Fredsmonumentet över slaget vid Poltava 1709

Land                                         Ukraina

Kommun (motsv)               Poltava oblast

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   3 km NNO staden Poltava
GPS-angivelse:                      49°37’49.29″N 34°33’6.92″E

Inventerad
Namn:                                        Peter Björkman
Datum:                                       2017-09-15

Historia
På våren 1709 beslöt sig Karl XII att tvinga tsaren till ett avgörande slag och inledde därför en belägring av den strategiskt viktiga fästningsstaden Poltava. Karl XII hoppades att locka tsar Peter till att undsätta fästningen för att då kunna besegra den ryska armén i ett avgörande förintelseslag. Den 17 juni sårades dock Karl XII av en kula i ena foten och kunde därför inte leda de svenska styrkorna i det kommande slaget. Därför hade Carl Gustaf Rehnskiöld utsetts till överbefälhavare.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades.
Ryssarna hade byggt fyra nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot sex skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Överbefälhavare var tsar Peter den store. Infanteriet leddes av fältmarskalk Boris Sjeremetev och kavalleriet leddes av furst Aleksandr Mensjikov.
Den svenska planen var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Ordergivningen hade skett väldigt diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta. Men, någon gång när morgonsolen började titta fram utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som utbröt det hela, men troligt är att någon rysk utkikspost observerat blänkande bajonetter eller utrustning i den tidiga morgonsolen.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsätter mot den andra redutten förlorar Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot redutten, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kommer dock fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga. Av de 6 bataljonerna som försökte storma redutten stupar 2/3.
Peter gav order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blir sedan beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passar samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drar sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inleder en fullständig jakt efter de ryska ryttarna och förföljer dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Svenskarna avbryter dock jakten, vilket gör att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig. Klockan har nu blivit sex på morgonen.
Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man på Roos, och expeditioner sändes ut för att leta men man hittar dem ej.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej gick att vänta. Vid samma tidpunkt marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingar hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld placerar infanteriet i en smal linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Peter placerar infanteriet i två grupperade linjer – vilka var dubbelt så stora som den svenska – med en reservtrupp i lägret. Peter planerar att stå emot den svenska attacken och sedan utföra en förkrossande motattack. Rehnskiöld gav order för strid medan det ryska artilleriet bombarderar den svenska linjen. Creutz leder sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anfaller honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstern förlorar halva sin styrka innan den når den ryska linjen, en stor lucka öppnas då mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Det ryska infanteriet hejdar de svenska attackerna efter motattacker från andra linjen och börjar utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna. Den ryska högerflygeln trycker snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Creutz jagar iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet håller på att retirera. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning och begav sig tillbaka söderut genom redutterna, åtföljda av kavalleriet, tillsammans med kungen och Lewenhaupt. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flyr in mot Budisjtjenskijskogen. Där blir han och flera andra svenska militärer fångna av Peters segerrika styrkor.
Den svenska armén hade innan reträtten varit närmare det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en vinst den dagen. Hade Roos bataljoner anslutit sig med huvudarmén hade Ryssland mött ännu större påfrestningar och till slut gett vika för karolinernas framfart. Men utfallet av slaget blev annorlunda. 

Ägare
Namn:                                        Poltava Battle field Museum
Adress:                                       Shveds`ka Mohyla Street 32 Poltava Poltava Oblast Ukraina 36000
Tfnnr:                                        +380 5326 73427

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):       –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Monumentet invigdes vid 300 årsminnet 2009 och uppfördes till högtidlighållandet av 300-årsdagen av slaget vid Poltava. Invigningsceremonin ägde rum den 27 juni i närvaro av officiella delegationer från Ukraina, Sverige, Finland och Ryska federationen.
Monumentet är designat av arkitekten Valery Tregubov och består av en kupol av tre sammanfogade bågar, och under denna en klocka av mässing. De tre pelarna är dekorerade med Ryska Federationens, Sveriges och Ukrainas  flaggor i mosaik . Dessa är skapade av konstnären Leonid Totskiy. I mitten av monumentet står en pelare med en fredsduva skapad av skulptören Seiran Margaryan.
Gångvägen som leder till Försoningsmonumentet och den intilliggande, till 300-årsminnet av slaget rekonstruerade redutten, kantas av plantor av kastanjer, ekar, lönnar, björkar, och askar .
De tre pelarna symboliserar försoningen mellan folken i Ryssland, Sverige och Ukraina som slogs i det stora nordiska kriget – den största militära konflikten under 1700-talet. Kriget varade i 21 år och förändrade radikalt de geopolitiska förhållandena i norra Europa.
För hetmanstaten Ukraina som före och under slaget slogs som Sveriges bundsförvant blev resultatet av det stora nordiska kriget att alla tidigare förhoppningar om landets självständighet  eliminerades.
Den tragiska utvecklingen i historien för de ukrainska kosacker påbörjades den 13 november 1708 när ryska truppers förstörde fästningen Baturyn . Denna fästning var centrum i Hetman Mazepas läger. Eftersom sedan de ukrainska kosackerna deltog och förlorade vid Sveriges sida vid Poltava 1709 blev den slutliga absorptionen av kosackstaten i det mäktiga ryska imperiet därefter en tidsfråga. Den frihet som Ukraina således förlorade efter slaget vid Poltava återfick landet först vid Sovjetunionens sönderfall år 1991 även om landet en kort tid mellan 1917 och 1922 var självständigt innan det blev en republik i det då nyskapade Sovjetunionen.
Text under respektive mosaikflagga på respektive lands språk: TID LÄKER SÅR.
Informationsskylt: Ja

Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Ryskt minneskors över stupade svenska soldater 1709 i slaget vid Poltava

Land                                         Ukraina

Kommun (motsv)               Poltava oblast

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   3 km NNO staden Poltava
GPS-angivelse:                      49°37’58.66″N 34°32’36.05″E

Inventerad
Namn:                                        Peter Björkman
Datum:                                       2017-09-15

Historia
På våren 1709 beslöt sig Karl XII att tvinga tsaren till ett avgörande slag och inledde därför en belägring av den strategiskt viktiga fästningsstaden Poltava. Karl XII hoppades att locka tsar Peter till att undsätta fästningen för att då kunna besegra den ryska armén i ett avgörande förintelseslag. Den 17 juni sårades dock Karl XII av en kula i ena foten och kunde därför inte leda de svenska styrkorna i det kommande slaget. Därför hade Carl Gustaf Rehnskiöld utsetts till överbefälhavare.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades.
Ryssarna hade byggt fyra nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot sex skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Överbefälhavare var tsar Peter den store. Infanteriet leddes av fältmarskalk Boris Sjeremetev och kavalleriet leddes av furst Aleksandr Mensjikov.
Den svenska planen var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Ordergivningen hade skett väldigt diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta. Men, någon gång när morgonsolen började titta fram utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som utbröt det hela, men troligt är att någon rysk utkikspost observerat blänkande bajonetter eller utrustning i den tidiga morgonsolen.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsätter mot den andra redutten förlorar Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot redutten, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kommer dock fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga. Av de 6 bataljonerna som försökte storma redutten stupar 2/3.
Peter gav order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blir sedan beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passar samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drar sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inleder en fullständig jakt efter de ryska ryttarna och förföljer dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Svenskarna avbryter dock jakten, vilket gör att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig. Klockan har nu blivit sex på morgonen.
Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man på Roos, och expeditioner sändes ut för att leta men man hittar dem ej.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej gick att vänta. Vid samma tidpunkt marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingar hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld placerar infanteriet i en smal linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Peter placerar infanteriet i två grupperade linjer – vilka var dubbelt så stora som den svenska – med en reservtrupp i lägret. Peter planerar att stå emot den svenska attacken och sedan utföra en förkrossande motattack. Rehnskiöld gav order för strid medan det ryska artilleriet bombarderar den svenska linjen. Creutz leder sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anfaller honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstern förlorar halva sin styrka innan den når den ryska linjen, en stor lucka öppnas då mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Det ryska infanteriet hejdar de svenska attackerna efter motattacker från andra linjen och börjar utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna. Den ryska högerflygeln trycker snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Creutz jagar iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet håller på att retirera. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning och begav sig tillbaka söderut genom redutterna, åtföljda av kavalleriet, tillsammans med kungen och Lewenhaupt. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flyr in mot Budisjtjenskijskogen. Där blir han och flera andra svenska militärer fångna av Peters segerrika styrkor.
Den svenska armén hade innan reträtten varit närmare det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en vinst den dagen. Hade Roos bataljoner anslutit sig med huvudarmén hade Ryssland mött ännu större påfrestningar och till slut gett vika för karolinernas framfart. Men utfallet av slaget blev annorlunda.

 Ägare
Namn:                                        Poltava Battle field Museum
Adress:                                      Shveds`ka Mohyla Street 32 Poltava Poltava Oblast Ukraina 36000
Tfnnr:                                        +380 5326 73427

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Minnesmärke av granit i form av en avhuggen pyramid krönt med ett kors rest den 27 juni 1909 på platsen där den svenska arméns högra flank hade grupperats.
Vid 200-årsminnet av slaget 1909 beslöt den ryska regeringen att resa ett monument till de fallna svenska krigare ära, detta som ett tecken på erkännande av deras militära tapperhet och mod.
Text på en bronsmedaljong på ryska och svenska: TILL EVIG ÅMINNELSE AF DE TAPPRE SVENSKE KRIGARE SOM FALLIT I SLAGET VID PULTAVA DEN 27 JUNI 1709
Monumentet är omgivet av gjutjärnspelare sammanbundna med kedjor .
Informationsskylt: Ja

Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Minnessten över slaget vid Poltava 1709

 Land                                         Ukraina

Kommun (motsv)                Poltava oblast

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                    3 km NNO staden Poltava
GPS-angivelse:                       49°39′36.02″N 34°33′57.37″E

