Minnessten över Norrbottens regementes övningsplats på Pitholms hed

 Län                                           Norrbotten

Kommun (motsv)               Piteå

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                  1 km NNO östra brofästet på Pitholmsbron längs Gamla Pitsundsvägen
GPS-angivelse:                     N65°14’26.96″ E21°31’21.92″

Inventerad
Namn:                                       Claes och Eva Grafström
Datum:                                      2021-10-07

Historia
Pitholms hed var en militär mötesplats och lägerplats vid Pite älvs mynning för Västerbottens regementes livbataljon från 1833 till 1841 och därefter till 1882 för Norrbottens fältjägarkår.
Heden bestod till delar av flygsand, vilket orsakade stora problem, särskilt vid blåst.
Efter hand uppfördes ett antal byggnader. Först en officerspaviljong, sedan förrådsbyggnad, två baracker och ett sjukhus. Under maj och juni hade man möten på Pitholms hed. Den 12 juni 1882 avslutades det sista mötet på Pitholms hed.

 Ägare
Namn:                                       Piteå kommun, Kultur och fritidsnämnden
Adress:                                      Kyrkbrogatan 15, 941 31 PITEÅ
Tfnnr:                                        0911-696000
Mail-adress                             kommun@pitea.se

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     –

Vårdare
Namn:                                      Ägaren

Övrigt
Minnesmärke av ljus granit, 2.43 m h och 1 m br.
Text på den mot ONO vända sidan: MINNE F 65 ÅRS. BEV. D 4/4 1921 av G.D.B. NORRBOTTENS FÄLTJÄGARE ÖVADES I VAPNENS BRUK TILL FÄDERNESLANDETS FÖRSVAR PÅ PITHOLMS HED ÅREN 1833-1882. MINNESGODA FÄLTJÄGARE RESTE STENEN 6JULI 1924.
Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Minnessten över  Armasjärviolyckan 1940

 Län                                            Norrbotten

Kommun (motsv)                Övertorneå

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                     På sjöns östra strand
GPS-angivelse:                        66°18’31.77″N 23°33’37.23″E

 Inventerad
Namn:                                          Lennart Holtrin
Datum:                                         2017

Historia
Olyckan skedde då ett ingenjörkompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. Två plutoner, omkring 100 man, blev beordrade att kliva på färjan, trots att färjkarlen protesterat och hävdat att färjan bara var dimensionerad för cirka hälften. Färjan havererade halvvägs ut på den kilometerbreda sjön. Det var iskallt i vattnet, soldaterna var tungt utrustade och det var dessutom hård blåst. 46 män förolyckades, varav 44 soldater och två civila. De två civila var färjkarlen Gösta Blomster och färjkarlens bror Olle Blomster som sett olyckan från stranden och rott ut till olycksplatsen för att rädda nödställda i vattnet. De var 19 respektive 18 år gamla. Offren fördes i kistor till järnvägsstationen i Övertorneå varifrån de sedan transporterades till sina respektive hemorter. Många av de förolyckade var hemmahörande i Västernorrlands län. Under den krigsrätt som följde anklagades befälet fänrik Ivan Pellijeff för oförstånd i tjänst. Flera överlevande vittnade om att färjkarlen sagt att färjan inte klarade fler än 40-50 personer och man hade uppfattat det som om befälet hade slagit bort anmärkningen med ett skämt. Fänrik Pellijeff frikändes från allt ansvar. En minnessten med de förolyckades namn och hemorter avtäcktes den 6 mars 1941 på sjöns östra strand. Bodens ingenjörregemente (Ing 3) och senare ingenjörkompaniet vid Norrbottens regemente (I 19) genomförde årligen en traditionsenlig ceremoni till minne av de omkomna.[2] Från 2011 bevarar Norrbottens regemente minnet av ingenjörförbandet i Boden och med stöd av Ing 3 Kamratförening – Norrlandsingenjören genomförs årligen kransnedläggning samt ceremonier. Den 24 oktober högtidlighålls även genom att datumet är ingenjörkårens högtidsdag (Armasjärvidagen).

 Ägare
Namn:                                       Norrbottens regemente (I 19)
Adress:                                      Norrbottensvägen 3, 961 19 Boden
Tfnnr:                                         0921-34 80 00
Mail-adress                              exp-i19@mil.se

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     –

Vårdare
Namn:                                        Ing 3 kamratförening
Adress:                                       Box 9105, 961 19 Boden
Telefon:
Mail-adress:                             ing3kf.info@gmail.com

