Stora nordiska kriget (1700–1721), vars slutskede (1713–1721) också kallas för Stora ofreden, fördes huvudsakligen mellan Sverige och Ryssland. Upptakten var det för Sverige segerrika slaget vid Narva 1700. Tsar Peter I:s (senare Peter den store) armé erövrade av Sverige 1703 ett landområde vid Finska viken och grundade dit Rysslands nya huvudstad S:t Petersburg. Sverige försökte några gånger återerövra området vid Nevas mynning, men klarade inte längre av det. Karl XII:s armé slogs av Peter i slaget vid Poltava 1709 som nuförtiden ligger i Ukraina. Därefter kunde inte Sverige längre försvara till lands de baltisk och finska områdena. Peter erövrade av Sverige största delen av Baltikum redan 1710 och före 1714 var hela södra Finland erövrat.
Sverige härskade dock med sina starka örlogsflotta suveränt Finska viken och Östersjön ända till 1714. Peter kunde inte mobilisera en motsvarande örlogsflotta, utan han utvecklade en kustflotta som baserade sig på galärer som roddes. Galärerna kunde röra sig i grunda vatten dit de stora och eldkraftiga örlogsfartygen inte kunde eller vågade komma. I början av 1714 hade Peter redan över 100 galärer av olika storlek med vilka han beslöt att krossa Sveriges övermakt till sjöss och anfalla ända till Sverige. Sverige fick sina första galärer sjösatta först 1713. I februari 1714 förintades i praktiken den svenska landstyrkan i Finland i slaget vid Storkyro varefter hela Finland behärskades av Peter.
Tidigt på våren i slutet av april 1714 skickade Sverige under ledning av amiral Wattrang en stark flotteskader till Finska viken för att avstänga kustfarleden vid spetsen av Hangö udd och därmed hindra att Peters galärer kunde komma förbi udden. Samtidigt förhindrades underhållet av de ryska trupperna i Åbo sjöledes. Wattrang hade till förfogande bl.a. 16 linjeskepp, 3 fregatter och flera mindre fartyg. I slutet av juni 1714 anlände en rysk galäravdelning med cirka 80 olika galärer, under ledning av överamiral Apraxin, till Tvärminne öster om Hangö udd. De 20 galärer som övervintrat i Helsingfors förenade sig med avdelningen i början av juli. Rysslands örlogsflotta var i Tallinn, där den också stannade då Peter ansåg att dess stridsduglighet inte var tillräcklig. Peter kom den 20 juli från Tallinn till Tvärminne via Porkala och var personligen med om operationerna som följde och i slaget vid Rilax. Då det verkade svårt att passera Hangö udd och skulle ha lett till svåra förluster, försökte Peter låta dra fartygen över Hangö udd vid det s.k. Draget i Lappvik.
Dragförsöket misslyckades, men svenskarna märkte vad som var på gång och Wattrang skickade den 25 juli schoutbynacht Nils Ehrenskiöld till västra sidan om Draget med en avdelning bestående av en skottpråm och sex galärer. Samtidigt beordrade Wattrang viceamiral Lille att anfalla med åtta linjeskepp Peters galärer i Tvärminne. Anfallet förverkligades inte då det var stiltje och de tunga fartygen kunde inte komma tillräckligt nära Peters galärflotta. När den svenska flotteskadern nu var på tre ställen, beslöt Peter att skicka en galäravdelning med 20 fartyg att yttre vägen kringgå Wattrangs huvudavdelning som ännu var i höjd med Hangö udds spets. Under ledning av kommendörkapten
Smajevitj lyckades manövern den 26 juli och avdelningen kom förbi Wattrang och Hangö udd utan några förluster. Wattrang beordrade på grund av detta att linjeskeppen skulle med roddbåtar bogseras längre ut så att manövern inte kunde upprepas.
Samtidigt skickade Peter ytterligare 15 galärer till under ledning av le Fort den yttre vägen och fastän resan var längre än för den föregående gruppen, lyckades också dessa runda den svenska avdelningen utan förluster. Omvägen roende var cirka 30 km.
Då svenskarna öppnat blockaden i spetsen av Hangö udd, började på morgonnatten den 27 juli Peters huvudavdelning, cirka 60 galärer, ro i stiltje längs Hangö udds stränder från Tvärminne runt udden. Svenskarna försökte stänga farleden, men hann inte bogsera sina linjeskepp tillbaka tillräckligt nära. Så här lyckades också huvudavdelningen passera den svenska blockaden utan större förluster.
