutats att den skulle genomföra ett överraskningsanfall mot den ryska flottenhet under amiral Tjitjatjovs befäl som var stationerad vid Reval. Dagarna innan flottan ankom till Finska viken, informerades fartygscheferna om anfallsplanen som befälhavaren hade utformat.
Planen var att omringa, attackera och nedkämpa de enskilda ryska fartygen samt att landsätta trupper för att slå ut ett strandbatteri på flanken. Kort före anfallets början skulle en given signal ”gör klart till ankring” ges varvid striden skulle genomföras med hjälp av ankring, om möjligt dubblering samt strid på närmsta håll. Dock gavs denna order mer som ett direktiv än som en klar befallning. Detta tillsammans med den rådande väderleken, överhandsväder som gjorde att fartygen inte kunde manövrera normalt, medförde att anfallsplanen inte kom att följas. Två av skeppen i det svenska arriärgardet, linjeskeppen Prins Karl och Drottning Sofia Magdalena (den sistnämnda med divisionschefen Fredrik Wilhelm Leijonanker ombord), gick närmare den ryska linjen är något annat fartyg gjort före dem. Fartygen krängde i vinden med vatten ändå upp till portarna i undre batteriet och deras eldgivning blev därför ineffektiv – men själva blev de överösta av kulor från de ryska skeppen. Efter 10 minuters strid måste Prins Karl ankra och stryka flagg under hurrarop från den ryska sidan. I detta läge hotades nu även Sofia Magdalena av samma öde. Efter att ha förlorat förstången och skadat rundhulten passerade skeppet i lä av det ankrade Prins Karl. Snart därefter kom signalen från hertig Karl att avbryta striden. Med 25 sårade och 7 döda retirerade Sofia Magdalena tillsammans med resten av den svenska flottan. Under reträtten går linjeskeppet Riksens Ständer på ett grund och försöken att få henne loss misslyckas och svenskarna tvingas bränna henne för att hon inte ska falla i fiendens händer.
Knappt hundra år senare fann dykare från fartyget Sekstant ett stort ankare och en kanon ute i Tallinnbukten vilka man trodde kom från Riksens Ständer och dessa fynd restes vid Estonia Puiestee som ett monument över svenskarnas misslyckade försök att inta Tallinn.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Första Slaget vid Virta bro var ett slag nära Idensalmi kyrka under det finska kriget den 27 oktober 1808. Svenskarna som innehade en omsorgsfullt befäst ställning norr om bron, vann här under Johan August Sandels ledning en seger över ryssarna under furst Michail Petrovitj Dolgorukov som stupade i striden.