Övrigt
Minnessten av granit med de förolyckades namn och hemorter avtäcktes den 6 mars 1941 på sjöns östra strand.
Text under ingenjörtruppernas emblem: TILL MINNET AV DE 46 SVENSKA MÄN VILKA I KVÄLLENS MÖRKER DEN 24 OKTOBER 1940 PÅ ARMASJÄRVI GÅVO SINA LIV I FOSTERLANDERS TJÄNST
DU SOM GÅR HÄR FÖRBI BÖJ DITT HUVUD I VÖRDNAD
KAMRATERNA RESTE STENEN
Text på frånsidan under ett kors: INGENJÖRSOLDATERNA B Å S WAHN STOCKHOLM, N H A SUNDESSON SÖRBYN, H V SALOMONSSON LAPPTRÄSK, K G SMEDBERG LINKÖPING, F E E DOMEIJ GIDEÅ, H M ÅSTRÖM BODEN, R L ABRAHAMSSON BODEN, K H ASPLUND GIDEÅ, K M PETTERSSON ÅNÄSET, P G ANDERSSON KÅGE, K O BERGGREN ALNÖ, E R BERGSTRÖM SOLLEFTEÅ, A J BJÖRKLUND SOLLEFTEÅ, E P BJÖRKLUND SIDENSJÖ, K E R BLOMKVIST HÄRNÖSAND, J B BLOMSTRÖM TÅSJÖ, A O ELIASSON ALNÖ, N H ENGSTRÖM HÅLLNÄS, E B ERIKSSON LÖGDEÅ, E R ERIKSSON ANUNDSJÖ, N H FÄLLMAN NORSJÖ, K V HANSSON SKÖNSMON, G E HERMANSSON VÄNNÄS, F HESSEL SVARTVIK, E R HULTIN SÄBRÅ, J G JOHNSSON ANUNDSJÖ, K V LIDBOM BOTEÅ, O R LUNDIN UTANSJÖ. H H LÖFGREN LÖGDEÅ, H N MATTSSON ÖVERTORNEÅ, N I MÅRTENSSON NORDINGRÅ, N M NILSSON ANUNDSJÖ, E A NORDBERG HÄRNÖSAND, A L NORDIN HÄRNÖSAND, E U R NORDSTRÖM HOLMSUND, K L NÄSSTRÖM ÅDALSLIDEN, K E B OLSSON HÄRNÖSAND, S B PERSSON NJURUNDA, B B STRANDBERG BREDÅKER, E B SÄLLGREN RAMSELE, R A J SÖDERGRANN LYCKSELE, K G THURFJELL GAMMELSTAD, N J A TJÄRNSTRÖM SKÄLEVAD, L F ÅKERDAHL SKÖN
FÄRJKARLAR: K G BLOMSTER, P O BLOMSTER ARMASJÄRVI
Informationsskylt: Ja

Lennart Holtrin
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1954 Minnessten över Gustaf VI Adolfs besök på Blekinge flygflottilj i Kallinge

 Län                                            Blekinge

Kommun (motsv)                Ronneby

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   Inom F 17 garnisonsområde
GPS-angivelse:                     56°15’30.34″N 15°16’45.39″E

Inventerad
Namn:                                         Carl-Gustav Petersson och Astor Engqvist
Datum:                                        2017-06-15

Historia
Gustav VI Adolf besökte Blekinge flygflottilj i Kallinge år 1954.

 Ägare
Namn:                                      Försvarsmakten
Adress                                      Högkvarteret, Lidingövägen 24
Tfnnr:                                       08-788 75 00 (vx)
Mail-adress                            exp-hkv@mil.se

Vårdare
Namn:                                       Blekinge flygflottilj (F 17)
Adress:                                      Värperydsvägen, 372 50 Kallinge
Tfnnr:                                         0457-47 10 00
Mail-adress:                             exp-f17@mil.se

Minnesmärke
Minnesmärke av granit rest år 1954 av flottiljen
Text: GUSTAF ADOLF 1954
Informationsskylt: Nej

Carl-Gustav Petersson
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

2000 Minnessten över Karlskrona kustartilleriregemente på Rosenholm

 Län                                            Blekinge

Kommun (motsv)               Karlskrona

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                    Rosenholmsområdet
GPS-angivelse:                      56°12’55.17″N 15°36’7.00″E

Inventerad
Namn:                                         Carl-Gustav Petersson och Astor Engqvist
Datum:                                        2017-06-14

