Hangöfronten var ett frontavsnitt under Fortsättningskriget (som var en del av andra världskriget) mellan Finland och Sovjetunionen. I fredstraktaten efter vinterkriget som undertecknades i Moskva den 12 mars 1940 var ett av villkoren att Finland skulle arrendera ut Hangö udd(cirka 400 öar) till Sovjetunionen som marinbas för en tid av 30 år. Ortsbefolkningen fick endast tio dagar på sig att evakuera från området. Redan den 22 mars samma år skulle överlämnandet av Hangö udd äga rum. Både Finland och Sovjetunionen förlade omedelbart därefter trupper till den nya gränsen.

Sovjetiska styrkor
De sovjetiska styrkorna i Hangö hade bland annat till sitt förfogande: 174 artilleripjäser, 50 lätta stridsvagnar, 60 flygplan samt 12 Beriev MBR-2 flygbåtar och 7–13 patrull- och motortorpedbåtar. Som kuriosa kan nämnas att de sovjetiska styrkorna förfogade även över tre Obuhov-batterier järnvägsartilleri. Pjäsernas kaliber var 305 mm och deras maximala räckvidd var cirka 50 km. Allt som allt uppgick de sovjetiska styrkorna på Hangö udd till omkring 30 000 man, alla var dock inte soldater utan det fanns även en betydande andel civilbefolkning. Officiellt motiverade Sovjetunionens statschef Josef Stalin arrendet med att han ville skydda Leningrad genom att stänga igen inloppet till Finska viken. Finländarna kände till att de sovjetiska styrkorna hade bland annat stora stridsvagnsförband till sitt förfogande och befarade att dessa skulle, förr eller senare, komma att sättas in i ett anfall mot Helsingfors.
Den sovjetiska Hangöbasens logistik var under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget välordnad. Sjötransporterna var pulsådern men även järnvägstransporterna genom Finland betydde en hel del för försörjningen. Flygtransporterna inte att förglömma. De sovjetiska styrkorna hade på kort tid efter sin ankomst hunnit bygga ett, för tiden, stort flygfält i närheten av Täktom by.

Finländska styrkor
Finländarna förlade inte bara stridande enheter utan även byggnads- och befästningskompanier vid den nya gränsen. Befästningsarbetet inleddes utan dröjsmål och fortskred snabbt. Finländarna lyckades på kort tid få fortifikationslinjen klar, så när som på några bunkrar. Man började sedermera kalla fortifikationslinjen för Harparskoglinjen. Det finländska försvaret bildades huvudsakligen av 13. Brigaden samt Raseborgs kustartilleriregemente (RTR 4). Operativt talade man om Hangögruppen (HR). Till befälhavare för Hangögruppen utsågs överste Aarne Snellman.
Under freden mellan vinterkriget och fortsättningskriget framförde Sovjetunionen krav på transitering genom Finland till Hangö med tåg. Den finländska regeringen såg inget annat råd än att acceptera kravet. Den sovjetiska transiteringen genom Finland pågick från och med den 26 september 1940 till och med den 22 juni 1941, då Nazityskland startade kriget mot Sovjetunionen (Operation Barbarossa). Redan samma dag inledde sovjetiska styrkor smärre krigshandlingar på Hangöfronten. Efter att ha skaffat tillstånd från högre ort besvarade finländarna elden. Därefter följde intensiva artilleridueller.

