Slaget vid Kjölbergs bro var ett slag under Fälttåget mot Norge och ägde rum den 14 augusti 1814. Det var den sista krigsdagen i den svenska krigshistorien. Sverige segrade vilket föranledde vapenvila och de förhandlingar som föregick Konventionen i Moss.
Vid freden i Kiel beslöts att Norge skulle ingå union med Sverige, vilket inte accepterades av den danske prinsen Kristian Frederik, som representerade den danska kronan i Norge. Efter valet av Kristian Frederik till norsk kung och undertecknandet av den norska grundlagen i Eidsvoll den 17 maj 1814, inleddes en svensk handelsblockad och propaganda mot Norge.
Efter misslyckade internationella förhandlingar, för att försöka förmå Norge att gå med på unionen, drogs en svensk armé om 45 523 man ihop och flottan rustades. Norrmännen hade en styrka på omkring 30 000 man. Den svenske kronprinsen Karl Johan tog befälet och efter förhandlingsförsök anfölls den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna den 26 juli. Svenska marktrupper ryckte in i Norge den 30 juli. Efter en mindre norsk framgång vid Midskog den 5 augusti drog Karl Johan upp planer på att innesluta den norska huvudstyrkan mellan Moss och Glommens nedre lopp.
Den 14 augusti undertecknades konventionen i Moss och slaget vid Kjölbergs bro var därmed det sista i den svenska krigshistorien. Den 4 november 1814 ingicks unionen mellan Sverige och Norge efter förhandlingar i Oslo och Karl XIII valdes till Norges kung.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Under slutet av mars 1809 råkade de norska och svenska utposterna längs gränsen sammandrabba med varandra vid ett flertal tillfällen.
Det stora svenska anfallet i söder inleddes på natten den 14 april, när den andra svenska brigaden ryckte fram till Aurskog-Høland. Kristian Augustn, men de utspridda skärmytslingarna blev i slutänden fruktlösa. I gränsdistriktet i Eidskog började Armfelt sin marsch med cirka 1600 man från andra sidan gränsen i Eda mot Kongsvinger på kvällen den 15 april. Han fördrev de svaga gränsvakterna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar.
Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.
Den 9 maj marscherade Johan Spørck med 120 man från Fredrikstens fästning mot den svenska positionen vid Gjeddelund, men slogs tillbaka av ett kompani från Holtet som återtog positionen. Efter skärmytslingen vid Gjeddelund förlorade Spørck 1 dödad och 6 sårade soldater, medan svenskarna förlorade en dödad, 11 sårade och två tillfångatagna soldater.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Under slaget vid Prestebakke den 10 juni lyckades Huitfeldt förvirra de svenska officerarna med en manöver som förvånade och besegrade de svenska styrkorna vid Prestebakke. De svenska förlusterna var 60 döda och allvarligt sårade, 395 tillfångatagna (varav 34 sårade) och två kanoner beslagtagna. Den svenska styrkan på cirka 420 man utplånades och en mindre styrka under kapten C.J. Ström på omkring 150 man, kapitulerade vid Berby. De norska förlusterna var låga med endast omkring 12 dödsoffer. I Sverige spreds en allvarlig reaktion på denna överraskande utveckling av kriget.
När svenskarna fick förstärkningar gjorde dessa ett motanfall mot Prestebakkes positioner den 14 juni för att återerövra sina tidigare positioner. Den norska huvdstyrkan hade flyttat tillbaka till Fredrikstens fästning med ett stort antal svenska krigsfångar, så de underlägsna norska utposterna vid Prestebakke, Ende och Gjeddelund drevs tillbaka efter en kort strid. Men svenskarna lämnade sina positioner och gick tillbaka över gränsen mellan den 20-24 juni, och de norska trupperna kunde snabbt säkra gränsområdena och sätta upp gränsvakter.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Holowczyn var ett fältslag under det stora nordiska kriget och som utkämpades den 4 juli 1708 mellan Sverige och Ryssland vid staden Holowczyn, nära Minsk i nuvarande Vitryssland. Karl XII ledde svenskarna till seger under slaget, som han betraktade som sin favoritseger.
