Weissenfels är en stad i Tyskland, belägen i Burgenlandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt, 41 kilometer sydväst om Leipzig, vid floden Saale.
Wallenstein befann sig på marsch från Leipzig till Erfurt till Weissenfels 30 oktober, då han fick rapporter om att svenskarna ryckt in i Thüringen. Wallenstein skickade två regementen att plundra och besätta Naumburg, under det att han själv skulle rycka fram för att hindra kungens övergång av Saale. Han fick dock snart rapporter om att Gustav II Adolf redan hunnit gå över Saale och nu befann sig i Naumburg, där han höll på att förskansa sig. Wallenstein ställde då upp sin här i slagordning vid Weissenfels, och inväntade ett anfall från svenskarna, men något sådant kom inte. Ett ögonblick övervägde Wallenstein att anfalla, men sedan han fått kännedom om förskansningarna svenskarna byggt upp och den oländiga terrängen, bestämde han sig för att avvakta.
Gustav Adolf hade verkligen för avsikt att tåga österut för att förena sig med de sachsiska trupperna och lämnade tidigt på morgonen 5 november lägret i Naumburg, sedan han erhållit rapporter om att Pappenheim avtågat med delar av armén beslutade han sig dock för att i stället våga sig på ett anfall mot Wallensteins trupper i närheten av Lützen och drog sig norrut. Slottet i Weissenfels intogs och vid middagstid hade svenskarna nått floden Rippach.