Historia
Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2) bildades samtidigt som kustartilleriet skapades den 1 januari 1902 som ett vapenslag inom marinen. Karlskrona kustartilleriregemente bildades genom att Karlskrona artillerikår samt delar av det fasta minförsvaret (1. minörkompaniet) sammanslogs. Konungen bestämde de två kustartilleriregementena skulle bestå av nio kompanier, sju artillerikompanier och två minkompanier. Kompanierna numrerades i löpande följd Karlskrona kustartilleriregemente med jämna nummer och Vaxholms kustartilleriregemente med udda nummer. Vid samma tidpunkt satte regementet upp ett detachement i Göteborg, benämnt Karlskrona kustartilleriregementes detachement i Älvsborg (KA 2Ä).
Genom försvarsbeslutet 1914 tillfördes regementet en tredje bataljon, vilken blev en rörlig med hästanspänt artilleri. 
Genom försvarsbeslutet 1948 fastställdes 1949 en ny organisation för bland annat kustartilleriet. För Karlskrona kustartilleriregemente innebar den nya organisationen den bataljon som tillkom under 1940-talet upplöstes samt att utbildningen på luftvärnskanon överfördes till de nybildade luftvärnstrupperna inom armén.
Inför regeringens proposition 1981/82:102 föreslog både överbefälhavaren och regeringen att de två myndigheterna Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2) och Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona försvarsområde (BK/Fo 15) skulle sammanslås till en myndighet i fredsorganisationen. Kustartilleriets anläggningar i Gräsvik föreslogs lämnas, och utbildningsverksamheten förläggs till Rosenholm och Kungsholms fort. Den 24 februari 1982 antog riksdagen regeringens proposition. Den 1 juli 1983 trädde den nya organisationen i kraft, under namnet Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona försvarsområde med Karlskrona kustartilleriregemente (BK/KA 2).
Den 1 juli 1990 genomfördes en större reform inom Marinen, då Sydkustens örlogsbas sammanslogs med Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona försvarsområde med Karlskrona kustartilleriregemente (BK/KA 2) och bildade Sydkustens marinkommando. Inom Sydkustens marinkommando blev Blekinge kustartilleriförsvar med Karlskrona kustartilleriregemente en utbildningsenhet, men med egen regementsstab. Den 1 juli 1994 avskildes Blekinge kustartilleriförsvar med Karlskrona kustartilleriregemente (BK/KA 2) från Sydkustens marinkommando, och bildade Fjärde kustartilleribrigaden med Karlskrona kustartilleriregemente (KAB 4/KA 2). Den 1 januari 1998 ändrades namnet till Karlskrona kustartilleriregemente med andra kustartilleribrigaden (KA 2).
Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen att den framtida grundorganisationen skulle innehålla två kustartilleriförband. Där ett av de två kustartilleriförbanden skulle utgöra en huvudenhet, där regeringen ansåg att Vaxholms kustartilleriregemente och Första kustartilleribrigaden (KA 1). KA 2 ansågs ha de bästa förutsättningar för att verka som en andra enheten vid sidan av KA 1. Dock ansåg regeringen att det var av stor betydelse Göteborg som Sveriges andra stad även hade en militär närvaro. Vidare ansåg regeringen med att behålla KA 4 skulle ge flottan möjlighet till fortsatt verksamhet för sjöstridsförbanden i Göteborg. Därav förslog regeringen att KA 1 och KA 4 skulle behållas i den nya grundorganisationen.
Genom försvarsbeslutet 2000 beslutades samtidigt att kustartilleriet skulle avvecklas i dess dåvarande form. De kvarvarande förbanden skulle få en annan inriktning än hittills. Från den 1 november 2000 övergick verksamheten till en avvecklingsorganisation, fram till att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 31 december 2001. Avvecklingsorganisationen upplöstes i sin tur den 30 juni 2001, då avvecklingen av förbandet ansågs slutförd.

 Ägare
Namn:                                        Marinbas S
Adress:                                       Box 527, 371 23 Karlkrona
Tfnnr:                                           0455-850 00
Mail-adress:                             exp-marinb@mil.se

Minnesmärket
Minnesmärke av granit. Stenen är delad varav den ena halvan står på Rosenholm och den andra halvan på Kungsholmen
Text: KARLSKRONA KUSTARTILLERIREGEMENTE KA 2 1902 – 2000
VALLGATAN 1902 – 1943
GRÄSVIK 1943 – 1981
ROSENHOLM 1973 – 2000
OSKARSVÄRN 1902 – 1973
KUNGSHOLMEN 1902 – 2000
Informationsskylt:  Nej

Carl-Gustav Petersson
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

2000 Minnessten över Karlskrona kustartilleriregemente på Kungsholmen

Län                                            Blekinge

Kommun (motsv)               Karlskrona

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   Kungsholmen
GPS-angivelse:                      56° 6’26.11″N 15°35’16.87″E

Inventerad
Namn:                                       Göran Löfgren
Datum:                                      2018-09

