Minnessten över slaget vid Poltava 1709
Land Ukraina
Kommun (motsv) Poltava oblast
Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning: 3 km NNO staden Poltava
GPS-angivelse: 49°39′36.02″N 34°33′57.37″E
Inventerad
Namn: Peter Björkman
Datum: 2017-09-15
Historia
På våren 1709 beslöt sig Karl XII att tvinga tsaren till ett avgörande slag och inledde därför en belägring av den strategiskt viktiga fästningsstaden Poltava. Karl XII hoppades att locka tsar Peter till att undsätta fästningen för att då kunna besegra den ryska armén i ett avgörande förintelseslag. Den 17 juni sårades dock Karl XII av en kula i ena foten och kunde därför inte leda de svenska styrkorna i det kommande slaget. Därför hade Carl Gustaf Rehnskiöld utsetts till överbefälhavare.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades.
Ryssarna hade byggt fyra nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot sex skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Överbefälhavare var tsar Peter den store. Infanteriet leddes av fältmarskalk Boris Sjeremetev och kavalleriet leddes av furst Aleksandr Mensjikov.
Den svenska planen var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Ordergivningen hade skett väldigt diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta. Men 
någon gång när morgonsolen började titta fram, utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som utbröt det hela, men troligt är att någon rysk utkikspost observerat blänkande bajonetter eller utrustning i den tidiga morgonsolen.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsätter mot den andra redutten förlorar Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot redutten, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kommer dock fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga. Av de 6 bataljonerna som försökte storma redutten stupar 2/3.
Peter gav order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blir sedan beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passar samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drar sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inleder en fullständig jakt efter de ryska ryttarna och förföljer dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Svenskarna avbryter dock jakten, vilket gör att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig. Klockan har nu blivit sex på morgonen.
Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man på Roos, och expeditioner sändes ut för att leta men man hittar dem ej.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej gick att vänta. Vid samma tidpunkt marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingar hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld placerar infanteriet i en smal linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Peter placerar infanteriet i två grupperade linjer – vilka var dubbelt så stora som den svenska – med en reservtrupp i lägret. Peter planerar att stå emot den svenska attacken och sedan utföra en förkrossande motattack. Rehnskiöld gav order för strid 
medan det ryska artilleriet bombarderar den svenska linjen. Creutz leder sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anfaller honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstern förlorar halva sin styrka innan den når den ryska linjen, en stor lucka öppnas då mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Det ryska infanteriet hejdar de svenska attackerna efter motattacker från andra linjen och börjar utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna. Den ryska högerflygeln trycker snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Creutz jagar iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet håller på att retirera. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning och begav sig tillbaka söderut genom redutterna, åtföljda av kavalleriet, tillsammans med kungen och Lewenhaupt. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flyr in mot Budisjtjenskijskogen. Där blir han och flera andra svenska militärer fångna av Peters segerrika styrkor.
Den svenska armén hade innan reträtten varit närmare det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en vinst den dagen. Hade Roos bataljoner anslutit sig med huvudarmén hade Ryssland mött ännu större påfrestningar och till slut gett vika för karolinernas framfart. Men utfallet av slaget blev annorlunda.
Ägare
Namn: Poltava Battle field Museum
Adress: Shveds`ka Mohyla Street 32 Poltava Poltava Oblast Ukraina 36000
Tfnnr: +380 5326 73427
Kostnader
Vård, skötsel/år: –
Renovering (vid behov): –
Vårdare
Namn: Ägaren med bidrag från Sveriges Militärhistoriska Bibliotek genom dess Poltavafond.
Övrigt
Minnesmärke av granit ( höjd 6m, bredd 2,3, vikt 20 ton ) avtäcktes den 2 juni 1909 utan någon offentlig ceremoni nära byn Pobyvanka-
Förslaget att resa ett monument på slagfältet vid Poltava för att hedra de svenska krigare som hade förlorat sina liv där, togs upp 1890 av majoren Claes Grill. Efter det att 5000 kr insamlats tillverkades minnesstenen på Våneviks stenbrott i Småland. Den svenske affärsman Emmanuel Nobel, brorson till Alfred Nobel tog ekonomiskt ansvar för leverans och installation av monumentet. Han köpte därför nödvändig mark i Poltava och lät sitt fartyg Odin transportera stenen till Riga varifrån den via järnväg flyttades till Poltava.
Runt stenen finns 12 stenpelare förbundna med kedjor av järn.
Text på svenska och ryska: ÅT MINNET AV SVENSKAR FALLNA HÄR 1709 RESTE LANDSMÄN DENNA STEN 1909
Informationsskylt
Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp
Projektet har finansierats av Försvarsmakten