Till Wessenfels sevärdheter räknas slottet Neu-Augustusburg och Geleitshaus Weißenfels, ett museum över trettioåriga kriget och Slaget vid Lützen, inrymt i det hus där Gustav II Adolf balsamerades efter sin död i slaget.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Slaget vid Storkyro (eller Slaget vid Nopo, finska: Napue, ryska: Lappola) i Finland under Stora nordiska kriget ägde rum den 19 februari 1714. Under 1713 års kampanj i Finland hade den ryska armén intagit större delen av landet, varvid man hade fått fäste vid Bottniska viken och började hota med eventuella landsättningar av trupper i det egentliga Sverige. Vintern 1713–1714 bestämde sig den ryska ledningen för fortsatt offensiv och återupptog stridshandlingarna.
Den svenske generalen Carl Gustaf Armfeldt hade fått befälet över trupperna i Finland i augusti 1713. Hans föregångare Georg Lybecker hade lämnat över en tom krigskassa och ett tomt proviantförråd. Finland lämnades att försvara sig på egen hand efter bästa förmåga. Armfeldts största problem var att armén riskerade att upplösas på grund av brist på mat. Den 7 februari 1714 gav sig Michail Golitsyns kår iväg mot Vasa, där Armfeldts styrkor befann sig. När Armfeldt fick kännedom om ryssarnas rörelser började han koncentrera sina styrkor till Storkyro cirka fyrtio kilometer öster om Vasa. Innan slaget hade Armfeldt dock inte lyckats samla ihop hela sin styrka. Storkyro är beläget vid floden Kyro älv på vars istäcke den ryska armén förflyttade sig. I närheten av Storkyro fanns en äng som var 2 kilometer bred och det var här som den svenska huvudstyrkan hade ställt upp sig.
Den 18 februari mötte den ryska armén en svensk förtrupp i närheten av byn Kuivila omkring fyra kilometer från Storkyro och intog den mot kvällen samma dag. När Golitsyn fick veta från tillfångatagna svenskar om hur ställningen som Armfeldt hade valt ut vid Storkyro såg ut bestämde han sig att taktiskt överlista sin motpart. I Kuivila lämnade han hälften av dragonerna (och under deras beskydd sin lätta träng), resten av armén (inklusive artilleriet) skickade han iväg över de frusna träsken längs Kyro älvs högra strand mot svenskarnas flank. Golitsyns idé hade bara en brist, han tog inte med i beräkningen att hans soldater skulle bli tvungna att ta sig fram genom snö som nådde upp till knäna och dessutom släpa med sig kanonerna. På grund av det var det först vid middagstid den 19 februari som de första ryska regementena dök upp i närheten av Storkyroängens norra sida efter att ha spenderat 5–6 timmar på sin marsch.
Den 7 februari 1714 gav sig Michail Golitsyns kår iväg mot Vasa, där Armfeldts styrkor befann sig. När Armfeldt fick kännedom om ryssarnas rörelser började han koncentrera sina styrkor till Storkyro cirka fyrtio kilometer öster om Vasa. Innan slaget hade Armfeldt dock inte lyckats samla ihop hela sin styrka. Storkyro är beläget vid floden Kyro älv på vars istäcke den ryska armén förflyttade sig. I närheten av Storkyro fanns en äng som var 2 kilometer bred och det var här som den svenska huvudstyrkan hade ställt upp sig. Den 18 februari mötte den ryska armén en svensk förtrupp i närheten av byn Kuivila omkring fyra kilometer från Storkyro och intog den mot kvällen samma dag. När Golitsyn fick veta från tillfångatagna svenskar om hur ställningen som Armfeldt hade valt ut vid Storkyro såg ut bestämde han sig att taktiskt överlista sin motpart. I Kuivila lämnade han hälften av dragonerna (och under deras beskydd sin lätta träng), resten av armén (inklusive artilleriet) skickade han iväg över de frusna träsken längs Kyro älvs högra strand mot svenskarnas flank. Golitsyns idé hade bara en brist, han tog inte med i beräkningen att hans soldater skulle bli tvungna att ta sig fram genom snö som nådde upp till knäna och dessutom släpa med sig kanonerna. På grund av det var det först vid middagstid den 19 februari som de första ryska regementena dök upp i närheten av Storkyroängens norra sida efter att ha spenderat 5–6 timmar på sin marsch. De ryska enheternas uppdykande bringade oordning i de svenska bataljonerna som var belägna här, men ryssarna, vars kolonner var utdragna, vågade inte riskera att övergå till strid direkt efter sin marsch, vilket gav Armfeldt möjligheten att dra tillbaka sin kår söderut till åns vänstra strand. Det taktiska initiativet övergick till svenskarna. När Armfeldt hade ställt upp det svenska infanteriet i två led gick han åter över ån och attackerade ryssarna. Golitsyn hade även han ställt upp infanteriet i två led: det första bestod av fem bataljoner och det andra av tre. Tre dragonregementen hade han ställt bakom, på samma sätt som Vellingk vid Narva: kavalleriet skulle gå till motanfall där största faran skulle uppstå. Artilleriet hade delats upp i två delar och skyddade infanteriets flanker. De dragonregementen som hade lämnats