En rysk galär åkte på grund utanför Hangö udd och dess besättning på 180 man togs till fånga av svenskarna. Likaledes blev galären svenskt krigsbyte och fördes till Stockholm.
Peter hade till sitt förfogande flera män än Wattrang, men svenskarna hade en betydligt större eldkraft, men den var till ingen nytta då galärerna roddes förbi de svenska örlogsskeppen på tillräckligt långt avstånd.
Wattrang begick betydande misstag när han delade sin eskader i tre delar och öppnade Hangö udds spets för Peters ringmanöver. Peter kunde utnyttja detta till sin fördel tack vare galärflottans rörelseförmåga och smidighet. Också stiltjen var till fördel för anfallaren.
Uppgiften för Peters galärflotta blev nu att förinta Ehrenskiölds avdelning på 1 000 man norr om Hangö udd.
Ehrenskiölds avdelning hade redan förankrat sig den 26 juli i försvarsposition och vägrade att ge upp, så slaget vid Rilax började den 27 juli ungefär kl. 14. Det var alltså Ehrenskiöld som valde krigsskådeplatsen. Slaget räckte i cirka tre timmar. Bara en del av Peters galärer (cirka 23 stycken) rymdes samtidigt på stridslinjen, men man fick snabbt med nya krafter. Ryssarnas taktik var att ro med galärer mot de svenska skeppen och erövra dem med handvapen. Ehrenskiölds avdelning kunde avvärja de två första anfallen, men övermakten var så stor att till slut erövrades fartyg efter fartyg och till sist Ehrenskiölds Elefanten där han själv var skadad. Inte ett endaste fartyg sjönk under striden. Enligt dokumenten stupade 361 svenskar i striden och de resterande 600 blev tillfångatagna. Det fanns cirka 4 000 ryssar i slaget av vilka 469 dog eller skadades.
Efter slaget begravde ryssarna de stupade och reparerade skeppen på ort och ställe. Man vet inte var gravarna är belägna. Under ledning av Apraxin fortsatte 70 galärer efter fem dagar den 1 augusti via Jungfrusund till Åbo och därifrån vidare till Åland. Peter och den tillfångatagne Ehrenskiöld for med denna avdelning ända till Åland. Från Hangö kom ytterligare åtta galärer troligen efter reparationer till Åland och förenade sig med Apraxins avdelning. Därifrån fortsatte avdelningen till Kristinestad och kom till Vasa den 9 september. Nio galärer skickades att förstöra Umeå, som brann den 18 september. Resten av galärflottan övervintrade i Nystad. Cirka 16 galärer åkte på grund eller sjönk i höststormar på Bottniska viken. Peter återvände med 20 galärer till S:t Petersburg, där man i september höll på Nevan en stor festparad till ära för den ryska flottans första sjöseger. Sivers ledde avdelningen som hämtade de svenska krigsbytesfartygen först till Helsingfors och därifrån till S:t Petersburg. I paraden fanns cirka 200 svenska krigsfångar, vilket betyder att cirka 400 svenskar dog eller var fångna annanstans. Efter freden i Nystad kunde en del av dessa fångar återvända till sina hembygder. I Tvärminne blev kvar en kommendör över en flottenhet från Peters flotta, kommendör Mark Gris och Ljuberas, vilka gjorde de första ryska sjökorten över Hangö udd, Tvärminne och Barösund.
Örlogseskadern under Wattrang samt en mindre avdelning under Taube som varit i Korpoström under slaget, avlägsnade sig efter att Hangö udd förlorats via Åland till svenska kusten och ställde sig där för att förhindra att Peters galärer kom till Stockholm.
I och med slaget vid Rilax kunde Ryssland under ledning av Peter öppna ett fönster mot Europa och Ryssland utvecklades till en betydande sjömakt i Östersjöområdet. Samtidigt började Sveriges stormaktstid gå mot sitt slut.
Fastän Ryssland i freden i Nystad 1721 returnerade nästan hela finska området till Sverige, blev gränsen mellan Sverige och Ryssland nästan den samma som dagens gräns mellan Finland och Ryssland. Fastän Sverige försökte dämma ryska flottan bland annat genom att bygga Sveaborg, fortsatte Ryssland att pressa, vilket slutligen ledde till 1808–1809 års krig varefter hela Finland, som ett storfurstendöme, införlivades med Ryssland. För Finlands del ledde separationen från Sverige till att Finland 1917 kunde bli självständigt i samband med ryska revolutionen det året.
