Invasionen av Finland i allmänhet och slaget vid Pälkäne i synnerhet har negligerats i historien. Många tror att det efter det katastrofala slaget vid Poltava 1709 inte hände så mycket under resten av kriget. Det saknas dock inte litteratur i ämnet. De första böckerna med information om slaget dök upp bara några efter kriget. Intill idag har Hugo Edvard Uddgrens forskning varit den mest detaljerade och noggranna i ämnet. De huvudkällor, som använts för att rekonstruera händelserna i Finland för 300 år sedan är de officiella rapporterna från slagfältet av Generalmajor Carl Gustav Armfelt och Generalamiral Fiodor Apraxin.
Bakgrund
I slaget vid Pälkäne, också känt som slaget om Kostiafloden, deltog inte så många stridande soldater. Trots detta och beroende på sin betydelse för Rysslands invasion av Finland, måste slaget ändå betraktas som en av de viktigaste händelserna i det Stora Nordisk Kriget. Så småningom lyckades dock tsar Peter den Store samla alla sina resurser, återtog initiativet 1702 och började sin framryckning västerut. 1703 erövrade han floden Nevas mynning och grundade staden S:t Petersburg, den första ryska marinbasen vid Östersjön. I syfte att säkra sina nya positioner vid Östersjön, beslutade tsar Peter att fortsätta framryckningen västerut. Åren efter Poltava erövrade hans armé Viborg, Riga, Reval (dagens Tallinn) och andra svenska befästningar i regionen. Så småningom, 1712,var Ryssland beredd att erövra Finland, ett stort glesbefolkat territorium, som skulle kunna öppna dörrarna direkt mot Sveriges huvudstad, Stockholm. 1713 igångsatte tsar Peter ett kombinerat sjö – och landangrepp längs Finlands kust och invaderade Helsingfors i maj och Åbo i augusti. Den svenska armén retirerade till fästningen i 
Tavastehus, där dess nye befälhavare, Generalmajor Carl Gustav Armfeldt, började förbereda för den första stora sammandrabbningen med de då överlägsna ryska styrkorna.
Styrke- och befälsförhållanden
Uppgifterna om styrkeförhållandena mellan de båda arméerna vid Pälkäne varierar kraftigt mellan olika källor, i vissa ryska källor anges t.o.m. att den svenska armén skulle varit överlägsen den ryska. Den uppgiften uppfattas idag som inkorrekt. Författarnas bedömning är att den ryska armén bestod av 14-16 000 man och den svenska i området av totalt c:a 7 200 man, varav högst 3 400 man i Pälkäne. Dessutom led de svenska styrkorna svårt av sjukdomar, deserteringar och brist på förnödenheter och flera regementen saknade ordentlig utrustning. En av de tillfångatagna svenska kavalleristerna uppgav att de varken sett lön eller tobak på mer än ett år. Den ryska armén leddes av Generalamiral Fiodor 
Apraxin och Generallöjtnant Mikhail Golitsyn, två mycket erfarna befälhavare, som deltagit i flera slag under kriget.
Framryckning mot Pälkäne
Den 20 september 1713 påbörjade ryssarna framryckning från Helsingfors mot norr längs huvudvägen mot Tavastehus. Framryckningen gick långsamt då alla broar hade förstörts av svenskarna. Den 23 september intog ryssarna utan motstånd Tavastehus. I Pälkäne inrättade Armfeldt en stark försvarsposition på en liten landtunga mellan två sjöar – Pälkänevesi och Massasvesi – och bakom Pälkäne (Kostia) å som förbinder de båda sjöarna. Försvarspositionerna var ointagliga framifrån och väl skyddade på flankerna, men omöjliggjorde också för försvararna (svenskarna) att genomföra motanfall. Ryssarna nådde med sina främsta spaningsstyrkor Laitikkala redan den 29 september, övermannade en svensk posteringen där och nådde dagen efter södra stranden av Kostia-ån. Apraxin kom med huvudstyrkan den 2 oktober och satte upp sitt högkvarter i byn Kantonkyla.
Striderna vid Pälkäne
Apraxin och Golitsyn använde några dagar för att förskansa sig och igångsatte sedan en intensiv artilleribekämpning av de svenska befästningarna, vilken dock inte fick någon avgörande effekt. Armfeldt svarade med dock med en ganska effektiv eld. Apraxin förstod snart att den svenska armén var så starkt befäst att det skulle bli svårt att lyckas med ett frontalangrepp. Därför beslutar han sig för att organisera en landstigning över sjön. Under det att det ryska artilleriet fortsätter sin kontinuerliga artillerield över de svenska befästningarna, börjar de ryska soldaterna att bryta ner timmerhusen i byarna omkring för att bygga en ”flottilj” med 500 flottar. Före slaget satte Armfelt därför ut poster längs båda sjöarna och han reorganiserade också försvaret så att 1/3 eller 2/3 snabbt kunde dras ur för motanfall. Ryssarna började bemanna sina olika flytetyg efter midnatt den 6 oktober och påbörjade överfarten kl. 5 på morgonen. Först senare på morgonen ska Armfelt ha fått information om att en stor rysk styrka landstigit i Mälkilä. Enligt Uddgren red han då till Mälkilä med 300 kvallerister så fort han fått information om landstigningen. När de anlände lyckades de pressa tillbaka en del ryssar till stranden, men Golitsyn hade redan lyckats organisera c:a 2 000 soldater i slagordning och fler soldater landsteg kontinuerligt. Trots att Armfeldt själv stred modigt, lyckades han inte sporra kavalleriet att följa honom utan måste i detta läge påbörja reträtt. Samtidigt med landstigningsoperationen påbörjade ryssarna en övergång av Kostiaån med c:a 4 000 infanterisoldater och lika många kavallerister. Det ryska infanteriet genomförde en rad anfall, understödda av ihållande artillerield. Ändå slogs dessa tillbaka av de svenska soldaterna, ”som plockat fram sin stridsmoral och slogs på gränsen till dumdristigt”. Läget vid Kostiaån var till svenskarnas fördel, när Armfeldts order om reträtt kom. Ordern hörsammades inte omedelbart, vilket enligt vissa historiker fick till följd att reträtten misslyckades. Tre timmar efter slagets inledning simmade det ryska kavalleriet över ån och kom ikapp de retirerande svenskarna – i själva verket i en oorganiserad flykt, under vilken de fick större förluster än under alla de tidigare striderna vid slaget. Svenskarna flydde i olika riktningar, en del försvann t.o.m. hem, men de flesta återsamlades i trakten av Tammerfors. Volkonskis kavalleri förföljde dock svenskarna, som fortsatte flykten västerut. Han försökte fortsätta jakten på Armfeldt, men svenskarna hade förstört broarna efter sig. Endast ryska kosacker lyckades hinna ifatt och ta några svenskar tillfånga, vilka avslöjade att Armfeldt hade fortsatt flykten/förflyttningen västerut mot Vasa. Golitsyn, som avlöst Apraxin som befälhavare, beslutade att ställa in förföljandet. Han förflyttade så småningom sin armé till Björneborg (Pori), dit han kom den 13 november och påbörjade inrättandet av den ryska arméns vinterkvarter.
(Släktföreningen von Krusenstierna/Otto von Krusenstierna)