i Kuivila fick order att utan dröjsmål ge sig av och anfalla i ryggen på den svenska armén, när den skulle bli indragen i strid med ryssarnas huvudstyrkor. Till en början var Armfeldts anfall framgångsrikt. Den svenska infanterilinjen omfattade den ryska arméns flanker och tvingade det ryska artilleriet till reträtt. Om det svenska kavalleriet i detta ögonblick hade gett stöd åt anfallet hade Golitsyns situation kunnat bli kritisk. Men av olika anledningar (möjligen på grund av att de ryska dragonregementena närmade sig från öster) förblev det svenska kavalleriet overksamt i det avgörande ögonblicket. Golitsyn satte nu in sin andra infanterilinje i strid och parerade svenskarnas kringgående rörelse. Även Armfeldt satte in sina infanterireserver och organiserade ett tryck både mot ryssarnas flanker och deras center. Svenskarnas övertag likviderades av ryssarnas tredje linje, det vill säga dragonerna. Nu var det ryssarna som utflankerade den svenska armén. Samtidigt anlände nu i detta avgörande ögonblick nya avsuttna dragonregementen från Kuivila och efter att ha nedkämpat det finska uppbådet (femmänningarna) kom de i ryggen på det svenska infanteriet. Golitsyns motanfall ledde till svåra förluster för svenskarna och Armfeldt gav slaget förlorat. Ryssarna vann en avgörande seger. Till ryssarnas troféer bör tilläggas hela det svenska artilleriet, trängen med den svenska krigskassan och svenska regementsfanor. Armfeldts kår upphörde i praktiken att existera. Ryssarnas förluster blev 3 000 döda och sårade. Efter nederlaget drog sig Armfeldts styrka norrut till trakten runt Tornedalen. Efter segern vid Storkyro fick ryssarna kontrollen över huvuddelen av Finland. Till minnet av denna seger släpptes i Ryssland en särskild medalj. I Finland minns man tiden som den stora ofreden.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Slaget vid Landsbro var en episod under Stora nordiska kriget 1713. Den 2 maj 1713 seglade Peter den store iväg från Kronstadt. Hans mål var att komma södra kustvägen till Åbo. Peter den stores trupper intog Helsingfors den 10 maj. Staden brändes ner av de svenska trupperna som hade i uppgift att försvara staden. De första ryska styrkorna anlände till Karis i början av augusti. Landsbron hade bränts ner före det som ett försvar, men det störde inte ryssarna det minsta. De slog läger på kyrkbacken, rev ett antal omkringliggande byggnader och byggde en ny bro av timret. Ryssarna tog sig över ån, tågade genom Pojo och kom till slut till Bjärnå. Där vände de, vandrade tillbaka och slog läger i Landsbro, Kroggård, Högben och Svartå. Därifrån fortsatte de österut, men återvände några dagar senare. En svensk-finsk trupp hade nu, under ledning av Johan Stiernschantz, fått i uppdrag att försvara den södra kustvägen mot Åbo. Stiernschantz bestämde sig för att postera vid Landsbro. Den provisoriska bron som ryssarna hade byggt över ån förstördes, och med hjälp av granar försökte man göra ån oöverkomlig. Man placerade ut långa granar med roten mot stranden och toppen mot fiendens anfallsriktning. Man hann ändå aldrig bli riktigt klar med detta innan ryssarna kom och slaget vid Landsbro tog sin början. Ryskt kavalleri angrep klockan åtta på morgonen Den 22 augusti, men satt av på grund av gevärseld och vadade över, eftersom svenskarna bränt bron, norr om svenskarna. De hade drygt 13 000 man på sin sida. Svenskarna, med sina 500 man, var tydligt underlägsna fienden men gav ett relativt starkt motstånd. Ryska trupper gick över ån vid Svartå bruk, där Stiernschantz hade placerat en trupp, och kom på så sätt bakom ryggen på svenskarna. Stiernschantz med trupp lyckades hålla fienden under kontroll i fyra timmar. Sedan blev svenskarna tvungna att retirera. Den 22 augusti 1934 restes en minnessten över slaget vid Landsbro vid korsningen Landsbrovägen/Karisvägen i Karis. Monumentet är skapat av skulptören Bertel Nilsson och består av en fyra meter hög granitpelare.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Ungrarna förde en frihetskamp mot Habsburgriket 1703-11. Karl XII påbörjade på sin tid förhandlingar med frihetskampens ledare Ferenc II Rákóczi, men det kom aldrig så långt att kungen skulle ha stött honom. Efter katastrofen vid Poltava och Perevolotjna i Ukraina 1709 hamnade majoriteten av de svenska karolinerna antingen i Sibirien eller Turkiet men en liten spillra, enligt uppgift två kavalleriskvadroner kom till Ungern. För att få tillstånd att passeraa landet krävdes att de först kämpade på ungrarnas sida och deltog därför i slaget vid Romhany den 22/1 1710 cirka åtta mil norr om Budapest. Här mötte ungrare, svenskar och polacker kejsarens österrikare. I Sverige är de helt bortglömda men i Ungern är de ihågkomna som hjältar.
Enligt legenden stod Rakoczi själv uppe på en höjd och iakttog de stridande, Han slog en käpp i marken och på den platsen växte ett träd upp som fick formen av Ungern, så som landet såg ut före 1920.