Slaget vid Rilax är därför en viktig vändpunkt i Finlands historia, fastän det på sin tid bara var ett slag bland många andra skärmytslingar. Samtidigt underströks för första gången Hangö udds strategiska betydelse på Finska viken och under de kommande åren efter Rilax kämpades flera gånger om dess herravälde ända till andra världskriget. Det var främst fråga om S:t Petersburgs säkerhet. Ryssland byggde i början av 1900-talet försvarsverk och befästningar längs Finska viken och också på Hangö udd och dessa kallas fortfarande för Peter den stores sjöfästning.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Mellan åren 1700 och 1721 utkämpade Sverige och Ryssland det stora nordiska kriget. Vid Narva år 1700 vann den svenska armén en överväldigande seger, och vid Poltava, nio år senare, krossades samma armé av sina ryska motståndare.
Men däremellan låg ett decennium av strider mellan de båda länderna. Slaget vid Fraustadt 1706 var ytterst nära att avgöra hela kriget, och då med ett annat resultat än det som slutligen blev fallet.
När Sverige år 1700 angreps av den mäktiga koalitionen Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen såg läget förtvivlat ut. Men samordningen mellan de allierade var i det närmaste obefintlig och Karl XII kunde låta den svenska armén koncentrera sig på en motståndare i taget. Sommaren 1700 tvingades Danmark ut ur kriget och i november samma år tillfogades den ryska armén det svåra nederlaget vid Narva.
Nu valde Karl XII att vända sig söderut, mot sin tredje motståndare, August II (”den Starke”) av Sachsen-Polen. I juli 1701 gick den svenska armén över floden Düna och ryckte söderut in i Augusts välde. Först trängde man genom Litauen och sedan in i Polen. Vilnius erövrades och vid Kliszow 1702 besegrades en polsk-sachsisk armé.
Samtidigt, långt uppe i norr, hade tsar Peter I (”den Store”) börjat bygga upp den ryska armén igen. Ryss­arna kopierade den svenska militära förvaltningen och strafflagen, men också svensk stridstaktik. I sjön Ladoga lät tsaren börja bygga en rysk galärflotta, bestående av grundgående fartyg som både kunde ros och seglas längs floden Neva och vidare ut i Finska viken.
Både till lands och till sjöss började ryska trupper tränga in i det svenska rikets östra utposter. I december 1701 besegrades en svensk styrka vid Erast­fehr utanför Dorpat (dagens Tartu i Estland).
Situationen i norr blev allt mer besvärlig. År 1702 föll den svenska fäst­ningen Nöteborg i ryska händer, följd av Nyen 1703 samt Narva och Dorpat år 1704. Först sommaren 1710 föll de sista svenska positionerna i öster: Reval (Tallinn), Riga och Viborg. Men en stor del av den livländska, estniska, ingermanländska och karelska landsbygden var i ryska händer redan 1706. På ruinerna av den svenska fästningen och staden Nyen lät tsar Peter år 1703 inleda byggandet av sin nya huvudstad, S:t Petersburg.
Men kriget mot Polen såg hoppfullt ut. År 1704 hade den polska adeln avsatt August och valt den svenskvänlige Stanislaw Leszczynski till kung av Polen. I Ryssland insåg man faran. Om August slutgiltigt fick ge upp och även hans sachsiska rike tvingades ut ur kriget, kunde Karl XII med hela sin makt vända sig mot de ryska trupperna i norr.
Ryska förstärkningar sändes således till Augusts sachsiska armé.
Nu uppstod en farlig situation för svenskarna. Huvudarméns tjugotusen man under Karl XII befann sig vid Warszawa, medan generalen Carl Gus­taf Rehnskiöld ledde tiotusen man längre västerut, vid Posen (polska Poznan), nära den sachsiska gränsen. Karl XII valde att med sin huvud­styrka angripa den rysk-sachsiska armén. Han förmådde ringa in den i fästningen Grodno, men vann ingen avgörande seger.
I det läget såg August II och hans ryska allierade sin chans. Armén i Sachsen, under ledning av generallöjtnanten Johann Matthias von der Schulenburg, satte sig i januari 1706 i rörelse österut. Först skulle Rehnskiölds armé förintas, sedan skulle den svenska huvudarmén krossas mellan de två allierade arméerna.
Då valde Rehnskiöld att göra något helt oväntat. I stället för att fly österut, mot Karl XII och den svenska huvudarmén, valde han att gå västerut mot sin dubbelt så starke motståndare. Den 31 januari 1706 stod det klart för den överraskade Schulenburg att svenskarna faktiskt var på väg rakt emot honom. De båda arméerna manövrerade nu för att finna så fördelaktiga lägen som möjligt. Rehnskiöld lyckades få Schulenburg att tro att svenskarna var på väg att slå till reträtt. Samtidigt hade svenska spanare en god bild av var sachsare och ryssar befann sig.