Historia
Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2) bildades samtidigt som kustartilleriet skapades den 1 januari 1902 som ett vapenslag inom marinen. Karlskrona kustartilleriregemente bildades genom att Karlskrona artillerikår samt delar av det fasta minförsvaret (1. minörkompaniet) sammanslogs. Konungen bestämde de två kustartilleriregementena skulle bestå av nio kompanier, sju artillerikompanier och två minkompanier. Kompanierna numrerades i löpande följd Karlskrona kustartilleriregemente med jämna nummer och Vaxholms kustartilleriregemente med udda nummer. Vid samma tidpunkt satte regementet upp ett detachement i Göteborg, benämnt Karlskrona kustartilleriregementes detachement i Älvsborg (KA 2Ä).
Genom försvarsbeslutet 1914 tillfördes regementet en tredje bataljon, vilken blev en rörlig med hästanspänt artilleri. 
Genom försvarsbeslutet 1948 fastställdes 1949 en ny organisation för bland annat kustartilleriet. För Karlskrona kustartilleriregemente innebar den nya organisationen den bataljon som tillkom under 1940-talet upplöstes samt att utbildningen på luftvärnskanon överfördes till de nybildade luftvärnstrupperna inom armén.
Inför regeringens proposition 1981/82:102 föreslog både överbefälhavaren och regeringen att de två myndigheterna Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2) och Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona försvarsområde (BK/Fo 15) skulle sammanslås till en myndighet i fredsorganisationen. Kustartilleriets anläggningar i Gräsvik föreslogs lämnas, och utbildningsverksamheten förläggs till Rosenholm och Kungsholms fort. Den 24 februari 1982 antog riksdagen regeringens proposition. Den 1 juli 1983 trädde den nya organisationen i kraft, under namnet Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona försvarsområde med Karlskrona kustartilleriregemente (BK/KA 2).
Den 1 juli 1990 genomfördes en större reform inom Marinen, då Sydkustens örlogsbas sammanslogs med Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona försvarsområde med Karlskrona kustartilleriregemente (BK/KA 2) och bildade Sydkustens marinkommando. Inom Sydkustens marinkommando blev Blekinge kustartilleriförsvar med Karlskrona kustartilleriregemente en utbildningsenhet, men med egen regementsstab. Den 1 juli 1994 avskildes Blekinge kustartilleriförsvar med Karlskrona kustartilleriregemente (BK/KA 2) från Sydkustens marinkommando, och bildade Fjärde kustartilleribrigaden med Karlskrona kustartilleriregemente (KAB 4/KA 2). Den 1 januari 1998 ändrades namnet till Karlskrona kustartilleriregemente med andra kustartilleribrigaden (KA 2).
Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen att den framtida grundorganisationen skulle innehålla två kustartilleriförband. Där ett av de två kustartilleriförbanden skulle utgöra en huvudenhet, där regeringen ansåg att Vaxholms kustartilleriregemente och Första kustartilleribrigaden (KA 1). KA 2 ansågs ha de bästa förutsättningar för att verka som en andra enheten vid sidan av KA 1. Dock ansåg regeringen att det var av stor betydelse Göteborg som Sveriges andra stad även hade en militär närvaro. Vidare ansåg regeringen med att behålla KA 4 skulle ge flottan möjlighet till fortsatt verksamhet för sjöstridsförbanden i Göteborg. Därav förslog regeringen att KA 1 och KA 4 skulle behållas i den nya grundorganisationen.
Genom försvarsbeslutet 2000 beslutades samtidigt att kustartilleriet skulle avvecklas i dess dåvarande form. De kvarvarande förbanden skulle få en annan inriktning än hittills. Från den 1 november 2000 övergick verksamheten till en avvecklingsorganisation, fram till att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 31 december 2001. Avvecklingsorganisationen upplöstes i sin tur den 30 juni 2001, då avvecklingen av förbandet ansågs slutförd.

 Ägare
Namn:                                       Marinbas S
Adress:                                      Box 527, 371 23 Karlkrona
Tfnnr:                                          0455-850 00
Mail-adress:                             exp-marinb@mil.se

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Minnesmärke av granit
Stenen är delad varav den ena halvan står på Kungsholmen och den andra halvan på Rosenholm
Text: KARLSKRONA KUSTARTILLERIREGEMENTE KA 2 1902 – 2000
VALLGATAN 1902 – 1943
GRÄSVIK 1943 – 1981
ROSENHOLM 1973 – 2000
OSKARSVÄRN 1902 – 1973
KUNGSHOLMEN 1902 – 2000
Informationsskylt:  Nej

Carl-Gustav Petersson
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1630 Älvsnabbenmonumentet på Kapellön i Haninge

Land                                         Sverige

Kommun (motsv)               Haninge

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   Öster Muskö
GPS-angivelse:                       N58°58’44.11″ E18°11’4.05″

Inventerad
Namn:                                        Claes och Eva Grafström
Datum:                                       Ej inventerad

Historia
Älvsnabben omnämns redan på 1200-talet i Kung Valdemars segelled, då med namnet Alæsnap. Hansan använde också Älvsnabben som ankringsplats och kallade den Elsnaben. Sedan Erik XIV:s tid har naturhamnen använts som ankringsplats för den svenska flottan, även om platsen utnyttjades av skärgårdsbefolkningen långt tidigare än så.
Det var vid Älvsnabben som Gustav II Adolf samlade ihop den flotta som 1630förde över hären till Tyskland och den konflikt som senare skulle bli känd som Trettioåriga kriget. Till minne av det restes 1930 ett monument rest på Kapellön. Monumentet är placerat så att det är väl synligt från Mysingen, där Landsortsleden går förbi.
Älvsnabbens roll för Sveriges sjöstridskrafter minskade efter att den isfria huvudbasen år 1679 invigdes i Karlskrona. Detta sedan svenska flottan 1675 frusit in i Älvsnabbsbassängen och försök att såga ut fartygen misslyckats. Den fortsatte dock att vara betydelsefull för handelsfartyg, och under 1700- och 1800-talen låg flera krogar här. Den senaste byggnaden finns ännu kvar. Under de ryska plundringarna i skärgården 1719 utnyttjade ryska flottan bassängen, vilket ledde till att man inför Gustav III:s ryska krig lät uppföra kanonbatterier på Älvsnabben och Gubbholmen. En telegrafstation för den optiska telegraflinjen Landsort-Stockholm inrättades 1808-1809 på Kapellön. Den övergavs därefter men återupprättades under perioden 1838–1876.
I modern tid har Älvsnabben åter vunnit i betydelse efter att den i berget insprängda Musköbasen invigdes år 1969.
En mindre fartygstunnel i berget, liknande dem som finns vid den närbelägda Musköbasen, finns här. Idag används tunneln som förråd. Hela ön är fortfarande militärt område och normalt har allmänheten inte tillträde hit. Den sydligaste delen av Älvsnabbshamnen är dock öppen så att seglare kan lägga till vid Kapellön och besöka monumentet.