Inventerad
Namn:                                         Peter Björkman
Datum:                                        2017-09-15

Historia
På våren 1709 beslöt sig Karl XII att tvinga tsaren till ett avgörande slag och inledde därför en belägring av den strategiskt viktiga fästningsstaden Poltava. Karl XII hoppades att locka tsar Peter till att undsätta fästningen för att då kunna besegra den ryska armén i ett avgörande förintelseslag. Den 17 juni sårades dock Karl XII av en kula i ena foten och kunde därför inte leda de svenska styrkorna i det kommande slaget. Därför hade Carl Gustaf Rehnskiöld utsetts till överbefälhavare.
Den svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades.
Ryssarna hade byggt fyra nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot sex skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Överbefälhavare var tsar Peter den store. Infanteriet leddes av fältmarskalk Boris Sjeremetev och kavalleriet leddes av furst Aleksandr Mensjikov.
Den svenska planen var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Ordergivningen hade skett väldigt diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta. Men någon gång när morgonsolen började titta fram, utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som utbröt det hela, men troligt är att någon rysk utkikspost observerat blänkande bajonetter eller utrustning i den tidiga morgonsolen.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsätter mot den andra redutten förlorar Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas så småningom av Dalregementet. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger, vilket leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot redutten, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kommer dock fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga. Av de 6 bataljonerna som försökte storma redutten stupar 2/3.
Peter gav order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blir sedan beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passar samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drar sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inleder en fullständig jakt efter de ryska ryttarna och förföljer dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Svenskarna avbryter dock jakten, vilket gör att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig. Klockan har nu blivit sex på morgonen.
Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man på Roos, och expeditioner sändes ut för att leta men man hittar dem ej.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej gick att vänta. Vid samma tidpunkt marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingar hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld placerar infanteriet i en smal linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Peter placerar infanteriet i två grupperade linjer – vilka var dubbelt så stora som den svenska – med en reservtrupp i lägret. Peter planerar att stå emot den svenska attacken och sedan utföra en förkrossande motattack. Rehnskiöld gav order för strid medan det ryska artilleriet bombarderar den svenska linjen. Creutz leder sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anfaller honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstern förlorar halva sin styrka innan den når den ryska linjen, en stor lucka öppnas då mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Det ryska infanteriet hejdar de svenska attackerna efter motattacker från andra linjen och börjar utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna. Den ryska högerflygeln trycker snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Creutz jagar iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet håller på att retirera. Den svenska högerflygeln retirerade i en viss ordning och begav sig tillbaka söderut genom redutterna, åtföljda av kavalleriet, tillsammans med kungen och Lewenhaupt. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flyr in mot Budisjtjenskijskogen. Där blir han och flera andra svenska militärer fångna av Peters segerrika styrkor.
Den svenska armén hade innan reträtten varit närmare det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en vinst den dagen. Hade Roos bataljoner anslutit sig med huvudarmén hade Ryssland mött ännu större påfrestningar och till slut gett vika för karolinernas framfart. Men utfallet av slaget blev annorlunda.

 Ägare
Namn:                                       Poltava Battle field Museum
Adress:                                      Shveds`ka Mohyla Street 32 Poltava Poltava Oblast Ukraina 36000
Tfnnr:                                        +380 5326 73427

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren med bidrag från Sveriges Militärhistoriska Bibliotek genom dess Poltavafond.

Övrigt
Minnesmärke av granit ( höjd 6m, bredd 2,3, vikt 20 ton ) avtäcktes den 2 juni 1909 utan någon offentlig ceremoni nära byn Pobyvanka-
Förslaget att resa ett monument på slagfältet vid Poltava för att hedra de svenska krigare som hade förlorat sina liv där, togs upp 1890 av majoren  Claes Grill. Efter det att 5000 kr insamlats tillverkades minnesstenen på Våneviks stenbrott i Småland. Den svenske affärsman Emmanuel Nobel, brorson till Alfred Nobel tog ekonomiskt ansvar för leverans och installation av monumentet. Han köpte därför nödvändig mark i Poltava och lät sitt fartyg Odin transportera stenen till Riga varifrån den via  järnväg  flyttades till Poltava.
Runt stenen finns 12 stenpelare förbundna med kedjor av järn.
Text på svenska och ryska: ÅT MINNET AV SVENSKAR FALLNA HÄR 1709 RESTE LANDSMÄN DENNA STEN 1909
Informationsskylt

Peter Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1992 Minnesankare på Hemvärnets stridsskola

 Län                                          Stockholms

Kommun (motsv)              Salem

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                  6 km V Norsborg
GPS-angivelse:                      59°15’46.33″N 17°42’41.86″E

Inventerad
Namn:                                        Christian Braunstein
Datum:                                      2018-09-19

