Slaget i Vittsjö var mer en svensk flykt undan danskarna än ett regelrätt slag. Gustav II Adolf, som i december 1611 som 17-åring, hade bestigit Sveriges tron, var under vintern 1612 på härjningståg i Skåne som vedergällning för danskarnas härjningar i Småland och Västergötland under Kalmarkriget. Han och hans här, som bestod av ungefär 3 000 man, anförda av Nils Stiernsköld och Herman Wrangel, hade bland annat bränt staden Vä och 24 socknar inom Göinge och Villands härad.
Natten mellan den 10 och 11 februari 1612 övernattade kungen och en mindre styrka i Vittsjö. På förmiddagen anföll danskarna och kungen och hans följe fick fly norrut förbi Vittsjö skans mot Dragsän (numera Verumsån eller Vieån). Bron över ån var besatt av danskar varför kungen tvingades försöka ta sig över genom att rida över isen som brast och kungen och hans häst hamnade i vattnet. Kungen men inte hans häst räddades av den uppländske ryttaren Thomas Larsson och kammarjunkare Per Banér, som själv hamnade i vattnet och räddades av sin yngre bror Nils Banér, som sedan dog i strid i Ryssland året därpå. Thomas Larsson fick senare hemmanet Ingelsta (eller Igelsta) i Romfartuna socken som tack. Även Per Banér blev rikligt belönad. 1912 restes en minnesstenen från slaget 1612. Inskriptionen på minnesstenen lyder i sin helhet: Minne af konung Gustaf II Adolfs räddning i Wittsjö den 11 februari 1612 af ryttaren Thomas Larsson
De som stupat begravdes i en massgrav. Den var länge bortglömd men återfanns i samband med grävningen av ett dike 1959 inte mer än 100 meter från den tidigare resta minnesstenen. Minnesstenen för massgraven har följande inskription: Här framför vila Okända soldater fallna 1612 Massgraven funnen 1959.
(utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Stångebro utkämpades strax utanför Linköping den 25 september 1598 mellan hertig Karl och Sigismund, kung av Sverige och Polen. Hertig Karl segrade och kunde därmed i praktiken avgöra kriget mot Sigismund.
Slaget är känt för att vara den sista inbördesstriden och religionsstriden på svensk mark. På ena sidan stod de svenska protestanterna, under ledning av hertig Karl, och på den andra sidan stod de svenska katolikerna, anförda av den svenske kungen Sigismund, även om de senast nämnda styrkorna hade stora inslag av utländska soldater. Kung Sigismund var dessutom hertig Karls brorson samt att det fanns medlemmar ur samma familj på båda sidor. Konflikten mellan Sigismund och hertig Karl hade pågått i några månader. Nyligen hade Sigismund segrat i slaget vid Stegeborg, men avstått från att göra det mesta av segern, och därefter förflyttat sig med sina soldater till Stångån vid Linköping. Hertig Karls stridstörstiga armé följde efter och båda sidorna förstod att striden var nära. Karl placerade sin styrka på östra sidan om Stångån. Sigismund följde exemplet och ställde upp sina 5 200 soldater på den västra sidan. En tjock dimma steg upp från ån och försvårade båda härarnas sikt. Sigismunds soldater spelade överlägsna och ropade ”Karl buskekrypare” till hertigen. Efter en lång väntan, då båda härarna avvaktat i slagordning, stod inte Sigismunds armé ut längre. Vakter placerades vid åns två broar, Lilla och Stora Stångebro, och kanoner ställdes upp på den östra sidan. Den övriga styrkan gick in i Linköping. En del historiker tror att Karl studerat fiendens rörelseschema och att han tagit hjälp av Linköpings borgmästare. Samtidigt som soldaterna tågade in staden, ringde storklockan i domkyrkan som en signal till svenskarna. Svenskarna gick till anfall och det visade sig snart att hertig Karl visste mycket om Sigismunds mäns förflyttningar. Efter att hertig Karl lämnat ett falskt förhandlingsförslag med innebörden av en oönskad strid, drog sig Sigismunds styrkor tillbaka mot lägret vid andra sidan ån. Då fick två av hertigens officerare, Anders Lennartsson och Samuel Nilsson, order