 Ägare
Namn:                                        Försvarsmakten (Högkvarteret)
Adress:                                       107 85 Stockholm
Tfnnr:                                          08-788 75 00
Mail-adress                               exp-hkv@mil.se

Vårdare
Namn:                                        Amfibieregementet
Adress:                                       130 61 Hårsfjärden
Tfnnr:                                          010-823 30 00
Mail-adress                               exp-amf1@mil.se

Övrigt
Älvsnabbenmonumentet är rest på södra delen av Kapellön mellan Muskö och Utö i Haninge kommun med registerbeteckningen Arbottna 1:1 m fl, (tidigare registerbeteckning var Älvsnabbsmonumentet 1:1).
Älvsnabbenmonumentet utgörs av ett högt fyrkantigt stenmonument (höjd 13 m, 5 x 5 m vid foten, 4 x 4 m vid toppen, uppfört i skalmursteknik med 1 m tjocka murar i granit). Monumentet krönes av ett stort liggande linjeskeppsankare. Minnesmärket avtäcktes 1930-06-15 i närvaro av kronprins Gustaf Adolf. Monumentet bekostades av insamlade medel (25.000:-). Arkitekt var Albert Flink. Skulptör är enligt inskriptionsplatta: Conrad Carlman. Bild: Björn Persson
Text under en sjökrona på södra sidan: HÄRIFRÅN UTGINGO FORDOM SVENSKA FLOTTOR PÅ SJÖTÅG TILL RIKETS VÄRN. HÄR FUNNO SJÖFARANDE TRYGGAD HAMN. TILL ERINRAN OM FÄDRENS GÄRNING PÅ HAVEN RESTES DENNA VÅRD ÅR 1930
Text under en marinbild med Gustaf II Adolf och lilla riksvapnet på östra sidan: ”STUPA VI ÄN ALLA I TYSKLAND, ÄRO LIKVÄL SVENSKARNE I SVERIGE OSKADDE, DÅ DE JU HAVA SINA 30 ÖRLOGSSKEPP”
Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1921 Minnessten över Wendes artilleriregementes brandsläckning i Loshult

 Län                                      Kristianstad (Skåne län)

Kommun (motsv)         Östra Göinge

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:            Vid Missionskyrkan i Övraryd
GPS-angivelse:              56°25’21.11″N 14°11’50.26″E                                                                                                                                                                                                         Inventerad
Namn:                               Carl-Gustav Petersson
Datum:                             2018-09-24

Historia
Tisdagen den 12 juli 1921 utbröt en brand som kom att bli en av landets värsta skogsbränder. Det var ett tåg på sträckan Kristianstad-Älmhult som antände banvallen strax söder om Loshults station. Loket nr 17, som var torveldat, satte enligt uppgift ofta eld när det var torrt i markerna. Militär hjälp rekvirerades redan på tisdagskvällen från Wendels artilleriregemente (A 3) , men trots detta lyckades man inte begränsa eldens framfart. Under onsdagen rasade den vidare mot Ållekulla, Fjärkulla, och mot Hököns samhälle som ansågs starkt hotat. Under onsdagen brann den första gården ner. Det var August Nilssons gård i Ållekulla. Torsdagen den 14 juli kom att bli den stora katastrofdagen. Blåsten svängde till nordvästlig, vilket blev Hököns räddning.
Elden spred sig istället med våldsam hastighet över Björnön, S:a Hulta, Svinön och in i Glimåkra socken. På fredagen kunde man konstatera att inte mindre än 12 torp och gårdar, samt en ladugård blivit lågornas rov. 55 personer hade blivit hemlösa. Av gårdarna låg 8 i Loshults socken. 34 personer bodde på dessa gårdar. Av de 4 gårdarna i Glimåkra socken låg 3 i Norraryd och en i Biskopsgården. Här blev 21 personer hemlösa.
Gemensamt för alla gårdarna var att samtliga byggnader brann ner till grunden. Lite kläder och sängkläder var i stort sett vad som räddades. Branden krävde märkligt nog inga människoliv. Däremot fick en del husdjur sätta livet till. Mest höns, får, ett par kalvar och någon gris.
Branden drog fram över ett tolv kilometer långt och två kilometer brett område. Av gårdarna som brann återuppbyggdes endast två, en i Norraryd samt ovan nämnda i Ållekulla, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att alla hus hade brunnit, odlingarna som bestod av mossar var uppbrända och skogen förstörd. Det fanns inget att försörja sig på. Det tog sedan flera veckor innan branden var under kontroll. Helt släckt blev den inte förrän höstregnen kom. Långt fram på hösten kunde man hitta ställen där det fortfarande pyrde i jorden.
På denna plats där stenen är rest upprättade A 3 stabsplats samt förläggning av manskapet.