Historia
På hösten 1941 började hemvärnet söka efter en central plats för utbildningar och dåvarande hemvärnschefen Gustaf Petri besökte bland annat herrgården Vällinge. Man fann platsen lämplig och fick tillstånd av bland annat Stockholms vattenledningsverk att utnyttja byggnaderna och markerna runt omkring för en symbolisk summa av 200 kronor per år.
I mars 1942 sändes ett upprop ut till företag och vissa enskilda personer om bidrag till renovering av skolan, bland annat undertecknat av kronprins Gustaf Adolf och inom kort hade man samlat 445 000 kronor. Av denna summa byggdes två elevlokaler samt en skjutbana.
Hemvärnets stridsskola invigdes den 27 juni 1943
Hemvärnets stridsskola utbildar befäl inom Hemvärnet för uppgifter inom krigsförhållanden, beredskap och fredstid. Skolan utbildar även elever från Norge och Danmark. Hemvärnets stridsskola utbildar årligen cirka 1 500 hemvärnsbefäl från gruppchef upp till bataljonschef.
Skolan har även som uppgift att kvalitetssäkra utbildningar som sker på de olika utbildningsgrupperna runt om i Sverige. Man samarbetar med bland annat Markstridsskolan för att utveckla hemvärnets markstridsteknik och Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum för utbildning av skyddsvakter.
Hemvärnets stridsskola utvecklar även metoder och rutiner för rekrytering till hemvärnet

 Ägare
Namn:                                       Stockholms stad
Adress:                                      Fastighetskontoret Humlegården Stockholm
Tfnnr:                                        08-678 92 90

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):       –

Vårdare
Namn:                                        Hemvärnets stridsskola
Adress:                                       Vällinge 145 90 Norsborg
Telefon:                                     08-584 549 19
Mail-adress:                             hvss-utbildningsadjutant@mil.se

Övrigt
Minnesankare: Stockankare av järn
Text: KRETSCHEFSKURS. HÖGRE KURS, NOVEMBER 1992, MARS OCH DECEMBER 1993.  BO CONNY BLOMQVIST  ÖRJAN DAHLBERG  HENRY EKLUND  GUNNAR ERIKSSON  SUNE FONSERIUS  ANTONIO FORK  ERLAND JANNER LEIF JANLÖV  GUNNAR LENNHED  ARNE LINDÉN  LEIF-INGE NORDSTRÖM  LARS-OLOV OLSSON  GÖRAN PETTERSSON  BERTIL SVENSSON ÖVERLÄMNAR, SOM SYMBOL FÖR HVSS ÖKANDE BETYDELSE FÖR UTBILDNING AV MARINA HEMVÄRNSMÄN, ETT STOCKANKARE FRÅN DET FÖRSTA UBÅTSBÄRGNINGSFARTYGET H M S BELOS
DEPOSITION FRÅN OSTKUSTENS MARINKOMMANDO
Informationsskylt:  Ja

Christian Braunstein
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1946 Minnesstaty av Gustav Vasa på Hemvärnets stridsskola

Län                                            Stockholms

Kommun (motsv)               Salem

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   6 km V Norsborg
GPS-angivelse:                      59°15’46.18″N 17°42’39.98″E

Inventerad
Namn:                                        Christian Braunstein
Datum:                                       2018-09-19

Historia
På hösten 1941 började hemvärnet söka efter en central plats för utbildningar och dåvarande hemvärnschefen Gustaf Petri besökte bland annat herrgården Vällinge. Man fann platsen lämplig och fick tillstånd av bland annat Stockholms vattenledningsverk att utnyttja byggnaderna och markerna runt omkring för en symbolisk summa av 200 kronor per år.
I mars 1942 sändes ett upprop ut till företag och vissa enskilda personer om bidrag till renovering av skolan, bland annat undertecknat av kronprins Gustaf Adolf och inom kort hade man samlat 445 000 kronor. Av denna summa byggdes två elevlokaler samt en skjutbana.
Hemvärnets stridsskola invigdes den 27 juni 1943
Hemvärnets stridsskola utbildar befäl inom Hemvärnet för uppgifter inom krigsförhållanden, beredskap och fredstid. Skolan utbildar även elever från Norge och Danmark. Hemvärnets stridsskola utbildar årligen cirka 1 500 hemvärnsbefäl från gruppchef upp till bataljonschef.
Skolan har även som uppgift att kvalitetssäkra utbildningar som sker på de olika utbildningsgrupperna runt om i Sverige. Man samarbetar med bland annat Markstridsskolan för att utveckla hemvärnets markstridsteknik och Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum för utbildning av skyddsvakter.
Hemvärnets stridsskola utvecklar även metoder och rutiner för rekrytering till hemvärnet

 Ägare
Namn:                                        Stockholms stad
Adress:                                      Fastighetskontoret Humlegården Stockholm
Tfnnr:                                        08-678 92 90

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
R<enovering (vid behov):       –

Vårdare
Namn:                                        Hemvärnets stridsskola
Adress:                                       Vällinge 145 90 Norsborg
Telefon:                                     08-584 549 19
Mail-adress:                             hvss-utbildningsadjutant@mil.se

Övrigt
Minnesstaty av brons på plint av granit, rest år 1946
Konstnär: Anders Zorn
Text: REPLIK AV ANDERS ZORNS BERÖMDA GUSTAV VASA-STATY. SKÄNKT AV HEMVÄRNSRÅDET 1946
Informationsskylt:  Nej