om att gå med en styrka mot Stora Stångebro för att attackera den återtågande armén i ryggen. En annan styrka, under ledning av Hans von Masenback och Anders Nilsson, gick mot Lilla Stångebro. Sigismunds brovakter hann slå larm om anfallet innan de röjdes ur vägen. Samtidigt löstes dimman upp och sikten blev klar. Den polska ledningen sände Arvid Drake med Smålands ryttare mot Stora Stångebro och Västgöta ryttare samt fotfolket mot Lilla Stångebro. Sigismunds soldater inleder striden dåligt, varvid Arvid Knutsson Drake med de småländska ryttarna trycktes tillbaka med stora förluster som följd. Hertig Karls män erövrade deras artilleri och förde det till en höjd vid Stora Stångebro. Johan Gyllenstierna, en av Sigismunds anhängare, och den som förde adelsfanan, ville trots den svåra situationen göra ett anfall till mot Stora Stångebro. Han stoppades dock av Lindorm Ribbing som sade att adelsfanan endast skulle skydda Sigismund. Gyllenstierna förstod budskapet och avvaktade.
Därmed hade Karl vunnit striden om Stora Stångebro. Vid Lilla Stångebro rasade striderna fortfarande. Där hade Sigismunds män tagit sig över ån och sökt en bra position på en höjd på den östra sidan. Bakom en gärdsgård stod deras kanoner. Uppställningen visade sig vara lyckad. De attackerande anhängarna till hertig Karl tvingades snart retirera till en närliggande höjd, och en blodig strid uppstod när Sigismunds soldater följde efter. Anders Lennartsson och hans soldater, som segrat vid Stora Stångebro och kommit till undsättning, gick genast till anfall mot Sigismunds fotfolk. Eftersom Sigismunds fotfolk inte fick någon ryttarhjälp kunde Lennartssons krigare bryta in i deras led och massakrera. De utlämnade fotsoldaterna började fly mot bron där det uppstod panik, samtidigt övertog hertig Karl Sigismunds artilleri vid Lilla Stångebro. Hertig Karl fick därmed total kontroll över slaget och Sigismunds trupper tvingades fly. När Karl insåg att han segrat kastade han sig ner på marken och tackade Gud, och samtidigt kom ett sändebud från Sigismund för att be om vapenstillestånd. Karl gav order om eldupphör och förhandlingar inleddes mellan parterna. Sigismund tvingades dra tillbaka sin här från Sverige och acceptera flera hårda krav. Efter det stränga fördraget träffades kungen och hertigen för en middag på Linköpings slott.
Följderna av slaget vid Stångebro blev att Sigismund flydde till Polen och att hertig Karl fick bättre kontroll när det gällde kampen för att avsätta kungen och själv ta makten. Slaget var alltså en avgörande punkt i Kriget mot Sigismund. Många Sigismundvänliga adelsmän togs också till fånga och avrättades senare under Linköpings blodbad 1600.
utdrag ur ikipedia

Slaget vid Axtorna stod den 20 oktober 1565. Daniel Rantzau hade tvingats ge upp det återtagna Varberghus, som hade fallit till svenskarna den 15 september 1565, efter att dessa den 28 augusti hade erövrat Ny Varberg, Skånelands största och viktigaste stad efter Malmö. Då det tunga artilleriet äntligen nådde fram fick Rantzau budskap om att en överlägsen svensk här under Jacob Henriksson Hästesko ryckte fram från öster och han tvingades ge upp belägringen och föra trupperna mot Falkenberg. Där var dock bron över Ätran bränd av en svensk patrull och danska armén tvingades söka andra övergångar över Ätran. Svenskarna var under order från Erik XIV att uppsöka och slå den danska armén och tillfället yppade sig vid vadställena vid Axtorna by i Köinge socken cirka 20 km uppströms. Rantzau intog en beredskapsuppstälning i väntan på vad svenskarna skulle göra. När dessa anföll utnyttjade han svagheter i deras utsträckta stridslinje och lyckades mycket tack vare sitt överlägsna rytteri vinna slaget. Omkring 4 000 människor miste livet under slaget varav de ofrälse begravdes i massgravar på fältet. Adelsmännen fördes generellt hem till sina familjegods för begravning.