 Ägare
Namn:                                         Jane Rigmor Fält
Adress:                                        Sprängarevägen 8 lgh 1004, 181 51 Hässleholm
Tfnnr:                                            0451-15136      Mobil 070 863 08 31
Mail-adress                               –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Minnesmärke av granit rest år 1921 av Wendes artilleriregemente
I samband med ett vägbygge flyttades stenen till sin nuvarande plats där den återinvigdes. Text: På stenens övre del finns inhugget artilleriets symbol, en briserande granat och under denna symbol står det A III 3 samt texten: MINNE FRÅN LOSHULTSBRANDEN 1921. Sedan BS, troligen den som rest stenen..
Informationsskylt: Nej

Carl-Gustav Pettersson
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Fredsmonumentet över slaget vid Poltava 1709

Land                                         Ukraina

Kommun (motsv)               Poltava oblast

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   3 km NNO staden Poltava
GPS-angivelse:                      49°37’49.29″N 34°33’6.92″E

Inventerad
Namn:                                        Peter Björkman
Datum:                                       2017-09-15

Historia
På våren 1709 beslöt sig Karl XII att tvinga tsaren till ett avgörande slag och inledde därför en belägring av den strategiskt viktiga fästningsstaden Poltava. Karl XII hoppades att locka tsar Peter till att undsätta fästningen för att då kunna besegra den ryska armén i ett avgörande förintelseslag. Den 17 juni sårades dock Karl XII av en kula i ena foten och kunde därför inte leda de svenska styrkorna i det kommande slaget. Därför hade Carl Gustaf Rehnskiöld utsetts till överbefälhavare.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades.
Ryssarna hade byggt fyra nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot sex skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Överbefälhavare var tsar Peter den store. Infanteriet leddes av fältmarskalk Boris Sjeremetev och kavalleriet leddes av furst Aleksandr Mensjikov.
Den svenska planen var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Ordergivningen hade skett väldigt diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta. Men, någon gång när morgonsolen började titta fram utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som utbröt det hela, men troligt är att någon rysk utkikspost observerat blänkande bajonetter eller utrustning i den tidiga morgonsolen.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsätter mot den andra redutten förlorar Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot redutten, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kommer dock fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga. Av de 6 bataljonerna som försökte storma redutten stupar 2/3.
Peter gav order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blir sedan beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passar samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drar sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inleder en fullständig jakt efter de ryska ryttarna och förföljer dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Svenskarna avbryter dock jakten, vilket gör att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig. Klockan har nu blivit sex på morgonen.
Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man på Roos, och expeditioner sändes ut för att leta men man hittar dem ej.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej gick att vänta. Vid samma tidpunkt marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingar hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld placerar infanteriet i en smal linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Peter placerar infanteriet i två grupperade linjer – vilka var dubbelt så stora som den svenska – med en reservtrupp i lägret. Peter planerar att stå emot den svenska attacken och sedan utföra en förkrossande motattack. Rehnskiöld gav order för strid medan det ryska artilleriet bombarderar den svenska linjen. Creutz leder sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anfaller honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstern förlorar halva sin styrka innan den når den ryska linjen, en stor lucka öppnas då mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Det ryska infanteriet hejdar de svenska attackerna efter motattacker från andra linjen och börjar utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna. Den ryska högerflygeln trycker snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Creutz jagar iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet håller på att retirera. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning och begav sig tillbaka söderut genom redutterna, åtföljda av kavalleriet, tillsammans med kungen och Lewenhaupt. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flyr in mot Budisjtjenskijskogen. Där blir han och flera andra svenska militärer fångna av Peters segerrika styrkor.
Den svenska armén hade innan reträtten varit närmare det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en vinst den dagen. Hade Roos bataljoner anslutit sig med huvudarmén hade Ryssland mött ännu större påfrestningar och till slut gett vika för karolinernas framfart. Men utfallet av slaget blev annorlunda. 

Ägare
Namn:                                        Poltava Battle field Museum
Adress:                                       Shveds`ka Mohyla Street 32 Poltava Poltava Oblast Ukraina 36000
Tfnnr:                                        +380 5326 73427