Christian Braunstein
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Minnesmärke över flygolyckan i Ndola 1961

 Land                                         Zambia

Kommun (motsv)               Ndola, Copperbelt Province

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   15 km V Ndola airport
GPS-angivelse:                     S12°58’28” E28°31’24”

Inventerad
Namn:                                        Peter L:son Björkman, Stig von Bayer och Bengt Wicksén
Datum:                                       2018-09-19

Historia
Dag Hammarskjöld, generalsekreterare i FN (1953-1961), avled natten mellan den 17 och 18 september 1961 när planet han färdades med kraschade, under en flygning mellan Kongo-Léopoldville (nuvarande Kongo-Kinshasa) och Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia) där han skulle träffa Katangarebellernas ledare Moïse Tshombe. Planet var en  DC -6B med 5 mans svensk besättning från Malmö. Hammarskjöld hade sällskap med 10 personer varav tre svenska soldater. Platsen där planet kraschade ligger 10 km sydväst om Ndola, i provinsen Copperbelt i Zambia. Cirka 10 minuter efter midnatt, bara en mil från landningsbanan i Ndola kraschar flygplanet i djungeln varvid endast en person överlevde, den amerikanske sergeanten Harold Julian som var en medlem av FN:s säkerhetstjänst. Tyvärr avled även han kort därefter i sviterna av olycka. Omfattande spekulationer kring orsaken till flygplanskraschen förekommer.
Följande personer förolyckades i flygplanskraschen:

1964, efter att Zambia blivit självständigt, byggdes en väg till platsen och ett minnesmärke skapades. 1970 fick minnesmärket status som ett nationalmonument av typen historiskt landmärke. Minnesmärket består av en trädgård med ett murat stenmonument i dess mitt omgiven av en gräsmatta och en ring av buskar och träd i en yttre cirkel. Här finns också ett museum som öppnade 1981. På området finns även den termitstack vid vilken Hammarskjölds kropp återfanns.
Under åren sedan monumentets uppförande har flertalet minnesstenar adderats runt monumentet. Dessa företräder grupper med koppling till Dag Hammarskjöld och FN samt minner om besök som gjorts av utmärkande personer. Bland dessa finns minnesstenar från de svenska veteranerna från FN-insatsen i Kongo 1961-64, Kofi Annans besök på platsen 2001, den svenska regeringens besök på platsen 2001 m.fl.
Vid inventeringen 2018 fanns platsen vara i gott skick och vid samtal med lokala företrädare framkom en bild av detta monument som varande en viktig symbol för det interna zambiska sammanhållningsarbetet.
Vid tiden för kraschen var Zambia fortfarande en brittisk koloni vid namn Nord-Rhodesia i uppstarten av sin frigörelseprocess. I grannlandet Kongo 10 km från kraschplatsen pågick ett blodigt inbördeskrig. Risken för motsvarande händelseförlopp förelåg även för det blivande Zambia bestående av 73 etniska grupper. Dag Hammarskjölds död på blivande zambiskt territorium kom att bli en symbol där lokala frihetsföreträdare valde att se Hammarskjölds offer som ett offer för den afrikanska freden och friheten. I denna anda ville man genomföra frigörelsen från Storbritannien på ett fredligt sätt där det blev viktigt att samlas under det fortfarande gällande slagorden “One Zambia, One nation”. Till denna dag ses Hammarskjölds offer för de afrikanska folken som en inspiration och detta ger minnesplatsen stor betydelse nu och för framtiden för den lokala regeringen och Zambia.
Varje år högtidlighålls hans minne genom en ceremoni på platsen och flertalet lokala verksamheter bär hans namn. Bland dessa Dag Hammarskjöld Memorial Primary school, Dag Hammarskjöld Institute for peace and conflict studies på Copperbelt University i grannstaden Kitwe.

Ägare
Namn:                                        National Heritage Conservation Commission
Adress:                                       Richard Hanguwa
Mail-adress                              richardhanguwa@gmail.com

