Karl X Gustavs polska krig (polska Potop szwedzki, ”svenska syndafloden”) var ett krig främst mellan Sverige och Polen-Litauen som varade 1655 – 1660 och slutade utan tydlig segrare. Sverige hade många framgångar i början av kriget; man intog stora delar av Polen-Litauen och många polacker gick över till den svenska sidan. Allteftersom kriget pågick ökade motståndet mot svenskarna, samtidigt som både Ryssland och Danmark förklarade Sverige krig och Karl X Gustav marscherade till Danmark. Även andra länder stödde Polen-Litauen. Vid krigets slut fick Sverige inga territoriella vinster i Polen-Litauen, men Polen-Litauen erkände Sveriges innehav av Estland, Ösel och Livland, samt avstod från alla anspråk på den svenska kronan.
Polen härjade sedan 1648 ett uppror mot den polska regeringen. Upprorsmakarna, ledda av Bogdan Chmelnitskij var främst kosacker och tatarer. I Sverige, som just hade bytt monark efter att drottning Kristina abdikerat till förmån för sin kusin Karl X Gustav, planerade man för ett krig.
Den svenska planen var att anfalla med två arméer, en från väst och den andra från nordost. Fältmarskalken Arvid Wittenberg skulle gå in från Pommern med en armé om 14 000 man bestående främst av värvade trupper, samtidigt som Karl X Gustav skulle komma bakom Arvid Wittenberg med en armé på 15 000 man skeppade från Sverige. I nordost skulle Gustaf Horn och Gustaf Adolf Levenhaupt gå in med 9 000 man från svenska Livland. Planerna på intåg i Polen omfattade svenska trupper på totalt omkring 40 000 man. Detta kan jämföras med den polska motståndararmén på omkring 200 000 man, av vilka 50 000 disponerades mot svenskarna.
Den 1 juli gick Lewenhaupt in i polska Livland och erövrade staden Dünaburg. Wittenberg gick över gränsen till Polen den 11 juli. Karl Gustavs styrka kom den 14 juli till Svenska Pommern, varifrån man tågade in i Polen och förenade sig med Wittenbergs här den 14 augusti vid Konin. Hären fortsatte sedan med 30 000 man mot Warszawa. De mötte svagt motstånd, eftersom Polen satt in nästan hela sin militära styrka mot ryssarna.
Karl X Gustav gick vidare mot Warszawa med cirka 3 000 man och staden kapitulerade den 29 augusti utan strid. Där vann armén rikt byte bestående av 120 bronskanoner, ammunition och livsmedel.
Karl X Gustav gav Magnus Gabriel De la Gardie, som hade befälet över norra armén, order om att gå in i Polen och förena sig med huvudarmén som var under Gustav Otto Stenbocks befäl. Han själv hade tänkt att med en annan avdelning krossa återstående delarna av Johan II Kasimirs polska här.
Den 6 september hann Magnus Gabriel De la Gardie och Gustaf Otto Stenbock upp den polska armén, varpå slaget vid Zarnow utspelade sig. Drabbningen resulterade i svensk seger. Karl X Gustav vände sig sedan sig mot Krakow, som belägras den 16 september. Kungen bröt dock upp den 20 september för att möta den polska styrkan som var på väg att försöka undsätta staden. De två arméerna möttes den 23 september i slaget vid Wojnicz, vari den svenska truppen på 3 600 man besegrade den polska styrkan på 8 000 man. Efter slaget flydde den polske kungen från Polen till Schlesien. Svenskarna återkom till Krakow den 26 september, och staden kapitulerade den 9 oktober. Besättningen i staden fick fritt återtåg till Schlesien, och förenade sig sedan med Johan II Kasimir. I detta skede av kriget såg det ut som att det skulle bli en svensk seger, och stora delar av Polen hyllade Karl X Gustav som sin kung.
Den 29 oktober nådde en svensk styrka under Johan Reinhard Wrzesowicz klostret Jasna Góra i Częstochowa, en stad drygt tio mil nordväst om Krakow. Truppen hade på vägen slagit små fiendeförband och intagit sexton byar. Då den kom fram vägrade de 300 försvararna i klostret att kapitulera och öppnade istället eld mot de svenska angriparna.
Den svenska belägringstruppen hade bara små kanoner och för att skjuta hål i klostrets väggar behövdes tungt artilleri, vilket man fick när förstärkningar anlände den 8 november. Klostret började sakta förstöras, trots Karl X Gustavs order om att det skulle bevaras. Efter 40 dagars belägring drog sig belägrarna tillbaka. Denna nyhet spred sig över hela Polen och väckte patriotism i den polska befolkningen, och fler polacker gick med i gerillakrigföring mot svenskarna.
Magnus Gabriel De la Gardie, som tagit befäl över armén i öst, gick efter intagandet av Dünaburg 1 juli i kvarter med sin armé vid Kokenhusen. Litauen hade nu delats in i svenska och ryska ockupationsområden. Från svenskt håll försökte man genom förhandlingar få Jakob av Kurland att sätta sig under Sverige, men denne vägrade. De la Gardie beordrades att sända sina bästa trupper till Karl X Gustavs armé.
Den polske kungen uppmanade i detta skede den polska befolkningen att agera mot Sverige. Patriotiska polacker från hela landet började ett gerillakrig mot den svenska hären, vilket orsakade svenskarna mycket stora förluster. Ett av skälen till att så många polacker gick emot Sverige var religionen. I Polen var man katoliker och kämpade för sin tro mot de svenska protestanterna. När Johan II Kasimir återvände till Polen i början av 1656 stärkte detta polackernas stridsmoral ytterligare. Många av de polacker som gått över till svenskarna återvände nu till de polska förbanden.
I början av 1656 började Stefan Czarniecki få allt mer folk under sig mot svenskarna. Svenskarna bröt upp från sitt kvarter den 17 januari i Königsberg, och hade tänkt förena sig med trupper under fältmarskalken Robert Douglas vid Radom väster om Warszawa den 28 januari för att möta Czarnieckis gerillatrupper. Den svenska truppen var då runt 15 000 man. Karl X Gustav mötte den 8 februari de polska trupperna under Czarniecki, i slaget vid Golomb. Slaget blev mycket hårt, men slutade till slut med en seger för svenskarna.
Situationen hade nu vänt till polackernas fördel. När Karl X Gustav kom till den punkt där floderna Weichsel och San möts, mötte han en fyrfaldigt överlägsen fiende. Den svenske kungen beslöt då att gå över San. Man anföll de litauer som försvarade floden och lyckas ta sig förbi. Hären kunde åter marschera tillbaka till Warszawa dit de kom 5 april.
Karl Gustav vände sig nu mot Danzig, och sände Adolf Johan av Pfalz och Carl Gustaf Wrangel att jaga Czarniecki. Den 27 april mötte Adolf Johan Czarniecki i slaget vid Gnesen, som blev en svensk seger. Den svenska armén led dock mer och mer förluster av polackernas gerillakrig. Nu började den polske kungen Johan II Kasimir att samla ihop soldater till en armé. Med en 50 000 man stark här tågade han mot Warszawa, och staden omringades i maj. Warszawas försvar leddes av Arvid Wittenberg. Den 19 juni hotade Johan Kasimir staden med en stormning, i vilken ingen av försvararna skulle skonas. Den polske kungen ville helst av allt undvika en stormning av sin huvudstad; efter en lyckad stormning var det normala att soldaterna tilläts plundra staden de intagit. Wittenberg avböjde förslaget. Den 20 juni försökte polackerna att storma staden, och lyckades komma in i den varpå Johan Kasimir åter sände ett kapitulationsförslag till Arvid Wittenberg som gick med på förslaget.
Den 17 maj tog Karl X Gustav emot en krigsförklaring från Ryssland. Nu när Sverige samtidigt var i krig mot Ryssland var en fred med Polen tänkbart. För att han skulle kunna få skapliga fredsvillkor ville han först återta Warszawa och vinna ett större slag mot polackerna. Den 15 juni slöts ännu ett fördrag med Brandenburg, denna gång i Marienburg. I detta beslutades att Brandenburg skulle ställa 4 000 man under Sverige och slippa vara under Karl X Gustav. Brandenburg skulle också få landskap i Polen ”när kriget var vunnet”.
Med 18 000 man gick Karl X Gustav och brandenburgarna mot Warszawa, och den 18 juli började ett tre dagar långt slag utanför staden vilket ledde till svensk seger och att Warszawa kunde besättas av svenskarna. Stora delar av den polska armén kunde dock undkomma. Efter slaget skickade Karl X Gustav flera fredsförslag till Johan II Kasimir, men denne avböjde samtliga.