Klockan halv fem på morgonen den 3 februari ställde Rehnskiöld upp sina styrkor vid Schwetzkau, strax öster om Frau­stadt. Han förfogade över inte mindre än 37 skvadroner kavalleri och dragoner: svenskar, finnar och tyskar från de svenska provinserna Pommern, Bremen och Verden. Tio bataljoner infanteri, huvudsakligen indelta svenska knektar, ingick också i den svenska styrkan på knappt tiotusen man.
Det rysk-sachsiska infanteriet var tre gånger så starkt som det svenska: 19 sachsiska och tio ryska infanteribataljoner, men också en fransk och två schweiziska bataljoner, sammanlagt sextontusen soldater. Schulenburgs kavalleri var däremot svagare än det svenska. Mot tvåtusen allierade ryttare stod 5 700 på den svenska sidan. Men Schulenburg var fylld av tillförsikt. Sammantaget var ju hans armé dubbelt så stor som den svenska.
Manövrerandet före slaget hade utfallit till Rehnskiölds och svenskarnas fördel. Han fick slåss där han ville, ute på de öppna, tillfrusna fälten. Även vattendrag och sumpmarker hade frusit till. När den rysk-sachsiska armén ställde upp till strid mellan byarna Röhrsdorf och Geyersdorf var det på en plats som är idealisk för kavalleristrid. I mitten grupperades det allierade infanteriet och på båda flyglarna stod det relativt svaga kavalleriet.
Rehnskiöld uppger i sin journal från slaget att hans plan var att låta sitt kavalleri anfalla och slå motståndarnas kavalleri på dennes flyglar, för att sedan ”gå infanteriet i ryggen”. Han strävade således efter en dubbel omfattning av motståndaren. Inga fiender fick undkomma och på så sätt förena sig med den rysk-sachsiska huvudarmén längre österut.
Vid elvatiden gick svenskarna till anfall. Den svenska högra kavalleriflygeln bröt snabbt igenom sachsarnas vänstra flygel, och efter några försök slog sig även den svenska vänsterflygeln igenom.
Under tiden ledde Rehnskiöld det svenska infanteriet till anfall direkt mot fiendens centrala försvarslinjer. Svenskarna möttes av tre artillerisalvor där den sista, med skottfyllda projektiler avskjutna på nära håll, dödade och lemlästade många. Sedan var man framme vid motståndarens försvarsställningar och närstrider bröt ut.
Längst till höger i den svenska infanteristyrkan slog sig soldater ur Närke-Värmlands regemente in i de ryska ställningarna. Norra skånska kavalleriet följde efter och red in i den lucka som hade skapats, samtidigt som andra svenska ryttare angrep ryssarna i ryggen. Det ryska motståndet bröt samman. Sachsarna i centern slogs hårdare, men när Kronobergs och Västmanlands regementen pressade den franska bataljonen att ge upp, tvangs även sachsarna att sluta slåss. Många gav sig, medan andra försökte fly slagfältet. På den svenska vänstra flygeln led Västerbottens regemente svåra förluster i närstrid mot det sachsiska Gardet och anfall från Nylands kavalleriregemente hejdades av sachsiska och schweiziska soldater. Men till slut bröt motståndet samman även här. De flyende trupperna ringades in vid byn Oder Pritschen. De gav upp striden, medan deras chef Schulenburg själv lyckades komma undan, om än sårad i foten.
Efter bara ett par timmars strid var den rysk-sachsiska västra armén helt förintad. Över sjutusen soldater låg döda kvar på slagfältet och ytterligare sjutusen hade tagits tillfånga. Bara kanske fyratusen soldater lyckades komma undan.
På svensk sida var förlusterna anmärkningsvärt små, runt fyrahundra döda och 760 sårade. Huvuddelen hade stupat för den sachsiska artillerielden och i närstriden med det sachsiska infanteriet.
Rehnskiölds seger var ett skolexempel på hur effektiv en dubbel omfattning kunde vara och han gratulerades av Karl XII till ”den fullkomliga segern”. Hotet om inringning av de svenska trupperna var avvärjt.
Segern vid Fraustadt fick stora konsekvenser. Genom freden i Altranstädt den 14 september 1706 drog sig August II ur kriget. Karl XII kunde nu vända sig mot den ryske fienden.