2005 genomfördes en arkeologisk undersökning av slagfältet som bekräftade slagfältets lokalisering samt vissa större förlopp under slaget. Undersökningen utfördes av Riksantikvarieämbetets slagfältsteam på uppdrag av Falkenbergs kommun. Slaget ledde inte till några avgörande strategiska eller politiska förändringar, tvärtom bibehölls genom den danska segern situationen som den varit innan slaget.
(utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Mared var ett fältslag under det Nordiska sjuårskriget mellan svenska och danska styrkor den 9 november 1563. Slaget stod i trakten av Oskarström. Danskarna vann en seger, men inte av någon avgörande betydelse eftersom huvuddelen av Svenska armén kunde retirera. Efter krigsutbrottet 9 augusti 1563 tågade en armé under befäl av Erik XIV med Charles de Mornay och Klas Kristersson Horn närmast under sig över småländska gränsen in i Halland. Man siktade på att belägra Halmstad, men i brist på artilleri misslyckades belägringen. Som vintern var i antågande och underrättelser kom om att Fredrik II var i antågande, valde Erik själv att bryta upp med en del av hären, och Horn och de Mornay skulle återtåga med den övriga armén. Vid Mared på gränsen mellan Halland och Småland kom det danska krigsfolket ikapp den svenska reträtten. På morgonen den 9:de kunde det danska krigsfolket gå över ån. Man ställde upp i slagordning men svenskarna var försvunna. Kung Fredrik beordrade genast sitt rytteri av 8 fanor, samt 2 000 hakeskyttar i tre fänikor, att ta upp jakten längs Nissan. Övriga knektar som stod under Daniel Rantzau ställs till Halmstads försvar. Längst fram red en förtrupp bestående av Stalldränge-fanan under Lave Bek. Därnäst första anfallsvågen under greve Günther, och därefter andra anfallsvågen ledd av kung Fredrik själv. Totalt bör väl hären utgjort runt 4 500 man. Stalldrängefanan var främst avsedd till rekognosering och förordnades att gå ett stycke framför hären till säkerhet mot överfall.
Svenskarna under de Mornay hade under morgonen hunnit 15 km till passet vid Mared. Trots att en del förband fortsatt norrut och andra helt försvunnit under nattmarschen ansåg man sig stark nog för strid. På sin vänstra flygel mellan Nissan och landsvägen ställdes 1:a regementet med 9 fänikor. Häri ingick kungens eget förband, Gårdsfänikan under ledning av Tönnes Olsson. Marken här utgjordes av en mosse och uppfylld äng. På högra flygeln och på båda sidor av landsvägen ställdes rytteriet som var omkring 10 fanor. Längst bak på en höjd placerades artilleriet omgärdat av delar av 2:a och 3:e regementet med 4 respektive 3 fänikor. Det var svårt att uppskatta hur stor den svenska hären var i antal då många knektar lämnat förbanden, men bör väl utgjort minst 12 000 man. Vid middagstid anföll Stalldrängefanan svenskarnas vänstra flank på mossen. Tätt följdes man av första anfallsvågen ledd av greve Günther med sina två fanor. Striden var brutal och svenskarna fick problem att gruppera sig på mossen. För att värja de utsatta fotknektarna ryckte det svenska rytteriet upp och in i fiendens flank. Greve Günther och hans ryttarhär retirerade och förföljdes av det svenska kavalleriet. Vid denna stund var kung Fredrik nu kommen med andra anfallsvågen. När han mötte den retirerande styrkan tillropade han dem Omkring! Omkring! Frem imod fjenden!. Enligt de danska krönikorna red han i spetsen för sin här och ledde dem in i elden. Man mötte svenskarnas kavalleri och slog dem. Den Västgöta-adelsfanan och Hingstridarna som är första linjen retirerade från drabbningen och in i skogen. I denna manöver drog dessa också med sig alla de övriga fanorna i vild reträtt. Styrkan under greve Günther förföljde svenskarnas flykt. Samtidigt gick rytteriet