Fortsättningskriget
Den 25 juni 1941 lyfte, ett otal, sovjetiska bombplan mot Finland och släppte bomber över flera finländska städer, varefter Finlands statsminister konstaterade Finland vara i krig mot Sovjetunionen. Fortsättningskriget hade börjat. Ungefär i samma veva strukturerades det finländska förvaret om. Hangögruppen omvandlades till 17.divisionen. Denna utgjordes av infanteriregementena IR 13, IR 55 (svenskspråkiga) och IR 34 (finskspråkig), Pionjärbataljon 32 samt Lätta Sektionen 19. Markstridskrafterna understöddes av artilleriförbandet KTR 8 samt kustförsvarsformationer. För luftförsvaret svarade Flygflottilj 6 (LeLv 6) i Nummela med som flest 18 stycken flygplan. Finländarna hade även möjlighet att få eld och transportstöd från sjöstridskrafterna.
I augusti 1941 utsågs överste Eino R. Koskimies som befälhavare för Hangögruppen. Strax efter krigsutbrottet igångsatte finländska styrkor en framryckning för att inta Hangö men övergav planerna efter ett tag. I fältmarskalk C.G.Mannerheims anfallsplaner från den 26 juni 1941 skulle den tyska 163.divisionen anfalla Hangö från Prästkullahållet och den finländska 17.divisionen skulle i sin tur anfalla Hangö rakt från öster men redan den 28 juni ströks den tyska divisionen i anfallsplanen. Därefter bestod stridsverksamheten på Hangö udd närmast av ställningskrig. Livet vid Hangöfronten var för den skull inte någon dans på rosor. Såväl sovjetiskt som finländskt artilleri besköt ständigt varandras positioner. Sovjetiska prickskyttar utgjorde ett ständigt närvarande hot. En riskfylld patrull- och spaningsverksamhet, bakom de sovjetiska linjerna, hörde nattetid till vardagssysslorna. Vardagen bestod även av vakttjänst och fältarbeten. I slutet av juni 1941 konstaterade finländska patruller livlig fartygstrafik vilket tydde på evakuering. Ökad patrullering mot fienden anbefalldes. Utsända patruller konstaterade den 30 juni 1941 att fienden utrymt ställningarna på Horsö. Samma dag anföll löjtnant Rune Blomqvists jägarkompani Lappvik. Anfallet bromsades upp rätt snart i fiendens häftiga eld med tre stridsvagnar. Under reträtten hamnade kompaniet i ett sovjetiskt minfält. Härvid stupade fem man och lika många blev tagna som krigsfångar. Det framkom att de sovjetiska trupperna inte alls hade haft för avsikt att evakuera från Hangöbasen. Speciellt skärgårdsstriderna var ofta intensiva och blodiga. Syftet med dessa strider var att förbättra sina försvars- och anfallspositioner. Det mest uppmärksamma slaget är slaget om Bengtskär som ägde rum den 26 juli 1941. Parallellt med striderna pågick det ett propagandakrig. Bägge sidor arbetade, bland annat, med flygblad som spreds med flygplan. Därtill anordnade bägge sidor regelbundet högtalarutsändningar.
I mitten av juli 1941 flyttades 17.divisionen, utom det finlandssvenska infanteriregementet IR 55, från Hangöfronten till Aunusnäset i Fjärrkarelen. Finländarna bedömde att de kunde göra det på grund av att hotbilden mot de finländska styrkorna på Hangöfronten hade minskat i takt med att tyska styrkor avancerade norrut i Baltikum.

Svenska frivilligbataljonen
I början av augusti 1941 fick de finländska styrkorna som var kvar på Hangöfronten förstärkning av omkring 800 frivilliga rikssvenska soldater. Huvudparten (ca 500) av rikssvenskarna tjänstgjorde vid den nybildade, Svenska Frivilligbataljonen (SFB). Utsedd chef för bataljonen var överstelöjtnant Hans Berggren. Bataljonen kom att ingå i det finlandssvenska infanteriregementet IR 55. Den 17 augusti förlades Svenska Frivilligbataljonen i frontlinjen vid Harparskogavsnittet.
På grund av tyskarnas erövring av Estland och inringning av Leningrad hade situationen blivit desperat för de sovjetiska styrkorna på Hangöbasen. Därför såg de sig nödsakade att retirera därifrån. Sent på kvällen den 2 december 1941 lämnade det sista sovjetiska örlogsfartyget Hangö. Senare samma kväll tog sig flera patruller från Hangögruppen, av ren nyfikenhet, över gränsen in till Lappvik.