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):       –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Monumentet invigdes vid 300 årsminnet 2009 och uppfördes till högtidlighållandet av 300-årsdagen av slaget vid Poltava. Invigningsceremonin ägde rum den 27 juni i närvaro av officiella delegationer från Ukraina, Sverige, Finland och Ryska federationen.
Monumentet är designat av arkitekten Valery Tregubov och består av en kupol av tre sammanfogade bågar, och under denna en klocka av mässing. De tre pelarna är dekorerade med Ryska Federationens, Sveriges och Ukrainas  flaggor i mosaik . Dessa är skapade av konstnären Leonid Totskiy. I mitten av monumentet står en pelare med en fredsduva skapad av skulptören Seiran Margaryan.
Gångvägen som leder till Försoningsmonumentet och den intilliggande, till 300-årsminnet av slaget rekonstruerade redutten, kantas av plantor av kastanjer, ekar, lönnar, björkar, och askar .
De tre pelarna symboliserar försoningen mellan folken i Ryssland, Sverige och Ukraina som slogs i det stora nordiska kriget – den största militära konflikten under 1700-talet. Kriget varade i 21 år och förändrade radikalt de geopolitiska förhållandena i norra Europa.
För hetmanstaten Ukraina som före och under slaget slogs som Sveriges bundsförvant blev resultatet av det stora nordiska kriget att alla tidigare förhoppningar om landets självständighet  eliminerades.
Den tragiska utvecklingen i historien för de ukrainska kosacker påbörjades den 13 november 1708 när ryska truppers förstörde fästningen Baturyn . Denna fästning var centrum i Hetman Mazepas läger. Eftersom sedan de ukrainska kosackerna deltog och förlorade vid Sveriges sida vid Poltava 1709 blev den slutliga absorptionen av kosackstaten i det mäktiga ryska imperiet därefter en tidsfråga. Den frihet som Ukraina således förlorade efter slaget vid Poltava återfick landet först vid Sovjetunionens sönderfall år 1991 även om landet en kort tid mellan 1917 och 1922 var självständigt innan det blev en republik i det då nyskapade Sovjetunionen.
Text under respektive mosaikflagga på respektive lands språk: TID LÄKER SÅR.
Informationsskylt: Ja

Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Ryskt minneskors över stupade svenska soldater 1709 i slaget vid Poltava

Land                                         Ukraina

Kommun (motsv)               Poltava oblast

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   3 km NNO staden Poltava
GPS-angivelse:                      49°37’58.66″N 34°32’36.05″E

Inventerad
Namn:                                        Peter Björkman
Datum:                                       2017-09-15

Historia
På våren 1709 beslöt sig Karl XII att tvinga tsaren till ett avgörande slag och inledde därför en belägring av den strategiskt viktiga fästningsstaden Poltava. Karl XII hoppades att locka tsar Peter till att undsätta fästningen för att då kunna besegra den ryska armén i ett avgörande förintelseslag. Den 17 juni sårades dock Karl XII av en kula i ena foten och kunde därför inte leda de svenska styrkorna i det kommande slaget. Därför hade Carl Gustaf Rehnskiöld utsetts till överbefälhavare.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades.
Ryssarna hade byggt fyra nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot sex skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Överbefälhavare var tsar Peter den store. Infanteriet leddes av fältmarskalk Boris Sjeremetev och kavalleriet leddes av furst Aleksandr Mensjikov.
Den svenska planen var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Ordergivningen hade skett väldigt diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta. Men, någon gång när morgonsolen började titta fram utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som utbröt det hela, men troligt är att någon rysk utkikspost observerat blänkande bajonetter eller utrustning i den tidiga morgonsolen.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsätter mot den andra redutten förlorar Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot redutten, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kommer dock fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga. Av de 6 bataljonerna som försökte storma redutten stupar 2/3.
Peter gav order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blir sedan beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passar samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drar sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inleder en fullständig jakt efter de ryska ryttarna och förföljer dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Svenskarna avbryter dock jakten, vilket gör att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig. Klockan har nu blivit sex på morgonen.
Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man på Roos, och expeditioner sändes ut för att leta men man hittar dem ej.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej gick att vänta. Vid samma tidpunkt marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingar hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld placerar infanteriet i en smal linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Peter placerar infanteriet i två grupperade linjer – vilka var dubbelt så stora som den svenska – med en reservtrupp i lägret. Peter planerar att stå emot den svenska attacken och sedan utföra en förkrossande motattack. Rehnskiöld gav order för strid medan det ryska artilleriet bombarderar den svenska linjen. Creutz leder sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anfaller honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstern förlorar halva sin styrka innan den når den ryska linjen, en stor lucka öppnas då mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Det ryska infanteriet hejdar de svenska attackerna efter motattacker från andra linjen och börjar utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna. Den ryska högerflygeln trycker snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Creutz jagar iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet håller på att retirera. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning och begav sig tillbaka söderut genom redutterna, åtföljda av kavalleriet, tillsammans med kungen och Lewenhaupt. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flyr in mot Budisjtjenskijskogen. Där blir han och flera andra svenska militärer fångna av Peters segerrika styrkor.
Den svenska armén hade innan reträtten varit närmare det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en vinst den dagen. Hade Roos bataljoner anslutit sig med huvudarmén hade Ryssland mött ännu större påfrestningar och till slut gett vika för karolinernas framfart. Men utfallet av slaget blev annorlunda.