Andra Slaget vid Virta bro ägde rum den 9-10 november 1808. Till Salahmi anlände vid månadsskiftet oktober/november 1808 under kapten Gyllenskölds befäl, 700 man av Livgrenadjärregementet vilka nyligen landstigit på finländska kusten, och bestämdes till förstärkning av Sandels brigad. De svenska trupperna i Finland hade väntat sig en förstärkning efter ett löfte som var tio gånger större, men endast 700 anlände. Sandels kunde härigenom nu räkna 2400 man under sitt befäl.
Sandels bestämde sig för att på nytt möta ryssen, till företagets ledare bestämdes major Duncker, under vars befäl ställdes 400 livgrenadjärer, 300 savolaxare och 200 man savolaxjägare. Åter igen drabbade den svenska armén samman med den ryska på Virta bro. Den ryske skalden Konstantin Batiusjkov som själv var närvarande har skaldat om kvällen och natten mellan den 9 och 10 november 1808: ”Minnes du, du ärans barn, Idensalmis hemska natt?…”
Svenskarna fick ge vika för den ryska övermakten och drog sig tillbaka till Sandels övriga trupper. 250 svenskar dog, skadades eller tillfångatogs under denna andra drabbning på Virta bro. Major Malm som var en svensk (finlandssvensk) officer råkade vid det svenska återtåget i fångenskap och blev illa sårad i benet. Han var en av 50 svenskar som fångades och fördes till Sankt Petersburg, vid sidan löjtnant Weber och fänrik Plomgren, den sistnämnde från Livgrenadjärregementet. Malm bemöttes med största aktning av ryssarna i Sankt Petersburg och tilläts att något före fredsslutet 1809 återvända till hemlandet.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Oravais var ett slag som utkämpades den 14 september 1808 under finska kriget. Det var en avgörande rysk seger.
Tidigt under hösten 1808 stod det klart att den svenska sommaroffensiven hade misslyckats och den svenske befälhavaren Adlercreutz rörde sig norrut med den svenska huvudarmén, bort från ryssarna och Nikolai Kamenskij som följde hack i häl. Vid Oravais fann Adlercreutz utmärkta försvarspositioner för att fördröja ryssarnas framryckning, det vill säga en mindre häftig stridsform.
Den 13 september hördes skottlossning norrifrån. Denna kom från Jutas, där von Döbeln stred mot en rysk styrka under Kosatchovskij, som hade försökt gå runt och ringa in den svenska armén. Den striden blev en svensk seger. Natten mellan den 13:e och den 14:e slog den svenska armén läger i byn Oravais och en framskjuten vaktstyrka placerades längre söderut vid Lillträsket. Det var här som de första striderna utkämpades.
Omkring klockan fem på morgonen den 14 september 1808 bröts morgonlugnet av sporadisk skottlossning från vaktstyrkan. En rysk framskjuten styrka anföll redan Helsingeregementets utpost på vägen söder om huvudstyrkan. Ryssarna, under ledning av den legendariske kavalleriofficeren Jakov Petrovitj Kulnev, kastade tillbaka de svenska försvararna efter en intensiv strid nära Lillträsket. Efter att ha hållit stånd i flera timmar drog sig svenskarna tillbaka till huvudpositionen. Vid denna inledande strid skadades den unge svenske artilleriofficeren Wilhelm von Schwerin dödligt medan han försvarade bron med sitt batteri. Han hyllas i en dikt som bär hans namn i Runebergs diktsamling Fänrik Ståls sägner.
Under hela skärmytslingen vid Lillträsket väntade huvuddelen av den svenska armén vid huvudställningarna. När sedan ryska förstärkningar anlände och den framskjutna svenska styrkan hade dragit sig tillbaka började Kulnev avancera mot den starka huvudställningen som Adlercreutz hade förberett. Detta var omkring klockan 10.00 på morgonen.
Det ryska 3:e Jägarregementet befann sig strax norr om vägen och Sevskregementet söder om vägen. Petrovskregementet och Permregementet befann sig längre söderut. Svenskarna hade bildat en linje vid skogskanten (huvudpositionen) och man förberedde gamla lador som starkfästen. De svenska reserverna stod mellan Oravais kyrka och huvudpositionen. Den svenska armén uppgick till omkring 5 500 man, medan ryssarna satte in mellan 6 000 till 7 000 man under stridigheterna. Ryska källor talar om en flotta av svenska kanonbåtar i bukten, men dessa är inte nämnda i de svenska källorna. Slaget var därmed förberett och omedelbart förestående.
”Tusentals gevär öppnade eld från båda sidor om ån…ljusa krutröksmoln lade sig som ett täcke över de gröna fälten där de stridande rörde sig omkring som myror… det ryska artilleriet svarade med sådan framgång att kanonaden kan ha varit det tuffaste som jag hört”, sa ögonvittnet fänrik Ljunggren senare. Kulnev ledde nu det ryska vänstra anfallet, så väl som hela armén, medan Demidov ledde det högra anfallet. Det faktum att Kulnev hade det övergripande befälet i detta skede av slaget är en intressant detalj eftersom Demidov hade en högre militär rang. Möjligen hade detta förhållande blivit beslutat av praktiska grunder.
Efter en intensiv artilleriduell började det ryska infanteriet avancera.
Det första ryska avancemanget körde dock snabbt fast och den besvikne Kulnev överförde styrkor för att förstärka Demidovs högra kolumn. Demidov gick omedelbart till anfall på nytt men även detta slogs effektivt tillbaka av svenskarna. Vid denna tidpunkt gjorde det svenska Västerbottens regemente på eget initiativ ett katastrofalt motanfall. De möttes med en mördande eldgivning och när Savolaxbrigaden gick in för att hjälpa till möttes de av samma eldgivning med katastrofalt resultat. Kulnev försökte igen bryta den svenska linjen i ett tredje anfall, men utan framgång. Ryssarna kunde inte bryta den svenska försvarspositionen. Istället tunnades den ryska linjen successivt ut när mer rysk trupp överfördes till höger i ett försök att utflankera svenskarna.
Situationen måste ha sett bra ut för Adlercreutz som bevittnade striden från sin kommandoposition. Den ryska centern var nu tillräckligt tunn för att ett svenskt motanfall skulle ha en katastrofal verkan för de ryska styrkorna. Adlercreutz beslöt att frångå sin plan och beordrade ett motanfall.
Omkring klockan 14:00 började det svenska anfallet. Adlercreutz motattack kom som en överraskning för ryssarna och svenskarna lyckades vinna mark. Svenskarna anföll den ryska centern i riktning mot vägen. Till en början var enbart Västmanlandsbataljonen och Upplandsbataljonen som deltog i överskridandet av ån, vid bron, men snart började hela den svenska armén röra sig mot ryssarna. Det svenska anfallet var så framgångsrikt att man lyckades erövra en kanon och att man trängde de ryska trupperna bak till Lillträsket där man hade stridit tidigare. Ryssarna drog sig nu tillbaka på grund av det svenska anfallet, men snart skulle situationen förändras.
De retirerande ryska trupperna möttes snart av färska, nya ryska enheter som anlände söderifrån. Dessa leddes av Ushakov och Kamenskij själv red med dessa. Kamenskij och Ushakov förde omedelbart sina trupper i strid.
När ryssarna återkom omkring klockan 17.00, började svenskarna lida brist på ammunition. Trots att man försökte hålla igång striden måste svenskarna se sig besegrade vid Lillträsket och man drog sig tillbaka till ursprungspositionerna längre norrut. Desperata strider tog vid efter att delar av den svenska armén blev fångade bakom de ryska linjerna och var tvungna att slå sig ut med kraft och bajonetter tillbaka till de svenska linjerna. Slaget var ännu inte avgjort till någons fördel när Adlercreutz återvände till startställningarna. Natten började nu falla och det skulle försvåra fortsatta stridigheter.
Nu fick ryssarna återigen initiativet. Kamenskij gav order om att man ånyo skulle försöka utflankera den svenska vänstern, och när detta väl hade satts igång påbörjade resten av den ryska armén ett fullskaligt anfall. Detta anfall bröt slutligen den svenska armén. Omkring klockan 22.00 på kvällen beslöt Adlercreutz att retirera norrut, i skydd av mörkret. Och reträtten blev ett spektakel.
”Under hela denna tid stod jag på en närbelägen kulle och bevittnade det fasansfulla skådespelet. Mot kvällen for jag och Jernefelt ner till en av bondgårdarna där vi tänkte tillbringa natten. Då kom nyheten att den svenska armén var i full reträtt. Det blev en fruktansvärd reträtt! Av vägen blev intet. Vi följde med trängen. Det regnade och mörkret var så kompakt att man knappt kunde se någonting framför sig […] De svenska trupperna, av vilka soldater då som då kom genom skogen till trängen var i fullständig oordning. Inga officerare var kvar. De finska styrkorna bildade eftertrupp och retirerade i god ordning. De hade inte ens kanoner att täcka dem”, sade Eric Gustaf Ehrström, ett ögonvittne som berättar om reträtten från Oravais i sin dagbok.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare:

Infanteri
Upplands regemente                                                      Ledningsregementet
Västmanlands regemente                                            Ledningsregementet
Hälsinge regemente                                                        Livgardet
Västerbottens bataljon                                                  Norrbottens regemente
Västmanlands regementes jägarkompani             Ledningsregementet