Vid Holowczyn i Polen besegrades en mångdubbelt starkare rysk armé, även om huvuddelen av den ryska styrkan kom undan. Svenskarna stod nu vid floden Dnjepr och behärskade området kring Mogilev i nuvarande Vitryssland.
Stärkt av framgångarna valde Karl XII att angripa tsar Peter i hans eget rike. Den svenska armén bröt upp mot Moskva. Knappt ett år senare var den förintad, nedplöjd i Ukrainas jord och med tusentals krigsfångar på väg till fångkolonierna i Sibirien.
Kanske kunde slaget vid Fraustadt ha avgjort det stora nordiska kriget. Sachsen tvingades till fred och Ryssland hade lidit stora förluster. Hade Karl XII segern inom räckhåll, men spelade bort den genom anfallet rakt in i Ryssland, i stället för att gå norrut mot de hotade svenska Öster­sjöprovinserna? Självfallet kan ingen veta säkert; man kan möjligen förmoda att den fientliga övermakten till slut ändå hade blivit för stor för Sverige.
Nu blev inte slaget vid Fraustadt det avgörande steget mot slutsegern. Kriget avgjordes slutligen vid Poltava 1709 och minnet av Fraustadt 1706 kom delvis att sjunka ned i historiens glömska.

Deltagande svenska regementen samt dessas traditionsbärare:
Skånska kavalleriregementet       Södra skånska regementet
Södermanlands regemente            Ledningsregementet (Södermanlandsgruppen)
Kronobergs regemente                    Marinbasen (Kalmar- och Kronobergsgruppen)
Västmanlands regemente               Ledningsregementet (Upplands- och
Västmanlandsgruppen)
Närke-Värmlands regemente        Livregementets husarer (Örebro- och Värmlandsgruppen)
Västerbottens regemente               Norrbottens regemente (Västerbottensgruppen)
Värmlands regementet                    Livregementets husarer (Örebro- och Värmlandsgruppen)

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Gemauerthof ligger i Kurland väster om Mitau (lettiska Jelgava). På lettiska heter Gemäuerthof Mūrmuiža. Gemäuerthof är ett före detta balt-tyskt gods och betyder den murade gården. Intill denna gård ligger godset Vilce, ett balt-tyskt gods, som tillhört baronerna Medem. Här utkämpades ett fältslag den 19 mars 1705 mellan svenska och ryska trupper.
När Karl XII lämnade Kurland med huvudarmén för att angripa August den Starke i Polen lämnade han 30 000 man i östersjöprovinserna. Denna styrka var delad i tre arméer med försvarsuppgift i de svenska provinserna Ingermanland, Estland och Livland samt i det ockuperade Kurland. Inget överkommando som skulle möjliggjort kraftsamling fanns. Ryssarna utnyttjade detta och anföll arméerna var för sig och ständigt med numerärt övertag. Vid Erastfer 1701 vann de ryska vapnen en första seger, som följdes av en större seger vid Hummelshof 1702. Nöteborgs fästning i floden Neva vid Ladoga erövrades av tsar Peter 1702 och staden Nyen 1703. De viktiga fästningsstäderna Dorpat och Narva erövrades 1704. I södra delen av Livland och Kurland lyckades översten Adam Ludvig Lewenhaupt att besegra litauer-polacker och ryssar i slagen vid Saladen (litauiska Salociai) i Litauen 1703 och 1704 vid Jakobstadt (lettiska Jekapils) i Livland. Karl XII uppskattade Lewenhaupts framgångar och befordrade honom till generalmajor. Ryssarna beslutade 1705 att skära av Lewenhaupts armé från svenska huvudarmén i Polen. Fältmarskalken Boris Sjereme-tiev marschera-de med en 10 000-14 000 man stark armé mot Mitau och intog staden men lämnade den. Lewenhaupt be-slutade sig då att möta ryssarna i ett fältslag och då de ryska trup-perna nalkades grupperade han sin ca 7 000 man starka armé vid godset Gemäuerthof söder om Mitau. När det svenska anfallet inleddes var det framgångsrikt på den högra flygeln men ryssarna lyckades med sitt kavalleri driva undan de svenska ryttarna på den vänstra flygeln varvid en farlig lucka uppstod mellan den vänstra och högra flygeln. Lewenhaupt tog då befälet över den vänstra flygeln och lyckades få fram den i höjd med den högra flygeln så att slaglinjen blev sammanhållen. Ryssarna retirerade då över en bäck, som Lewenhaupt gick över och drev den ryska armén från slagfältet. Mörkrets inbrott och stor ammunitionsbrist gjorde att ingen förföljningsstrid genomfördes. De ryska förlusterna beräknas till ca 2 000 man och den svenska till ca 800 man.