 Ägare
Namn:                                        Poltava Battle field Museum
Adress:                                      Shveds`ka Mohyla Street 32 Poltava Poltava Oblast Ukraina 36000
Tfnnr:                                        +380 5326 73427

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Minnesmärke av granit i form av en avhuggen pyramid krönt med ett kors rest den 27 juni 1909 på platsen där den svenska arméns högra flank hade grupperats.
Vid 200-årsminnet av slaget 1909 beslöt den ryska regeringen att resa ett monument till de fallna svenska krigare ära, detta som ett tecken på erkännande av deras militära tapperhet och mod.
Text på en bronsmedaljong på ryska och svenska: TILL EVIG ÅMINNELSE AF DE TAPPRE SVENSKE KRIGARE SOM FALLIT I SLAGET VID PULTAVA DEN 27 JUNI 1709
Monumentet är omgivet av gjutjärnspelare sammanbundna med kedjor .
Informationsskylt: Ja

Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Minnessten över slaget vid Poltava 1709

 Land                                         Ukraina

Kommun (motsv)                Poltava oblast

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                    3 km NNO staden Poltava
GPS-angivelse:                       49°39′36.02″N 34°33′57.37″E

Inventerad
Namn:                                         Peter Björkman
Datum:                                        2017-09-15

Historia
På våren 1709 beslöt sig Karl XII att tvinga tsaren till ett avgörande slag och inledde därför en belägring av den strategiskt viktiga fästningsstaden Poltava. Karl XII hoppades att locka tsar Peter till att undsätta fästningen för att då kunna besegra den ryska armén i ett avgörande förintelseslag. Den 17 juni sårades dock Karl XII av en kula i ena foten och kunde därför inte leda de svenska styrkorna i det kommande slaget. Därför hade Carl Gustaf Rehnskiöld utsetts till överbefälhavare.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades.
Ryssarna hade byggt fyra nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot sex skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Överbefälhavare var tsar Peter den store. Infanteriet leddes av fältmarskalk Boris Sjeremetev och kavalleriet leddes av furst Aleksandr Mensjikov.
Den svenska planen var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Ordergivningen hade skett väldigt diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta. Men någon gång när morgonsolen började titta fram, utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som utbröt det hela, men troligt är att någon rysk utkikspost observerat blänkande bajonetter eller utrustning i den tidiga morgonsolen.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsätter mot den andra redutten förlorar Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot redutten, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kommer dock fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga. Av de 6 bataljonerna som försökte storma redutten stupar 2/3.
Peter gav order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blir sedan beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passar samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drar sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inleder en fullständig jakt efter de ryska ryttarna och förföljer dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Svenskarna avbryter dock jakten, vilket gör att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig. Klockan har nu blivit sex på morgonen.
Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man på Roos, och expeditioner sändes ut för att leta men man hittar dem ej.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej gick att vänta. Vid samma tidpunkt marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingar hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld placerar infanteriet i en smal linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Peter placerar infanteriet i två grupperade linjer – vilka var dubbelt så stora som den svenska – med en reservtrupp i lägret. Peter planerar att stå emot den svenska attacken och sedan utföra en förkrossande motattack. Rehnskiöld gav order för strid medan det ryska artilleriet bombarderar den svenska linjen. Creutz leder sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anfaller honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstern förlorar halva sin styrka innan den når den ryska linjen, en stor lucka öppnas då mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Det ryska infanteriet hejdar de svenska attackerna efter motattacker från andra linjen och börjar utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna. Den ryska högerflygeln trycker snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Creutz jagar iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet håller på att retirera. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning och begav sig tillbaka söderut genom redutterna, åtföljda av kavalleriet, tillsammans med kungen och Lewenhaupt. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flyr in mot Budisjtjenskijskogen. Där blir han och flera andra svenska militärer fångna av Peters segerrika styrkor.
Den svenska armén hade innan reträtten varit närmare det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en vinst den dagen. Hade Roos bataljoner anslutit sig med huvudarmén hade Ryssland mött ännu större påfrestningar och till slut gett vika för karolinernas framfart. Men utfallet av slaget blev annorlunda.

 Ägare
Namn:                                       Poltava Battle field Museum
Adress:                                      Shveds`ka Mohyla Street 32 Poltava Poltava Oblast Ukraina 36000
Tfnnr:                                        +380 5326 73427

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren med bidrag från Sveriges Militärhistoriska Bibliotek genom dess Poltavafond.

Övrigt
Minnesmärke av granit ( höjd 6m, bredd 2,3, vikt 20 ton ) avtäcktes den 2 juni 1909 utan någon offentlig ceremoni nära byn Pobyvanka-
Förslaget att resa ett monument på slagfältet vid Poltava för att hedra de svenska krigare som hade förlorat sina liv där, togs upp 1890 av majoren  Claes Grill. Efter det att 5000 kr insamlats tillverkades minnesstenen på Våneviks stenbrott i Småland. Den svenske affärsman Emmanuel Nobel, brorson till Alfred Nobel tog ekonomiskt ansvar för leverans och installation av monumentet. Han köpte därför nödvändig mark i Poltava och lät sitt fartyg Odin transportera stenen till Riga varifrån den via  järnväg  flyttades till Poltava.
Runt stenen finns 12 stenpelare förbundna med kedjor av järn.
Text på svenska och ryska: ÅT MINNET AV SVENSKAR FALLNA HÄR 1709 RESTE LANDSMÄN DENNA STEN 1909
Informationsskylt

Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten