Trettioåriga kriget (1618–1648) var en serie militära konflikter som utspelades i Centraleuropa, huvudsakligen i det som idag är Tyskland. Krigets ursprung kan härledas till den religiösa och politiska omvälvning i Europa som reformationen hade medfört. Den katolska reaktionens framgångsrika motvärn, som snart förbyttes i anfall, mot reformationen hade redan tidigare på flera håll lett till utbrott av blodiga religionskrig. Denna skärpning av konflikten mellan protestanter och katoliker fick i Tyskland ett särskilt svåröverskådligt förlopp genom den mångfald av motstridiga intressen som fanns i det splittrade landet. Redan då de protestantiska ständerna 1608 bildade evangelisk unionen under ledning av kurfursten Fredrik IV av Pfalz och de katolska ständerna 1609 besvarade denna sammanslutning genom den av hertig Maximilian I av Bayern ledda katolska ligan syntes kriget oundvikligt. Det blev den fortsatta söndringen mellan de böhmiska ständerna och deras katolske landsherre som åtta år senare utlöste den från alla sidor förberedda katastrofen. Den beryktade defenestreringen i Prag den 23 maj 1618, då två av de kejserliga ståthållarna i Böhmen, Vilém Slavata och Jaroslav Martinic, kastades ut genom fönstren på kungaborgen Hradcany av de förbittrade ständerna, betecknade den fullständiga brytningen. Samtidigt med att den ärkekatolske Ferdinand II valdes till kejsare i augusti 1619 utsåg böhmarna den protestantiska unionens dåvarande ledare, kurfursten Fredrik V av Pfalz (”vinterkungen”) till kung av Böhmen, varmed de skiljde sig från det habsburgska väldet.
Trettioåriga krigets första skede kallas det böhmisk-pfalziska skedet och varade 1618–1622 vilket följdes av det nedersachsisk-danska skedet 1623–1629. Orsaken till det trettioåriga krigets tredje fas, det svensk-tyska skedet (1630–1635), var nödvändigheten för Sverige att driva ut de katolska arméerna ur de nordtyska länder som låg inom dess närmaste intressesfär samt förhindra flottrustningarna där. Frankrike å sin sida utnyttjade svenskarnas angrepp till att sluta en fördelaktig separatfred genom fördragen i Regensburg oktober 1630 och i Cherasco i mars och juni 1631. Inte desto mindre försåg Frankrike, genom fördraget i Bärwalde den 13 (23) januari 1631, Sverige med viktigt finansiellt stöd. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.
Gustaf II Adolf hade under tiden landstigit i Tyskland den 25 juni 1630, och på kurfurstedagen i Regensburg framtvingade ständerna, som var oroliga över kejsarens växande makt, ett avskedande av Wallenstein. Tack vare detta och en resning i Magdeburg kunde den svenske kungen jämförelsevis ostörd i Pommern organisera den strategiska basen för sin framryckning. Ett manöverkrig mot Tilly, där han genom omväxlande framstötar behöll initiativet, satte honom i stånd att i maj 1631 vinna anslutning av Brandenburg. Då upprepade försök att vinna stöd även från kurfurstendömet Sachsen avvisades, förmådde han emellertid inte undsätta Magdeburg, som stormades av Tilly den 10 maj 1631. Under tiden hade Gustav II Adolf definitivt beslutat sig för att tränga undan Sachsen från den ledarställning som det inte kunnat förmås att begagna i den radikalt protestantiska politikens intresse. Sedan den växande faran hade drivit Sachsen i Sveriges armar, vann Gustav II Adolf en lysande seger över Tilly i slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631. Militärt fullföljdes denna seger genom en avledningsmanöver mot den västerut vikande fiendens förbindelser med ligans huvudländer, varvid svenskarna tågade genom Franken och till Rhen. Detta tvingade Tilly att återvända till Sydtyskland, samtidigt som kurfursten av Sachsen framgångsrikt trängde in i Böhmen.
Segern i slaget vid Breitenfeld gav Gustaf II Adolf tillfälle att fullfölja sina strävanden att isolera Sachsen och inordna de protestantiska ständerna under Sveriges ledning. Sveriges dominerande ställning i Tyskland hade emellertid uppväckt oro inte bara hos Danmark utan även hos dess bundsförvant Frankrike. Detta land önskade inte bara balansera det habsburgska huset med hjälp av dess protestantiska fiender, utan även med hjälp av den över ständernas frihet svartsjukt vakande katolska ligan. Men trots att förhandlingarna stördes kunde kardinal Richelieu inte hindra att Gustaf II Adolf efter segern i slaget vid Breitenfeld fortsatte marschen söderut och vände sig mot Bayern, där han vid Donauwörth gick över floden Lech i skydd av rök, under hård strid med den kejserliga armén under ledning av Tilly, som sårades dödligt. Efter att ha tilltvingat sig övergången över Lech fortsatte han med att erövra Augsburg och München, men förmådde inte forcera Donaulinjen. Kejsaren hade i december 1631 återgett Wallenstein befälet över sina stridskrafter, och efter att hastigt ha organiserat en stark armé och rensat Böhmen från sachsarna hotade han den svenska huvudhärens förbindelser, en fara som fick Gustav II Adolf att med en mindre armé skynda norrut. Vid Nürnberg fann han Wallenstein.. Då han efter att i ett befäst läger ha inväntat nödvändiga förstärkningar vågade sig på att angripa Wallensteins läger, stormningen av Alte Veste i augusti 1632, men blev tillbakaslagen. Gustav II Adolf vände sig åter mot Bayern, men tvingades genom Wallensteins angrepp på Sachsen att skynda mot norr. Då Gustav II Adolf här försökte nå det avgörande som hade gått honom ur händerna vid Nürnberg, stupade han i det segerrika slaget vid Lützen den 6 (16) november 1632. Efter att den svenske kungen stupat övertogs nu befälet över den svenska armén av hertig Bernhard av Sachsen-Weimar och Gustaf Horn, medan den högsta ledningen av krigsrörelser och politik övertogs av Axel Oxenstierna som den svenska kronans fullmyndige legat. Segern följde ännu en tid de svenska fanorna. I slaget vid Oldendorf den 28 juni (7 juli) 1633 besegrade förenade svenska, hessiska och lüneburgska trupper en kejserlig här vilena led svåra förluster. I slaget vid Pfaffenhofen den 1 augusti 1633 besegrar pfalzgreven Kristian av Birkenfeld med hjälp av svenskt infanteri en lothringsk här. Orsaken till de svenska framgångarna var till stor del Wallensteins hållning, passivitet och bristande lojalitet mot kejsaren. Under år 1633 förhandlade han med svenskarna och deras allierade för att försöka återställa freden i det Tyska riket och tillförsäkra sig själv mer makt. Nu kunde dock de kejserliga återta initiativet i kriget. Regensburg återtogs den 28 juli 1634, efter att i fyra månader ha försvarats. I slaget vid Nördlingen den 27 augusti (6 september) 1634 led de protestantiska arméerna, under gemensamt befäl av Gustav Horn (som togs till fånga) och hertig Bernhard av Sachsen-Weimar, ett förintande nederlag mot en förenad armé av kejserliga, ligistiska och spanska trupper. Nederlagets följder blev så mycket svårare till följd av de protestantiska stridskrafternas lösliga organisation, sedan Oxenstierna dragit tillbaka Sveriges huvudstyrka. I Prag slöts den 20 (30) maj 1635 separatfred mellan kurfurste Johan Georg I av Sachsen och kejsar Ferdinand II, vilken biträddes av Brandenburg och de flesta av de övriga tyska protestantiska ständerna. Då Sverige inte antog Pragfreden inledde Johan Georg fientligheter mot svenskarna. Frankrike måste nu mera direkt blanda sig i kriget för att hindra kejsaren att återfå sin gamla övermakt.