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
I mittenkretsen av det ca en hektar stora minnesplatsområdet finns en murad sten krönt med en jordglob i metall. På stenen sitter en tavla med texten “SITE OF HAMMARSKJOLD PLANE CRASH 18TH SEPTEMBER 1961”.
Nedanför stenen ligger en huvudplatta med följande text:
“IN MEMORY OF DAG HAMMARSKJÖLD SECRETARY GENERAL OF THE UNITED NATIONS 1953 TO 1961 AND THOSE WHO WITH HIM LOST THEIR LIVES AT NDOLA IN SEPTEMBER 1961 IN QUEST FOR PEACE IN THE KONGO
THOSE WHO DIED  DAG HAMMARSKJOLD  H A WIESSCHHOFF  VLADIMIR FABRY  WILLIAM RANALLO  ALICA LALANDE  HAROLD M JULIEN  SERGE L BARRAU  FRANCIS EIVERS  PER HALLONQUIST  NILS-ERIC AAHREUS  LARS LITTON  NILS GORAN WILHELMSSON  HARALD NOORK  KARL ERIK ROSEN  S O HJELTE  P E PERSSON
Vid sidan av denna platta ligger ytterligare ett antal plattor från olika organisationer i en ring kring stenen. Därefter följer en blomsterrabatt i form av en ring följd av ytterligare en ring av plattor. Därefter följer en plattbelagd stig som löper runt monumentet och ut från det i fyra riktningar. I slutet av varje stig finns en sten med citat av Dag Hammarskjöld. Den plattbelagda stigen är omgiven av rabatter tillsammans med ytterligare minnesplattor närmast stenen.
Runt detta finns en gräsmatta, en bilväg samt trädplanteringar. I ena änden återfinns termitstacken där Dag Hammarskjölds kropp påträffades. Denna kröns av en liten utsiktsplats under tak. I andra änden återfinns den lilla byggnad som innehåller platsens museum. På museet återfinns en utställning om Dag Hammarskjölds karriär före och under FN-tiden, en presentation om alternativa skäl till planets krasch, en återgivelse av hans begravning och andra ceremonier för offren samt ett bibliotek med böcker om i huvudsak Zambia, FN och Sverige.

Peter L:son Björkman
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Minneskors över nedslagsplatsen vid flygkatastrofen utanför Salerno 1947

Land                                         Italien

Provins                                   Salerno

Kommun (motsv)               Scala

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   På berget ovanför Scala
GPS-angivelse:                      40°39’32.93″N 14°35’28.98″E

 Inventerad
Namn:                                        Raymond Andersson och Ove Larsson
Datum:                                      2017-11-17

Historia
Sverige efter krigsslutet 1945 hade ett överskott på militära flygplan. Eftersom svenskar, med den legendariske Carl-Gustaf von Rosen i spetsen, hade anställts för att bygga upp det etiopiska flygvapnet, gavs en möjlighet att sälja svenska plan till Etiopien. Mellan 1947 och 1953 såldes sammanlagt 47 störtbombplan av typen B 17A till etiopierna, och sammanlagt 175 svenskar ur flygvapnet verkade i Etiopien fram till 1960-talets början.
I november 1947 levererades de första sjutton bombplanen. De flögs ned från Sverige av piloter ur F 6 i Karlsborg, F 7 i Såtenäs och F 21 i Luleå, och hade sällskap av personal från flygstaben och tekniker. Den 17 november var uppdraget fullgjort och 21 svenska flygofficerare och flygtekniker skulle återvända hem. De gick ombord på ett chartrat fraktplan, en Bristol 170 Freighter, från bolaget T-flyg. Ombord fanns också en besättning på tre man.
Vid sextiden på morgonen den 17 november lyfte planet från Addis Abeba och flög via Khartoum i Sudan där man gick ned för bränslepåfyllning. Därefter gjorde man ytterligare två mellanlandningar i Nordafrika innan man följande morgon flög ut över Medelhavet och tog en första paus i Catania på Sicilien. Därefter lyfte planet med sikte på Rom.
Enligt färdplanen skulle det svenska planet flyga rakt över öppet hav till en punkt ungefär tio mil norr om Neapel, där man skulle komma in över land. Redan i höjd med Stromboli något norr om Messinasundet lämnade kaptenen över till andrepiloten med order att gå direkt mot Rom på en höjd av 1 000 meter över havet, och sedan på 2 000 meters höjd när man kom in över land. Själv gick kaptenen för att sova.
Sedan hände något. Planet vek av i 90 grader in mot kusten. Varför? Var det den mänskliga faktorn, vilket den överlevande kaptenen förnekade i sitt försvar av den omkomne andrepiloten? Eller var det vädret: molnen tätnade och skymde de branta bergssidor som kantade den annalkande Amalfikusten? Än i dag vet vi inte säkert svaret.
Däremot vet vi alltför väl vilka konsekvenserna blev. Planet slog omkring klockan 16.15 lokal tid in i sidan på berget Monte Carro nära Scala, strax norr om Salerno, och bröts omedelbart i tre delar innan det kanade ned mot en ravin. Av de 24 ombord omkom 20 man direkt och en skadades så svårt att han avled kort senare. Endast tre personer överlevde, inklusive planets kapten.
Lokalbefolkningen hjälpte till att bärga överlevande och omkomna. Som tack för befolkningens insatser inrättade det svenska flygvapnet ett barnhem i trakten. Med en viss byråkratisk fördröjning kom de 21 omkomnas namn på plats på ”Minnenas vägg” i Flygvapnets minneshall i Försvarets materielverks byggnad i Stockholm. På Monte Carro är ett minneskors rest. Vid en ceremoni på platsen med anledning av 60-årsminnet av olyckan 2007 deltog både det svenska och italienska flygvapnet.
Med i olycksplanet befann sig också den etiopiska statens kontanta betalning för de levererade flygplanen: en kista med guldtackor. För säkerhets skull hade tackorna målats svarta, och när de vid kraschen spreds ut runt flygplansresterna så anade ingen av räddningsarbetarna vad det var. Samtliga guldtackor kunde dock bärgas och föras till Sverige.

