1714 Minnessten över de fallna i slaget vid Storkyro i Laihia 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Laihia

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       Napueparken, 700 NV vägkorsningen Pohjankyröntie – Napuen kylätie i Napo
GPS-angivelse:                          N62°58’38.60″ E22°0’28.18″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-11

Historia
Slaget vid Storkyro (Napue) i Finland under stora nordiska kriget ägde rum den 19 februari 1714. Den svenske befälhavaren Armfeldt hade retirerat till byn Storkyro och inväntade ryssarna. Trots den finska vinterns hårda förhållanden fortsatte ryssarna sin offensiv.
Bakgrund
Under 1713 års fälttåg i Finland hade den ryska armén intagit större delen av landet, varvid man hade fått fäste vid Bottniska viken och började hota med eventuella landsättningar av trupper i det egentliga Sverige. Vintern 1713–1714 bestämde sig den ryska ledningen för fortsatt offensiv och återupptog stridshandlingarna.
Den svenske generalen Carl Gustaf Armfeldt hade fått befälet över trupperna i Finland i augusti 1713. Hans föregångare Georg Lybecker hade lämnat över en tom krigskassa och ett tomt proviantförråd. Finland lämnades att försvara sig på egen hand efter bästa förmåga. Armfeldts största problem var att armén riskerade att upplösas på grund av brist på mat.
Styrkeförhållanden
Styrkeförhållanden som anges för respektive sida varierar kraftigt i rysk och svensk litteratur. De ryska källorna brukar tala om att Golitsyn hade 5 588 man infanteri, 2 907 man kavalleri samt 11 regementskanoner, medan Armfeldts armé bestod av 8 000 soldater, 6 000 finska lantvärnstrupper och 8 kanoner.) E.V. Tarle talar om 5 588 infanterister, 2 907 kavallerister och ett visst antal kanoner på den ryska sidan, medan den svenska styrkan uppges ha bestått av runt 10 000 man reguljära trupper och några tusen finska lantvärnstrupper.
Svenska källor anger den svenska styrkan till 2 700 man infanteri, 1 400 man kavalleri, artilleriet 7–9 artilleripjäser. De 1 000 man femmänningar som rekryterats deltog aldrig i själva slaget, utan lämnades troligtvis att vakta trossen. Samtliga regementen kom från den Finska rikshalvan av Sverige och slaget har därför i efterhand en viktig del av den finska nationella historiska bilden av en ”finsk armé” som ensam försvarade Finland.
Före slaget
Den 7 februari 1714 gav sig Michail Golitsyns kår iväg mot Vasa, där Armfeldts styrkor befann sig. När Armfeldt fick kännedom om ryssarnas rörelser började han koncentrera sina styrkor till Storkyro cirka fyrtio kilometer öster om Vasa. Innan slaget hade Armfeldt dock inte lyckats samla ihop hela sin styrka. Storkyro är beläget vid floden Kyro älv på vars istäcke den ryska armén förflyttade sig. I närheten av Storkyro fanns en äng som var 2 kilometer bred och det var här som den svenska huvudstyrkan hade ställt upp sig.
Den 18 februari mötte den ryska armén en svensk förtrupp i närheten av byn Kuivila omkring fyra kilometer från Storkyro och intog den mot kvällen samma dag. När Golitsyn fick veta från tillfångatagna svenskar om hur ställningen som Armfeldt hade valt ut vid Storkyro såg ut bestämde han sig att taktiskt överlista sin motpart. I Kuivila lämnade han hälften av dragonerna (och under deras beskydd sin lätta träng), resten av armén (inklusive artilleriet) skickade han iväg över de frusna träsken längs Kyro älvs högra strand mot svenskarnas flank.
Golitsyns idé hade bara en brist, han tog inte med i beräkningen att hans soldater skulle bli tvungna att ta sig fram genom snö som nådde upp till knäna och dessutom släpa med sig kanonerna. På grund av det var det först vid middagstid den 19 februari som de första ryska regementena dök upp i närheten av Storkyroängens norra sida efter att ha tillbringat 5–6 timmar på sin marsch.
Slaget
De ryska enheternas uppdykande bringade oordning i de svenska bataljonerna som var belägna här, men ryssarna, vars kolonner var utdragna, vågade inte riskera att övergå till strid direkt efter sin marsch, vilket gav Armfeldt möjligheten att dra tillbaka sin kår söderut till åns vänstra strand.
Det taktiska initiativet övergick till svenskarna. När Armfeldt hade ställt upp det svenska infanteriet i två led gick han åter över ån och attackerade ryssarna.
Golitsyn hade även han ställt upp infanteriet i två led; det första bestod av fem bataljoner och det andra av tre. Tre dragonregementen hade han ställt bakom, på samma sätt som Vellingk vid Narva: kavalleriet skulle gå till motanfall där största faran skulle uppstå. Artilleriet hade delats upp i två delar och skyddade infanteriets flanker. De dragonregementen som hade lämnats i Kuivila fick order att utan dröjsmål ge sig av och anfalla i ryggen på den svenska armén, när den skulle bli indragen i strid med ryssarnas huvudstyrkor.
Till en början var Armfeldts anfall framgångsrikt. Den svenska infanterilinjen omfattade den ryska arméns flanker och tvingade det ryska artilleriet till reträtt. Om det svenska kavalleriet i detta ögonblick hade givit stöd åt anfallet hade Golitsyns situation kunnat bli kritisk. Men av olika anledningar (möjligen på grund av att de ryska dragonregementena närmade sig från öster) förblev det svenska kavalleriet overksamt i det avgörande ögonblicket.
Golitsyn satte nu in sin andra infanterilinje i strid och parerade svenskarnas kringgående rörelse. Även Armfeldt satte in sina infanterireserver och organiserade ett tryck mot ryssarnas flanker och deras center.
Svenskarnas övertag likviderades av ryssarnas tredje linje, det vill säga dragonerna. Nu var det ryssarna som utmanövrerade den svenska armén. Samtidigt anlände nu i detta avgörande ögonblick nya avsuttna dragonregementen från Kuivila och efter att ha nedkämpat det finska uppbådet (femmänningarna) kom de i ryggen på det svenska infanteriet. Golitsyns motanfall ledde till svåra förluster för svenskarna och Armfeldt gav slaget förlorat. Ryssarna vann en avgörande seger.
Till ryssarnas troféer bör tilläggas hela det svenska artilleriet, trängen med den svenska krigskassan och svenska regementsfanor. Armfeldts kår upphörde i praktiken att existera. Ryssarnas förluster blev 3 000 döda och sårade. Efter nederlaget drog sig Armfeldts styrka norrut till trakten runt Tornedalen.
Efter segern vid Storkyro fick ryssarna kontrollen över huvuddelen av Finland. Till minnet av denna seger släpptes i Ryssland en särskild medalj. I Finland minns man tiden som den stora ofreden.