under kung Fredrik och de nu anlända hakeskyttarna till storms mot svenskarnas ställning på höjden. Det blev en långvarig och hård kamp. Artilleriet användes väl och det sägs att kulorna gjorde så det lyste genom danskarnas led. Men de hårt ansatta fotknektarna slogs på reträtt och danskarna erövrade den viktiga höjden. Det var med all sannolikhet då som den svenske översten och tygmästaren Lars Pedersson (Hård af Segerstad) stupade. Mornay klev av sin häst för att inte dra onödig eld på sig. Han samlade återstoden av knektarna, mest utgörande 1:a regementet, och lyckades återerövra berget och det övergivna artilleriet. Svenskarna som var hårt ansatta av danskarnas kavalleri och infanterield lyckas också behålla positionen. Tydligen infann sig ett visst lugn i striden vilket kan bero på att det danska krigsfolket grupperade om. Svenskarna uppfattade det som en seger och meddelade konungen att man hållit ställningarna trots ett stort manfall. Hur lång denna paus var förblir okänt. Därpå anföll kung Fredriks trupper höjden igen. Svenskarna inväntade förstärkningar och motanfall från eget rytteri vilket dock uteblev. Mitt i detta tumult erhöll Mornay brev från Kung Erik XIV på Orreholmen. Den svenska konungen som ännu var omedveten om situationens allvar beordrade Mornay att föra 3 fanor och 6 fänikor till Falkenberg och där anlägga en befästning. Efter svåra förluster för att behålla ställningarna på höjden beslutade man sig till slut för dra sig undan vid mörkrets inbrott. I brist på anspann tvingades svenskarna lämna allt artilleri och utrustning till fienden. I skydd av mörkret förde de Mornay de slagna svenska fotknektarna ut i ett skogbeväxt träsk längs Nissan och in mot Sverige. Kung Fredrik uppmanade sina styrkor att förfölja men mötte då motstånd från sin fältöverste Günther. Denna förklarade att man inte skulle lockas av en slagen fiende in i Smålands vildväxta skogar, där man kunde lägga sig i bakhåll. Kung Fredrik övervägde, men då man efterlämnat tross- och fodervagnarna i Laholm och trupperna inte blivit provianterade sedan dess, samt brist av vinterkläder, biföll konungen överstens begäran. Man gjorde fältläger på slagfältet. Vid midnatt lät Fredrik sända bud till Halmstad efter knektarna under Rantzau för att söka fiendens ställningar. Man inledde strax ett eftersök på morgonen men svenskarna var helt borta.
(utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Brunnbäcks färja var ett slag under Gustav Vasas befrielsekrig, den första större sammandrabbningen mellan Gustav Vasas upprorstrupper som till största del tågat ned från det ockuperade Falun, och unionslojala, främst danska, trupper från Västerås. Slaget stod vid byn Brunnbäck vid i närheten av den färjeplats över Dalälven som då fanns på platsen under första hälften av april 1521. Danskarna under Henrik Slagheck, bror till Didrik Slagheck, tågade från Västerås mot Dalälven, och slog läger när den nådde Brunnbäck och det vad eller färjeläge som låg där.
Kort därefter anlände Peder Svensson med en styrka, främst bestående av dalkarlar, till andra sidan av älven. Dalkarlarna började beskjuta danskarna med pilar från stranden; pilregnet var intensivt och dessa tvingades snart att retirera. Peder Svensson hade dock redan tagit en del av sin styrka och utom synhåll fört den över älven. När danskarna lämnade lägret gick han till anfall, samtidigt som den återstående svenska styrkan tog sig över älven. Slaget stod vid en öppen plats som kallas Sonnbohed. Danskarna stod emot, men anfallet var både överraskande och våldsamt. Danskarna höggs ner eller flydde genom att kasta sig i älven. De som flydde landvägen blev jagade långt in i Västmanland. Slaget slutade som en stor svensk seger.
(utdrag ur Wikipedia)

Kalabaliken i Bender ägde rum den 1 februari 1713.
Efter slaget vid Poltava 1709 flydde Karl XII tillsammans med några hundra svenskar och ett stort antal kosacker till Osmanska riket, där de tillbringade en lång tid. Den 1 februari 1713 fick turkarna nog av gästerna och försökte med vapentvång erövra det svenska lägret i Varnitsa för att förmå kungen att avresa.

Karl XII höll tillsammans med ett fyrtiotal karoliner stånd mot cirka 600 turkar innan kungen springande snavade på sina egna sporrar och blev tillfångatagen. ”Folksamling” heter på turkiska kalabalik, vilket blivit ett svenskt lånord med betydelsen ”förvirring” eller ”stor oreda”. Livdrabanten Axel Erik Roos utmärkte sig särskilt under kalabaliken och berättelserna säger att han under dagen räddade kungens liv tre gånger.

Slaget vid Kliszów stod den 9 juli 1702 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den julianska och 19 juli enligt den gregorianska) under det stora nordiska kriget mellan å ena sidan en svensk armé under kung Karl XII och å andra en polsk-sachsisk här under kung August (II) den starke. Svenskarna, som var kraftigt underlägsna i antal, segrade stort, bland annat efter att ha besegrat de berömda och för sista gången använda polska husarerna
På sin väg mot Riga hade den svenska armén segrat i slaget vid Düna i juli 1701. Den sachsiska armén hade dock inte lidit något större nederlag, utan kunnat dra sig tillbaka från slagfältet i god ordning. Den svenska armén gick in i hertigdömet Kurland. Karl XII beslöt att nå ett avgörande och avsätta August innan han gick vidare mot Ryssland, trots råd att sluta fred.
August hade flytt till Kraków och Warszawa intogs utan strid. I Kraków lyckades August samla sachsiska styrkor och Karl XII beslöt att lämna Warszawa för att nå ett avgörande slag mot August. Den 16 juni avtågade den svenska huvudarmén om 8 000 man från Warszawa. August, som ville ha en strid mot svenskarna, tågade norrut med 16 000 man för att nå en drabbning innan svenskarna fått förstärkning.
Den 7 juli gick svenska armén i ställning vid byn Obice, åtta kilometer norr om staden Kliszów, där den sachsiska armén befann sig. De svenska soldaterna var trötta och hungriga och hästarna hade magrat kraftigt. Vid niotiden fick de svenska trupperna order om avmarsch. Man vidtog åtgärder för att ge intryck av att det endast var en mindre spaningsstyrka och inte hela armén. Vid elvatiden insåg sachsarna att även infanteri ingick i de svenska trupper som närmade sig, men slagordning intogs inte förrän efter ytterligare minst en timme. Båda arméerna var åtskilda av en stor skog, där svenskarna stod, och ett träsk där sachsarna stod säkra, genom en smal träsksträcka i norr och av en sumpig dal vid floden Nida i öst.
Den svenska armén ställdes upp i två linjer med kavalleri på båda flyglarna. Svenskarna var numerärt underlägsna med 12 000 mot 24 000 man. Den svenska armén bestod av 8 000 fotsoldater, 4 000 ryttare och fyra kanoner. Augusts armé bestod av 7 500 sachsiska fotsoldater, 9 000 sachsiska ryttare, 660 polska fotsoldater, 6 640 polska ryttare (inklusive 1 240 husarer) och 46 kanoner.