Trettioåriga krigets fjärde fas, det svensk-franska skedet, varade 1635–1648. Till befälhavare över den återstående delen av den svenska armén utnämndes Johan Banér. I oktober 1635 inledde sachsarna kriget, och Banér drog sig undan de förföljande sachsarna uppför Elbe till Mecklenburg, där hans återtåg tryggades genom generallöjtnant Patrick Ruthvens seger över sachsarna i slaget vid Dömitz den 22 oktober (1 november) 1635. Nu fick Banér förstärkningar från Preussen, och i januari 1636 föll han in i Sachsen. För en förenad kejserlig-sachsisk här måste han sedan åter dra sig tillbaka mot nordväst. I slaget vid Wittstock den 24 september 1636 lyckades han dock på ett lysande sätt besegra den sachsiske kurfursten, vars armé var förstärkt med kejserliga trupper. Nu rensade Banér Hessen från fiender, vände sig därpå till Thüringen och Sachsen och lade sig i början av 1637 i ett fast läger vid Torgau. Åren 1637–1638 var för Sverige de tyngsta under hela kriget, och det såg ibland ut som om svenskarna skulle tvingas utrymma hela Tyskland. Först sedan Banér 1638 fått pengar och nya trupper från Sverige, kunde han åter börja agera offensivt. I juli 1638 startade han fälttåget, rensade Pommern och Mecklenburg från fiender och tvingade Gallas att med en upplöst här retirera till Böhmen. I början av 1639 trängde Banér in i Thüringen och Sachsen, och den 4 april 1639 vann han i slaget vid Chemnitz en viktig seger över en kejserlig-sachsisk här, varefter han kunde rycka in i Böhmen, där han under härjningar och brandskattningar stannade hela året. Till Banérs efterträdare som överbefälhavare för de svenska trupperna i Tyskland utsågs Lennart Torstenson, men denne kunde ta befälet över hären i Sachsen först i november. I Torstensons frånvaro leddes de svenska trupperna av generalmajorerna Adam von Pfuel Carl Gustaf Wrangel, Arvid Wittenberg och Hans Christoff Königsmarck. I slaget vid Wolfenbüttel den 19 (29) juni 1641 besegrade dessa en förenad kejserlig-bayersk armé. Svåra förluster medförde dock att framgången inte kunde utnyttjas. Johan Banér hade återställt jämvikten i kriget. Hans efterträdare, Lennart Torstenson, vände sig mot de kejserliga arvländerna, Schlesien och Mähren, vilka försvarades av den försiktige Ottavio Piccolomini, som inte vågade sig på ett fältslag. Men när Torstenson drog sig tillbaka till Sachsen följde Piccolomini efter och blev grundligt besegrad i slaget vid Leipzig, även kallat andra slaget vid Breitenfeld, den 23 oktober (2 november) 1642. Sedan Torstenson därefter intagit Leipzig och låtit armén vila i vinterkvarter vid Elbe ryckte han på våren 1643 ånyo in i Mähren och hotade Wien, men i september 1643 vände han helt oväntat om och tågade på regeringens order mot Danmark. Denna stat, som avundsjukt åsåg Sveriges framgångar, ville gärna uppträda som medlare vid den nu påtänkta fredskongressen. Detta förekoms genom det svenska anfallet, som även ursäktades av den fientliga hållning som Kristian IV alltjämt intog. En kejserlig armé under Matthias Gallas följde Torstenson i spåren. Men sedan denne förjagat alla danska trupper från Jylland ryckte han hastigt ned mot Gallas, som besegrades i slaget vid Jüterbog den 23 november 1644, varpå Torstenson för tredje gången ryckte in i de kejserliga arvländerna. Han besegrade Johann von Götz och Melchior von Hatzfeldt i det stora slaget vid Jankov i Böhmen den 24 februari (6 mars) 1645 och stod åter utanför Wiens portar. Hans plan var att förena sig med Siebenbürgens furste Georg I Rákóczi, Gábor Bethlens efterträdare, som sedan 1643 var i förbund med Sverige, men då denne inte kom fram, drog sig Torstenson tillbaka till Mähren.
Där belägrade han Brünn under perioden april–augusti 1645, men sedan denna misslyckats drog han sig tillbaka till Sachsen, där han till följd av sjukdom överlämnade befälet till Carl Gustaf Wrangel i december 1645. Då den bayerske kurfursten bröt stilleståndsavtalet inföll de förenade svenska och franska härarna i Bayern. Bayern utplundrades fullständigt, varefter svenskarna och fransmännen drog sig tillbaka till Württemberg. Samtidigt med detta opererade en annan svensk armé under befäl av Hans Christoff Königsmarck och Arvid Wittenberg i Böhmen, och den förre lyckades 1648 inta den så kallade lilla sidan av Prag. I september anlände pfalzgreven Karl Gustaf den senare kung Karl X Gustav, för att avlösa Carl Gustaf Wrangel. Karl Gustaf övertog befälet den 6 juni 1648 och fortsatte belägringen av Prag, som stormades av svenskar dagen efter freden hade slutits; den 14 (24) oktober 1648, den Westfaliska freden. Så slutade kriget framför samma stad i vilken det hade börjat.

Finska kriget, även kallat 1808–1809 års krig, utkämpades mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark) och Sverige stöddes av Storbritannien. Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen, efter att kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon I slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons kontinentalblockad.
Kriget fick stora följder för både Sverige och Finland. 200-årsjubileet högtidlighölls åren 2008 och 2009 med bland annat bokutgivningar, specialmynt samt tilldragelser på några av de viktigare slagfälten.
Den svenska regeringen var inte helt oförberedd på ryska aggressioner, utan var väl underrättad om situationen vid gränsen och man hade dessutom grundat en krigsberedningskommitté som skulle sörja för planeringen inför det väntade kriget. Den svenske ambassadören i St. Petersburg, Curt von Stedingk såg till att skicka hem underrättelser om ryssarnas uppmarsch inför den kommande kampen.
Den svenska krigsberedningskommittén ansåg helt riktigt att de svenska styrkorna i Finland skulle ha svårt att försvara hela landet i händelse av ett ryskt anfall, och därför förberedde man en överraskande, men faktiskt god och genomtänkt plan. Den svenska armén skulle retirera i riktning Uleåborg, medan de södra delarna av Finland uppgavs och ockuperades av ryssarna och det svenska försvaret upprätthölls med stöd av fästningarna Sveaborg och Svartholm. När våren kom och den svenska armén var fulltalig och förstärkt, skulle man gå till motanfall och med hjälp av flottan, och de i fästningarna varande förbanden, återerövra hela Finland.
För kejsar Alexander var erövringen av Finland endast ett nödvändigt ont för att upprätthålla förpliktelserna mot Napoleon, och han behövde ett snabbt, oblodigt krig för att en gång för alla stävja arvfienden Sverige. För det behövde tsaren också ett välvilligt Finland, vilket betydde att han var villig att gå långt i sina ansträngningar att hålla finländarna nöjda och pacificerade. Ryssarna planerade och genomförde kriget med utgångspunkt att Finland skulle inkorporeras i det ryska kejsardömet. De laddade upp vid gränsen med 24 000 man, vilka ställdes under general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden. Många av hans trupper var veteraner från krigen mot Napoleon, krigshärdade soldater med hög stridsmoral, kunskap och disciplin.
Natten den 21 februari 1808 gick den ryska armén över finska gränsen utan officiell krigsförklaring. Den ordinarie befälhavaren i Finland, fältmarskalk Vilhelm Mauritz Klingspor befann sig då i Stockholm, och försvaret leddes av generallöjtnant Karl Nathanael af Klercker. Det ryska anfallet genomfördes på tre kolonner: Den vänstra flanken; 17:e divisionen, under generallöjtnant Aleksej Gortjakov, marscherade in i närheten av Fredrikshamn. Centern; den 21:a divisionen, under generallöjtnant Pjotr Bagration, marscherade in på vägarna vid Anjala. Högra flanken; 5:e divisionen, under generallöjtnant Nikolai Aleksejevitj Tutjkov, marscherade in i närheten av Nyslott.
Anfallets överraskningsmoment hade dock gått förlorat, och af Klercker drog samman sina trupper vid östra gränsen till Tavastehus i två brigader under ledning av överste August Fredrik Palmfelt och överste Carl Johan Adlercreutz. Den svenska fältarmén räknade ca 17 000 man, varav ca 7 000 man förlades till fästningarna Sveaborg och Svartholm.
Fullständigt avgörande för krigsutgången kom det faktum bli att Sverige också hade en knivspets i ryggen. Danmark var allierat med Napoleon, och fransmännen, i förbund med Ryssland, sände stora truppförband (under ledning av marskalk Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan) till Jylland för en planerad invasion i södra Sverige, och på grund av detta hot, tvingades Sverige hålla stora trupper förlagda i Skåne och vid norska gränsen. Sverige å sin sida var allierat med Storbritannien och skyddades av dess flotta. Det betydde att den fransk-danska invasionen aldrig materialiserades och att den ryska örlogsflottan höll sig i hamn under hela kriget.
Ordinarie överbefälhavare i Finland, Klingspor, anlände till Tavastehus den 1 mars och övertog kommandot över den svenska armén. af Klercker propagerade för offensiv krigföring eller åtminstone hedersamt försvar, men Klingspor ville följa den på förhand uppgjorda krigsplanen och retirera mot Uleåborg; och han gjorde sina bedömningar utgående ifrån felaktiga styrkeuppgifter över de ryska invasionsstyrkorna och trodde att de var starkare än vad de egentligen var. I själva verket trodde han att hans position var väldigt prekär, och utgående ifrån de uppgifter han hade, beordrade han reträtt. 7 000 man retirerade från Tavastehus norrut och den 4 000 man starka Savolaxbrigaden, under Johan Adam Cronstedt, retirerade mot Uleåborg österifrån.
Under tiden besatte ryssarna hela södra Finland. Fästningen Svartholm kapitulerade för de avancerande ryssarna den 18 mars och Åbo, Finlands urgamla huvudstad, föll den 22:a, dit Buxhoevden några dagar senare förlade sitt högkvarter. Den svenska huvudarmén förföljdes halvhjärtat av mindre styrkor under Rajevskij, men reträtten gick snabbt och efter några veckor stod de svenska trupperna i Vasa. Stridsmoralen sjönk också avsevärt i den svenska armén eftersom soldaterna tvingades ge upp sina hemtrakter utan att avlossa ett enda skott. Savolaxbrigaden bjöd på symboliskt motstånd vid Leppävirta och utanför Kuopio, men även den drog sig hastigt mot Uleåborg, stadigt följd av general Bulatov.