Ägare
Namn:                                             Laihian seurakunta
Adress:                                            Laihiantie 29, 66400 Laihia
Tfnnr:                                              +358 6 477 7700
Mail-adress                                    laihian.seurakunta@evl.fi

Kostnader
Vård, skötsel/år:                          –
Renovering (vid behov):           –

Vårdare
Namn:                                             Ägaren

Övrigt
Napue-parken är trots sitt namn också en kyrkogård. I parken finns ett minnesmärke över de 120 personer i Laihia som dog i slaget vid Napue 1714. Statyn ritades av arkitekt Matti Björklund Visanti. Avtäckt den 8 maj 1925

Text: På framsidan: ISÄNMAAN VAPAUDEN PUOLESTA 1714 NAPUEN TAISTELUSSA KAATUNEITTEN TÄHÄN HAUDATTUJEN LAIHIAN MIESTEN MUISTON KUNNIOITTAMISEKSI PYSTYYTETTY 1925 (FÖR FOSTERLANDETS FRIHET 1714. REST 1925 FÖR ATT HEDRA MINNET AV MÄNNEN FRÅN LAIHIA SOM STUPADE I SLAGET VID NAPUE OCH ÄR BEGRAVDA HÄR). På alla sidor namnen på de 120 soldater som stupade.
Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1808 Minnessten över Wilhelm von Schwerin i Kalajoki 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Kalajoki

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       Strax S Kalajoki kyrka
GPS-angivelse:                          N64°15’14.67″ E23°56’16.16″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-09