Danzig och flera andra mindre städer i föll nu polackernas händer. Karl X Gustav förnyade sitt fördrag med Brandenburg i Labiau och ingick i ett förbund med den siebenbürgenske fursten Georg II Rákóczy. Han försökte att få till ytterligare ett fältslag mot Polen, men misslyckas. Kasimir placerade ut sin här vid Danzig. Rutger von Ascheberg fick under en av sina spaningsturer reda på att det polska kavalleriet hade gått i vinterkvarter i Konitz. Han beslutade att gå till attack, i slaget vid Konitz där Rutger von Ascheberg vann en stor seger.
Detta var det sista av 1656 års fälttåg. Sverige hade nu förlorat nästan hela Polen. Inte heller på den diplomatiska fronten gick det bra för svensk del: den 24 oktober ingick Polen och Ryssland ett vapenstillestånd. Även i öst gick det dåligt för Sverige, den svenska armén led stora förluster på grund av gerillakrigföringen. Hela Litauen lämnades, med undantag för Birze. Saken blev inte bättre när Ryssland förklarade kri och ryska trupper gick in i Sverige. I början av 1657 gick litauiska trupper in i svenska Livland.
I mars 1657 bröt Karl X Gustav upp från sitt vinterkvarter i Thorn. Målet var att förena sig med Georg II Rákóczy och hans 25 000 man starka armé, som dock var odisciplinerad och otränad. Den 20 mars ingick kejsaren av Österrike allians med Polen mot Sverige, och den 1 juni förklarade Danmark krig mot Sverige.
Karl X Gustav lämnade i slutet av juni Polen-Litauen för att gå mot Danmark. 15 augusti fick han fritt avtåg från staden. Befälhavare över de polska trupperna blev Karl X Gustavs bror Adolf Johan av Pfalz. Kvar i Polen fanns nu 12 000 man. Den österrikiska fältmarskalklöjtnanten Spork gjorde några tappra försök att inta Thorn men misslyckades och gick i vinterkvarter. I oktober gick Czarniecki in i Svenska Pommern och härjade men hade inte tillräckligt med trupper för att inta några fästningar. I öst ockuperades stora delar av Livland av litauiska trupper. De började också en blockad mot den svenska staden Riga. I Pernau höll försvaret ut och den 22 januari 1658 gjorde man ett lyckosamt utfall och stoppade belägringen. Genom ett utfall även i Riga kunde försvararna stoppa den litauiska blockaden av staden. Till följd av utfallen och på grund av underhållningsproblem i den egna truppen lämnade litauerna stora delar av Livland.
Den svenske kungen började tröttna på de diplomatiska förhandlingarna med Kurland, och gav order om att landet skulle intas. Befälhavare för ockupationen blev fältmarskalken Robert Douglas med 5 400 man. Genom stor list intogs huvudstaden Mitau och Douglas hade snart intagit stora delar av Kurland. Men så fort svenskarna gick in i Kurland så bildades också en kurländsk motståndsrörelse. Den 20 december slöts ett stillestånd mellan Sverige och Ryssland.
En kurländsk-litauisk armé under Samuel Komorowski gick in i Kurland. Efter ett överraskningsanfall intog de Mitau. När Würtz 3 000 man starka här från Krakow anlände till den svenska huvudarmén förbättrades situationen. I augusti 1659 härjades svenska Pommern av österrikare och brandenburgare. Den svenska armén gick till Stettin som hotats av österrikare. Polen och Ryssland slöt återigen ett stillestånd i maj. Nu kunde den polska hären gå till attack mot de få kvarvarande svenska fästena i Polen. Mot slutet av året hade Marienburg, Stuhm, Elbing och Danziger-Haupt fallit för polackerna.
Även polackerna började nu bli villiga att förhandla om fred, vilket skedde i Thorn. Karl Gustav ville fortfarande att de områden Sverige erövrat skulle vinnas, vilket försvårade förhandlingarna. När kungen plötsligt avled den 13 februari kunde man ta bort den svenska sidans krav om svenska landvinningar. I Freden i Oliwa beslutades att Johan II Kasimir skulle avsäga sig alla sina krav på den svenska kronan, och godkänna Estland och Livland norr om Düna som svenskt.

(delvis utdrag ur Wikipedia)