Den enda svenska stödpunkten som återstod i södra Finland var således fästningen Sveaborg. Nästan 7 000 man var förlagda till Sveaborg och de utgjorde några av det svenska rikets bästa regementen. Dessutom fanns på fästningen halva den svenska skärgårdsflottan och rikliga förråd; fästningen var gjord för att stå emot en hård och långvarig belägring men ryssarna hade dock ingen vilja att stånga sig blodiga mot Sveaborgs murar, utan valde en annan taktik. Falska uppgifter och lögner om krigets utsiktslöshet smugglades in till officerarna i Sveaborg och de genomsyrades av dessa kunskaper som ett virus. Den ryska belägringen inleddes i medlet av mars 1808 och avslutades den 3 maj med Sveaborgs kapitulation. Endast symboliskt motstånd hade förekommit och ryssarnas vinst var enorm; dessutom fick sig den svenska allmänna krigsplanen ett allvarligt avbräck. För detta har Sveaborgs svenske kommendör, amiral Carl Olof Cronstedt, fått ta mycket spott och spe i historieskrivningen.
I slutet av mars anlände ryska trupper till Åland vilket resulterade i att bönderna reste sig i vad som kallas Upproret på Åland. Den väpnade resningen kulminerade i Kumlingeslaget den 9 maj då den åländska bondehären besegrade och tillfångatog de ryska trupperna. Den 22 april 1808 intog konteramiral Nikolaus Bodisco från Riga det försvarslösa Gotland med 1 600 man och proklamerade Gotland som ryskt område ”för all evig framtid”. Det svenska motdraget kom under konteramiral Rudolf Cederström med överstelöjtnant Carl Johan Fleetwood och 1 800 man ombord, vilka återerövrade ön den 16 maj och skickade hem de avväpnade ryssarna.
Under tiden hade dock de svenska styrkorna samlats vid Uleåborg och börjat röra på sig. Den 16 april stod den första fäktningen vid Pyhäjoki där ryssarna lyckades vinna en mindre seger och tillfångatog den svenske generaladjutanten Löwenhielm. Denne ersattes dock av Carl Johan Adlercreutz och Georg Carl von Döbeln övertog kommandot över andra brigaden. Den 18 april blev Döbeln angripen vid Siikajoki, och när Adlercreutz kom till undsättning, kunde en större seger över de ryska förföljarna säkras. Den 27 april utkämpade Savolaxbrigaden sin första stora strid vid Revolax där den ryske generalen Bulatov tillfångatogs och stormningen av prästgården, där ryssarna hade förskansat sig, gick till krigshistorien. Slagen vid Siikajoki och Revolax gick stick i stäv med Klingspors plan att falla undan, men gav svenskarna ett gyllene tillfälle att gå till motoffensiv.
Den andra maj tillintetgjorde Johan August Sandels en mindre rysk styrka vid Pulkkila och öppnade därigenom vägarna söderut för den svenska armén, samtidigt som han – en av krigets kanske främsta svenska generaler – gjorde sitt inträde i detta krig. Därefter tågade han österut med femte brigaden om 1 500 man och återtog Kuopio den 12 maj. Under de tre efterföljande veckorna störde han allvarligt ryssarna i östra Finland och återtog de delarna av landet. Han hotade ryssarna så allvarligt att de tvingades avsätta starka förstärkningar för att betvinga honom och ca 8 000 man under Michail Barclay de Tolly sattes in för att försöka bekämpa Sandels och Savolaxbrigaden , som till och med under kapten Carl Wilhelm Malm företog en mindre räd in på ryskt territorium. Det lyckades dock inte för ryssarna, och Sandels gick förstärkt till 2 500 man i ställningar vid Toivola där han höll ut till oktober, trots hårdnackade, snart sagt dagliga, ryska anfall.
Även i väster, längs den österbottniska kusten, hade det svenska motanfallet kommit igång våren 1808. Den ryska situationen var pressad. Isarna hade börjat smälta och det innebar att den brittiska flottan kunde börja patrullera Öresund, vilket i teorin skulle ha frigjort stora mängder svenska trupper för Finland. I maj ankom en brittisk hjälpkår om 14 000 man till Göteborg, men svenske kungen lät dem aldrig stiga iland och trupperna – som skulle ha kunnat lätta på det fransk-danska hotet – sändes till Spanien istället där det spanska gerillakriget hade brutit ut. Svenska landstigningar längs den finska kusten skulle komma igång och ryssarna väntade sig det och tvingades därigenom bevaka en övermåttan lång kustremsa. De ryska försörjningslinjerna var också ansträngda och hotades titt som tätt av bondeuppbåd och ren gerillakrigföring. Den ryska huvudstyrkan som opererade mot Adlercreutz och Klingspors huvudarmé söder om Uleåborg var således redan sträckt till det yttersta och redan på defensiven när den svenska huvudstyrkan gick till anfall söderut. Svenska huvudarméns motanfall inleddes den 16 juni.
Den 24 juni tvingade de svenska styrkorna med von Döbeln i spetsen ryssarna att utrymma Nykarleby. Under tiden hade en landstigning i Vasa förekommit; en kår om 1 000 man landsteg i ryssarnas rygg, men eftersom huvudarmén dröjde i Nykarleby, lyckades ryssarna nedkämpa kåren, under hårda gatustrider, och endast spillror av den lyckades senare förena sig med Klingspors armé. Trots att de svenska förstärkningarna uteblev och trots att landstigningsstyrkorna var för svaga och för få, blev de den allmänna signalen till väpnat uppror bland bönderna i södra Österbotten som tog till vapen för fosterland och krona och höll talrika ryska förband sysselsatta. Den 19 juni landsteg en större svensk expeditionskår under generalmajor Eberhard von Vegesack utanför Åbo och försökte inta staden, men tvingades återigen skeppa ut efter bittra strider vid Lemo. Under tiden utkämpades också ett bittert sjökrig i Åbolands skärgård mellan små kustfartyg, och där var ryssarna på offensiven eftersom de hade övertagit hela den svenska skärgårdseskadern vid Sveaborg.