Under Karl XII:s marsch mot Moskva nådde han den 30 juni, tillsammans med ett avantgarde bestående av ett par kompanier av Livgardet och Valackerna, den regnöversvämmade ån Vabitj. På andra sidan ån hindrades vägen av en större rysk styrka under Sjeremetiev och Mensjikov. Storleken på styrkan varierar enligt källorna mellan 25 000 och över 40 000, enligt Frans G. Bengtsson i hans biografi Karl XII:s Levnad uppgick styrkan till 38 000 (då är två avdelningar som stod under Hallart och Pflug norrut borträknade då de ej kunde påverka striden).
Tidigt på morgonen den 4 juli inledde det svenska artilleriet eld mot ryska skansverk samtidigt som det svenska infanteriet började vada över ån uppdelade i två kolonner. Den första, som kommenderades av kungen, leddes av livgardet samt en av Dalregementets bataljoner. Den efterföljande, som fördes av generalmajor Axel Sparre, bestod av den andra bataljonen från Dalregementet samt Västmanlands, Upplands och Östgöta regementen. Sist följde kavalleriet under Rehnskiölds befäl. Först över ån var överstelöjtnanten Gabriel Otto von Kanefehr tätt följd av kungen tillsammans med Dalregementets överste Gustaf Henrik von Siegroth och gardeskaptenen Pehr Adlerfelt. När svenskarna till slut kommit iland inleddes strider med den där befintliga ryska styrkan. Befälhavaren Repnin skickade genast bud efter hjälp till Sjeremetev, Goltz och alla andra närliggande ryska generaler. Efter att ryssarna börjat ge vika beordrade Repnin en reträtt varunder svenskarna kunde fullkomligt övermanna de regementen som inte kom undan. Närmast slagfältet låg fältmarskalkslöjtnanten Goltz med stora delar av det ryska kavalleriet (tre brigader och sammanlagt cirka 10 000 man) och av dem låg en brigad under Iflands befäl endast ett kort stycke söder om Repnins skansar. Denna brigad anlände just som det svenska infanteriet, närmare bestämt Dalarnas och Västmanlands regementen, var invecklade i strider i skansar och gjorde sig beredda att attackera dem. Då uppenbarade sig Rehnskiöld med det svenska kavalleriet och anföll med hela styrkan, vilken endast uppgick till två skvadroner av Livdragonerna, och nu inleddes en av de yppersta kavalleristriderna i Sveriges historia: Efter en stunds strider anlände drabanterna och tillsammans stred de till slut mot hela Iflands brigad bestående av tre regementen. Till slut anlände förstärkningar bestående av ytterligare två Livdragonsskvadroner, hela Livregementet och delar av Smålands kavalleriregemente och Iflands regementen bröt samman och flydde. Rehnskiöld fortsatte anfallet och kunde i tur och ordning besegra Heinskes brigad och prins Fredrik av Hessen-Darmstadts brigad. Sammanlagt hade en styrka som först bestod av runt 400 man och som mest 2 500 drivit hela Goltz kavalleri från slagfältet i stark upplösning. Sjeremetev som stod norr om slagfältet med återstoden av de ryska trupperna gjorde ett fåtal försök att delta i huvudstriden eller att anfalla den svenska trossen men beslöt slutligen att retirera innan kungen kunde anfalla honom. De officiella ryska förlusterna uppgick till 977 döda eller saknade och 657 sårade men de siffrorna är föga troliga. Snarare ligger siffrorna i området runt 3 000 medan vissa källor anger över 5 000. Bland de stupade kan nämnas en brigadgeneral vid namn von Schweden. Den ryske tsaren var rasande över förlusten och skall enligt vissa källor ha satt samman alla som hade sårats i ryggen i grupper om sex man och tvingat dem att dra lott om vem som skulle avrättas. Säkert är i alla fall att Repnin drabbades av krigsrätt och Goltz hamnade i sådan onåd att han kände sig tvungen att lämna rysk tjänst. De svenska förlusterna räknades till 267 döda och över 1 000 sårade vilka enligt Livgardets överste Posse ”många äro döde av sina svåra blessyrer”. Bland de döda märks kaptenlöjtnanten vid Drabantkåren friherre Otto Wrangel generaladjutanten och greven Hans Wachtmeister af Mälsåker och två bröder Anckarhielm vilka båda var kaptener vid Livgardet. Efter segern vid Holowczyn erövrade svenskarna en försvarslinje längs floden Dnepr, och de skulle använda området kring Mogilev som högkvarter för sitt fälttåg mot Ryssland. Men eftersom så många ryska trupper flydde från slaget blev det ingen avgörande seger för Karl XII:s armé.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare

Livgardet till fots                                                                     Livgardet
Östgöta regemente                                                                Försvarsmaktens helikopterflottilj Upplands regemente                                                            Ledningsregementet
Dalregementet                                                                         Livgardet
Västmanlands regemente                                                   Ledningsregementet
Artilleriregementet (sju kanoner)                                     Artilleriregementet
Valackregementet                                                                   –

Livdragonregementet                                                            –
Livregementet till häst                                                          Livgardet Drabantkåren                                                                            –
Smålands kavalleriregemente                                           Göta ingenjörregemente
Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente     –
Östgöta kavalleriregemente                                                Försvarsmaktens helikopterflottilj

Slaget vid Nördlingen utkämpades den 27 augusti 1634 (juliansk tideräkning) mellan det Evangeliska förbundet och Katolska ligan strax söder om Nördlingen i Schwaben, Tyskland. Efter segern vid Lützen 1632, lyckades svenskarna inte följa upp segern på grund av Gustav II Adolfs död, vilket resulterade i att den kejserliga armén fick tillbaka stridsviljan. På sommaren 1634 återintog man Regensburg och började gå mot Sachsen. Snart stod de kejserliga trupperna utanför staden Nördlingen som fortfarande hölls av protestanterna. Protestanternas avsedda manöver resulterade i förvirring när de trängdes ihop mellan artilleri och trossvagnar, i spetsen för artilleriet, något som gav de kejserliga strykorna tid att förbereda sig. Svenskarna anföll den kejserliga armén med för liten styrka, detta till trots lyckades de driva dem tillbaka. Den kejserliga befälhavaren svarade med en attack på de sachsiska kompanierna, som föll samman och kollapsade. Horn tillfångatogs och de protestantiska allierade förlorade 12 000-14 000 man. Förlusten splittrade inte bara den svenska armén utan hela det evangeliska förbundet. Även om inga regementen från det egentliga Sverige deltagit i slaget förlorade den svenska armén i Tyskland flera av sina mest kända värvade regementen. Nederlaget vid Nördlingen bröt den svenska dominansen i Tyskland och för att förhindra Habsburgarnas expansion norrut övertygade kardinal Richelieu kung Ludvig XIII att ge sig in i kriget på protestanternas sida.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Villmanstrand var en strid som utspelade sig under Hattarnas ryska krig den 23 augusti 1741 då ryska styrkor, under ledning av general Peter von Lacy, stormade Villmanstrand. Striden inleddes runt klockan två på eftermiddagen men redan klockan fem drog sig svenskarna tillbaka. Totalt förlorade Sverige 2 000 man i dödade och sårade samt 1 000 tillfångatagna. Bland dessa fanns general Carl Henrik Wrangel. Ryssarna förlorade 2 400 man. Redan under åren
1738 – 1739 hade Sverige förberett sig för ett anfall på Ryssland, bland annat genom kontakter för att tillsammans med Turkiet för att skapa en allians mot Ryssland. På väg hem från Turkiet dödades den svenska regeringens utsände Malcolm Sinclair i juni 1739 av en rysk styrka för att förhindra en svensk-turkisk allians. (se Po05) I december samma år slöts en defensivallians, men den var långt ifrån den allians den svenska regeringen hoppats på. För att lyckas med ett anfall förutsattes att operationerna kom igång snabbt, men problemen att försörja de 18 000 svenska man som fanns i Finland gjorde att ett direkt anfall inte kunde följa på krigsförklaringen den 28 juli 1741.
Först i mitten av augusti hade 9 000 man koncentrerats vid den ryska gränsen, vilket medförde att ryssarna kunde ta initiativet. Den 13 augusti 1741 svarade ryssarna med en egen krigsförklaring. Den ryske generalen Peter von Lacy marscherade med en armé från Kananoj tre mil norr om Viborg mot Villmanstrand, dit de anlände den 22 augusti. Svenskarna blev fullständigt överraskade. 5 000 svenska soldater befann sig vid Fredrikshamn och ytterligare 4 000 man under Carl Henrik Wrangels ledning befann sig vid Martile.
Wrangel nåddes av underrättelser om att ryssarna gått över gränsen och marscherade med sin kår för att undsätta Villmanstrand och nådde fram några timmar efter ryssarna. Överbefälhavaren i Finland, Henrik Magnus von Buddenbrock, trodde inledningsvis inte på uppgifterna om ryssarnas anfall. Han beordrade Carl Henrik Wrangel att inte inleda strider med överlägsna ryska styrkor och sände inga förstärkningar från Fredrikshamn. När von Buddenbrock senare nåddes av uppgifter om att Wrangel redan marscherat mot Villmanstrand följde han efter med huvudarmén. De svenska trupperna om 4 000 man i Villmanstrand ställde upp sig i linje i väst-östlig riktning på båda sidor om en höjd, kallad Kvarnbacken, strax sydväst om staden. Artilleriet grupperades på höjden. De svenska trupperna befann sig i en mycket fördelaktig position där terrängen försvårade ett ryskt anfall. Inledningsvis trodde den ryske befälhavaren Lacy att den svenska styrkan omfattade hela den svenska hären. När det stod klart att det endast var Wrangels styrka som anlänt beslöt ryssarna att anfalla. De ryska trupperna, omfattande 10 500 man, ställdes upp och anföll efter klockan två på eftermiddagen.
Striden inleddes med en artilleriduell, varefter två ryska grenadjärregementen försökte storma den svenska ställningen på höjden. Svenskarna lyckades slå tillbaka anfallet. Därefter anfölls den svenska vänsterflygeln, varvid delar av trupperna lämnade sina ställningar. Ett försök till svenskt motanfall misslyckades och de tvingades retirera. Carl Henrik Wrangel skadades svårt under slaget och tvingades vika tillbaka mot staden. Klockan fem på eftermiddagen intog ryssarna Kvarnbacken. Försvaret fortsatte från stadens befästningar, men till slut tvingades svenskarna kapitulera. Slaget vid Villmanstrand var en svensk katastrof. Hälften av de svenska trupperna stupade, medan uppgifterna om de ryska förlusterna är osäkra, men de beräknas till 500 döda och 1 500 sårade. Enligt svenska uppgifter från den tiden stupade upp till 8 000 ryssar. Ryssarna uppgav 500 stupade, vilket säkert är i underkant.
Nederlaget följdes av flera missräkningar där den svenska armén mer än halverades innan kriget var slut. Besättningarna i den svenska flottan dog av sjukdomar, vilket gjorde att flottan lamslogs. Inga ytterligare drabbningar skedde efter Villmanstrand. I augusti 1742 kapitulerade den svenska armén vid Helsingfors. I juni 1743 slöts fred i Åbo, vilken innebar att Sverige miste delar av Karelen. Därigenom försvagades möjligheterna att försvara Finland, vilket kom att få strategiska konsekvenser i framtiden

 Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare:

Västerbottens regemente                        Norrbottens regemente

(delvis utdrag från Wikipedia)

Slaget vid Ömossa utspelades utanför Kristinestad den 6 september 1808 under det finska kriget von Schwerin deltog redan den 6 september i slaget vid Ömossa under chefens för Upplands regemente, Thure Drufva, befäl. von Schwerin förde i slaget befäl över två sexpundiga kanoner. Svenskarna ställdes mot en stor rysk styrka, med fler kanoner, och ett flertal kosacker attackerade von Schwerins ställning. Pjäsbesättningen flydde till viss del, varför von Schwerin själv fick ladda, rikta och avfyra kanonerna, uppgifter som i normala fall krävde fem personer. Trots detta lyckades han hejda kosackernas anfall. Då striden dämpade sig något jagade han ifatt de flyende manskapet samt fick dem att återgå till sin ställning. Kosackerna anföll nu ställningen ytterligare tre gånger, men de stoppades av von Schwerin som beordrade kanonerna att skjuta med druvhagel. Därefter drog sig von Schwerin tillbaka i ordnad reträtt, och han lyckades undkomma med sina bägge kanoner. Efter slaget blev von Schwerin tackad av officerskåren, för att han täckt avdelningens reträtt, och han omnämndes för sin tapperhet i rapporten till högkvarteret.
Vid Lappfjärd stod överstelöjtnant Furuhjelm som befälhavare över de militära enheterna där, efter att von Döbeln avrest norrut. Vilka bestod av två Björneborgsbataljoner, Gyllenbögels frikårer med tre bataljoner och några kanoner, i allt närmare 2500 man. Denna styrka hade tagit ställning omkring 1500 meter söder om Lappfjärds dåvarande kyrka – fronten bestod av 1800 meter lång kedja, delvis nergrävd i nyuppförda befästningar bestyckade med de fåtal kanonerna som fanns till hands. En vecka efter den första drabbningen i Ömossa fick svenskarna förstärkning. Den 27 augusti landsteg generalmajor von Vegesack på aftonen med omkring 2500 man av den genom storm skingrade s. k. svenska fördelningen, vid Kristinestad och framryckte under natten till Lappfjärd, lite mer än halv mil inåt land, varest han tog befälet jämväl över de därstädes förutvarande trupperna. Västmanlands regemente landsattes under denna tid vid Kaskö. Ryssarna som inte kände till hjälptruppernas ankomst, uppbröt med sina trupper tidigt på morgonen den 28 augusti från Ömossa, och ryckte klockan åtta utför sluttningen av den dalgång vars norra kant svenskarna höll besatt i Lappfjärd, till anfall mot dem. På tre kolonner skedde ryssarnas framryckning, och föregicks de alla av en lång skyttekedja. De nödgades snart inställa framryckningen, och under en timmes tid inskränkte striden till skottlossning. Ryssarna vände, de drog sig tillbaka mot Ömossa. Svenskarna framryckte med sådan beslutsamhet att varje gång ryssarna sökte fatta stånd blev de undandrivna. Vid Öströms bygrupp (nuvarande Back), fyra kilometer norr om Ömossa ärnade fienden göra ett starkare motstånd, där de lyckades få fäste på några höjder, men det företaget var lika förgäves. Mörkret hade emellertid inbrutit, varför svenskarna stannade och lät göra bivackeldar invid landsvägen. Följande dag fortsatte förföljandet på nytt ända till Ömossa, där ryssarna upphanns då de stod i beråd att antända byn och riva en där befintlig bro över ån. En mindre styrka av Nylands dragoner under befäl av major Johan Fredrik Thede, samt Hälsinge jägare gjorde ett raskt anfall och förjagade dem, sålunda hindrade förstörelsen av bybornas egendom. Nu först fick ryssarna fortsätta återtåget i fred.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Parkumäki var ett fältslag under Gustav III:s ryska krig, där Sverige besegrade Ryssland.
Knappt hade den ryske generalen Ivan Ivanovitj Michelson dragit sig tillbaka, förrän Stedingk började gå anfallsvis till väga. Natten till den 21 juli kringgick han med 1 100 man ryske generalen Schultz, som med 1 000 man stod vid Parkumäki, medan 500 man av hans styrka stannat vid Piuko pass. Vid båda ställningarna blev han överrumplad, förlorade 650 man, två fanor, hela sitt artilleri och sin tross, varemot svenskarnas förlust uppgick till endast 186 man. För denna sin seger vid Parkumäki blev Stedingk befordrad till
generalmajor.

Slaget vid Ruona och Salmi var ett fältslag under det finska kriget 1808-1809.
Avgörandets tidpunkt hade kommit. Den svenska sommaroffensiven fortsatte efter segern vid Alavo, men den starka ryska armén krympte aldrig i storlek eftersom förstärkningar anlände regelbundet till fältförbanden. Sent i augusti uppgick de ryska styrkorna som slogs mot Adlercreutz till drygt 9 000 man – hela den krigsdugliga ryska armén i Finland översteg inte 25 000 man. Adlercreutz hade mellan 5 à 6 000 man till sitt förfogande, medan alla svenska och finska trupper under den svenske överbefälhavaren Klingspors befäl beräknas ha uppgått till 14 487 man enligt mönstring företagen den 31 augusti 1808.
På vägen till Nykarleby utkämpades mycket hårda strider ända sedan inledandet av offensiven. Det största slaget här utkämpades i närheten av Kuortane. Svenska och ryska trupper drabbade samman vid Ruona den 31 augusti 1808. Den 1-2 september 1808 utkämpade Kamenskij och Adlercreutz sommaroffensivens avgörande slag vid Salmi. Här utkämpades den mest våldsamma artilleriduellen i hela kriget och svenskarna var slutligen tvungna att dra sig tillbaka.
Den svenska sommaroffensiven hade misslyckats och Adlercreutz drog sig tillbaka till den finska västkusten. Kriget verkliga vändpunkt – slaget vid Oravais – var ännu att inte utkämpat, men redan efter Salmi hade vågskålen vägt över till fördel för ryssarna. De ryska arméerna växte i styrka varje dag medan de svenska förstärkningarna uteblev eftersom regeringen i Stockholm inte sände några.

Slaget vid Jankov var ett av de blodigaste slagen som utkämpades under det trettioåriga kriget. Slaget stod mellan den svenska armén och det Tysk-romerska riket den 24 februari 1645, ca 50 km sydöst om Prag i dåvarande Böhmen. Slaget vid Jankov i Böhmen 24 februari 1645 var ett av de blodigaste under trettioåriga kriget. 15 000 svenska soldater under Torstensson tvingade den tysk-romerske befälhavaren Melchior von Hatzfeldt att kapitulera. von Hatzfeldt fogade över ungefär lika många soldater som Torstensson. von Hadzfeldt tvingades överlämna sig själv som fånge åt svenskarna.
Slaget vanns av Sverige vilket till stor del hade att göra med Lennart Torstensons skicklighet, samt det taktiskt skickliga och manövrerbara svenska artilleriet. Strategiskt innebar segern att svenskarnas väg till Wien låg öppen.

(delvis utdrag ur Wikipedia)