Den svenska vänsterflygeln anföll sachsarnas flank men slogs tillbaka, men de lyckas stoppa två efterföljande motoffensiver av det polska kavalleriet och det sachsiska anfallet över träsken. Den sachsiska ytterflygeln tvingades till reträtt och lämnade därmed den andra halvan av högerflygeln oskyddad. Denna fångades i en svensk kniptångsmanöver och blev långsamt krossad. Under tiden anfölls den svenska högerflygeln av sachsiska ryttarförband, som försökte separera denna från de övriga svenska trupperna. De svenska och sachsiska ryttarna drabbade samman i en hård strid, som slutade med att sachsarna drevs bort.
Karl XII beordrade sedan huvuddelen av sin armé att angripa den sachsiska högerflygeln, som polackerna tidigare stod på, och efter en halvtimmes strid ryckte svenskarna fram in i det sachsiska lägret där de erövrade sachsarnas artilleri. Runt klockan två på eftermiddagen drog sig Augusts återstående styrkor tillbaka mot de omgivande träsken. Svenskarna försökte nu att omringa sachsarna genom att ta korsningen av floden Nida. Sachsarnas infanteri i centern som knappt hade blivit anfallna av svenskarna, åtog sig nu att försvara flodkorsningen så att de övriga sachsiska styrkorna kunde retirera.
Klockan fem på eftermiddagen var striden över. Det var det svenska kavalleriet som visat sin effektivitet genom sina kavallerichocker. Hela det sachsiska artilleriet, fältkassan, fanor, standar, pukor, ammunitions- och persedelförråd samt tält erövrades. De sachsisk-polska styrkorna hade förlorat 4 400 man, varav 2 000 stupade, 700 sårades och 1 700 tillfångatogs. På den svenska sidan stupade 300 man och 800 sårades. Svenskarnas största förlust var att kungens svåger Fredrik av Holstein-Gottorp stupade när han ledde den svenska vänsterflygelns anfall.
Augusts armé försvagades kraftigt genom slaget, och hans infanteri var i det närmaste förintat men svenskarna lyckades inte förfölja den sachsisk-polska armén och nederlaget blev inte avgörande,

(utdrag ur Wikipedia)

Slaget om Lemo utkämpades 19-20 juni 1808 under det finska kriget. Under slaget landsteg 2 000 svenskar under befäl av Eberhard von Vegesack med hjälp av den svenska flottan vid Lemo udde i S:t Karins i Egentliga Finland klockan sju på kvällen den 19 juni 1808. Deras mål var att erövra Åbo från ryssarna.
Operationen började mycket gynnsamt för svenskarna som landsteg den 19 juni och lyckades avancera flera kilometer norrut inom siktavstånd till Åbo. Där mötte ryska styrkor dem. Ryssarna organiserade snabbt ett försvar och 3 600 man koncentrerades vid Åbo. Svenskarna mötte hårt motstånd och tvingades dra sig tillbaka och evakuera till de fartyg som de hade kommit med. Vid ett tillfälle var situationen mycket allvarlig för ryssarna. Fredrik Vilhelm von Buxhoevden hade redan börjat planera en reträtt från Åbo. Åboborna samlades på en närbelägen kulle för att betrakta händelserna och detta gjorde inte heller ryssarna gladare eftersom de var rädda för ett uppror i staden.
Eberhard von Vegesack drog sina fartyg tillbaka mot de åländska öarna och ett sjöslag tog vid i den åboländska skärgården. Ryska förluster rapporterades uppgå till 300 man medan de svenska uppgick till strax över 200.
Heidi Limnell har skapat minnesmärket Den döende krigaren över striderna på Lemo udde, med namn efter en dikt i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Det står nära Yli-Lemo gård och restes i juni 2008.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Wöhrd är sedan den 1 oktober 1825 en stadsdel i Nürnberg. Under 30-åriga kriget låg Wöhrd i skydd bakom svenska befästningar och skonades därför från krigets förstörelse. 49o27´15´´N, 11o5´45´´Ö.

Gustaf II Adolf bodde 1632 på värdshuset Grüner Baum i Wöhrd. En minnestavla över stupade svenska officerare finns i S:t Mikaelskyrkan.