I Österbotten var initiativet svenskt och ryssarna var så hårt pressade att de tvingades sätta in talrika förstärkningar. Den 14 juli segrade Adlercreutz i en större drabbning vid Lappo och tvingade ryssarna att dra sig ytterligare söderut mot Alavo (där svenskarna vann ytterligare en seger den 17 augusti) och den ryske befälhavaren över huvudstyrkan, Rajevskij, ersattes av den unge och geniale Kamenskij. Svenskarna stod dock stilla vid Lappo, och utnyttjade inte situationen och ryska förstärkningar om 16 000 man stod snart färdiga för Finland. Den 21 augusti besegrades Otto von Fieandt vid Karstula efter hårda strider och Adlercreutz, med den svenska huvudstyrkan, tvingades dra sig tillbaka norrut efter fäktningar vid Kuortane, Ruona och Salmi.
Adlercreutz fann goda försvarspositioner vid Oravais vid kusten, men hans rygg hotades av ryska styrkor under Kossatchoffskij. Denna styrka besegrades dock av von Döbeln vid Jutas den 13 september. Dagen därefter, den 14, utkämpades krigets avgörande slag vid Oravais mellan Adlercreutz och Kamenskij. Den svenska armén besegrades och tvingades till reträtt.
Båda arméerna hade stora problem på grund av höstvädret och med försörjningen och den 29 september 1808 överenskoms ett stillestånd i Lochteå på ryskt initiativ. Svenskarna åtog sig bland annat att Sandels skulle retirera från Savolax. Direkt efter detta återvände Klingspor till Stockholm och af Klercker blev åter överbefälhavare.
Den 27 oktober (ryssarna sade upp stilleståndet 19 oktober) stod det berömda slaget vid Virta bro där Sandels’ 1 200 man besegrade över 5 000 ryssar tack vare många hjältemodiga insatser. I Johan Ludvig Runebergs dikt Sven Dufva besjungs dessa insatser. Virta bro blev också den sista svenska segern på finländsk mark. Den 19 november tillkom konventionen i Olkijoki, framförhandlad mellan Adlercreutz och Kamenskij och enligt denna konvention förpliktade sig den svenska armén att helt lämna Finland, vilket också skett den 13 december och båda arméerna gick i vinterkvarter på varsin sida Torne älv.
Gustav IV Adolf vägrade trots nederlaget att avsluta kriget, och den ryska stormen drog in även över Sverige, och den kom på tre fronter. Den ryska huvudarmén under Pavel Sjuvalov ställdes mot de kvarvarande finska trupperna vid Torneå som sammansmältes med trupperna i norra Sverige och kom att kallas Norra Armén. I mars ockuperades Åland av Bagrations arme och kavalleristyrka under Kulnev sändes över isen mot Stockholm. von Döbeln lyckades dock avvärja hotet mot huvudstaden genom att framförhandla konventionen på Åland. Barclay de Tolly marscherade över Kvarken med en rysk styrka och intog själva Umeå, men lämnade snart staden och tågade tillbaka. Den operationen anses ha varit en riktig prestation och ett militärt äventyr.
Den 23 mars kapitulerade Hans Henrik Gripenberg med sina styrkor vid Kalix efter att ha hört om statskuppen mot Gustav IV Adolf. Kungen avsattes av en grupp officerare den 13 mars och tvingades sedermera i landsflykt. Den 15 maj 1809 stod slaget vid Lejonströmsbron i Skellefteå och ryssarna tvingade bort de svenska trupperna från Skelleftebygden vilken sedan var ockuperad av ryssarna över sommaren 1809. I augusti 1809 landsteg en svensk armé vid Ratan under befäl av general Gustaf Wachtmeister, i ett försök att återta Umeå. Slaget vid Sävar utkämpades den 19 augusti 1809 och ledde till svensk reträtt tillbaka till Ratan varifrån man återigen utskeppade efter att ha orsakat ryssarna kännbara förluster. Efter slaget vid Piteå plundrade ryssarna staden Piteå. Detta blev Finska kriget sista strid. De ryska styrkorna var bara tillfälligt hejdade men Sverige fick ett förhandlingsläge.
Kriget fick mycket stora konsekvenser för Sverige. Den slutliga vapenvilan ingicks i Frostkåge gästgivargård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Freden undertecknades senare i Fredrikshamn den 17 september 1809: Finland, Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland avträddes till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland. Snart inleddes en jakt på syndabockar. Flera svenska officerare hade troligen dömts till döden om inte ryska påtryckningar och en allmän amnesti kommit emellan. Bland dessa fanns Sveaborgsofficerarna Carl Olof Cronstedt den äldre och Fredrik Adolf Jägerhorn, Carl Magnus Gripenberg (för kapitulationen på Svartholm) och Hans Henrik Gripenberg (för kapitulationen vid Kalix).

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Karl X Gustavs polska krig (polska Potop szwedzki, ”svenska syndafloden”) var ett krig främst mellan Sverige och Polen-Litauen som varade 1655 – 1660 och slutade utan tydlig segrare. Sverige hade många framgångar i början av kriget; man intog stora delar av Polen-Litauen och många polacker gick över till den svenska sidan. Allteftersom kriget pågick ökade motståndet mot svenskarna, samtidigt som både Ryssland och Danmark förklarade Sverige krig och Karl X Gustav marscherade till Danmark. Även andra länder stödde Polen-Litauen. Vid krigets slut fick Sverige inga territoriella vinster i Polen-Litauen, men Polen-Litauen erkände Sveriges innehav av Estland, Ösel och Livland, samt avstod från alla anspråk på den svenska kronan.
Polen härjade sedan 1648 ett uppror mot den polska regeringen. Upprorsmakarna, ledda av Bogdan Chmelnitskij var främst kosacker och tatarer. I Sverige, som just hade bytt monark efter att drottning Kristina abdikerat till förmån för sin kusin Karl X Gustav, planerade man för ett krig.
Den svenska planen var att anfalla med två arméer, en från väst och den andra från nordost. Fältmarskalken Arvid Wittenberg skulle gå in från Pommern med en armé om 14 000 man bestående främst av värvade trupper, samtidigt som Karl X Gustav skulle komma bakom Arvid Wittenberg med en armé på 15 000 man skeppade från Sverige. I nordost skulle Gustaf Horn och Gustaf Adolf Levenhaupt gå in med 9 000 man från svenska Livland. Planerna på intåg i Polen omfattade svenska trupper på totalt omkring 40 000 man. Detta kan jämföras med den polska motståndararmén på omkring 200 000 man, av vilka 50 000 disponerades mot svenskarna.