Historia
Wilhelm Johan Ludvig von Schwerin, född 2 december 1792 i Erstavik i Stockholm, död 27 september 1808 i Kalajoki, var en svensk greve och underlöjtnant vid Svea artilleriregemente. Han deltog i Finska kriget 1808–1809 i Österbotten. Wilhelm von Schwerin förekommer i Johan Ludvig Runebergs epos Fänrik Ståls sägner.
von Schwerin deltog redan den 6 september i slaget vid Ömossa under chefens för Upplands regemente, Thure Drufvas, befäl. von Schwerin förde i slaget befäl över två sexpundiga kanoner. Svenskarna ställdes mot en stor rysk styrka, med fler kanoner, och ett flertal kosacker attackerade von Schwerins ställning. Pjäsbesättningen flydde till viss del, varför von Schwerin själv fick ladda, rikta och avfyra kanonerna, uppgifter som i normala fall krävde fem personer. Trots detta lyckades han hejda kosackernas anfall. Då striden dämpade sig något jagade han ifatt de flyende manskapet samt fick dem att återgå till sin ställning. Kosackerna anföll nu ställningen ytterligare tre gånger, men de stoppades av von Schwerin som beordrade kanonerna att skjuta med druvhagel. Därefter drog sig von Schwerin tillbaka i ordnad reträtt, och han lyckades undkomma med sina bägge kanoner. Efter slaget blev von Schwerin tackad av officerskåren, för att han täckt avdelningens reträtt, och han omnämndes för sin tapperhet i rapporten till högkvarteret.
I nästa drabbning, slaget vid Oravais den 14 september 1808, visade han ytterligare prov på stor tapperhet. von Schwerin hade i uppgift att försvara och täcka en bro, och det var över denna bro som ryssarna satte in sitt anfall direkt på morgonen, runt klockan fem. Anfallet möttes av von Schwerins kanoner och Hälsinge regemente. von Schwerin försvarade tappert bron till klockan 10, då han blev sårad. Han skulle precis börja dra sig tillbaka, då det stod klart att han var omringad. von Schwerin hoppade då upp på en av kanonhästarna, då hans egen var skjuten, beordrade sina män att utropa i ett ljudligt hurra samt att följa honom. De slog sig så genom fiendes linjer, som mötte dem med fällda bajonetter. von Schwerin lyckades tas sig igenom med sina kanoner i behåll. Nästa dag blev han på nytt svårt sårad. Han fördes då till Kalajoki, där han avled den 27 september 1808 av sina skador.

Ägare
Namn:                                      Kalajohen seurakunta (Kalajoki församling)
Adress:                                     Plassintie 2, 85100 Kalajoki
Tfnnr:                                       +358 8 4640 530
Mail-adress                            kalajoki.seurakunta@evl.fi

Kostnader
Vård, skötsel/år:                   –
Renovering (vid behov):    –

Vårdare
Namn:                                     Ägaren

Övrigt
von Schwerin begravdes invid Kalajoki kyrka under militära former. Platsen, där han ligger begraven, föll dock småningom i glömska och har senare icke kunnat fastställas. En minnessten restes 1903.

Text: LUUTNANTTI KREIVI WILHELM VON SCHWERIN * 2/XII 1792 † 28/IX 1808. KALAJOKELAISET PYSTYTTIVÄT PATSAM V:NA 1903 (KALAJOKIBORNA RESTE STENEN ÅR 1903)

Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1808 Minnesmärke/grav över överste Herman Fleming i Brahestad 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Brahestad

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       30 m S Brahestad kyrka
GPS-angivelse:                          N64°41’19.31″ E24°28’43.93″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-09

Historia
Slaget vid Pyhäjoki var ett slag under finska kriget 1808–1809. Slaget stod mellan svenska och ryska styrkor den 16 april 1808 vid Pyhäjoki, ca 25 km SSV Brahestad. Rysk seger.

Ägare
Namn:                                         Raahen seurakunta (Brahestads församling)
Adress:                                       Sovionkatu 1, 92100 Raahe
Tfnnr:                                         +358 8 213 2610
Mail-adress                              raahen.seurakunta@evl.fi

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):      –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
I kyrkparken finns minnesmärken från tre krig varav ett för slaget vid Pyhäjoki den 16 april 1808. Där sårades översten Herman Fleming, som fyra dagar senare dog i militärsjukhuset i Brahestad. Han var född den 12 maj 1763 och blev knappt 45 år gammal.
Text: HÄR GÖMMES STOFTET AF K. SVENSKA ÖFWERSTEN OCH RIDDAREN FRIHERRE HERMAN FLEMING. FÖDD D. 12 MAII 1763. SÅRAD I SLAGET I PYHÄJOKI D. 16 APRIL 1808. DÖD I BRAHESTAD D. 20 APRIL. HULD MAKA LADE STENEN.
Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1808 Minnessten över Finska kriget i Pattijoki, Brahestad 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Brahestad

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       Pattjokis kyrka, södra sidan
GPS-angivelse:                          N64°41’34.61″ E24°34’8.88″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-08

Historia
Finska kriget var ett krig mellan Sverige och Ryssland 1808-1809. Finland var en del av Sverige på den tiden, varför kriget syntes och kändes även i Brahestad. Det berömda slaget vid Siikajoki och vapenstilleståndet i Olkijoki var de mest kända händelserna under kriget i Brahestads-trakten. Men dessa händelser varvades med flera strider, truppers förflyttning fram och tillbaka i regionen, handel och en hel del mänskligt lidande

Ägare
Namn:                                        Brahestads församling
Adress:                                       Sovionkatu 1, 921 00 Brahestad
Tfnnr:                                         +35882132610
Mail-adress                               raahen.seurakunta@evl.fi

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):      –

Vårdare
Namn:                                         Ägaren

Övrigt
Minnesstenen restes före 1912. Platsen för Pattijoki kyrka, som stod klar 1912, valdes bland annat med hänsyn till att minnesstenen fanns där.
Text: 1808 VUODEN SOTILAILLE
Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1808 Minnessten över Finska kriget i Vasa 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Vasa

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       40 m NV korsningen Postgatan-Östra Långgatan
GPS-angivelse:                          N63°4’25.11″ E21°43’31.57″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-10

Historia
Slaget vid Vasa var ett slag under finska kriget (1808–1809).
När Carl Johan Adlercreutz 1808 fortsatte sin sommaroffensiv fann han ett ypperligt tillfälle att omringa den ryska huvudarmén vid staden Nykarleby. När den svenska offensiven påbörjades på midsommaraftonen hade den ryska armén redan evakuerat staden och dragit sig tillbaka till Vasa där en annan svensk styrka om 2230 man, under Johan Bergenstråhle, samtidigt landsteg för att befria Vasa. Deltagande enheter kom från Västerbottens regementes södra bataljon och vargering, Jämtlands infanteriregemente, Jämtlands hästjägare, Svea artilleriregemente med servis ur Hälsinglands och Västerbottens regementen. Adlercreutz hade glömt bort denna landstigning och hjälpte därför inte Bergenstråhle på något sätt. Efter hårda gatustrider lyckades 1 665 man fly norrut och ansluta sig till huvudarmén i Nykarleby. Bergenstråhle själv, med 16 officerare och 250 soldater, tillfångatogs av ryssarna.
Efter striderna straffade ryssarna invånarna i Vasa för deras förmodade hjälp till svenskarna. Staden plundrades i flera dagar, under vilka några stadsbor dödades.

Ägare
Namn:                                      Vasa stad
Adress:                                     PB 3, 65101 Vasa
Tfnnr:                                       +358 6 325 1111
Mail-adress                             registraturen@vasa.fi 

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):      –

Vårdare
Namn:                                         Ägaren

Övrigt
Avtäckningen med militära festligheter genomfördes den 24 juni 1935. I evenemanget deltog bland andra Vita gardets hederskompani och representanter för svenska armén. Platsen för minnesstenen på Postgatans högsta punkt är mitt i frontlinjen av slaget 1808.Monumentet ritades av stadsarkitekten Einar Serenius (1900-1974) och dess bronsmönster av guldsmeden Yrjö Sundqvist (1891-1942). Monumentet är gjort av Kurikas rödaktiga granit, måtten på tvärsnittet är 80×80 cm och höjden är 5,2 m. Monumentet avtäcktes den 24 juni 1935.
Text: På södra sidan: Mellan Sveriges och Österbottens vapen står det 1808.
På västra sidan motsvarande text på finska.
På östra sidan på en bronsplatta: TILL ÄRA ÖVER DE KRIGSMÄN FRÅN SVERIGE OCH FINLAND SOM DEN 25 JUNI 1808 KÄMPADE OCH FÖLLO PÅ DETTA SLAGFÄLT I STRID MOT RYSK ÖVERMAKT OCH TILL MINNE AV DE VID VASA STADS PLUNDRING DRÄPTA MEDBORGARNA.
På norra sidan förbandsknappar för Västerbottens regemente, Hälsinge regemente, Svea artilleriregemente, Jämtlands infanteriregemente och Jämtlands hästjägare. Dessutom knappen för Norrbottens regemente vilket är fel, de fanns inte 1808.
Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1808 Minnessten över striderna vid Kauko bro 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Karleby

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       I triangeln E 8-Söderbackavägen-Kaukobackvägen
GPS-angivelse:                          N63°51’20.52″ E23°13’17.76″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-09

Historia
Överstelöjtnant Otto von Fieandt fick order om att förstöra alla vägbroar mellan Karleby och Uleåborg hösten 1808. Målet var att hindra ryssarna från att rycka fram. Kaukos bro brändes den 10 september, men redan nästa dag fick von Fieandt order om att bygga upp bron igen, då var alla broar mellan Karleby och Himango (40 km N Karleby) redan förstörda. Striderna vid Kaukobron var betydelsefulla med tanke på brons strategiska läge. Ryssarna anlände till Karleby den 14 september 1809.
von Fieandt var den 15 september grupperad på norra sidan av bron för att bevaka. En postering placerades på södra sidan av bron. En rysk avdelning anföll denna under befäl av överste Yakov Kulnev Samma dag började ryssarna kraftig artillerield mot norra sidan av floden under befäl av överste Vlastov. En hård artilleristrid följde. Svenskarna fick förstärkning nästa dag och sedan drog sig ryssarna tillbaka söderut.
Striderna i Kauko fortsatte dock i ytterligare ett par veckor. Bron brändes igen. De svenska styrkorna fanns på norra stranden, de ryska på den södra. En vapenvila ingicks slutligen den 29 september 1808.