En minnessten över slaget invigdes den 9 oktober 1932.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Freiberg anlades 1186, efter upptäckten av traktens silvermalmlager (1163) och i grannskapet finns flera silver-, bly-, koppar– och koboltgruvor. Under trettioåriga kriget intogs staden 1632 av de kejserliga och belägrades 1642-43 förgäves av svenskarna under Lennart Torstenson.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Slaget vid Gadebusch utkämpades den 9 december (g.s.) 1712 mellan Sverige å ena sidan och Danmark och Sachsen å den andra. Den svenska hären, med Magnus Stenbock i täten, segrade – den sista stora segern för det svenska stormaktsvälde.
Sverige hade under år 1712 förlorat alla sina besittningar söder om Östersjön till Danmark, Sachsen och Ryssland. Wismar och Stettin var belägrade. Sverige såg det som ytterst viktigt att inte förlora Stralsund, där de allierade samverkat i en belägring. Därför hade den svenske generalen Magnus Stenbock arbetat fram en plan för att föra över en svensk armé till Pommern.
I september skeppades soldater över från Karlshamn till Rügen, men förråden blev kvar på skeppen, vilka anfölls och erövrades eller sänktes av den danska flottan. Det dröjde fyra veckor innan den svenska armén kom över från Rügen till fastlandet. Stenbock beslöt att, istället för att anfalla en stark rysk-sachsisk armé söder om Stralsund, dra sig västerut mot Mecklenburg. Därigenom skulle han kunna omfatta eller splittra styrkan, samt förhindra att de allierade styrkorna skulle kunna förenas. I början av november slog svenskarna läger väster om Rostock. En fjorton dagars vapenvila slöts, under vilken Stenbocks armé återhämtade krafterna, medan den danska armén under Jobst von Scholten förflyttade sig närmare de rysk-sachsiska trupperna.
Den 3 december kom danskarna fram till Gadebusch och den 8 december slog svenskarna läger cirka en mil öster om staden. Under den efterföljande natten förflyttade sig danskarna till en bättre ställning tre kilometer söderut. Om morgonen sändes från svenska sidan överste Bassewitz med 200 hästar, att besikta och undersöka fiendens stånd och läger, varpå armén efter förrättad gudstjänst följde i fem kolonner, liksom dagen förut. Efter en stund träffade överste Bassewitz på en fientlig fältvakt, som strax drog sig tillbaka, och han kom sedan så nära danskarnas position, att han kunde iaktta deras ställning. De hade natten mellan 8:e och 9:e dragit sig ur sitt läger vid Gadebusch, och ställt sig i slagordning ganska fördelaktigt på en höjd ett stycke därifrån. På höger sida hade de en stor skog, på vänstra sidan täckes de av strömmen vid Gadebusch, och framför sig hade de ett moras, som även var genomskuret av samma ström.
När översten kom tillbaka med rapporten satte fältmarskalk Stenbock sig till häst, trots att han ännu var ganska svag av sjukdom, och tog själv platsen i översikt. Han befann danskarnas fördel vara sådan att han varken till höger eller vänster kunde komma an mot dem. Höjden till höger var besatt med några danska bataljoner med stöd av kavalleri och artilleripjäser, endast mitt fram fanns en öppning, ungefär tusen fot bred, varigenom armén måste defilera under beskjutning av danskarna. De hade dock endast kanoner på sin högra (svenskarnas vänstra) sida, och inga i skogen till vänster, och Stenbock bestämde sig för att med kanonerna beskjuta danskarnas ställningar på höjden för att därefter kunna rycka fram längs den planerade vägen.
Klockan tolv på dagen ryckte överstelöjtnant Cronstedt fram med 12 kanoner, och började beskjuta den danska höjden. Sedan danskarna dragit sig tillbaka något inleddes anfallet omkring klockan 13. Kampen blev hård, och särskilt Dalregementet förlorade en stor del av sina officerare. Det danska kavalleriet var de första att vika från platsen. På den högra flygeln vek danskarna först, på den vänstra däremot blev de svenska attackerna tillbakaslagna. Men när väl den högra flygeln vikt sig tvingades dessa att retirera. Under eftermiddagen hade snöslask börjat falla, och när danskarna började vika vid fyratiden var det för mörkt för svenskarna att kunna uppta förföljandet. Man hade också själv lidit svåra förluster.
Slaget blev inte en avgörande framgång för svenskarna, då en stor del av de danska och sachsiska trupperna kom undan. Dock hade Stenbock slagit isär den järnring med vilken motståndarna omringat Sverige. Det blev den sista stora segern för det svenska stormaktsväldet, men den saknade strategisk betydelse. Stenbocks insats uppskattades av Karl XII och han utnämndes till fältmarskalk. Vid kapitulationen i Tönningen påföljande vår tvangs hären kapitulera strax norr om Elbes mynning p.g.a. brist på ammunition. Stenbock fördes till fängelse i Danmark.