Minnesstenen invigdes 1935 och står på slagfältet. Det bekostades av ”Riksförbundet”. I närheten av slagfältet finns ytterligare en minnessten bestående av tre rektangulära stenblock lagda över varandra så att ett kors bildas. Monumentet restes 1991 av letter på den plats intill floden Svēte där de stupade svenska soldaterna begravdes.

Deltagande svenskt regemente samt dettas traditionsbärare:

Hälsinge regemente             Livgardet (Gävleborgsgruppen)
Upplands tremänningsregemente –
Smålands tremänningsregemente –
Närke-Värmlands tremänningsregemente –

Upplands ståndsdragonregemente –
Norra skånska kavalleriregementet Södra skånska regementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)

I augusti 1704 marscherade Karl XII till Lemberg, som intogs efter en kort belägring. August den Starke, som slog läger i Sandomir, drog nytta av detta tillfälle genom att marschera till Warszawa, där han ockuperade staden och tillfångatog 1 500 svenskar. När Karl XII återvände till staden under oktober drog sig August tillbaka till Krakow.
General Schulenburg försökte med 4 000 infanteri och 900 ryttare att korsa floden Oder och fly till Sachsen, men dessa blev jagade av Karl XII, som med 3 000 ryttare förföljde dem till staden Punitz den 28 oktober.
Schulenburg hade tolv bataljoner fotsoldater och fyra skvadroner ryttare, totalt endast 4900 soldater som han hade bråttom att mobilisera. Han tog ställning på ett fält framför byn Janitz väster om Punitz. Sachsarnas vänsterflygel skyddades av Pynitz, och högerflygeln var skyddad av ett oframkomligt träsk. Centern skyddades av ett dike med en vagnborg bakom den. Mellan vagnborgen placerade Schulenburg sina kanoner. Karl XII hade fyra dragonregementen. Fem ytterligare regementen kunde inte nå slagfältet i tid, så kungen kunde endast uppbåda 3 000 ryttare av 7 000 i hans armé.
Först attackerade svenskarna det sachsiska kavalleriet, som snabbt jagades iväg. Det sachsiska infanteriet lyckades hålla tillbaka svenskarnas inledande anfall, tack vare att Schulenburg ställde upp sina soldater i en stor fyrkantsformation. När de fem svenska regementena anlände till slagfältet under kvällen anföll svenskarna på nytt. Sachsarna attackerades från alla håll, och svenskarna koncentrerade sig på att anfalla luckorna i fiendens led. Svenskarna sprängde den sachsiska häravdelningen, men sachsarna svarade detta med sina kraftfulla muskötsalvor. Vid detta tillfälle retirerar svenskarna till närliggande Punitz i skydd av mörkret. Sachsarna kunde då framgångsrikt dra sig tillbaka från striden.
Sachsarnas förluster uppgick till 500 man döda, sårade och tillfångatagna samt tre kanoner, medan svenskarnas uppgick till 100 till 300 döda och sårade. Svenskarna tillfångatog de sachsare som skadades under striden, samt erövrade sachsarnas kanoner och tross. Trots förlusterna lyckades sachsarna korsa floden Oder. Karl XII förföljde sachsarna till Glogau, för att sedan återvända till Polen för att slå vinterkvarter vid Ravitz på den sachsiska gränsen. Han hotade Sachsen och hindrade August som befann sig i Polen, för att få kontakt med Sachsen. Han skulle stanna kvar där i åtta månader.

Deltagande svenska kavalleriregementen och dessas traditionsbärare:

– Livdragonregementet (420-450 man)                                     –
– Krassows dragonregemente (700-750 man)                         .
– Dückers dragonregemente (420-450 man)                            –
– Södra skånska kavalleriregementet (700-750 man)           Södra skånska regementet

Förstärkningar
. Svenska Adelsfanan (560-600 man)                                            .
– Upplands ståndsdragonregemente (700-750 man)            –

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Tiden efter stormningen av Frederiksodde på hösten 1657 kände sig den svenska krigsledningen osäker. Det var bråttom att få Danmark på knä om inte även detta krig skulle vända sig mot dem. Målet var Köpenhamn. Men först måste man ta sig över Lilla Bält till ön Fyn. Frågan var bara hur man skulle ta sig över?