Ägare
Namn:               Karleby kommun
Adress:              PB 43, 67101 Karleby
Tfnnr:                +358 6 8289111
Mail-adress     kokkola@kokkola.fi

Vårdare
Namn:               Ägaren

Övrigt
Stenen avtäcktes 1958 och konstnär Levi Sandelin utformade minnesmärket. Informationstavlan sattes upp 2008.
Text: Under en granat: 1808 11-30 IX. TILL MINNE AV STRIDERNA VID KAUKO BRO.
KAUKON SILLAN TAISTELUEN MUISTOKSI. KARLEBY HEMBYGDSFÖRENING 1958
Informationsskylt: Ja

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1808 Minnessten över Lotta Svärd i Oravais 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Vörå

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       1 km SSV Oravais kyrka
GPS-angivelse:                          N63°17’12.17″ E22°22’37.87″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-10

Historia
Invid en stor sten, helt nära själva slagfältet, hade Lotta Svärd spänt upp sitt anspråkslösa tält den 14 september 1808 under slaget vid Oravais. Tältet var väl inte mer än ett vindskydd och ett och annat kulhål syntes i tältduken. Lotta Svärd var krigets marketentare och tillhandahöll brännvin, tobak och kanske något tilltugg mot betalning
Runeberg skriver, att hon ville ha sin butik så ställd, att hon kunde ge akt på sina kära soldater och om någon i striden tröttnat i rök och eld eller fått sig ett ädelt sår, så kunde han här få sig en styrketår.
Nu var hon gammal och ansiktet var väderbitet och rynkigt. Hon hade följt armén alltsedan 1788 på Gustav den III:s tid. Då hade hon följt sin man, soldaten Svärd, när han drog ut i fält. Då var hon vacker, då var hon ung och ”mången krigare såg sig blind på de bruna ögonens glans”, skriver Runeberg. Men soldaten Svärd stupade och hon blev ensam. Hon fortsatte ändå att följa armén, ty soldattorpet, där hon och Svärd hade bott, kunde hon inte längre återvända till, eftersom änkan efter en stupad soldat icke hade rätt till torpet. En ny soldat övertog torpet och änkan tvingades bort.
Armén var allt hon hade, den blev hennes hem. Hon var soldaternas vän och soldaterna älskade henne, men hon var också en skarp observatör av sina gossar. Runeberg berättar om en karsk dragon, som i slaget vid Oravais i övermod skroderade invid Lottas bod om sitt mod i striden och om sin stinna penningpung. Han ville bjuda alla på en omgång, men Lotta hade nog givit akt på honom, hur han i stridens hetta dragit sig undan och klagat över obefintligt sår. Lotta sköt sin vredgade blick på den skrytsamme dragonen, knöt sin hand och sade: ”Vid Gud, en droppe för allt ditt gull jag gav ej en sådan son.”
Men ett stycke längre bort vid vägen satt en ung soldat stödd på sitt gevär med rocken genomvåt av blod. På honom hade Lotta kastat sin blick, moderlig och varm. Hon sade: ”Kom hit min gosse, ett glas ger tröst, vi behöver den nu envar.”. Hon visste vem den unge soldaten var och att han var från ett fattigt torp i skogen och inga pengar hade.
Runeberg tog ofta förebilder till gestalterna i Fänriks Ståls Sägner ur verkligheten. Det är därför sannolikt att också Lotta Svärd hade en förebild.
Enligt traditionen var det Brita Johanna Granlund, som var född i Gamlakarleby (nuvarande Karleby) år 1782. Redan i 18 års ålder ingick hon äktenskap med fanjunkaren Abraham Ahlbäck (i Runebergs dikt kallad Svärd), som var född 1774. Då kriget kom och då fanjunkaren Ahlbäck drog ut i fält följde Brita Johanna med.
Det sägs att hon var en resolut och bestämd kvinna. En bonde bjöd ut smör en gång och uppgav en vikt, som Brita Johanna betvivlade. Hon löste strax upp sitt strumpeband, knöt om smörpaketet och vägde det på sitt besman (en handvåg). Smöret var för lätt och straffet kom direkt i form av en rungande örfil av Brita Johanna och en uppmaning till bonden att ej härnäst skoja med ärligt folk. Hon rökte tobakspipa som soldaterna och unnade sig också en och annan sup, vilket bidrog till att göra henne populär.
Efter nederlaget vid Oravais och reträtten norrut upphörde hon dock med sitt marketenteri. Fanjunkaren Ahlbäck klarade, i motsats till soldaten Svärd, livhanken i kriget och bodde sedan i Gamlakarleby och fick många barn med Brita Johanna. Han dog 1824, men Brita Johanna levde ända till 1859 och blev således nästan 80 år gammal.
”Ty en pärla var hon på krigets stråt, och en äkta pärla också, och något tålte hon skrattas åt men mera hedras ändå.”
Runebergs Lotta Svärd är förebilden och inspirationskällan till lottarörelsen, som var en kvinnlig, frivillig försvarsorganisation. Under Finlands senaste krig gjorde lottorna en ovärderlig insats för landet bakom stridslinjerna och på hemmafronten.

Ägare
Namn:                                      Vörå kommun
Adress:                                     Vöråvägen 18, 666 00 Vörå, Finland
Tfnnr:                                       +358 6 3821111
Mail-adress                             vora@vora.fi

Kostnader

Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):      –

Vårdare
Namn:                                       Ägaren

Övrigt
Minnesmärket avtäcktes i mitten på 1990-talet
Text: LOTTA SVÄRD 14.9.1808
Informationsskylt: Ja

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1808 Minnessten över slaget vid Jutas 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)              Nykarleby

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       3850 m SSV Nykarleby kyrka
GPS-angivelse:                          N63°29’16.02″ E22°31’20.72″

Inventerad
Namn:                                            Claes och Eva Grafström
Datum:                                          2023-06-10

Historia
Slaget vid Jutas stod den 13 september 1808, och var en mindre strid under finska kriget. Slaget har gjorts legendariskt av Johan Ludvig Runebergs dikt Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner. Den svenske översten Georg Carl von Döbeln besegrade en rysk avdelning under general Kosatchovskij.
Upptakt: Den svenska armén var på reträtt i september 1808 efter att ha förlorat sommarens strider. Den svenska huvudarmén drog sig tillbaka från Vasa norrut mot Nykarleby, tätt följd av den ryska huvudstyrkan, under Nikolaj Kamenskij. När ryssarna upptäckte svenskarnas reträtt sände de ut en styrka under ledning av Kosatchovskij längs Lappovägen mot Nykarleby. De hade i uppdrag att skära av reträttvägen för svenskarna, men svenskarna noterade händelsen och svarade med att sända von Döbeln med sina trupper till Nykarleby.
Överste von Döbeln ledde två bataljoner från Björneborgs regemente, Gyllenbögels frikår, samt en avdelning om fyra sexpundskanoner. Artilleriet leddes av löjtnant Johan Peter Hesselius. Döbeln tog omedelbart upp försvarspositioner vid Jutas, strax söder om Nykarleby. Han beordrade sina trupper i linjeformation och väntade på det ryska anfallet. Ett kompani placerades en kilometer framom huvudställningen.
Slaget: Omkring klockan tre på eftermiddagen anfölls det framskjutna kompaniet av den framryckande fienden, men drog sig tillbaka i god ordning till den svenska huvudställningen och tog upp sina positioner på den högra flygeln. Kosatchovskij kom marscherande upp längs vägen tillsammans med sina trupper: tre bataljoner och tre kanoner. De båda arméerna var ungefär lika starka, med omkring 1 500 man var.
När de ryska trupperna var tillräckligt nära beordrade von Döbeln eld och den framryckande fienden stoppades av den brutala eldgivningen. Ryssarna spred ut sitt infanteri i linjeformation och de två arméerna utbytte eldgivning. En tung musköteld och kanonad följde. von Döbeln såg att ryssarna blev slagna till höger, där Gyllenbögels kår slogs modigt. von Döbeln satte kontinuerligt in mer och mer av sina reserver på den högra delen av slagfältet. Under ljudliga hurrarop gick den svenska armén till anfall och bröt slutligen den ryska offensiven. Det svenska artilleriet tystade de ryska kanonerna och Kosatchovskij beslöt att dra tillbaka sina styrkor. De svenska styrkorna ockuperade slagfältet den natten eftersom de väntade ett nytt ryskt anfall, men inget kom.
Efter slaget: Svenskarna förlorade omkring 43 man, av vilka 16 dödades. De ryska förlusterna i döda och sårade uppgick till omkring 130 man. Slaget vid Jutas räddade den svenska reträttvägen norrut, och denna skulle visa sig mycket viktig i och med den svenska förlusten vid Oravais nästa dag. Slaget vid Jutas har setts som ett förspel till slaget vid Oravais.