Marschen till Hangö
Den 3 december fick Hangögruppens mannar officiellt bekräftat att de sovjetiska styrkorna hade lämnat Hangö. Detachement N med två underrättelseavdelningar bestående av en pionjärgrupp förstärkt med ett gevärskompani fick av staben order om att sondera terrängen in till Hangö. Den Svenska Frivilligbataljonen anmälde också sitt intresse. Hangögruppens stab gav strax efter klockan 12.00 order om att den Svenska Frivilligbataljonen skulle förbereda ett kompani och ställa sig under detachement N. Man valde kapten Anders Grafströms förstärkta 3.jägarkompani. Vid en uppställning klockan 12.30 fick mannarna i detta veta att de var utvalda att delta i besättandet av Hangö. Svenske stabsfuriren fick order om att hämta den finländska flaggan och kompanistandaret.
Svenskarna var ivriga att komma iväg och på eftermiddagen klockan halv fyra satte de sig i rörelse mot Hangö. De gick i kolonn på vägbanornas mitt, genom nedbränd skog, ställningar och korsur och marschen blev mycket mödosam. På grund av mineringar fick inga fordon medföras, utan all materiel måste bäras. Det var starkt månsken och 15 grader kallt. Samma kväll klockan tio avlöste svenskarna löjtnant Hukkinens finländska gevärskompani. Finländarna varnade kapten Grafström för att ge sig vidare i mörkret, men Grafström valde att trotsa varningen och fortsatte marschen målmedvetet framåt. Det svenska jägarkompaniet tog sig, utan skador, med ingenjörsofficeren, fänrik Ivan Pellijeff och pionjär Larsson i täten via Tvärminne in till Hangö. Ett hundratal minor oskadliggjordes under marschen.
Förtruppen (3:e plutonen) och kompanichefen A. Grafström med stab anlände klockan 06.25 den 4 december till salutorget i Hangö. Kapten Grafströms kompani gick sedan, med skjutklara vapen, längs stadens gator. Kriget hade lämnat stor förödelse i sina spår. Bland allt bråte påträffade svenskarna en kvarglömd sovjetisk soldat som togs till fånga. Klockan 08.00 gav kapten Grafström order om att hissa den medtagna finländska flaggan på rådhusets tak vid torget. Då flaggan hissades sköts salut och männen ropade ”Gud bevare Finland”. Finlands flagga vajade åter över ett fritt Hangö.
En finländsk patrull från Bromarvavsnittet (Brolo) anlände en halv timme senare (kl. 08.30) med motorbåt till Hangöby, som ligger i nordvästra delen av Hangö. Den finländska patrullen bestod av fyra man och leddes av löjtnant Karl-Ove Berglund. I patrullens sällskap fanns dessutom fem eller sex krigskorrespondenter. Då patrullen närmade sig torget upptäckte de män som gick omkring där i bruna rockar. Det dröjde inte länge innan de konstaterade att det var deras vapenbröder från Sverige som rörde sig där. Den svenske kompanichefen tog leende emot dem och hälsade dem välkomna. Den finländska patrullens mannar beslutade att de också skulle hissa sin medhavda finländska fana men valde att hissa den i stadens kyrktorn. Hedersuppdraget att få upp flaggan i kyrktornet anförtroddes finlandssvenske jägaren Rudolf Eriksson. Flagghissningsceremonin ägde rum klockan 10.40. Nu vajade två finländska flaggor över Hangö. Finländarna var givetvis besvikna över att ha inte hunnit in till staden först. Från början hade nämligen befälhavaren för Hangögruppen avsett att ge flagghissningen som en hedersuppgift åt Bromarvavsnittets styrka, men den utvalda patrullen försenades på grund av en serie olyckliga omständigheter. Patrullen hade bland annat kört på grund med sin motorbåt och fått återvända. Stämningarna lugnade ner sig först när marskalk Mannerheim uttalade ett erkännande att det var fint att Svenska Frivilligbataljonens mannar fick marschera först in i Hangö.

Upplösningen
Överbefälhavaren fältmarskalk C. G. Mannerheim avtackade Hangöfrontens trupper under en parad i Harparskog den 15 december 1941. Denna gick av stapeln i stark kyla och rykande snöstorm. Därefter avvecklades det finlandssvenska infanteriregementet IR 55.
Även Svenska frivilligbataljonen (SFB) avvecklades. De som så önskade erbjöds att stanna kvar och fortsätta sin tjänstgöring i annat förband på östfronten. Huvudparten av de svenska frivilliga soldaterna valde dock att återvände hem till Sverige. Av dem som valde att stanna kvar bildades sedermera Svenska Frivilligkompaniet som sattes in på Svirfronten i öster.
Förlusterna var jämförelsevis små på båda sidor. Hangögruppens (finländska styrkor inklusive Svenska Frivilligbataljonen på Hangö udd) stupades antal var 297. Antalet sovjetiska stupade är höljt i dunkel. Det som man med säkerhet känner till är att 453 stupade sovjetiska soldater begravdes på krigskyrkogården i Täktom.
Både finländska och sovjetiska befästningsverk kan ännu i dag ses i terrängen på Hangö udd.