Uppdraget att i detalj framställa en plan för övergången fick Karl Gustaf Wrangel. Det främsta alternativ man hade var flottan. Men vintern hade nu kommit, isen bredde ut sig snabbt och kylan höll i sig. Bara ett tänkbart alternativ återstod: En ismarsch. Det var inte så långt över och om isen skulle få frysa på några dagar till så kanske den skulle hålla. Vid Fredriksodde var det endast ca 500 meter över. Karl Gustaf Wrangel beslöt att man skulle försöka då det var det enda alternativet. Platsen man skulle utgå ifrån var Brandsö, några mil söder om Fredriksodde. Från Brandsö till Ivernäs udde var avståndet cirka fyra km. Karl X Gustav godkände planen och red iväg mot utgångsplatsen.
På morgonen den 30 januari red Karl X Gustav ut till Brandsö med några trupper. Sedan ställdes armén upp på isen. Den högra flygeln sköttes av Karl Gustav Wrangel och den vänstra av Klas Tott och Fabian Berendes. Överbefäl hade kungen själv. Marschen gick framåt genom snö som samlats på isen.
På Fyn hade danskarna ca 2000 kavallerister och 1500 beväpnade bönder som väntade på svenskarna. De första styrkorna marscherade förbi Ivernäsudden mot Tybrings vik. I viken låg en dansk skans. Överste Kasper Borneman fick order att anfalla skansen medan Wrangel skulle anfalla Ivernäsuddens norra del från viken. Danskarna svarade med kraftig eld mot de anfallande svenskarna. Efter en hård strid kapitulerade danskarna. Samtidigt hade kungen ställt sig utanför Ivernäsudden för att hindra danskarna från att fly den vägen. Under de förflyttningar av trupper som nu följde brast isen för Waldecks och Königsmarcks tyska regementen, och två skvadroner försvann i djupet.
Danskarna hade samlat trupper och förberedde nu ett anfall mot Wrangel medan svenskarna förberedde sig på att ta sig an anfallet. Kungen och den vänstra flanken träffade här på en dansk styrka. Danskarna anföll med kraftig eld. Vid eldstriden kände en dansk igen kungen och höll på att ta livet av honom med kanoneld. Karl X Gustav beordrade några avdelningar till Wrangels hjälp och danskarna gav upp.
De svenska förlusterna i striderna var relativt små trots de två skvadroner som drunknade. Danskarnas förluster beräknas ha varit betydligt större. Den svenska armén kunde sedan inta hela Fyn innan de marscherade över Stora Bält.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare:

Livgardet till fot                           Livgardet
Upplands ryttare                         Livgardet
Upplands ryttare                         Livregementets husarer
Östgöta regemente                    Försvarsmaktens helikopterflottilj (Livgrenadjärgruppen)
Upplands regemente                 Ledningsregementet (Upplands- och Västmanlandsgruppen)
Södermanlands regemente    Ledningsregementet (Södermanlandsgruppen)
Hälsinge regemente                   Livgardet (Gävleborgsgruppen)
Kalmar regemente                      Marinbasen (Kalmar- och Kronobergsgruppen)
Värmlands regementet              Livregementets husarer (Örebro- och Värmlandsgruppen)
Artilleriregementet                      Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Kirkholm, (lettiska Salaspils), var ett fältslag som stod mellan Sverige och Polen-Litauen under andra polska kriget den 27 september 1605 (17 september enligt den gamla kalendern, som vid denna tid användes i Sverige).
Vid detta slag led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag genom tiderna mot en polsk-litauisk ryttarhär om cirka 3 600 man, vars stomme utgjordes av lansbeväpnade bevingade husarer. Svenskarna hade omkring 11 000 man men led trots tredubbel numerär överlägsenhet ett gruvligt nederlag och förlorade bortåt 9 000 man i stupade vilket överstiger förlusterna i slaget vid Poltava 1709. Sett till härens totala antal som var lägre än vid Poltava, är förlusterna vid Kirkholm avsevärt större än vid det senare slaget. Nederlaget berodde bland annat på det skickliga, tungt beväpnade polska rytteriet, de så kallade bevingade husarerna under den stridbare Jan Karol Chodkiewiczs befäl. Förlusten medförde en grundlig omstrukturering av taktiskt uppträdande, samt anammande av det polska rytteriets anfall i sporrsträck med blanka vapen, vilket lade grunden till de svenska framgångarna under det senare trettioåriga kriget.
Den svenska hären höll som bäst på att belägra Riga, då Chodkiewicz anlände och slog läger vid byn Yxkull vid stranden av Düna, då hans trupper var för svaga för att våga sig på ett anfall. Karl IX beslutade, sedan han fått besked om de polska truppernas positioner, att rycka fram mot polackerna, som han hoppades lätt kunna besegra i anseende till deras ringa styrka. Han bröt upp från Riga 26 (16) september och tågade hela dagen och den påföljande natten de tre milen till Yxkull. Det hade regnat hela vägen, och svenskarna var genomvåta och uttröttade, då de på morgonen 27 (17) september tågade upp för höjderna vid Kirkholm och ställde upp i slagordning.
Karl IX ville genast anfalla, trots att Anders Lennartsson invände att man borde vänta något, till trupperna hunnit återhämta sina krafter, helst som polackerna var inklämda mellan svenskarnas ställningar och Düna. Karl skall inte ha velat lyssna till dessa råd, utan frågat Lennartsson om han vore rädd.
Under 4 timmar försökte Chodkiewicz med sitt lätta kavalleri att locka svenskarna från sina positioner och småstrider uppstod mellan de båda arméerna.^[1] Chodkiewicz gjord en skenmanöver för att lura bort svenskarna från deras höga ställning. När de båda trupperna stod uppställda fick de båda arméerna se en skara ryttare närma sig floden. Det var Fredrik av Kurland som med 500 ryttare anlände som förstärkningar till polackerna. De letade en tid efter ett lämpligt övergångställe, men då inget hittades, valde de att simma över.
De svenska trupperna under Karl IX trodde att litauerna och polackerna retirerade och ryckte därmed fram till backens botten. Han använde sin andra kavallerilinje för att täcka sina flyglar medan den första infanteriraden marscherade framåt. Chodkiewicz väntade på detta tillfälle. De polsk-litauiska trupperna började beskjuta svenskarna medan Wincenty Wojnas husarer stormade de svenska linjerna, vilket skapade oordning i infanteriet.
Den viktigaste striden började med att det polsk-litauiska kavalleriet stormade den svenska högerflygeln, där omkring 1 000 husarer krossade Mansfelds ryttare och förvirrade den tredje svenska infanteriraden under dess reträtt. Samtidigt stormades den svenska vänsterflygeln av 650 husarer under Jan Piotr Sapieha. Efter att Karl skickade sin reserv på 700 ryttare skickade Chodkiewicz ut sina reservtrupper. Hela det svenska kavalleriet blev slutligen tvungna att fly, och under flykten blev många svenska fotsoldater desorienterade och sårbara för husarernas stormning.
Inom 30 minuter var det svenska kavalleriet i full reträtt på båda flyglarna och utsatte infanteriet i centern för husarerna och Chodkiewicz infanteri.^[3] Det svenska nederlaget var därmed fulländat. Slaget pågick i fyra timmar.
Karl IX hade förlorat minst hälften, kanske så mycket som två tredjedelar av sin armé. De polska-litauiska förlusterna numrerade endast till omkring 100 döda och 200 sårade. Under reträtten förlorade svenskarna ytterligare soldater, då dessa blev hindrade av täta skogar och träskmarker på vägen tillbaka till Riga, varav många drunknade när de försökte korsa floden Düna. Litauer och polacker skonade vissa av svenskarna. De polsk-litauiska förlusterna var mindre, till stor del på grund av den snabba segern. Under husarernas anfall var det hästarna som tog den största skadan, varvid ryttarna i stor utsträckning skyddades av sina hästars kroppar och skallar.
Efter nederlaget blev Karl IX tvungen att avbryta belägringen av Riga och dra sig tillbaka med båt över till Sverige och avstå sin kontroll över norra Lettland och Estland. Men Sigismund visade sig vara oförmögen att dra nytta av sin seger, ty inom kort utbröt i Polen inre oroligheter. Följden blev att det inte fanns några pengar att betala för de polsk-litauiska trupperna i flera månader. Utan pengar kunde dessa inte köpa mat eller foder till sina hästar, eller fylla på sina militära förråd. Ytterligare en faktor var att man hade förlorat ett stort antal tränade stridshästar under striden, vilka visade sig vara svåra att ersätta.
En vapenvila undertecknades 1611, men under 1617 bröt kriget ut på nytt. År 1621 landsteg den nye svenske kungen Gustav II Adolf nära Riga och intog staden efter en kort belägring..
Under stridens hetta räddade ryttmästaren Henrik Wrede Karl IX:s liv genom att överlämna sin häst till kungen, som därigenom kunde fly. Själv stupade Wrede när han, utan häst, försökte freda sig mot polackerna. Tack vare detta hjältedåd förlänade konungen år 1608 Elimä fjärding i Finland till Wredes änka och barn. Ett svärd som sägs ha varit Wredes finns bevarat i Livrustkammaren.

(delvis utdrag ur Wikipedia)