 Ägare
Namn:                                        Comune di Scala
Adress:                                       Piazza Municipio
Tfnnr:                                         089-857115

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):      –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Minneskors av genomskuren metall. Framför korset tre snedställda stenplattor. Rest 1987 till minne av flygkatastrofen 1947.
Text på den mellersta plattan:  NEL 40° ANNIVERSARIO DELLA SCIAGURA DELL AVIAZIONE SVEDESE SUL MONTE CARRO IL POPOLO SCALESE MEMORE POSE  SCALA 18.11.47 – 18.11.87
Text på vänstra plattan: ANDERSSON NILS EINAR,  ATLESTAM ERIK LENNART,  AULEN GUSTAF EINAR HILDEBRAND,  BENGTZON BENGT RAGNAR,  CARLSSON DAN GEORG VINCENT,  FELDT STIG GUSTEN,  FRANDÈN TORSTEN OLOF,  HAMMENFORS GÖSTA,  HOLM NILS OSKAR, LANDGREN BENGT MAGNUS,  MENOTTI BO
Text på högra plattan: OLSSON PER ELIS LENNART, PEHRSON SVEN OLOF,  RAPPER OLOF GÖTHE,  ROBERTSSON MAC ROBERT WALTER,  THELNER PER GUSTAF SIXTEN, TILLBERG SVEN SIGURD,  WALLIN CARL JOHAN,  WESTDAHL JOHAN ESKIL,  WANGE AXEL INGVAR,  ÅGREN SVEN ARVID
Informationsskylt: Ja

Raymond Andersson
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

Minnessten över Wendes artilleriregementes brandsläckning i Loshult

Län                                            Kristianstad

Kommun (motsv)               Östra Göinge

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                   Vid Missionskyrkan i Övraryd
GPS-angivelse:                       N56^O 25´23´´ O14 ^O 11´36´´
Inventerad
Namn:                                        Carl-Gustav Petersson
Datum:                                      2018-09-24

Historia
Tisdagen den 12 juli 1921 utbröt en brand som kom att bli en av landets värsta skogsbränder. Det var ett tåg på sträckan Kristianstad-Älmhult som antände banvallen strax söder om Loshults station. Loket nr 17, som var torveldat, satte enligt uppgift ofta eld när det var torrt i markerna. Militär hjälp rekvirerades redan på tisdagskvällen från Wendels artilleriregemente (A 3) , men trots detta lyckades man inte begränsa eldens framfart. Under onsdagen rasade den vidare mot Ållekulla, Fjärkulla, och mot Hököns samhälle som ansågs starkt hotat. Under onsdagen brann den första gården ner. Det var August Nilssons gård i Ållekulla. Torsdagen den 14 juli kom att bli den stora katastrofdagen. Blåsten svängde till nordvästlig, vilket blev Hököns räddning.
Elden spred sig istället med våldsam hastighet över Björnön, S:a Hulta, Svinön och in i Glimåkra socken. På fredagen kunde man konstatera att inte mindre än 12 torp och gårdar, samt en ladugård blivit lågornas rov. 55 personer hade blivit hemlösa. Av gårdarna låg 8 i Loshults socken. 34 personer bodde på dessa gårdar. Av de fyra gårdarna i Glimåkra socken låg tre i Norraryd och en i Biskopsgården. Här blev 21 personer hemlösa.
Gemensamt för alla gårdarna var att samtliga byggnader brann ner till grunden. Lite kläder och sängkläder var i stort sett vad som räddades. Branden krävde märkligt nog inga människoliv. Däremot fick en del husdjur sätta livet till. Mest höns, får, ett par kalvar och någon gris.
Branden drog fram över ett tolv kilometer långt och två kilometer brett område. Av gårdarna som brann återuppbyggdes endast två, en i Norraryd samt ovan nämnda i Ållekulla, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att alla hus hade brunnit, odlingarna som bestod av mossar var uppbrända och skogen förstörd. Det fanns inget att försörja sig på. Det tog sedan flera veckor innan branden var under kontroll. Helt släckt blev den inte förrän höstregnen kom. Långt fram på hösten kunde man hitta ställen där det fortfarande pyrde i jorden.
På denna plats där stenen är rest upprättade A 3 stabsplats samt förläggning av manskapet.