Kavalleri Livgardet till häst                                          Livgardet

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Jutas stod den 13 september 1808, och var en mindre strid under finska kriget. Slaget har gjorts legendariskt av Johan Ludvig Runebergs dikt Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner. Den svenske översten Georg Carl von Döbeln besegrade en rysk avdelning under Kosatchovskij.
Den svenska armén var på reträtt i september 1808 efter att man hade förlorat sommarkampanjen detta år. Den svenska huvudarmén drog sig tillbaka från Vasa norrut mot Nykarleby, tätt följd av den ryska huvudstyrkan, under Kamenskij. När ryssarna upptäckte svenskarnas reträtt sände man ut en avdelning som leddes av Kosatchovskij längs Lappovägen mot Nykarleby. Man hade i uppdrag att skära av reträttvägen för svenskarna, som dock noterade händelsen och svarade med att sända von Döbeln dit med sina trupper till Nykarleby.
Överste von Döbeln ledde två bataljoner från Björneborgs regemente, Gyllenbögels frikår, såväl som en avdelning om fyra sexpundskanoner. Artilleriet leddes av löjtnant Johan Peter Hesselius. Döbeln tog omedelbart upp försvarspositioner vid Jutas, strax söder om Nykarleby. Han beordrade sina trupper i linjeformation och väntade på det ryska anfallet. Ett kompani placerades en kilometer framom huvudställningen.
Omkring klockan 3 på eftermiddagen anfölls det framskjutna kompaniet av den framryckande fienden, men det drog sig tillbaka i god ordning till den svenska huvudställningen och tog upp sina positioner på den högra flygeln. Kosatchovskij kom marscherande upp längs vägen tillsammans med sina trupper: tre bataljoner och tre kanoner. De båda arméerna var ungefär lika i styrka, med omkring 1 500 man var.
När de ryska trupperna var tillräckligt nära beordrade von Döbeln eld och den framryckande fienden stoppades av den brutala eldgivningen. Ryssarna spred ut sitt infanteri i linjeformation och de två arméerna utbytte eldgivning. En tung musköteld och kanonad följde. von Döbeln såg att ryssarna blev slagna till höger, där Gyllenbögels kår slogs modigt. von Döbeln satte kontinuerligt in mer och mer av sina reserver på den högra delen av slagfältet.
Under ljudliga hurrarop gick den svenska armén till anfall och bröt slutligen den ryska offensiven. Det svenska artilleriet tystade de ryska kanonerna och Kosatchovskij beslöt att dra tillbaka sina styrkor. De svenska styrkorna ockuperade slagfältet denna natt, eftersom de väntade ett nytt ryskt försök, men inget kom.
Svenskarna förlorade omkring 43 man, av vilka 16 dödades. De ryska förlusterna i döda och sårade uppgick till omkring 130 man. Slaget vid Jutas räddade den svenska reträttvägen norrut, och denna skulle visa sig mycket viktig i och med den svenska förlusten vid Oravais nästa dag. Slaget vid Jutas har setts som ett förspel till slaget vid Oravais.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Pyhäjoki utkämpades den 16 april 1808 mellan svenska och ryska styrkor, som en del av det finska kriget (1808–1809).
Vintern gjorde stridigheter till ett besvärligt företag och slaget vid Pyhäjoki blev därmed en av de första skärmytslingarna som utkämpades efter att den svenska reträtten upphörde. Den ryska armen hade följt den svenska armén upp norrut samtidigt som svenskarna hade efterlämnat stora delar av Finland att ockuperas av ryssarna. Slaget vid Pyhäjoki var livligt men Döbeln slog sedan till reträtt för att följa överbefälhavaren Klingspors ursprungsplan.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Invasionen av Finland i allmänhet och slaget vid Pälkäne i synnerhet har negligerats i historien. Många tror att det efter det katastrofala slaget vid Poltava 1709 inte hände så mycket under resten av kriget. Det saknas dock inte litteratur i ämnet. De första böckerna med information om slaget dök upp bara några efter kriget. Intill idag har Hugo Edvard Uddgrens forskning varit den mest detaljerade och noggranna i ämnet.  De huvudkällor, som använts för att rekonstruera händelserna i Finland för 300 år sedan är de officiella rapporterna från slagfältet av Generalmajor Carl Gustav Armfelt och Generalamiral Fiodor Apraxin.

Bakgrund
I slaget vid Pälkäne, också känt som slaget om Kostiafloden, deltog inte så många stridande soldater. Trots detta och beroende på sin betydelse för Rysslands invasion av Finland, måste slaget ändå betraktas som en av de viktigaste händelserna i det Stora Nordisk Kriget. Så småningom lyckades dock tsar Peter den Store samla alla sina resurser, återtog initiativet 1702 och började sin framryckning västerut. 1703 erövrade han floden Nevas mynning och grundade staden S:t Petersburg, den första ryska marinbasen vid Östersjön. I syfte att säkra sina nya positioner vid Östersjön, beslutade tsar Peter att fortsätta framryckningen västerut. Åren efter Poltava erövrade hans armé Viborg, Riga, Reval (dagens Tallinn) och andra svenska befästningar i regionen. Så småningom, 1712,var Ryssland beredd att erövra Finland, ett stort glesbefolkat territorium, som skulle kunna öppna dörrarna direkt mot Sveriges huvudstad, Stockholm. 1713 igångsatte tsar Peter ett kombinerat sjö – och landangrepp längs Finlands kust och invaderade Helsingfors i maj och Åbo i augusti. Den svenska armén retirerade till fästningen i Tavastehus, där dess nye befälhavare, Generalmajor Carl Gustav Armfeldt, började förbereda för den första stora sammandrabbningen med de då överlägsna ryska styrkorna.

Styrke- och befälsförhållanden
Uppgifterna om styrkeförhållandena mellan de båda arméerna vid Pälkäne varierar kraftigt mellan olika källor, i vissa ryska källor anges t.o.m. att den svenska armén skulle varit överlägsen den ryska.  Den uppgiften uppfattas idag som inkorrekt. Författarnas bedömning är att den ryska armén bestod av 14-16 000 man och den svenska i området av totalt c:a 7 200 man, varav högst 3 400 man i Pälkäne. Dessutom led de svenska styrkorna svårt av sjukdomar, deserteringar och brist på förnödenheter och flera regementen saknade ordentlig utrustning. En av de tillfångatagna svenska kavalleristerna uppgav att de varken sett lön eller tobak på mer än ett år. Den ryska armén leddes av Generalamiral Fiodor Apraxin och Generallöjtnant Mikhail Golitsyn, två mycket erfarna befälhavare, som deltagit i flera slag under kriget.