Den 1 juli gick Lewenhaupt in i polska Livland och erövrade staden Dünaburg. Wittenberg gick över gränsen till Polen den 11 juli. Karl Gustavs styrka kom den 14 juli till Svenska Pommern, varifrån man tågade in i Polen och förenade sig med Wittenbergs här den 14 augusti vid Konin. Hären fortsatte sedan med 30 000 man mot Warszawa. De mötte svagt motstånd, eftersom Polen satt in nästan hela sin militära styrka mot ryssarna.
Karl X Gustav gick vidare mot Warszawa med cirka 3 000 man och staden kapitulerade den 29 augusti utan strid. Där vann armén rikt byte bestående av 120 bronskanoner, ammunition och livsmedel.
Karl X Gustav gav Magnus Gabriel De la Gardie, som hade befälet över norra armén, order om att gå in i Polen och förena sig med huvudarmén som var under Gustav Otto Stenbocks befäl. Han själv hade tänkt att med en annan avdelning krossa återstående delarna av Johan II Kasimirs polska här.
Den 6 september hann Magnus Gabriel De la Gardie och Gustaf Otto Stenbock upp den polska armén, varpå slaget vid Zarnow utspelade sig. Drabbningen resulterade i svensk seger. Karl X Gustav vände sig sedan sig mot Krakow, som belägras den 16 september. Kungen bröt dock upp den 20 september för att möta den polska styrkan som var på väg att försöka undsätta staden. De två arméerna möttes den 23 september i slaget vid Wojnicz, vari den svenska truppen på 3 600 man besegrade den polska styrkan på 8 000 man. Efter slaget flydde den polske kungen från Polen till Schlesien. Svenskarna återkom till Krakow den 26 september, och staden kapitulerade den 9 oktober. Besättningen i staden fick fritt återtåg till Schlesien, och förenade sig sedan med Johan II Kasimir. I detta skede av kriget såg det ut som att det skulle bli en svensk seger, och stora delar av Polen hyllade Karl X Gustav som sin kung.
Den 29 oktober nådde en svensk styrka under Johan Reinhard Wrzesowicz klostret Jasna Góra i Częstochowa, en stad drygt tio mil nordväst om Krakow. Truppen hade på vägen slagit små fiendeförband och intagit sexton byar. Då den kom fram vägrade de 300 försvararna i klostret att kapitulera och öppnade istället eld mot de svenska angriparna.
Den svenska belägringstruppen hade bara små kanoner och för att skjuta hål i klostrets väggar behövdes tungt artilleri, vilket man fick när förstärkningar anlände den 8 november. Klostret började sakta förstöras, trots Karl X Gustavs order om att det skulle bevaras. Efter 40 dagars belägring drog sig belägrarna tillbaka. Denna nyhet spred sig över hela Polen och väckte patriotism i den polska befolkningen, och fler polacker gick med i gerillakrigföring mot svenskarna.
Magnus Gabriel De la Gardie, som tagit befäl över armén i öst, gick efter intagandet av Dünaburg 1 juli i kvarter med sin armé vid Kokenhusen. Litauen hade nu delats in i svenska och ryska ockupationsområden. Från svenskt håll försökte man genom förhandlingar få Jakob av Kurland att sätta sig under Sverige, men denne vägrade. De la Gardie beordrades att sända sina bästa trupper till Karl X Gustavs armé.
Den polske kungen uppmanade i detta skede den polska befolkningen att agera mot Sverige. Patriotiska polacker från hela landet började ett gerillakrig mot den svenska hären, vilket orsakade svenskarna mycket stora förluster. Ett av skälen till att så många polacker gick emot Sverige var religionen. I Polen var man katoliker och kämpade för sin tro mot de svenska protestanterna. När Johan II Kasimir återvände till Polen i början av 1656 stärkte detta polackernas stridsmoral ytterligare. Många av de polacker som gått över till svenskarna återvände nu till de polska förbanden.
I början av 1656 började Stefan Czarniecki få allt mer folk under sig mot svenskarna. Svenskarna bröt upp från sitt kvarter den 17 januari i Königsberg, och hade tänkt förena sig med trupper under fältmarskalken Robert Douglas vid Radom väster om Warszawa den 28 januari för att möta Czarnieckis gerillatrupper. Den svenska truppen var då runt 15 000 man. Karl X Gustav mötte den 8 februari de polska trupperna under Czarniecki, i slaget vid Golomb. Slaget blev mycket hårt, men slutade till slut med en seger för svenskarna.
Situationen hade nu vänt till polackernas fördel. När Karl X Gustav kom till den punkt där floderna Weichsel och San möts, mötte han en fyrfaldigt överlägsen fiende. Den svenske kungen beslöt då att gå över San. Man anföll de litauer som försvarade floden och lyckas ta sig förbi. Hären kunde åter marschera tillbaka till Warszawa dit de kom 5 april.
Karl Gustav vände sig nu mot Danzig, och sände Adolf Johan av Pfalz och Carl Gustaf Wrangel att jaga Czarniecki. Den 27 april mötte Adolf Johan Czarniecki i slaget vid Gnesen, som blev en svensk seger. Den svenska armén led dock mer och mer förluster av polackernas gerillakrig. Nu började den polske kungen Johan II Kasimir att samla ihop soldater till en armé. Med en 50 000 man stark här tågade han mot Warszawa, och staden omringades i maj. Warszawas försvar leddes av Arvid Wittenberg. Den 19 juni hotade Johan Kasimir staden med en stormning, i vilken ingen av försvararna skulle skonas. Den polske kungen ville helst av allt undvika en stormning av sin huvudstad; efter en lyckad stormning var det normala att soldaterna tilläts plundra staden de intagit. Wittenberg avböjde förslaget. Den 20 juni försökte polackerna att storma staden, och lyckades komma in i den varpå Johan Kasimir åter sände ett kapitulationsförslag till Arvid Wittenberg som gick med på förslaget.
Den 17 maj tog Karl X Gustav emot en krigsförklaring från Ryssland. Nu när Sverige samtidigt var i krig mot Ryssland var en fred med Polen tänkbart. För att han skulle kunna få skapliga fredsvillkor ville han först återta Warszawa och vinna ett större slag mot polackerna. Den 15 juni slöts ännu ett fördrag med Brandenburg, denna gång i Marienburg. I detta beslutades att Brandenburg skulle ställa 4 000 man under Sverige och slippa vara under Karl X Gustav. Brandenburg skulle också få landskap i Polen ”när kriget var vunnet”.
Med 18 000 man gick Karl X Gustav och brandenburgarna mot Warszawa, och den 18 juli började ett tre dagar långt slag utanför staden vilket ledde till svensk seger och att Warszawa kunde besättas av svenskarna. Stora delar av den polska armén kunde dock undkomma. Efter slaget skickade Karl X Gustav flera fredsförslag till Johan II Kasimir, men denne avböjde samtliga.
Danzig och flera andra mindre städer i föll nu polackernas händer. Karl X Gustav förnyade sitt fördrag med Brandenburg i Labiau och ingick i ett förbund med den siebenbürgenske fursten Georg II Rákóczy. Han försökte att få till ytterligare ett fältslag mot Polen, men misslyckas. Kasimir placerade ut sin här vid Danzig. Rutger von Ascheberg fick under en av sina spaningsturer reda på att det polska kavalleriet hade gått i vinterkvarter i Konitz. Han beslutade att gå till attack, i slaget vid Konitz där Rutger von Ascheberg vann en stor seger.
Detta var det sista av 1656 års fälttåg. Sverige hade nu förlorat nästan hela Polen. Inte heller på den diplomatiska fronten gick det bra för svensk del: den 24 oktober ingick Polen och Ryssland ett vapenstillestånd. Även i öst gick det dåligt för Sverige, den svenska armén led stora förluster på grund av gerillakrigföringen. Hela Litauen lämnades, med undantag för Birze. Saken blev inte bättre när Ryssland förklarade kri och ryska trupper gick in i Sverige. I början av 1657 gick litauiska trupper in i svenska Livland.
I mars 1657 bröt Karl X Gustav upp från sitt vinterkvarter i Thorn. Målet var att förena sig med Georg II Rákóczy och hans 25 000 man starka armé, som dock var odisciplinerad och otränad. Den 20 mars ingick kejsaren av Österrike allians med Polen mot Sverige, och den 1 juni förklarade Danmark krig mot Sverige.
Karl X Gustav lämnade i slutet av juni Polen-Litauen för att gå mot Danmark. 15 augusti fick han fritt avtåg från staden. Befälhavare över de polska trupperna blev Karl X Gustavs bror Adolf Johan av Pfalz. Kvar i Polen fanns nu 12 000 man. Den österrikiska fältmarskalklöjtnanten Spork gjorde några tappra försök att inta Thorn men misslyckades och gick i vinterkvarter. I oktober gick Czarniecki in i Svenska Pommern och härjade men hade inte tillräckligt med trupper för att inta några fästningar. I öst ockuperades stora delar av Livland av litauiska trupper. De började också en blockad mot den svenska staden Riga. I Pernau höll försvaret ut och den 22 januari 1658 gjorde man ett lyckosamt utfall och stoppade belägringen. Genom ett utfall även i Riga kunde försvararna stoppa den litauiska blockaden av staden. Till följd av utfallen och på grund av underhållningsproblem i den egna truppen lämnade litauerna stora delar av Livland.
Den svenske kungen började tröttna på de diplomatiska förhandlingarna med Kurland, och gav order om att landet skulle intas. Befälhavare för ockupationen blev fältmarskalken Robert Douglas med 5 400 man. Genom stor list intogs huvudstaden Mitau och Douglas hade snart intagit stora delar av Kurland. Men så fort svenskarna gick in i Kurland så bildades också en kurländsk motståndsrörelse. Den 20 december slöts ett stillestånd mellan Sverige och Ryssland.
En kurländsk-litauisk armé under Samuel Komorowski gick in i Kurland. Efter ett överraskningsanfall intog de Mitau. När Würtz 3 000 man starka här från Krakow anlände till den svenska huvudarmén förbättrades situationen. I augusti 1659 härjades svenska Pommern av österrikare och brandenburgare. Den svenska armén gick till Stettin som hotats av österrikare. Polen och Ryssland slöt återigen ett stillestånd i maj. Nu kunde den polska hären gå till attack mot de få kvarvarande svenska fästena i Polen. Mot slutet av året hade Marienburg, Stuhm, Elbing och Danziger-Haupt fallit för polackerna.
Även polackerna började nu bli villiga att förhandla om fred, vilket skedde i Thorn. Karl Gustav ville fortfarande att de områden Sverige erövrat skulle vinnas, vilket försvårade förhandlingarna. När kungen plötsligt avled den 13 februari kunde man ta bort den svenska sidans krav om svenska landvinningar. I Freden i Oliwa beslutades att Johan II Kasimir skulle avsäga sig alla sina krav på den svenska kronan, och godkänna Estland och Livland norr om Düna som svenskt.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

(Dk04-05, Ty21-27)

I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning. Området bestående av hertigdömena Schleswig och Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.
Under ”revolutionsåret” 1848 utropade i mars den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848 och besatte sedan Slesvig men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.
Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849. Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades. Efter att Fredericia hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.
Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna.
Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

(Dk06-31, Dk34-35) Ett uppror bland de tyska invånarna i Schleswig-Holstein i början av 1848 med krav på frigörelse från Danmark ledde till slesvig-holsteinska kriget 1848–1851, där Danmark stod som segrare. Den nye kungen Kristian IX av Danmark undertecknade dock den 18 november 1863 en ny grundlag, den så kallade novemberförfattningen, som gällde för Danmark och Schleswig, men inte Holstein. Det danska agerandet ledde till att prins Fredrik av Augustenburg den 19 november utropade sig till hertig Fredrik VIII av Slesvig-Holstein och den 18 januari 1864 överlämnade Preussen och Österrike ultimatum om att novemberförfattningen skulle dras tillbaka. Då Danmark vägrade inleddes kriget. Den 1 februari 1864 gick en preussisk-österrikiska styrka på omkring 60 000 man in i Schleswig. Den danska armén om 35 000 man var uppställd längs befästningsverket Dannevirke, som dock inte var i särskilt gott skick. Den 2 februari angrep preussarna men kastades tillbaka. Österrikarna anföll den 3 februari och intog Kongshöj efter en intensiv strid. Detta ledde till att natten mellan 5 och 6 februari övergavs Dannevirke med 200 kanoner och stora förråd och huvuddelen av den danska armén begav sig till Als och Sundeved. Den 28 mars anföll preussarna den danska Dybbölställningen, men slogs tillbaka och den 2 april påbörjades ett två veckors långt artilleribombardemang av staden Sönderborg och av de relativt oförberedda danska skansarna, som inledningsvis höll ut trots svåra förutsättningar. Den 18 april genomförde de preussiska styrkorna den länge förberedda stormningen av Dybbøl, som föll på några timmar. Därefter utrymde danskarna även fästningen Fredericia utan strid den 28 april. Fredskonferensen sammankallades den 25 april och 9 maj slöts vapenvila som dock upphörde 25 juni utan att fred hade slutits. Den 29 juni förde prins Fredrik Karl sina trupper i båtar över Alssundet. De 12 000 man starka danska arméstyrkorna på Als blev överrumplad och fick inget understöd från den danska flottan. Den tvingades därför överge hela fästningsartilleriet på Als och bege sig till Fyn. Detta bröt slutligen danskarnas stridsvilja. Eftersom varje hopp om utländsk hjälp var uteslutet inledde Danmark 1 augusti fredsförhandlingar i Wien. Den 30 oktober slöts sedan freden i Wien, med resultatet att Slesvig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas. Under intryck av skandinavismen hade en del svenskar och norrmän deltagit som frivilliga i slesvig-holsteinska kriget. Dessa stämningar levde kvar på 1860-talet, och hade en varm anhängare i kung Karl XV, som vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet den 22 juli 1863 hade lovat svenskt militärt stöd i händelse av ett nytt krig med Preussen, och utlovade 20 000 man till Dannevirke. Detta ingick inte i den svenske kungens befogenheter vid denna tid, och den svenske statsministern Louis De Geer vägrade, stödd av sin regering, att ställa sig bakom sådana riskabla löften. Löftet upphävs vid Ulriksdalskonferensen den 8 september 1863. Även om Sverige aldrig deltog officiellt på den danska sidan kom ett antal svenskar att delta som frivilliga i kriget. Totalt tjänstgjorde 434 svenska frivilliga i Danmark. 134 av dessa ingick i Strövkåren, ett särskilt förband bestående av två kompanier av huvudsakligen svenska frivilliga som organiserades i mars 1864, och som kompletterades med norska frivilliga och danska soldater. Från 15 januari till 7 maj 1864 beviljade den svenska regeringen 50 svenska officerare och 18 lägre befäl tjänstledigt för tjänstgöring i Danmark. I den danska krigssjukvården deltog frivilliga från Sverige: 19 läkare, nio studenter, nio militärläkare och en professor i kirurgi samt åtminstone sju sjukvårdsutbildade diakonissor. De gjorde insatser vid krigssjukhus eller i anslutning till sjuktransporter. Av de svenska läkarna tjänstgjorde flertalet vid det fältsjukhus som inrättats på Augustenborgs slott på ön Als. (delvis utdrag ur Wikipedia)

(Fi01-04, No01-05, Po02-04, Ry01-02, Ty14-15, Uk01-02, Un01-03, Vi01)

Stora nordiska kriget var ett krig som pågick mellan 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa. Kriget utkämpades mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket å ena sidan och å andra sidan en koalition bestående av Sachsen–Polen, Danmark–Norge och Ryssland.
Kriget började när alliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland förklarade det svenska stormaktsväldet krig med trefaldig attack mot Holstein-Gottorp, svenska Livland och svenska Ingermanland. Den svenska armén lyckades under kung Karl XII:s ledning få bort Danmark ur kriget under freden i Traventhal och besegra den ryska armén under slaget vid Narva. I en motoffensiv slogs även de sachsiska och polska styrkorna tillbaka från Litauen och Polen och in till Sachsen. Där avsatte Karl XII kung August den Starke under freden i Altranstädt.
Tsar Peter I av Ryssland hade under tiden återhämtat sig och erövrat mark i Sveriges Östersjöprovinser, där han befäste Rysslands åtkomst till Östersjön genom att grunda staden Sankt Petersburg 1703. Karl XII flyttade sina styrkor från Sachsen till Ryssland för att konfrontera Peter, men hans fälttåg slutade med den svenska huvudarmés förintelse under slaget vid Poltava (i dagens Ukraina). Karl XII tog tillflykt i den ottomanska staden Bender, där han levde i exil. Han övertygade så småningom den turkiska sultanen att starta krig mot Ryssland, och under rysk-turkiska kriget (1710-1711) besegrade ottomanerna den ryska armén, men vars fredsavtal dock inte gav Ryssland större konsekvenser.
Efter det för svenskarna katastrofala nederlaget i Poltava, gick Danmark, Polen och Sachsen med i kriget på nytt, på vars sida även Hannover och Preussen anslöt. De sista svenska styrkorna från Baltikum och Tyskland besegrades, varmed de svenska besittningarna erövrades och uppdelades mellan koalitionsmedlemmarna. Sverige invaderades sedan av Danmark-Norge från väst och Ryssland från öst, som ockuperade hela Finland under 1714. De danska attackerna avvärjdes på nytt, Karl XII återvände till Sverige och öppnade en ny norsk front, men sköts ihjäl i Fredriksten 1718.
Sverige förlorade kriget, varmed Ryssland övertog Sveriges stormaktsställning i norra Europa. De formella fredsavtalen pågick mellan Sverige-Hannover-Preussen i Stockholm (1719), det dansk-svenska fördraget i Frederiksborg (1720) och det rysk-svenska fördraget i Nystad (1721). Under dessa fredsfördrag tvangs Sverige överlämna sina baltiska provinser och norra delen av svenska Pommern till fienderna, upphöra sin tullfrihet i Öresundstullen, samt upplösa alliansen med Holstein-Gottorp. Krigsförlusten och Karl XII:s död innebar slutet för det kungliga enväldet i Sverige och början på Sveriges
frihetstid.

(delvis utdrag ur Wikipedia)