Ägare
Namn:                                        Jane Rigmor Fält
Adress:                                       Sprängarevägen 8 lgh 1004, 181 51 Hässleholm
Tfnnr:                                           0451-15136    Mobil 070 863 08 31
Mail-adress                               –

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):     Behov av avtvättning och ifyllning av text

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

Övrigt
Minnesmärke av granit rest år 1921 av Wendes artilleriregemente
I samband med ett vägbygge flyttades stenen till sin nuvarande plats där den återinvigdes
Text: MINNE FRÅN LOSHULTBRANDEN 1921
Informationsskylt: Nej

Carl-Gustav Pettersson
Chef SMVU inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1914 Garnisonskyrkogården i Silverdal, Sollentuna

 Län                                            Stockholm

Kommun (motsv)                Sollentuna

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:                    Sollentunavägen 19, Solna
GPS-angivelse:                       N59°24’20” E17°58’18”

Inventerad
Namn:                                        Claes och Eva Grafström
Datum:                                      2015-10-17

Historia
Garnisonskyrkogården i Silverdal invigdes 1914-10-18 och bland annat deltog militär från Kungl. Svea Livgarde (I 1), Kungl. Göta Livgarde (I 2) , Kungl. Svea Artilleriregemente (A 1), Positionsartilleriet (A 9), Kungl. Livgardet till häst (K 1), Kungl. Livregementets dragoner (K 2) och Flottans örlogsstation.
Sollentuna församling övertog begravningsplatsen 1960 och har utvidgat den till erforderligt behov.

 Ägare
Namn:                                        Svenska kyrkan (Sollentuna församling)
Adress:                                      Sköldvägen 10, 191 47 Sollentuna
Tfnnr:                                        08-505 513 00
Mail-adress                             sollentunaforsamling@svenskakyrkan.se

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

MInnesmärket
De flesta av de begravda, ca 45 unga soldater, begravdes år 1918, när spanska sjukan härjade i Stockholm. Sammanlagt finns 148 militära stående och liggande grifter.
Text (exempel):  FANJUNKARE EMANUEL ASPHOLM * 20.6.1909  † 17.11.1951
Informationsskylt: Ja

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten

1924 Minnessten över byggandet av hängbron i Överboda, Skutskär

Län                                             Uppsala

Kommun (motsv)                Älvkarleby

Lägesbeskrivning
Kartbeskrivning:  5,5 km N Karl XIII:s bro i Älvkarleby
GPS-angivelse:           N60°36’42.07″ E17°26’26.25″

Inventerad
Namn:                                        Claes och Eva Grafström
Datum:                                      2018-09-02

Historia
Att ingenjörsförbanden gjorde arbeten för det civila var inte ovanligt. Den första hängbron trupp ur Svea och Göta Ingenjörkårer byggde var över Västerdalsäven, Limedsforsen 1916. Konstruktör var löjtnanten i Väg- och vattenbyggnadskåren (VVK), professorn vid Tekniska högskolan Carl Forssell. På 1920-talet kom arbeten för civila beställare åter igång på allvar. 1922 byggde Svea Ingenjörkår en bro vid Voxna-Lobonäs och två år därefter denna hängbro vid Överboda. Bron var 110 m lång och byggdes i två etapper, 20 maj – 20 juni utfördes grundläggnings- och betongarbetena och en månad senare överbyggnaden. Konstruktör var Carl Forssell.
6 september 1924 invigdes den 137 meter långa hängbron med pompa och ståt. Först över bron gick kyrkoherden Frans Tivell tillsammans med landshövding Hjalmar Hammarsköld och kårchefen överstelöjtnant Karl Amundson. Ingenjörkårens musikkår spelade och det var feststämning.
Det var kyrkoherden Frans Tivell som såg till att bron byggdes. Han satt med i byggnads-kommittén och åtog sig alla uppdrag kring bygget. Han lyckades övertala cheferna vid ingenjörkåren på Laxön att ställa upp med gratis byggarbetskraft. Tivell kallade sig själv ”den stora tiggaren” och tiggde ihop byggmaterial för att kunna sammanföra församlingsborna. Totalt kostade bron 40 000 kronor.
Bron betydde mycket för de boende på Överboda-sidan då många boende i Gårdskär, Överboda, Sågarbo och Tegelbruket jobbade i Skutskär. Innan bron byggdes fick de ta vägen runt Älvkarleby över Karl XIII:s bro när de skulle till arbetet. Det innebar att många sov över i enkla kaserner i Svarthamn i veckorna. Tack vare hängbron kunde arbetarna ta sig hem varje dag. Innan brobygget hade färjkarlen Karl Holmgren fullt upp. Han rodde folk över älven i ur och skur. Det var bara att gå ner till älvkanten och ropa ”båt” så kom han med roddbåten.
Efter ett tiotal år begränsades trafiken på hängbron. 1943 stod nuvarande Dalälvsbron färdigbyggd och en rivning av hängbron diskuterades. Det blev dock ingen rivning utan på 1950-talet renoverades hängbron och fick förstärkta bropelare samt valvbågar av stål. 1956 återinvigdes bron av landshövding Georg Andrén.

 Ägare
Namn:                                        Älvkarleby kommun
Adress:                                       Box 4, 814 21 Skutskär
Tfnnr:                                         026-830 00
Mail-adress                              kommun@alvkarleby.se

Kostnader
Vård, skötsel/år:                     –
Renovering (vid behov):      –

Vårdare
Namn:                                        Ägaren

 Övrigt
Text: KUNGLIGA FORTIFIKATIONEN BYGGDE BRON ÅR 1924
Informationsskylt: Nej

Claes Grafström
Chef SvMM inventeringsgrupp

Projektet har finansierats av Försvarsmakten