Deltagande svenska regemente och dessas traditionsbärare

Östgöta infanteriregemente                                      Försvarsmaktens helikopterflottilj
Södermanlands regemente                                       Ledningsregementet Dalregementet                                                                Livgardet
Hälsinge regemente                                                      Livgardet
Älvsborgs regemente                                                    Försvarsmedicincentrum
Västgöta-Dals regemente                                            Luftvärnsregementet
Närke-Värmlands regemente                                     Livregementets husarer
Västmanlands regemente                                            Ledningsregementet
Två tyska infanteriregementen

Västgöta kavalleriregemente                                     Skaraborgs regemente
Änkedrottningens livregemente                               Skaraborgs regemente
Åtta tyska kavalleri- och dragonregementen

Artilleriregementet (30 pjäser)                                    Artilleriregementet

(delvis utdrag från Wikipedia)

Slaget vid Wittstock utkämpades den 24 september 1636 (enligt juliansk tideräkning) eller 4 oktober 1636 (enligt gregoriansk tideräkning) mellan Johan Banérs armé och en allians av de kejserliga trupperna och den sachsiska armén. Slaget stod strax söder om staden Wittstock i Mark Brandenburg, omkring 80 km nordväst om Berlin.
Efter protestanternas nederlag i slaget vid Nördlingen 1634 var den svenska arméns närvaro i Tyskland hotad. Den tidigare bundsförvanten Georg I av Sachsen bröt med Sverige och ingick förbund med den katolske kejsaren. Även Danmark sällade sig till de krafter som försökte minska Sveriges inflytande i Tyskland. Den 12 september 1636 bröt den svenska armén upp från sitt läger i Parchim 80 km söder om Rostock. De följande dagarna präglades av ständiga marscher och kontramarscher för att positionera de egna styrkorna i ett så fördelaktigt läge som möjligt gentemot de katolska. Den svenska armén bestod av 16.000 stridande soldater, varav en tredjedel var svenskar eller finnar, medan resten utgjordes av tyskar, skottar och engelsmän.
Johan Banér, som förde befälet över den svenska armén, var en av sin tids största militära befälhavare. Han ledde själv den högra flygeln med hjälp av Lennart Torstenson. Som chef över den vänstra flygeln sattes generallöjtnant James King, som till sin hjälp hade Torsten Stålhandske. Den svenska centern, vilken inledningsvis stod som reserv, anfördes av den skotske generalen Alexander Leslie. Inom den katolska och sachsiska armén kunde man inte enas om en gemensam befälhavare utan deras styrkor leddes av Hatzfeldt på högerflygeln, italienaren Marazzino i centern och Johan Georg I, som som vanligt ledde sina egen sachsiska styrkor på vänsterflygeln. Den svenska högerflygeln gjorde en manöver och drog sina styrkor österut, och katolikerna tvingades förfölja dem och därigenom ge upp sina goda positioner. Den svenska vänsterflygeln lämnade slagfältet och den svenska centern (infanteriet) anföll fiendens center. Den svenska vänsterflygeln anföll i skymningen katolikernas center och krossade den. Slaget vid Wittstock var en av Johan Banérs största segrar. Det var dock en dyrköpt seger med stora förluster särskilt bland de svenska och finska förbanden. Banér själv ansåg, att slaget så när hade förlorats på grund av kommendörens av reserven, Hans Vitzthum von Eckstädts, uppträdande. Vitzthum von Eckstädt hade ryckt fram med reserven mycket långsamt, trots Banérs tydliga order om omedelbart understöd.

I Wittstock söder om stadens järnvägsstation finns en minnessten, Schwedenstein, som placerats på den plats där Johan Banér enligt den lokala traditionen lät hålla tacksägelsegudstjänsten efter slaget. I Wittstock finns även Museum des Dreissigjährigen Krieges, (Museet för trettioåriga kriget), som är inrymt i stadens biskopsborg och har en utställning om slaget. Under 2012 anordnade det arkeologiska museet i Brandenburg an der Havel en temautställning om slaget.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Upplands ryttare                                  Livgardet
Östgöta kavalleriregemente           Försvarsmaktens helikopterflottilj
Kronobergs regemente                     Marinbasen
Jönköpings regemente                     Göta ingenjörregemente

(delvis utdrag ur Wikipedia)

I slaget vid Breitenfelds öppningsskede hade den svensk-sachsiska armén en lätt överlägsenhet (42 000 mot 35 000). De svensk-sachsiska trupperna hade tillbringat natten i full stridsgruppering vid byn Wölchau och drog i gryningen söderut.
Tidigt på morgonen den 7 september 1631 började Tillys styrkor som bar vit armbindel som igenkänningstecken) att ställa upp på en ca: 3 km lång front på de öppna fälten vid Breitenfeld. Vid middagstid öppnade Tilly eld med sina kanoner. Artilleriet fanns på en höjd, Galgenberg. Det var framförallt Sachsarna längst ut på den svenska vänsterflygeln som blev utsatta för artilleribeskjut-ningen. Det svenska tunga artilleriet var inte på plats och kunde inte besvara elden. Lennart Torstensson fick dock snabbt de 12 tunga pjäserna på plats och besvarade elden. Denna artilleriduell kom att pågå i 2 timmar. Då svenskarna hela tiden avancerade blev effekten av beskjutningen stor. Pappenheims ryttare på den kejserliga vänstra flygeln utsattes hårt av den svenska artilleribeskjutningen. Vid 14-tiden anföll Pappenheims 5 500 ryttare den svenska högerflygeln som bla bestod av 5.000 ryttare. En våldsam ryttardrabbning började. Det svenska rytteriet var uppblandad med musketerare som mötte den anstormande fienden med plutonseld. Pappenheim och hans ryttare var därför tvungen att dra sig längre ut på flygeln. Svenskarna svarade dock med att snabbt förflytta sig och sätta upp samma mur som tidigare. De svenska ryttarna väntade med att avfyra sina pistoler tills dess de anfallande hade avfyrat sina. Därefter anföll de svenska ryttarna med sina värjor. Varje gång Pappenheim anföll slogs anfallet tillbaka. Detta upprepades hela sju gånger.
En halvtimme efter Pappenheims första anfall gick den katolska huvudarmén till anfall. Det var 12 stora fyrkanter av fotfolk med kavalleri på sidorna. Man tågade mot den svenska vänsterflygeln som leddes av Gustav Horn. Av någon anledning så ändras anfallsriktningen till att gå mot den sachsiska hären som stod till vänster om Horn. Sachsarnas styrkor bestod av 12 000 infanterister och von Bindaufs 2 500 ryttare. Den katolska högerflygelns vänstra kavallerienhet anföll mot den svenska mitten. Infanteri tågade även mot Horn och von Arnims sachsiska kavalleri. Överste Egon von Fürstenbergs 3 000 ryttare och 1 200 infanterister anfaller våldsamt den sachsiska centern och dessa vänstra flygel. Sachsarna drabbas av panik och börjar fly. Enheterna framför sachsarnas center vid artilleriet strider dock tappert och Fürstenberg lyckas enbart erövra två artilleripjäser. Även vissa sachsiska regementen stred tappert och kämpade mot det katolska kavalleriet. Det sachsiska rytteriet tar snart till flykten och lämnar stridsplatsen. Vid 15.30 närmar sig de 12 katolska fyrkanterna det sachsiska infanteriet som utan att inleda strid flyr från platsen. Det sachsiska artilleriet som saknade infanteristöd tog då också till flykten. Den svenska trossen som fanns längre tillbaka bakom sachsarna plundras av sachsarna när de flyr varvid trossen dras med i paniken och flyr även den. Gustav Horn och den svenska vänsterflygeln attackerades av Tillys vänstra centerflygel. Horn slår dock tillbaka anfallet som inte upprepas. I stället deltar dessa katolska trupper nu i anfallet mot sachsarna. Vid 16-tiden, efter att sachsarna flytt, hade den svenska hären helt plötsligt reducerats med 40%. I stället för de allierade sachsarna på den vänstra svenska sidan fanns nu fienden som riktade de erövrade sachsiska artilleripjäserna mot den svenska armén. Tilly påbörjande nu en vändning av de stora fyrkanterna på sin högra front för att sätta in en ny frontattack mot svenskarna. Att vända dessa stora fyrkanter var inte lätt och tog mycket lång tid. Man fick nu även vinden i ansiktet med damm och krutrök som hindrade sikten drastiskt. Under vändningsmanö-vern blev flera katolska regementen skilda från de övriga trupperna och kom bort ifrån stridsområdet. Mot de vändande katolska styrkan med 18 000 infanterister och 3 000 ryttare stod nu Gustav horn med enbart 3 500 man. Under tiden slogs den svenska högerflygeln mot Pappenheims ryttare. Von Arnim red själv över till Gustav II Adolf och berättade om sachsarnas nederlag och flykt. G II A rider då omedelbart över till vänsterflygeln för att få en blick över situationen. G II A förde fram ett kavalleriregemente till anfall och gav därefter order om att regementen från den andra träffen (reserven) skulle ansluta sig till Horn. Hepburn och Vitzthum skulle med sina brigader med kraft anfalla de katolska styrkorna till vänster om Horn. På en mycket kort tid kunde en ny stark vänsterflygel bildas. Detta var en av styrkorna med den nya stridskola som G II A representerade.
De svenska lättrörliga trupperna lyckades mycket snabbt inta stridslinje och med alla förstärkningar gick nu Horn till anfall. De lyckades bilda en halvmåne framför Tillys styrkor och hindra dem från att inta stridsformering. I Horns anfall med de förstärkta trupperna attackerar nu de svenska ryttarna, tätt följt av musketerare, i flera vågor. Samma anfallstaktik använde han med regementskanonerna där artilleristerna användes med de lätta kanonerna mellan musketerare. De avlossades två gånger, sen sköt musketerarna en salva. Därefter rusade brigadens pikenerare mot fienden. Detta lamslog den katolska centern och orsakade stora förluster då kanonkulorna slog in i de täta fyrkanterna. Den katolska armén började vackla och dess kavalleri flydde och lämnade infanteriet utan skydd. Svenskarna anföll nu med både artilleri, infanteri och kavalleri. Det katolska infanteriet fortsatte dock envist att strida. G II A satte då in västgötarytteriet i striden som anföll med beslutsamhet. Den katolska hären upplöstes och började fly vid 18-tiden. Under tiden striderna pågick på vänsterflygeln stred Johan Banér och hans folk tappert på den högra. Pappenheims anfallsiver började mattas och svenskarna gick till motanfall varvid Pappenheims ryttare började fly. Kvar framför den svenska högerflygeln fanns två kavalleriregementen och ett infanteriregemente.
Nu sattes all kraft in mot dessa och efter hård strid lyckades man även driva dem på flykten. Det katolska artilleriet sköt fortfarande mot svenskarna och med G II A i spetsen anföll huvuddelen av högerflygeln detta och lyckades erövra de båda batterierna. Vid 19-tiden på kvällen började äntligen ett lugn att lägga sig över stridsfältet och svenskarna slog läger direkt på slagfältet. Den 72-årige Tilly sårades i striderna och var nära att bli tillfångatagen men räddades i sista stund av hertig Rudolf Maximilan av Sachsen-Lauenberg. Tillys förluster var förkrossande, minst 7.000 stupade och 6.000 tillfångatagna. Den kejserliga hären blev mer eller mindre utplånad. Cirka 60% av de katolska soldaterna dog eller tillfångatogs. Svenskarna förlorade 2.100 man i döda och sårade och sachsarna 2.000 man. Nästa dag sökte man igenom fiendens läger och fann till och med krigskassan. Hela deras artilleri togs i beslag samt 120 fanor och standar som sändes hem till Sverige. Slaget vid Breitenfeld blev en mycket stor krigshistorisk och politisk seger och gjorde Gustav II Adolf till en legend efter detta.

Deltagande svenska regementen och dessas tradtionsbevarare:

Infanteri
Kungens livgarde                                             Livgardet
Dalaregementet                                               Livgardet
Upplands regemente                                      Ledningsregementet
Kronobergs regemente                                  Marinbasen
Närke-Värmlands regemente                      Livregementets husarer
Östgöta regemente                                          Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västergötlands och Dals regemente         Skaraborgs regemente
Tyska regementen                                           –

Rytteri
Östgöta ryttare                                                    Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västgöta ryttare                                                  Skaraborgs regemente
Per Brahes småländska regemente            Göta ingenjörregemente
Torsten Stålhandskes finska skvadroner   –
Livländska ryttare                                                 –
Tyska ryttare                                                           –
Kurländsk skvadron                                             –

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Siikajoki var ett slag under Finska kriget 1808-1809. Slaget utkämpades mellan svenska och ryska trupper den 18 april 1808 vid Siikajoki, nära Uleåborg i Finland. Under det Finska krigets första skede 1808 beslutar den svenske kommendören Wilhelm Mauritz Klingspor att retirera norrut från södra Finland för att hinna få mer svensk trupp via Torneå och också på grund av hotet från Danmark. Närmast föregående slag utkämpades vid Pyhäjoki två dagar tidigare, där finske generaladjutanten greve Löwenhielm tillfångatagits av ryssarna. Direkt därefter utnämndes Carl Johan Adlercreutz till hans efterträdare.
När Georg Carl von Döbelns trupp ska korsa älven Siikajokis is hinner de ryska styrkorna ifatt svenskarna. Von Döbeln går först till motanfall men beordras dra sig tillbaka. Då blottar de ryska styrkorna sin center och den nyutnämnde generaladjutanten Carl Johan Adlercreutz beordrar snabbt anfall igen och ryssarna slås. Slaget vid Siikajoki beskrivs i dikten ”Adlercreutz” i Runebergs epos Fänrik Ståls sägner. Nylands infanteriregemente utmärkte sig vid slaget vid Siikajoki varför Siikajokikorset får bäras av soldater vid Nylands brigad efter genomförd rekryttid.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Karl XII:s vinterläger på Lais. Längs landsvägen som går från Jõgeva mot Mustvee ligger byn Lais, på estniska Laiuse, och strax öster om själva samhället finns ruinerna av det slott där Karl XII bodde efter slaget vid Narva. Karl XII landsteg med sin arme i Pärnu på hösten år 1700 och marscherade via Tallinn mot Narva där han den 20 november slog tsar Peters arme i det berömda slaget vid Narva.
Kort efter att den stora segern var vunnen utbröt sjukdomen rödsot i det svenska lägret och farsoten spred sig snabbt bland soldaterna. Kungen beslöt då att uppsöka ett lämpligare vinterläger. Den 13 december bröt kungen och hans stab upp och begav sig till det Flemingska godset Lais, beläget i en trakt där ryssarnas härjningar varit mindre våldsamma och där såväl bostadsmöjligheterna för officerarna som livsmedelstillgången var mycket god. Lais som uppförts under ordenstiden var då Karl XII bodde där ett fullt beboligt slott.
Byggnaden bestod av en rektangulär borg med fyra hörntorn. Invid borgens västra mur fanns en förfallen slottskyrka. På borggårdens östra sida låg bostadshuset om tio rum där kungen bodde. Den södra sidan upptogs av ett stort stall för femtio hästar. Runt slottet löpte en vallgrav som var sammanbunden med några små sjöar norr om slottet. Redan några år efter att Karl XII lämnat Lais brändes det av ryssarna och står sedan dess i ruiner. På de närbelägna godsen fick kungens officerare sina bostäder. Stenbock bodde på Jögeva gård och inte långt därifrån, på gården Kivijärve, var det kungliga kansliet under Pipers beskydd inhyst. Även det franska sändebudet hos Karl XII, baron de Guiscard, hade hittat sin väg tillde ödsliga estniska skogarna och fanns på godset Kuremaa, beläget söder om Lais på väg mot Tartu.
Många författare och bland dem Frans G. Bengtsson beskriver kungens vistelse på Lais som en mycket lycklig och harmonisk tid i hans liv. Något direkt krigshot förelåg inte och den unge kungen kunde denna vinter roa sig på bästa sätt. Han deltog i fester och arrangerade själv kalas, han gick på björn- och älgjakt i de stora skogarna som gränsade till gården. Särskilt festligt var julfirandet år 1700. Det berättas att kungen deltog i jullekarna, hoppade runt och dansade. Inför julhelgen iordningställdes och användes också den gamla slottskyrkan.
Kungen blev snabbt omtyckt av den lokala befolkningen. Han stod fadder vid flera barndop, skänkte en liten gård till ett nygift par och i brev hem till sin syster berättar han hur han deltagit i ett estniskt bondbröllop. Till Lais kom troligen denna vinter även konstnären Wedekind som vistades i Estland och förmodligen målade han här kungens porträtt. Officerarnas bästa tidsfördriv, utöver snöbollskrig och älgjakter med kungen, var att resa in till staden Tartu och gå på bal hos kommendanten, överste Skytte. Det berättas att man under vårvintern 1701 hade iakttagit märkliga formationer på himlen just övanför Lais. En gång syntes flera solar samtidigt och vid ett annat tillfälle lär man ha sett hur två regnbågar möttes och tillsammans bildade ett spegelvänt C vilket var Karl XII:s monogram. Dessa järtecken tolkades av ortsbefolkningen som att högre makter stod på den svenske kungens sida och att han med hjälp av överjordisk kraft skulle gå segrande ur kriget. Med största sannolikhet var det bland annat dessa händelser som gav upphov till de många estniska folksagorna om den svenske kungen. Sagorna påminner om berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Darlarna. I de estniska sagorna nämner man inte alltid Karl XII vid hans namn utan man talar om honom som den svenske kungen. Kungen har nästan magisk kraft och var han är drar fram sker fantastiska saker. När den svenske kungen sätter sin käpp i marken slår käppen rot och ett friskt och livskraftigt träd växer upp. Och sagan berättar vidare att så länge trädet lever så skall Estland tillhöra Sverige. Mest fascinerande är emellertid de sagor som berättar om hur kungen – som just i dessa sagor inte kan vara någon annan än Karl XII – flyr undan ryssen som följer honom hack i häl.
En saga berättar om hur kungen kom till Liplapi by där husmor just höll på att elda i ugnen. När bondhustrun såg att kungen var förföljd befallde hon honom att ta av sig ytterkläderna och lägga sig på en bänk. Kungens rock eldade hon upp. När ryssen kom in frågade de om bondhustrun sett den svenska kungen? Istället för att svara röt hon åt Karl XII ”Ligg inte här din lata dräng utan gå ut och hjälp till att leta efter kungen”. Karl XII fick brått, tog på sig drängens kläder och gav sig i väg ut. Självklart trodde inte ryssen annat än att det var gårdens slöa dräng de fått i släptåg och de skyndade fort därifrån. En annan saga berättar om hur kungen kom till Koeru by förföljd av fienden. Kungen sökte då hjälp hos en bonde som sa ”Låt oss byta kläder så tror fienden att jag är kungen. Om något händer mig så sörj för mina barn”. När fienden kom fram till byn slog de ihjäl bonden och red sen i triumf därifrån. Som tack skänkte kungen en gård till bondens barn. Under den estniska självständighetstiden vårdare man i många landsortskyrkor den svenske kungens hatt, vilket kvarglömts efter högmässan. På samma vis fanns det även käppar eller stavar i flera estniska kyrkor vilka lämnats kvar en glömsk konung som någon gång varit på besök. Karl XII:s vinterläger på Lais var början till slutet för den svenska tiden i Estland. I mitten av maj 1701 kom från Stockholm den förstärkning om 10 000 man som kungen väntat på. I slutet av samma månad bröt den svenska armen upp från Estland och tågade mot Riga. Några veckor senare, den 17 juni 1701, fyllde Karl XII nitton år.

(delvis utdrag ur Wikipedia)