Framryckning mot Pälkäne
Den 20 september 1713 påbörjade ryssarna framryckning från Helsingfors mot norr längs huvudvägen mot Tavastehus. Framryckningen gick långsamt då alla broar hade förstörts av svenskarna. Den 23 september intog ryssarna utan motstånd Tavastehus. I Pälkäne inrättade Armfeldt en stark försvarsposition på en liten landtunga mellan två sjöar – Pälkänevesi och Massasvesi – och bakom Pälkäne (Kostia) å som förbinder de båda sjöarna. Försvarspositionerna var ointagliga framifrån och väl skyddade på flankerna, men omöjliggjorde också för försvararna (svenskarna) att genomföra motanfall. Ryssarna nådde med sina främsta spaningsstyrkor Laitikkala redan den 29 september, övermannade en svensk posteringen där och nådde dagen efter södra stranden av Kostia-ån. Apraxin kom med huvudstyrkan den 2 oktober och satte upp sitt högkvarter i byn Kantonkyla.

Striderna vid Pälkäne
Apraxin och Golitsyn använde några dagar för att förskansa sig och igångsatte sedan en intensiv artilleribekämpning av de svenska befästningarna, vilken dock inte fick någon avgörande effekt. Armfeldt svarade med dock med en ganska effektiv eld. Apraxin förstod snart att den svenska armén var så starkt befäst att det skulle bli svårt att lyckas med ett frontalangrepp. Därför beslutar han sig för att organisera en landstigning över sjön. Under det att det ryska artilleriet fortsätter sin kontinuerliga artillerield över de svenska befästningarna, börjar de ryska soldaterna att bryta ner timmerhusen i byarna omkring för att bygga en ”flottilj” med 500 flottar. Före slaget satte Armfelt därför ut poster längs båda sjöarna och han reorganiserade också försvaret så att 1/3 eller 2/3 snabbt kunde dras ur för motanfall. Ryssarna började bemanna sina olika flytetyg efter midnatt den 6 oktober och påbörjade överfarten kl. 5 på morgonen. Först senare på morgonen ska Armfelt ha fått information om att en stor rysk styrka landstigit i Mälkilä. Enligt Uddgren red han då till Mälkilä med 300 kvallerister så fort han fått information om landstigningen. När de anlände lyckades de pressa tillbaka en del ryssar till stranden, men Golitsyn hade redan lyckats organisera c:a 2 000 soldater i slagordning och fler soldater landsteg kontinuerligt. Trots att Armfeldt själv stred modigt, lyckades han inte sporra kavalleriet att följa honom utan måste i detta läge påbörja reträtt. Samtidigt med landstigningsoperationen påbörjade ryssarna en övergång av Kostiaån med c:a 4 000 infanterisoldater och lika många kavallerister. Det ryska infanteriet genomförde en rad anfall, understödda av ihållande artillerield. Ändå slogs dessa tillbaka av de svenska soldaterna, ”som plockat fram sin stridsmoral och slogs på gränsen till dumdristigt”. Läget vid Kostiaån var till svenskarnas fördel, när Armfeldts order om reträtt kom. Ordern hörsammades inte omedelbart, vilket enligt vissa historiker fick till följd att reträtten misslyckades. Tre timmar efter slagets inledning simmade det ryska kavalleriet över ån och kom ikapp de retirerande svenskarna – i själva verket i en oorganiserad flykt, under vilken de fick större förluster än under alla de tidigare striderna vid slaget. Svenskarna flydde i olika riktningar, en del försvann t.o.m. hem, men de flesta återsamlades i trakten av Tammerfors. Volkonskis kavalleri förföljde dock svenskarna, som fortsatte flykten västerut. Han försökte fortsätta jakten på Armfeldt, men svenskarna hade förstört broarna efter sig. Endast ryska kosacker lyckades hinna ifatt och ta några svenskar tillfånga, vilka avslöjade att Armfeldt hade fortsatt flykten/förflyttningen västerut mot Vasa. Golitsyn, som avlöst Apraxin som befälhavare, beslutade att ställa in förföljandet. Han förflyttade så småningom sin armé till Björneborg (Pori), dit han kom den 13 november och påbörjade inrättandet av den ryska arméns vinterkvarter.

(Släktföreningen von Krusenstierna/Otto von Krusenstierna)

Hangöfronten var ett frontavsnitt under Fortsättningskriget (som var en del av andra världskriget) mellan Finland och Sovjetunionen. I fredstraktaten efter vinterkriget som undertecknades i Moskva den 12 mars 1940 var ett av villkoren att Finland skulle arrendera ut Hangö udd(cirka 400 öar) till Sovjetunionen som marinbas för en tid av 30 år. Ortsbefolkningen fick endast tio dagar på sig att evakuera från området. Redan den 22 mars samma år skulle överlämnandet av Hangö udd äga rum. Både Finland och Sovjetunionen förlade omedelbart därefter trupper till den nya gränsen.

Sovjetiska styrkor
De sovjetiska styrkorna i Hangö hade bland annat till sitt förfogande: 174 artilleripjäser, 50 lätta stridsvagnar, 60 flygplan samt 12 Beriev MBR-2 flygbåtar och 7–13 patrull- och motortorpedbåtar. Som kuriosa kan nämnas att de sovjetiska styrkorna förfogade även över tre Obuhov-batterier järnvägsartilleri. Pjäsernas kaliber var 305 mm och deras maximala räckvidd var cirka 50 km. Allt som allt uppgick de sovjetiska styrkorna på Hangö udd till omkring 30 000 man, alla var dock inte soldater utan det fanns även en betydande andel civilbefolkning. Officiellt motiverade Sovjetunionens statschef Josef Stalin arrendet med att han ville skydda Leningrad genom att stänga igen inloppet till Finska viken. Finländarna kände till att de sovjetiska styrkorna hade bland annat stora stridsvagnsförband till sitt förfogande och befarade att dessa skulle, förr eller senare, komma att sättas in i ett anfall mot Helsingfors.
Den sovjetiska Hangöbasens logistik var under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget välordnad. Sjötransporterna var pulsådern men även järnvägstransporterna genom Finland betydde en hel del för försörjningen. Flygtransporterna inte att förglömma. De sovjetiska styrkorna hade på kort tid efter sin ankomst hunnit bygga ett, för tiden, stort flygfält i närheten av Täktom by.

Finländska styrkor
Finländarna förlade inte bara stridande enheter utan även byggnads- och befästningskompanier vid den nya gränsen. Befästningsarbetet inleddes utan dröjsmål och fortskred snabbt. Finländarna lyckades på kort tid få fortifikationslinjen klar, så när som på några bunkrar. Man började sedermera kalla fortifikationslinjen för Harparskoglinjen. Det finländska försvaret bildades huvudsakligen av 13. Brigaden samt Raseborgs kustartilleriregemente (RTR 4). Operativt talade man om Hangögruppen (HR). Till befälhavare för Hangögruppen utsågs överste Aarne Snellman.
Under freden mellan vinterkriget och fortsättningskriget framförde Sovjetunionen krav på transitering genom Finland till Hangö med tåg. Den finländska regeringen såg inget annat råd än att acceptera kravet. Den sovjetiska transiteringen genom Finland pågick från och med den 26 september 1940 till och med den 22 juni 1941, då Nazityskland startade kriget mot Sovjetunionen (Operation Barbarossa). Redan samma dag inledde sovjetiska styrkor smärre krigshandlingar på Hangöfronten. Efter att ha skaffat tillstånd från högre ort besvarade finländarna elden. Därefter följde intensiva artilleridueller.

Fortsättningskriget
Den 25 juni 1941 lyfte, ett otal, sovjetiska bombplan mot Finland och släppte bomber över flera finländska städer, varefter Finlands statsminister konstaterade Finland vara i krig mot Sovjetunionen. Fortsättningskriget hade börjat. Ungefär i samma veva strukturerades det finländska förvaret om. Hangögruppen omvandlades till 17.divisionen. Denna utgjordes av infanteriregementena IR 13, IR 55 (svenskspråkiga) och IR 34 (finskspråkig), Pionjärbataljon 32 samt Lätta Sektionen 19. Markstridskrafterna understöddes av artilleriförbandet KTR 8 samt kustförsvarsformationer. För luftförsvaret svarade Flygflottilj 6 (LeLv 6) i Nummela med som flest 18 stycken flygplan. Finländarna hade även möjlighet att få eld och transportstöd från sjöstridskrafterna.
I augusti 1941 utsågs överste Eino R. Koskimies som befälhavare för Hangögruppen. Strax efter krigsutbrottet igångsatte finländska styrkor en framryckning för att inta Hangö men övergav planerna efter ett tag. I fältmarskalk C.G.Mannerheims anfallsplaner från den 26 juni 1941 skulle den tyska 163.divisionen anfalla Hangö från Prästkullahållet och den finländska 17.divisionen skulle i sin tur anfalla Hangö rakt från öster men redan den 28 juni ströks den tyska divisionen i anfallsplanen. Därefter bestod stridsverksamheten på Hangö udd närmast av ställningskrig. Livet vid Hangöfronten var för den skull inte någon dans på rosor. Såväl sovjetiskt som finländskt artilleri besköt ständigt varandras positioner. Sovjetiska prickskyttar utgjorde ett ständigt närvarande hot. En riskfylld patrull- och spaningsverksamhet, bakom de sovjetiska linjerna, hörde nattetid till vardagssysslorna. Vardagen bestod även av vakttjänst och fältarbeten. I slutet av juni 1941 konstaterade finländska patruller livlig fartygstrafik vilket tydde på evakuering. Ökad patrullering mot fienden anbefalldes. Utsända patruller konstaterade den 30 juni 1941 att fienden utrymt ställningarna på Horsö. Samma dag anföll löjtnant Rune Blomqvists jägarkompani Lappvik. Anfallet bromsades upp rätt snart i fiendens häftiga eld med tre stridsvagnar. Under reträtten hamnade kompaniet i ett sovjetiskt minfält. Härvid stupade fem man och lika många blev tagna som krigsfångar. Det framkom att de sovjetiska trupperna inte alls hade haft för avsikt att evakuera från Hangöbasen. Speciellt skärgårdsstriderna var ofta intensiva och blodiga. Syftet med dessa strider var att förbättra sina försvars- och anfallspositioner. Det mest uppmärksamma slaget är slaget om Bengtskär som ägde rum den 26 juli 1941. Parallellt med striderna pågick det ett propagandakrig. Bägge sidor arbetade, bland annat, med flygblad som spreds med flygplan. Därtill anordnade bägge sidor regelbundet högtalarutsändningar.
I mitten av juli 1941 flyttades 17.divisionen, utom det finlandssvenska infanteriregementet IR 55, från Hangöfronten till Aunusnäset i Fjärrkarelen. Finländarna bedömde att de kunde göra det på grund av att hotbilden mot de finländska styrkorna på Hangöfronten hade minskat i takt med att tyska styrkor avancerade norrut i Baltikum.

Svenska frivilligbataljonen
I början av augusti 1941 fick de finländska styrkorna som var kvar på Hangöfronten förstärkning av omkring 800 frivilliga rikssvenska soldater. Huvudparten (ca 500) av rikssvenskarna tjänstgjorde vid den nybildade, Svenska Frivilligbataljonen (SFB). Utsedd chef för bataljonen var överstelöjtnant Hans Berggren. Bataljonen kom att ingå i det finlandssvenska infanteriregementet IR 55. Den 17 augusti förlades Svenska Frivilligbataljonen i frontlinjen vid Harparskogavsnittet.
På grund av tyskarnas erövring av Estland och inringning av Leningrad hade situationen blivit desperat för de sovjetiska styrkorna på Hangöbasen. Därför såg de sig nödsakade att retirera därifrån. Sent på kvällen den 2 december 1941 lämnade det sista sovjetiska örlogsfartyget Hangö. Senare samma kväll tog sig flera patruller från Hangögruppen, av ren nyfikenhet, över gränsen in till Lappvik.

Marschen till Hangö
Den 3 december fick Hangögruppens mannar officiellt bekräftat att de sovjetiska styrkorna hade lämnat Hangö. Detachement N med två underrättelseavdelningar bestående av en pionjärgrupp förstärkt med ett gevärskompani fick av staben order om att sondera terrängen in till Hangö. Den Svenska Frivilligbataljonen anmälde också sitt intresse. Hangögruppens stab gav strax efter klockan 12.00 order om att den Svenska Frivilligbataljonen skulle förbereda ett kompani och ställa sig under detachement N. Man valde kapten Anders Grafströms förstärkta 3.jägarkompani. Vid en uppställning klockan 12.30 fick mannarna i detta veta att de var utvalda att delta i besättandet av Hangö. Svenske stabsfuriren fick order om att hämta den finländska flaggan och kompanistandaret.
Svenskarna var ivriga att komma iväg och på eftermiddagen klockan halv fyra satte de sig i rörelse mot Hangö. De gick i kolonn på vägbanornas mitt, genom nedbränd skog, ställningar och korsur och marschen blev mycket mödosam. På grund av mineringar fick inga fordon medföras, utan all materiel måste bäras. Det var starkt månsken och 15 grader kallt. Samma kväll klockan tio avlöste svenskarna löjtnant Hukkinens finländska gevärskompani. Finländarna varnade kapten Grafström för att ge sig vidare i mörkret, men Grafström valde att trotsa varningen och fortsatte marschen målmedvetet framåt. Det svenska jägarkompaniet tog sig, utan skador, med ingenjörsofficeren, fänrik Ivan Pellijeff och pionjär Larsson i täten via Tvärminne in till Hangö. Ett hundratal minor oskadliggjordes under marschen.
Förtruppen (3:e plutonen) och kompanichefen A. Grafström med stab anlände klockan 06.25 den 4 december till salutorget i Hangö. Kapten Grafströms kompani gick sedan, med skjutklara vapen, längs stadens gator. Kriget hade lämnat stor förödelse i sina spår. Bland allt bråte påträffade svenskarna en kvarglömd sovjetisk soldat som togs till fånga. Klockan 08.00 gav kapten Grafström order om att hissa den medtagna finländska flaggan på rådhusets tak vid torget. Då flaggan hissades sköts salut och männen ropade ”Gud bevare Finland”. Finlands flagga vajade åter över ett fritt Hangö.
En finländsk patrull från Bromarvavsnittet (Brolo) anlände en halv timme senare (kl. 08.30) med motorbåt till Hangöby, som ligger i nordvästra delen av Hangö. Den finländska patrullen bestod av fyra man och leddes av löjtnant Karl-Ove Berglund. I patrullens sällskap fanns dessutom fem eller sex krigskorrespondenter. Då patrullen närmade sig torget upptäckte de män som gick omkring där i bruna rockar. Det dröjde inte länge innan de konstaterade att det var deras vapenbröder från Sverige som rörde sig där. Den svenske kompanichefen tog leende emot dem och hälsade dem välkomna. Den finländska patrullens mannar beslutade att de också skulle hissa sin medhavda finländska fana men valde att hissa den i stadens kyrktorn. Hedersuppdraget att få upp flaggan i kyrktornet anförtroddes finlandssvenske jägaren Rudolf Eriksson. Flagghissningsceremonin ägde rum klockan 10.40. Nu vajade två finländska flaggor över Hangö. Finländarna var givetvis besvikna över att ha inte hunnit in till staden först. Från början hade nämligen befälhavaren för Hangögruppen avsett att ge flagghissningen som en hedersuppgift åt Bromarvavsnittets styrka, men den utvalda patrullen försenades på grund av en serie olyckliga omständigheter. Patrullen hade bland annat kört på grund med sin motorbåt och fått återvända. Stämningarna lugnade ner sig först när marskalk Mannerheim uttalade ett erkännande att det var fint att Svenska Frivilligbataljonens mannar fick marschera först in i Hangö.

Upplösningen
Överbefälhavaren fältmarskalk C. G. Mannerheim avtackade Hangöfrontens trupper under en parad i Harparskog den 15 december 1941. Denna gick av stapeln i stark kyla och rykande snöstorm. Därefter avvecklades det finlandssvenska infanteriregementet IR 55.
Även Svenska frivilligbataljonen (SFB) avvecklades. De som så önskade erbjöds att stanna kvar och fortsätta sin tjänstgöring i annat förband på östfronten. Huvudparten av de svenska frivilliga soldaterna valde dock att återvände hem till Sverige. Av dem som valde att stanna kvar bildades sedermera Svenska Frivilligkompaniet som sattes in på Svirfronten i öster.
Förlusterna var jämförelsevis små på båda sidor. Hangögruppens (finländska styrkor inklusive Svenska Frivilligbataljonen på Hangö udd) stupades antal var 297. Antalet sovjetiska stupade är höljt i dunkel. Det som man med säkerhet känner till är att 453 stupade sovjetiska soldater begravdes på krigskyrkogården i Täktom.
Både finländska och sovjetiska befästningsverk kan ännu i dag ses i terrängen på Hangö udd.

Vid finska vinterkrigets utbrott var det finska flygvapnet illa rustat för krig. Som en liten förstärkning skänkte den svenska regeringen den 8 december 1939 tre stycken Jaktfalkar J 6, tre stycken Fokker CV-E S 6 samt två Bristol Bulldog J 7. Flygplanen tillfördes det ordinarie finska flygvapnet som kraftsamlade luftförsvaret i södra Finland.
För att hjälpa Finland skedde inom flygstaben förberedelser för att sätta upp ett frivilligförband med en jaktdivision och en bombdivision i norra Finland.
Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan några dagar före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa fem B 4 Hawker Hart, och tolv J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg.
Förbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor. Den 8 januari kom man överens med de finska myndigheterna att anta namnet 19. flygflottiljen F 19 samt i Finland Flygregemente 5. Den 10 januari anlände flygplanen från Sverige och redan samma dag undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Efter några dagar visade det sig att Veitsiluoto låg för långt från fronten, flygplanens räckvidd medförde att de i bästa fall kunde ta sig till operationsområdet och åter, men knappast genomföra några uppdrag där. Under januari månad byggdes därför fem framskjutna baser. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper, och i mån av resurser förse städerna Uleåborg, Kemi och Torneå med jaktförsvar. Flottiljchefen major Beckhammar ledde själv ett sammansatt jakt- och bombförband i en överraskande insats 12 januari 1940 då fänriken Ian Iacobi stod för den första luftsegern genom att skjuta ned ett ryskt jaktflygplan av typen I-15. Förberedelser gjordes att överföra en grupp B 3 till F 19. På huvudbasen i Finland plogades en bana upp för att ta emot de tunga bombplanen, men innan flygplanen hann överföras var kriget över.
Då vapenstilleståndet inträdde 13 mars 1940, hade F 19 opererat i 62 dagar, resultatet var tolv förstörda ryska flygplan och sex egna flygplansförluster, samt tre stupade svenska piloter. Nio J 8 och två B 4 återvände till Sverige i slutet av mars 1940 och placerades på svenska flottiljer. Förbandets väsentligaste bidrag till Finlands kamp var att helt ansvara för luftförsvaret i norra Finland så att landets egna flygstridskrafter kunde koncentreras till fronterna längre söderut.
Vid F 19 användes även tre civila flygplan som sambandsflygplan: En Junkers F 13 OH-SUO som Centrala Finlandshjälpen köpte av Albin Ahrenberg, en Waco ZQC-6 OH-SLA som Svensk-Finska Föreningen köpte av Björkvallsflyg, flygplanet överfördes 1 juli 1940 till Flygvapnet som Tp 8, samt Lennart Hemmingers Raab-Katzenstein RK-26 SE-ADK. Förberedelser genomfördes för att tillföra en grupp B 3 från F 1 Hässlö, men freden kom emellan och inga tyngre bombflygplan överfördes.

Övrigt
Inga flottiljemblem användes vid F 19, samtliga flygplan var målade i det svenska grundschemat m/37 olivgrönt ovansida och ljust blågrå undersida, för att vinterkamouflera flygplanen sprutmålades oregelbundna band i silver. Samtliga svenska märkningar utom registreringsnummer och småtexter avlägsnades, istället bar flygplanen de finska nationalitetsbeteckningarna en ”blå Svastika på vit botten” – känd som den finska svastikan – på flygplanskroppen och under vingarna. På sidrodret anbringades en stor bokstav för individmärkning, gula bokstäver för jakt och svarta bokstäver för bombflyget.
På Flygvapenmuseum i Malmslätt finns både en J 8 och en B 4 utställda med den finska märkningen som flygplanen bar 1939-1940.
1993 utsåg dåvarande Chefen för Flygvapnet Lars-Erik Englund den svenska flygflottiljen F 21 Luleå som traditionsbevarande förband för F 19, detta för att hedra F 19 och dess personal återkommande varje år den 12 januari, genom en ceremoni vid F 19:s forna bas vid sjön Olkkajärvi i Finland samt vid minnessten på F 21.

Finlands sak är vår
”Finlands sak är vår”, spred sig i Sverige inför Vinterkriget 1939. Sverige och Svenska Flygvapnet ställde materiel och frivillig personal till Finlands förfogande. Totalt ca 270 man och två lottor. Sverige tillhandahöll alla drivmedel, oljor, ammunition samt reservdelar som F 19 behövde. Sverige tärde alltså inte i något avseende på den Finska krigsmaktens resurser och efterlämnade också en stor mängd drivmedel och oljor när F 19 upphörde.
Den lilla svenska flygstyrkan, 5 fpl ”B 4 Hawker Hart” från F 4 Östersund och tolv fpl ”J 8 Gloster Gladiator” från F 8 Barkaby, bröt ryssarnas tidigare obestridda luftherravälde i norr och räddade bl.a. många tätorter från bombangrepp. I söder kämpade Finlands egna flygstridskrafter, förstärkta med 8 flygplan skänkta av Sverige. Dessa var tre st J 6, 3 st S 6 samt två st J 7.

F 19 uppgifter
– Flygspaning för att fastställa fiendens operationsriktningar och styrkor.
– Ortsförsvar av Kemi, Torneå, Rovaniemi och Uleåborg.
– Attack mot fiendens förbindelser och flygbaser.

F 19 korta historia kan indelas i fyra skeden:
– Förberedelser i Sverige och Finland från den 8 till den 28 december 1939.
– Basutbyggnad och andra förberedelser i Nordfinland mellan den 29 december 1939 och
den 11 januari 1940.
– Flygoperationer från den 12 januari till den 13 mars 1940
– Avveckling i Finland och etappvis återgång till den förstärkta försvarsberedskapen i
Sverige. Nio st J 8 och två st B 4 återvände till svensk mark och placerades på våra
flottiljer.
Chefen för Flygvapnet har 1993 utsett F 21 att vara F 19 traditionsbevarare.

Flygplanen

Gloster Gladiator var ett brittiskt dubbelvingat jaktflygplan som användes av flera flygvapen under det andra världskriget. Flygplanet hade en topphastighet om omkring 414 km/h. Gladiatorflygplan modifierades även för hangarfartygsbruk, där de flögs av den brittiska flottans flygvapen. Det var då
känd som Sea Gladiator.

Historia
Flygplanet gjorde sin första flygning år 1934 och togs i bruk år 1937.^[1] Gloster Gladiator utvecklades från Gauntlet-jaktplanet. När flygplanet introducerades började den nya generationen av monovingade jaktplan tas i bruk, såsom Spitfire och Messerschmitt Bf 109. När det andra världskriget bröt ut användes Gladiator i strid i Finland, Frankrike och Norge, men medan det hävdade sig någorlunda bra mot sovjetiska flygplan i finska vinterkriget så utklassades den av de tyska jaktplanen på de andra stridsskådeplatserna. De sju norska Gladiatorflygplanen från Fornebu, nära Oslo, lyckades dock skjuta ner fem tyska flygplan, den 9 april 1940, som var operation Weserübungs första dag. Denna dag förlorade Luftwaffe två Messerschmitt Bf 110-jaktplan, två Heinkel He 111–bombplan och ett Junkers Ju 52-transportplan. Ett norskt jaktplan sköts ned av den framtida tyska flygexperten Helmut Lent, medan två andra förstördes på marken medan de tankades och fick ny ammunition. De fyra återstående beordrades att landa varhelst de kunde, så länge det inte var Fornebu, som nu var i tyska händer. Jaktplanen spred på sig och landade på frusna sjöar nära Oslo och återvände aldrig till striden.
Under åren 1934-1940 tillverkades totalt 756 Gloster Gladiator och Sea Gladiator (se nedan) i olika versioner. 480 levererades till RAF, 60 levererades till flottans Fleet Air Arm (FAA) och resterande 216 flygplan exporterades till 13 olika länder. Bl.a. exporterades 22 flygplan till Belgien, 26 till Lettland, 36 till Kina, 12 till Norge och 55 stycken till Sverige. Flygvapnets benämning av flygplanet blev J 8.

Sverige
I mitten av 1930-talet sökte Flygvapnet efter ett modernt jaktflygplan. Vid upphandlingen samlade man in fakta om 37 olika utländska flygplan, varav 14 var monoplan. Monoplanen föll bort eftersom flygstaben ansåg att de var olämpliga vid landningar på de gräsfält som flygvapnet disponerade. Av biplanen ansågs Gloster Gladiator ha bästa prestanda enligt flygvapnets önskemål.
Under våren 1938 levererades 25 flygplan samt de två som provats av FC till F 8 detachement på F 1. Under oktober 1938 flyttades de över till Barkarby, resterande beställda flygplan levererades direkt från fabriken till F 8. När andra världskriget inleddes 1939 fanns 51 flygplan kvar i aktiv tjänst. Den 30 december 1939 lånade F 8 ut 12 flygplan till F 19 Finland. Eftersom de nio kvarvarande flygplanen inte fick återvända till Sverige med den finska nationalitetsmålningen målades den finska svastikan över med olika fantasifulla figurer. Under tiden i Finland betecknades planen med ett blått hakkors i liggande position. Nämnas bör att detta hakkors inte hade någon koppling till Nazityskland, utan ursprunget till emblemet var den svastika som var målad på det flygplan som den svenske greven Eric von Rosen år 1918 skänkte till det nygrundade flygvapnet och som därefter användes som igenkänningstecken på flygplanen.
Den sista kvarvarande J 8 i flygvapnet kasserades 1947. En finns idag bevarad i F 19 märkning och är utställd på Flygvapenmuseum i Linköping.

Hawker Hart var en landbaserad dubbeldäckad störtbombare.
Konstruktören Sydney Camm konstruerade flygplanet efter specifikationskrav från brittiska flygvapnet som önskade ett lätt bombflygplan. Prototypen flög redan i juni 1928. Flygplanskroppen bestod av en skelettkonstruktion i stål- och aluminiumrör som sedan dukbekläddes. Många närbesläktade flygplan tillverkades av Hawker och en variant var Hawker Osprey, som Sverige köpt till flygplanskryssaren HMS Gotland. Med Hart lyckades Hawker få en stor exportframgång flygplanet exporterades eller licenstillverkades för flygförsvar i Australien, Egypten, Indien, Irak, Sydafrika, Estland, Rhodesia, Sverige och Jugoslavien.
Totalt tillverkades i alla varianter över 900 Hawker Hart. Aktiv tid för fronttjänst i Royal Air Force var 1930–1935, men typen användes fram till 1943 som sambands- och träningsflygplan.

Användning i Sverige
Mellan åren 1934 och 1947 ingick Hawker Hart i Flygvapnet och benämndes B 4. B 4 var ett landbaserat biplan som användes för bland annat störtbombning.
1934 demonstrationsflögs en Hawker Hart på F 5 Ljungbyhed. Flygvapnet beställde i december samma år tre flygplan för ytterligare prov, varav ett var försett med flottörer. Alla tre flygplanen flögs hem från England 18–19 maj 1934. Tanken var att ersätta spaningsflygplanet S 6 Fokker C.V-E, varför flygplanet tilldelades beteckningen S 7. Men flygproven visade att flygplanet också var lämpligt för störtbombning.
1933 beställdes ytterligare nio licenstillverkade flygplan från CFM men beställningen utökades 1934 med ytterligare en division, d.v.s. tolv flygplan. 1935 beställdes ytterligare 15 licenstillverkade flygplan från ASJA och Götaverken för att under 1936 utökas med en beställning av ytterligare tre hela flygplan samt tre reservdelsplan utan motorer.
I april 1937 fick de tre från England importerade planen ny beteckning B 4, vilket stämde bättre med flygplanets taktiska användning, medan de licenstillverkade flygplanen benämndes B 4A.
Den 30 november 1939 bryter Finska vinterkriget ut och 30 december beslutar svenska regeringen att ställa 4 st B 4 från F 4 Frösön till F 19 Finlands förfogande. En B 4 skjuts ned av sovjetiskt flyg och två totalförstörs under en kollision. 16 februari tillkommer ytterligare en B 4 till flottiljen. Den omoderna B 4:an visade sig olämplig att använda på dagtid på grund av sin låga fart och man gick istället över till bombning nattetid, vilket visade sig vara lyckat. B 4:ans effektivitet begränsades också mycket på grund av dess ringa bombkapacitet.
Flygplanet kunde vinterutrustas med skidställ. Perioden 1941–1944 togs de flesta av flygplanen ur tjänst som bombplan för att fungera som målbogserare fram till 1947. Totalt hade Flygvapnet 45 stycken B 4 av samtliga versioner.

(delvis utdrag ur Wikipedia)