Ägare
Namn:               Nykarleby stad
Adress:              Topeliusesplanaden 7, 669 00 Nykarleby
Tfnnr:                +35867856111
Mail-adress     nykarleby.stad@nykarleby.fi

Vårdare
Namn:               Se ägaren

Övrigt
Det mest kända minnesmärket är monumentet vid Juthas slagfält, rest 1885 till minnet av Georg Carl von Döbelns seger därstädes den 13 sept. 1808. Det var under generalguvernören von Heydens tid, som en nådig resolution utverkades 1883 ”för resande av gravvård åt de i slaget vid Juthas fallne krigare.” I mitten av sept. 1885 var monumentet färdigt, ett väldigt stenkummel, på vilket ett stort stenblock hugget av stenhuggarna Lund och Eriksson i form av en bautasten, står upprest. Överst läses det märkligt nog felstavade ortnamnet Juutas, som ju varken är svenska eller finska och datumen 13.9.1808. Nedanför detta återges von Döbelns bild i relief, utförd i brons av skulptören C.E. Sjöstrand.
Monumentet invigdes den 25 sept. 1885 under högtidliga former och i närvaro av en talrik publik, omkring 2000 personer från olika orter i Österbotten. Efter framförandet av ”Vårt land” hölls festtalet av dir. Sundwall, varefter seminariets kör framförde Suomis sång och en hornseptett från Jakobstad exekverade sång och musik. Därefter deklamerade lektor V.K.E. Wichmann med värme och kraft ”Döbeln vid Jutas”, Björneborgarnas marsch spelades och publiken sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Sist höjdes ett niofaldigt leve för H.K.M:t. Alexander III.
Text: På kumlets framsida återfinns på två metalltavlor en strof ur Runebergs dikt Döbeln vid Jutas på svenska och finska:
O FOSTERLAND, HVEM SPANAR DINA ÖDEN? FÖRBORGADT ÄR, OM LYCKAN ELLER NÖDEN
EN GÅNG SKALL RÖJAS I DIN FRAMTIDS DRAG;
MEN HUR DU JUBLAR DÅ, MEN HUR DU KLAGAR, SKALL STÄNDIGT DOCK BLAND DINA SKÖNSTA DAGAR
DU MINNAS DENNA, MINNAS DÖBELNS DAG.
På kumlets baksidan finns två tavlor med text: ”AV FOSTERLANDET TILL DE TAPPRAS MINNE 1885” och ”BJÖRNEBORGARNA GYLLENBÖGELS FRICORPS”.
Informationsskylt: Ja

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1810 Minnesstaty över Österbottens regemente i Lochteå 

Land                                         Finland

Kommun (motsv)               Karleby

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                    50 NV Lochteå kyrka
GPS-angivelse:                       N64° 1’19.20″ E23°29’59.30″

Inventerad
Namn:                                        Claes och Eva Grafström
Datum:                                      2023-06-09

Historia
Österbottens regemente uppsattes i Österbotten enligt 1634 års regeringsform, vilken fastställdes den svenska regementsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Österbottens regemente som det tjugonde i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.
Fram till 1733 rekryterades regementet genom utskrivningar, då yngre indelningsverket infördes i landskapet. Regementet deltog i trettioåriga kriget 1642 vid slaget vid Leipzig och i Karl XI:s danska krig 1676 vid slaget vid Lund. År 1699 skeppades regementet till Riga för att där utgöra garnisonsförband. År 1701 förstärktes regementet genom att Österbottens tremänningar tillkom som en del av Österbottens regemente. År 1702 anslöts en av regementets bataljoner till Wolmar Anton von Schlippenbachs armé, medan den andra bataljonen kvarstod som garnisonsbesättning i Riga. År 1705 anslöts dock den kvarstående bataljonen i Riga till Adam Ludwig Lewenhaupts kår, vilken var på väg för att ansluta sig till den svenska huvudarmén utanför Starodub i västra Ryssland. Under marschen från Riga kom bataljonen att delta i slaget vid Lesna den 28 september 1708. Efter slaget underställdes återstoden av Åbo läns infanteriregementes ena bataljon Österbottens regemente, som i sin tur anslöts med en full bataljon till Närke-Värmlands regemente. Efter slaget vid Poltava den 28 juni 1709 upplöstes bataljonen vid kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli 1709. Regementets andra bataljon som kvarstod i Riga gick i rysk fångenskap i samband med belägringen av Riga, där den svenska garnisonen kapitulerade den 4 juli 1710.
Regementet fick sättas upp på nytt 1710 och tillhörde därefter armén i Finland. Efter att regementet hade återuppsatts kom det att delta i stora nordiska kriget i Estland samt i hemlandet bland annat vid Kostianvirta 1713 och vid Napo 1714 i det som kallades stora ofreden. År 1718 ingick regementet i general Armfeldts avdelning i Karl XII:s andra norska fälttåg, där Armfeldts i augusti 1718 gick in med 7.500 man i Norge över Jämtland. År 1733 blev regementet indelt. Åren 1741–1743 deltog regementet i Hattarnas ryska krig. År 1756 uppgick Kajana gränskompani i regementet, vilket dock upphörde 1766 att verka som ett fredstida kompani. Åren 1757–1761 deltog regementet i Pommerska kriget och 1789 i Gustav III:s ryska krig vid slaget vid Parkumäki. Åren 1808–1809 deltog regementet i Finska kriget som en del av Johan August Sandels brigad och stred bland annat vid slaget vid Oravais. Regementets södra bataljon kom senare att upplösas genom Hans Henrik Gripenbergs kapitulation till Ryssland i Kalix den 23 mars 1809. Den norra bataljonen ingick i Savolaxbrigaden och upplöstes i Umeå 1809. 

Ägare
Namn:                                  Karleby kommun
Adress:                                 PB 43, 67101 Karleby/Kokkola
Tfnnr:                                   +35868289111
Mail-adress                         kokkola@kokkola.fi

Vårdare
Namn:                                   Ägaren

Övrigt
Statyn har smeknamnet ”Trumslagarpojken” och avtäcktes 1980. Konstnär Risto Saalasti.Text: På sockelns framsida: KUNINKAALLINEN POHJAMAAN RYKMENTTI 1626-1810 KUNGLIGA ÖSTERBOTTNS REGEMENTE.
På sockelns vänstra sida: KUNGLIGA ÖSTERBOTTENS REGEMENTES MINNESMÄRKE RESTES år 1980 HÄR PÅ LOCHTEÅS KOMPANIS EXERCISFÄLT AV ÖSTERBOTTENS FOLK NU LEVANDE! HEDRA MINNET AV DEM SOM GAV SITT LIV VID LJESNAJA, POLTAVA, RIGA, NAPUE OCH NORGES FJÄLL.
På sockelns högra sida: TILL REGEMENTET GAV DE FÖLJANDE SOCKNARNA SINA SÖNER: KEMI, IL, OULU, HAILUOTO, LIMINKA, SIIKAJO, SALO, PYHÄJOKI, KALAJOKI, LOHTAJA, KÄLVIÄ, KOKKOLA/KARLEBY, PEDERSÖRE/PIETARSAARI, NYKARLEBY, VÖRÅ, KORSHOLM, VÄHÄKYRÖ, ISOKYRÖ, LAIHIA, LAPUA, MALAX, ILMAJOKIl, NÄRPES, LAPPFJÄRD.
På sockelns baksida RISTO SAALASTI 1980 samt skylt med alla donatorer.
Informationsskylt: Ja

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1908 Minnessten över Hälsinge regementes lägerplats Mohed i Mo

Län                                            Gävleborg

Kommun (motsv)               Söderhamn

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                       Söderhamn-Mohed flygfälts västra skogskant i Mo socken.
GPS-angivelse:                           N61°17’27.98″ E16°49’58.60″

Inventerad
Namn:                                            Tomas Bornestaf
Datum:                                          2023-06-10

Historia
Mohed var Hälsinge regementes mötesplats 1689 – 1908. Stenen skall minna om de mer än 200 år som regementet hade Mohed som övnings- och samlingsplats. Hösten 1908 kasernerades regementet på Kungsbäck i Gävle. 

Ägare
Namn:                                            Gävleborgsgruppen
Adress:                                          Stenhammarsvägen 2 802 67 Gävle
Tfnnr:                                             010 – 8236900
Mail-adress:                                 gavleborgsgruppen@mil.se

Vårdare
Namn:                                            se ägaren

Minnesmärket
Minnesmärket är en sten i grå granit, tre meter hög, 0,8 meter bred i topp och en meter tjock. Placerad på en kvadratisk sockel och inhägnad med kedja på stenstolpar.
Rest av Hälsinge regemente 23 augusti 1908
Text: MOHED KUNGL. HÄLSINGE REGEMENTES MÖTESPLATS 1689 – 1908. REGEMENTET RESTE STENEN D 23.8.1908
Informationsskylt: Nej

Tomas Bornestaf
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten