Finska vinterkriget (finska: talvisota, ryska: Зимняя война) utkämpades sedan Sovjetunionen den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på fred och göra landavträdelser (10 procent av sin yta), bland annat Karelska näset. Namnet på kriget kommer av att det utkämpades i vintermiljö, där soldaternas vintervana och utrustning var av avgörande betydelse. Vintern 1939/1940 var i Finland en av de kallaste som uppmätts, det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen mellan -20 och -40 °C. Kallaste uppmätta temperaturen nådde ända ner till -47 °C.
Under 1930-talet hade Finlands regering i sin utrikespolitik understrukit sin nordiska orientering och att vid internationella konflikter hålla på landets neutralitet. Förhållandet till Sovjetunionen var normalt men inte hjärtligt. 1932 hade ett treårigt icke-aggressionsavtal tecknats vilket 1934 förlängdes på tio år. 1938 hade Sovjetunionen vid kontakter med regeringen gjort klart att man önskade något slags avtal om militärt bistånd mellan de två länderna – sovjetiska militärbaser och rätt för röda armén att rycka in på finländsk mark för att möta en fiende.
Sedan Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov-Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man ett antal krav på Finland vilka dock avvisades.
Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Den officiella sovjetiska förklaringen var att Finland beskjutit Sovjet vid Mainila. Då de ryska arkiven öppnades för forskare bevisades det alla visste sedan tidigare, att de så kallade ”skotten vid Mainila” var en sovjetisk konstruktion. Klockan 09.15 syntes tvåmotoriga bombplan i luften ovanför Helsingfors. Ingenting mer hände dock och många trodde att bombplanen var ett hot för att få Finland att lämna ifrån sig landområden. På eftermiddagen kom dock planen tillbaka och den här gången började de släppa bomber över den finländska huvudstaden. Många städer i Finland drabbades av flyganfall under kriget: Helsingfors, Viborg, Villmanstrand, Lahtis, Åbo, Riihimäki och Vasa.
Vid krigsutbrottet lämnade över 100 000 människor Helsingfors men många återvände inom kort. Orsaken var bombskräcken; under krigets 105 dagar skedde nästan 1 000 bombanfall mot civila mål där 100 000 bomber fälldes. 956 personer dödades och nästan 2 000 skadades vid anfall mot de finländska städerna (frånsett Viborg). Genom avtalet med Estland hade Sovjetunionen flyg- och flottbaser på estniskt territorium. Dessa baser användes sedan för angreppen mot södra Finland.
Sovjetunionen upprättade den 1 december en quislingregering på badorten Terijoki som låg vid den finsk-sovjetiska gränsen och som erövrats på krigets första dag. Terijokiregeringen leddes av den finländske kommunisten Otto Ville Kuusinen som flytt till Sovjetunionen efter det finska inbördeskriget. Regimen var tämligen oupplyst vad gällde de sociala förhållandena i Finland 1939. Bland de första proklamationer som Terijokiregimen gjorde, var bland annat att lova det finländska folket rätt till åtta timmars arbetsdag. Det hade man dock infört i Finland redan 1919.
De sovjetiska anfallen längs den långa finska östgränsen överraskade den finländska krigsledningen, som inte trodde det logistiskt var möjligt att operera med så stora förband som Sovjetunionen använde här. Finländska armén tvingades omdirigera förstärkningar som var på väg till Karelska näset till östgränsen. Man hade högst väntat sig att ryssarna skulle rycka fram med regementen längs ödemarksvägarna, men de avancerade med armékårer.
När försvaret väl samlat sig så visade sig att just underhållet till de sovjetiska förbanden var deras akilleshäl. Den finländska mottitaktiken som innebar att man försökte inringa sovjetiska förband visade sig vara så effektiv att hela den sovjetiska offensiven hade kört fast längs östgränsen vid årsskiftet 1939/1940. Flera divisioner satt i motti från Salla i norr till Ladoga i söder. Vid anfall runt Tolvajärvi norr om Ladoga lyckades man besegra två divisioner genom att anfalla flankerna, döda 4 000 soldater ur Röda armén och ta 600 fångar.
I striderna vid Suomussalmi hade den finländska skidbataljonen om 1 800 man mot sig ungefär 35 000–40 000 soldater försedda med stridsvagnar och artilleri. Efter att ha fått förstärkningar av den finländska 9 divisionen inleddes striderna under julhelgen och man lyckades bryta upp den sovjetiska 163:e divisionen i flera fraktioner, så kallade ”motti”. Efter nyår gick man till angrepp på den sovjetiska 44:e divisionen som hade grävt ned sig i ställningar längs den närbelägna vägen mot Raate. Genom att fälla träd över vägen hade finländska trupper sett till att denna inte kunde användas för understöd. Slutresultatet blev att av cirka 40 000 sovjetiska soldater som anfallit stupade 23 000.
Under resten av januari var det förhållandevis lugnt. På den sovjetiska sidan byttes armékommendören Jakovlev ut mot general Timosjenko och man utbildade trupperna för att förbättra samverkan mellan stridsvagnar, infanteri och artilleri så att inte de egna trupperna skulle kunna splittras vid anfallen.
På finländsk sida utbildade man pansarnärstridsgrupper och man improviserade fram bensinfyllda flaskor igenkorkade med bomull som antändes – en Molotovcocktail, uppkallad efter den sovjetiska utrikesministern Vjatjeslav Molotov.
Den 1 februari 1940 inledde Röda armén en förnyad offensiv på Karelska näset. De finländska trupperna kunde till en början hålla ställningarna men den 11 och 12 februari lyckades de sovjetiska trupperna bryta igenom Mannerheimlinjen vid Lähde på Karelska näset. Före genombrottet hade den finländska 3:e divisionen till och med varit tvungen att låta trosskuskar och kockar strida. Genombrottet fick överbefälhavaren Mannerheim att beordra reträtt till de så kallade mellanställningarna.
Den svenska utrikesministern Rickard Sandler hade länge verkat för en Finlandsvänlig politik. Hans partikamrat i regeringen, finansminister Ernst Wigforss, kunde å sin sida tänka sig en neutralitetsförklaring. Sverige förklarade sig vara icke-krigförande, vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finländska barn. Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår.
Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Till Finland anlände sammanlagt 8 260 svenskar, 727 norrmän, 1 010 danskar och 60 tolkar från Svenska frivilligkåren, varav 33 personer stupade. Många kända svenskar deltog i kriget som frivilliga, till exempel historikern Sven Ulric Palme (kusin till Sveriges tidigare statsminister Olof Palme), som var reservofficer i det svenska kustartilleriet.
I kåren ingick även den särskilt uppsatta flygflottiljen F19 med 12 jaktplan av typen J 8 (Gloster Gladiator) och fyra bombplan av typen B 4 (Hawker Hart), vilka deltog i strid med finska nationalitetsbeteckningar från den 10 januari 1940. Dessa kom från det svenska flygvapnet och de 12 jaktplanen var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan. Totalt kom från de svenska militära förråden att överlämnas till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan.
Den 7 mars 1940 anlände statsminister Ryti och en förhandlingsdelegation till Moskva. Finländarna blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på bland annat Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att få arrendera Hangö udd. Fredsavtalet skrevs under den 12 mars och striderna upphörde den 13 mars klockan 11.00. De stora landavträdelserna blev ett hårt slag för det finländska folket.
Moskvafreden visade sig heller inte vara en grund på vilken varaktig fred kunde byggas. Sedan Baltstaterna ockuperats av Sovjet och det sovjetiska trycket mot Finland ökades så började den finländska statsledningen att samarbeta med Nazityskland för att trygga sitt säkerhetspolitiska läge.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Andra boerkriget (i Storbritannien kallat Second Boer War, Boer War^[7]; nederländska: Tweede Boerenoorlog; afrikaans: Tweede Vryheidsoorlog eller Tweede Boereoorlog) 1899-1902 utkämpades om herraväldet i Sydafrika mellan boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten understödda av en boerresning i vissa delar av Kapkolonin på den ena sidan, mot Storbritannien på den andra sidan. Första boerkriget utspelades 1880-1881. Kriget kom att bli militärhistoriskt betydelsefullt på många sätt. Kriget var det första där taggtråd användes försvarstekniskt i större sammanhang. Framgångarna för boernas små skyttegrupper med välkamouflerade soldater mot mångdubbelt större brittiska enheter kom att innebära att man insåg betydelsen av att frångå den traditionella slagfältsstrategin med stora infanterigrupper som rörde sig framåt i öppen terräng. De brittiska soldaternas röda rockar som på långt håll blev måltavlor för boersoldaterna var också något som slutade med efter detta krig, och det påverkade uniformsutvecklingen i hela världen. I Sverige antogs uniform m/1905 som var direkt inspirerad av boersoldaternas uniform. Dena ersattes dock av den mer nationellt inspirerade m/1910. December månad 1899 utmärktes av upprepade bakslag för britterna. Methuen lyckades under sin frammarsch mot Kimberley genom förlustrika frontanfall driva undan de boer, som försökt uppehålla honom först vid Belmont (23 november) och sedan (25 november) vid Graspan (Enslin), men från Mafeking hade Cronjé ryckt söderut för att möta honom, och i den blodiga striden vid Modder River (28 november) ledde Methuens frontanfall ej till någon avgörande seger, fastän boerna lämnade slagfältet i britternas händer. Methuens fortsatta framryckande stäcktes genom hans allvarsamma nederlag vid Magersfontein (10-11 december), där höglandsbrigaden under general Wauchope, som själv stupade, överraskades under ett nattligt anfall i strömmande regn samt sedan nästan upprevs genom boernas välriktade eld.
Skandinaviska kåren sågs av Cronjé som avgörande för segern vid Magersfontein,och han skrev i ett brev till Kruger – efter Gud får vi tacka skandinaverna för segern -, detta blev skandinavernas enda insats i kriget som förband då de pga stora förluster inte kunde fortsätta som egen enhet utan spreds till andra boerförband. Samtidigt som bildandet av den skandinaviska kåren organiserades också en tillhörande ambulans. Den deltagande medicinska personalen var den norske läkaren Wilhelm Bidenkap, de svenska sjuksköterskorna Elin och Anna Lindblom och Hildur Svensson. Fem män anlitades som medicinskt outbildade sjukvaktare. Tre svenskar, Axel Andersson, Wilhelm Stoltze och Oscar Hedberg samt finländaren Ernst Lindberg och tysken Wolf Trotzmuller.
Den 23 mars1902 infann sig emellertid representanter för boerna i Pretoria för att underhandla, förhandlingar fördes sedan under sex veckor, och en stor folkförsamling hölls i Vereeniging, där frågan om motståndets uppgivande omständligt debatterades.Som ett resultat av dessa förhandlingar slöts i Pretoria (31 maj 1902) en överenskommelse, enligt vilken alla i fält varande boer överlämnade sina vapen,

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Finska frihetskriget var en väpnad konflikt i det nyligen självständiga Finland som pågick från den 27 januari till den 15 maj 1918, mellan den ”röda” och den ”vita” sidan. Dessa utgjordes av de ”röda” socialdemokraterna och den ”vita” konservativt ledda finländska senaten. De röda erhöll visst stöd från den nyinrättade bolsjevikiska regimen i Ryssland, medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige. Kriget slutade med seger för den vita sidan. Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.
Det finska inbördeskriget kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska kejsardömets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. Man hade sedan några år förberett ett frihetskrig mot Ryssland, bland annat genom att i hemlighet skicka nära tvåtusen unga män till Tyskland för att få militärutbildning, den så kallade Jägarrörelsen, och genom att träna stridsteknik med frivilliga i skyddskårerna.
Efter Februarirevolutionen i Ryssland och kejsarens abdikation antog den finska lantdagen den så kallade maktlagen, som överförde statsöverhuvudets befogenheter beträffande Finland på lantdagen. Den provisoriska ryska regeringen under Aleksandr Kerenskij godtog inte detta, utan lät med stöd av ryska trupper upplösa lantdagen och utlysa nyval hösten 1917, vilket socialisterna ansåg olagligt. Den tidigare lantdagen hade haft socialistisk majoritet, den nya fick borgerlig. Socialisterna accepterade inte valförlusten och ansåg att lantdagen upplösts olagligt.
Efter oktoberrevolutionen och Lenins maktövertagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag landet för självständigt, vilket omedelbart understöddes av Folkkommissariatet i Moskva. Den 4 januari 1918 kom Rysslands officiella erkännande av Finlands självständighet, även om talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna. Därpå utsågs Svinhufvud till riksföreståndare, och tillsammans med lantdagens borgerliga majoritet utarbetades planen på att göra Finland till en monarki, under den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen.
Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant C.G.E. Mannerheim överkommandot över de vita skyddskårerna som av Finlands senat förklarats vara regeringstrupper. Samma dag inrättades Vörå krigsskola för att skyndsamt ge befälsutbildning åt en kontingent på 700 man. I allmänhet kom de vita trupperna att bestå av värnpliktiga inkallade enligt Lagen om allmän värnplikt med endast 1100-1500 frivilliga, medan röda gardena å andra sidan bestod av en majoritet frivilliga. Totalt kom båda sidornas styrkor att uppgå till ungefär hundratusen man vardera.
Den 27 januari gav Mannerheim skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden i Österbotten. Operationen gick mycket smidigt, i de flesta fall lät sig ryssarna avväpnas utan strid och några större förluster led man aldrig. De röda i Österbotten gjorde inget motstånd. Inom några få dagar var Österbotten under de vitas kontroll, och landskapet med sin engagerade och nästan eniga befolkning blev ett centrum för den vita sidan. Vasa kom att fungera som det vita Finlands huvudstad under inbördeskriget.
Ovetande om andras åtgärder gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors samma dag order om att arrestera regeringen och upprätta en revolutionär regering kallad Finlands folkkommissariat. Revolutionen var därmed ett faktum. Folkkommissariatet antog den 28 januari benämningen Finlands socialistiska arbetarrepublik, medan merparten av senaten flydde till Vasa. De röda kontrollerade södra Finland, medan de vita höll de norra delarna av landet under ledning av Vasasenaten.
Striderna inleddes med ett rött anfall på bred front. Även mindre mängder ryska soldater kämpade på den röda sidan, som dock aldrig kompromissade om Finlands självständighet. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar
Under tiden hade regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18–25 februari landsteg den av tyska armén tränade 27:e jägarbataljonen, vilken kom att utgöra ett välbehövligt stöd för regeringssidan. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Sammanlagt hade ungefär 1 900 finländska män deltagit i ”jägarrörelsen”.
Den 1 mars ingick den röda revolutionsregeringen och bolsjevikregeringen i Ryssland ett avtal som gav de röda medborgerliga rättigheter i Ryssland och vice versa. De rödas verksamhet innebar inte bara regelrätta krigshandlingar utan också mord. Det rörde sig om utrensningar av enstaka politiker och olika ståndspersoner. Oftast var det dock folk med anknytning till skyddskårerna eller sådana som sökte sig till Österbotten på flykt eller i avsikt att ansluta sig till de vita. Även om man hade mer förståeliga motiv att döda vissa grupper än andra så räknas i kategorin mord endast in obeväpnade och försvarslösa människor. Denna terror, som hade förelöpare under storstrejken i november, inleddes samtidigt som striderna. Under de fem första dagarna mördades 88 personer. Under senare delen av februari minskade terrorn, vilket kan bero bland annat på att den värsta blodtörsten stillats, att det vita motståndet i Nyland övervunnits och att större delen av de röda gardena skickats till fronten och inte hade tillfälle att bete sig som innan. I mars mördades 205 personer. I april kom en ny våg när man insåg att spelet var förlorat. Under denna månad fram till upprorets slutgiltiga krossande den 6 maj begicks 697 mord. Civilbefolkningen blev nu i mycket högre grad offer än i början av kriget. Hämndlystnad tycks ha varit en viktig drivkraft. Man började också bränna och förstöra gårdar, byggnader, kyrkor och en hel ort, Vammala. I Kouvola upprättades en ”avrättningscentral”, dit många prominenta personer fördes och där drygt hundra fångar avrättades. Den vita storoffensiven inleddes på allvar i mars.
Eftersom den tyska regeringen meddelat att den ämnade sända en expeditionsstyrka till de vitas hjälp, ansåg Mannerheim det vara nödvändigt att ett avgörande på fronten uppnåddes så snart som möjligt, då han inte ville hamna i något beroendeförhållande till Tyskland. Klockan 0600 på morgonen den 15 mars påbörjades offensiven mot Tammerfors under hårda strider. Slaget om Tammerfors skulle bli krigets verkliga vändpunkt. Den 24 mars genomförde de vita en framryckningen söder om Tammerfors i syfte att skära av de rödas reträttväg söderut och att hjälp kunde nå den röda garnisonen i Tammerfors från söder. Framryckningen resulterade i Striden vid Lembois. Den 25 mars inleddes även Slaget vid Rautus och mellan 30 mars och 24 april utkämpades Striden vid Vesilax.
Den 5 april intog de vita Tammerfors efter att ha besegrat ett synnerligen blodigt och hårt rött motstånd. Omedelbart efter slaget upprättades ståndrätter där ”röda” fångar rannsakades, dömdes och i många fall avrättades.
Den 3 mars 1918 landsteg den tyska Östersjödivisionen på Hangö i ryggen på de röda stridskrafterna. De tyska styrkorna framryckte snabbt inåt landet. Medan landstigningen och tyskarnas första operationer pågick i Hangö, tog sig en annan tysk styrka sig för att anfalla Houtskär i Åbo skärgård (4 april). Striden slutade snöpligt för tyskarna eftersom de röda skeppade in förstärkningar från Åbo och faktiskt lyckades slå tillbaka anfallet. Tyskarna intog Ekenäs efter symboliskt rött motstånd och pressade vidare mot Helsingfors som var målet för hela operationen. Vid Karis, vilket var en viktig knutpunkt i förbindelserna Hangö-Helsingfors, kom det den 6 till häftig strid. Innan tyskarna kunde besätta Karis. Den 10 april stod tyskarna i Kyrkslätt och trängde hastigt fram norr om Helsingfors för att totalt omringa staden.
Delar av den ryska flottan låg i Helsingfors hamn. Efter förhandlingar mellan ryssarna och tyskarna ingicks det så kallade ”Hangöavtalet”, som tillät flottan att avlägsna sig varpå den avseglade till Kronstadt. Tyskarna förberedde sitt anfall mot Helsingfors under alltjämt sporadiska strider, eftersom de röda inte var villiga att uppge huvudstaden utan hårt motstånd. Den 12 april 1918 rullade det tyska krigsmaskineriet in i Helsingfors och i själva staden kom det till bittra gatustrider, varvid de röda förskansade sig i de viktigare byggnaderna och bjöd på segt motstånd.
Från sjösidan gick det tyska slagskeppet SMS Westfalen in i Helsingfors hamn under befäl av amiral Meurer. Trupper landsteg och deras framryckning stöddes av fartygskanonerna som åstadkom en hel del skada. Den 13 april kapitulerade de sista röda i Helsingfors efter att ha erkänt sin sak förlorad och det revolutionära folkkommissariatet flydde till Viborg. Den 14 april skedde slaget vid Joutseno.
Efter de vitas seger i Slaget om Tammerfors hade Mannerheim överflyttat den vita offensiva tyngdpunkten till Viborg. Den 20-21 april utkämpades mycket hårda strider om Hyvinge, som slutligen intogs. Den 26 april föll Tavastehus för tyskarna. Efter erövringen av Tavastehus började de röda sin reträtt mot öster. Överallt hade de röda bjudit på desperat motstånd.
När Lahtis föll för tyskarna den 20 april, uppnådde slutligen de vita styrkorna kontakt med de i Finland varande tyska trupperna. Men Lahtis gavs inte upp av de röda utan hård strid och kampen om den staden fortsatte även några dagar efter dess fall. Det röda Finland var därmed skuret i två delar och endast slutliga strider återstod. Medan tyskarna opererade i södra Finland hade även en vändning skett Karelska näset. Där bröt de vita styrkorna igenom de röda frontavsnitten vid Rautus – varvid byn totalförstördes under de hårda striderna – och Ahvola, och ställde marschen mot Viborg, de rödas stora fäste på näset. Slaget om Viborg pågick mellan 23 och 29 april. De vita trupperna stormade staden och hissade en flagga som skulle representera det självständiga Finland (en bordsduk!) från tornet på Viborgs slott. De rödas ledare Kullervo Manner flydde den 25 april med resten av den röda regeringen till Ryssland.
Den 16 maj höll den vita armén i överbefälhavare Mannerheims åsyn ett högtidligt intåg längs Norra esplanaden i Helsingfors, och kriget var därmed slut.
Striderna hade resulterat i ungefär 3 400 stupade på den röda sidan, medan den vita förlorade 3 100. Därtill stupade 600 ryska soldater på den röda sidan och 300 tyska soldater på den vita. En omfattande terror pågick bakom fronten där långt fler dödades än i striderna.

Organisationen Finlands vänner grundades i februari (dess ordförande var friherre Johan Mannerheim, bror till de vitas överbefälhavare) och den anskaffade fyra fältsjukhus (med personal) och ett flygplan till de vita.
De första svenska frivilliga anlände till Torneå den 2 februari och de placerades vid Svenska brigaden. Rekrytering och finansiering skedde av Finlands Vänner. Brigaden organiserades i Uleåborg under befäl av kapten Hjalmar Frisell och skickades till fronten 26 mars.
Brigaden fick sitt elddop vid Tammerfors under den ”blodiga skärtorsdagen” 28 mars och deltog därefter i stormningen av staden, där för övrigt bland annat Olof Palme (farbror till Sveriges tidigare statsminister) stupade. Därefter deltog man i offensiven mot Valkeakoski och avskärandet av förbindelsen mellan röda armén och Lahtis. Efter slaget övertogs ledningen för brigaden av överste Harald Hjalmarson. Som mest bestod Svenska brigaden av 803 man och totalt 1 100 man (varav 200 officerare) var vid någon tidpunkt anslutna till brigaden.
Utöver Svenska brigaden gjorde svenska frivilliga viktiga insatser på ledande positioner i finska förband och det vita högkvarteret. De enda professionella truppbefälen att leda, utbilda och organisera den finska vita armén med som general Mannerheim inledningsvis hade till sitt förfogande kom från Sverige. I ett senare skede anslöt Jägarbataljonen och förstärkte kadern. Även svenska flygare medverkade på den vita sidan, bland annat utbildades finska piloter vid Enoch Thulins flygskola på Ljungbyhed och av flygbaronen Carl Cederström vid Furusund. Ett antal flygplan skänktes från Sverige bl a av greve Eric von Rosen. Hans personliga vapen, ett blått hakkors, kom att bli kännetecken för det finska flygvapnet fram till 1945, och det förekommer än idag dess i fana. Svenskar deltog i de vitas ”flygvapen” där huvuduppgifterna var spaning, (primitiv) flygbombning och flygbladskastning.

Gustav III:s ryska krig 1788-1790. Orsaken var framför allt för att vinna både inrikes- och utrikes fördelar. Gustav III var i behov av att stärka sin popularitet. Ett krig skulle lösa många av hans inrikespolitiska problem. En målsättning med ett krig med Ryssland skulle vara att återta de provinser som förlorades till ryssarna efter det Stora nordiska kriget och efter Hattarnas krig. Ytterligare en anledning till att ett krig med ryssarna stod högt på dagordningen var att Ryssland blandade sig i Sveriges inre angelägenheter.
I september 1787 fick Gustav III information om att Ryssland befann sig i krig med Turkiet. Med ryssarna upptagna av Turkiet planeras nu ett krig mot Ryssland. Planen var att sätta in ett anfall mot S:t Petersburg. Anfallet skulle ske sjövägen med en landstigning nära S:t Petersburg. Detta scenario byggde på att den svenska flottan kunde slå ut den ryska. Sverige har vid denna tid en stark flotta, utbyggd sedan flera årtionden. Hjärnan bakom krigsplanen var generalmajor Johan Christopher Toll.
Gustav den III hade dock inte tillstånd enligt grundlagen (1772 års regeringsform) att starta ett angreppskrig utan Ständernas godkännande och Ständerna var inte beredda att bevilja ett sådant. Under våren 1788 rustades flottan för fullt. Den 23 maj mobiliserades armén. Det motiverades med den ryska rustningen i samband med det turkiska kriget.
I Finland finns vid denna tid ca: 18.000 man. Planen var att förstärka denna styrka med ytterligare 8.000 man.
Natten till den 27 juni 1788 uppstår en skottväxling mellan svenska och ryska gränsstyrkor vid Puumala sund i Savolax gränsområden. Sannolikt var detta svenskar utklädda till ryssar som fingerade ett anfall mot den svenska gränsstyrkan. När Gustav III anländer till Finland den 2 juli får han rapport om gränsöverfallet. Detta var den anledning Gustav den III behövde för att starta ett krig mot Ryssland.
Redan den 29 juni 1788 gick svenska trupper över gränsen till Ryssland öster om S:t Michel i Savolax. Den ryska fästningen Nyslott innesluts av svenskarna men i stället för ett ”blixtkrig” så blev det nu ett utdraget krig. De svenska trupperna i Finland, inklusive sjöfolket, uppgår under hösten 1788 till cirka 32.000 man. Armén är organiserad i en kustavdelning och i en avdelning i Savolax.
Den 11 juli 1788 går Armfeldt över Kymmene älv med sin avdelning. Hans mål var Högfors men han tar sig ända till Summa. Samtidigt tar sig svenska styrkor över gränsen vid Anjala och marscherar mot Liikala och därefter till Hussala. Gustav planerar nu den stora framstöten mot S:t Petersburg men innan den kan verkställas måste den svenska flottan ta herraväldet över Finska viken genom att besegra den ryska.
Den 17 juli 1788 stod slaget vid Hogland i Finska viken med stora materiella skador på båda sidor. Ryssarna hade fler fartyg men de svenska skeppen hade kraftigare artilleri. Den svenska flottstyrkan stod under befäl av hertig Karl och bestod av 15 linjeskepp och 7 fregatter. Då styrkorna var jämnstarka slutade slaget oavgjort. När Gustav får nyheterna måste han överge den ursprungliga krigsplanen. Då den ryska flottan inte blivit krossad måste alla planer på landstigning vid S:t Petersburg skrinläggas. Istället beslutar Gustav III att göra ett anfall mot fästningen i Fredrikshamn. Den 1 augusti går en avdelning ur skärgårdsflottan mot Fredrikshamn. Samma dag bryter ut uppror ut i armén där en avdelning soldater vägrar marscher, soldater uppviglade av sina officerare. Gustav III får personligen de upproriska soldaterna på andra tankar. Anfallet mot Fredrikshamn avbryts dock. Det jäste ett missnöje inom officerskåren. I Finland i augusti 1788 bröt det s.k. Anjala upproret ut bland officerarna.
Mitt under det brinnande kriget undertecknade 113 officerare en förbundsakt där de förklarade kriget olagligt samt lade ned vapnen för att på eget bevåg förhandla fram en fred med Ryssland. Upproret fick sitt namn av att den egentliga akten sattes upp på Anjala gård vid Kymmene älv. Händelseutvecklingen inleddes genom en skrivelse, Liikala-noten den 9 augusti 1788. Noten var riktad till Katarina av Ryssland och officerarna erbjöd Katarina fred då kriget stred mot den svenska författningen. Den 12 augusti uppsattes den egentliga Anjala-akten. Akten, som till sitt innehåll anslöt sig till Liikala-noten, undertecknades av 113 officerare. Katarinas svar på Liikala-noten blev en besvikelse för de inblandade officerarna. Vid årsskiftet 1789 häktades flera av Ajalaförbundets ledare. Flera av deltagarna dömdes till döden; men endast en officer avrättades.
Samtidigt med Anjala upproret fick Gustav III ytterligare ett bekymmer. I slutet av augusti 1788 kom Danmark med en krigsförklaring. Gustav III fick nu lämna Finland för att ta hand om detta. Det danska hotet avvärjdes dock genom medling av Storbritannien och Preussen. Den 25 september drar sig de svenska styrkorna tillbaka på svenskt område och går i vinterläger. I maj 1789 går 2 ryska enheter om vardera 2000 man över gränsen strax norr om sjön Saimen. Den ryska huvudstyrkan går in med 10000 man söder om Saimen. Den 13 och 19 juni stoppar de svenska styrkorna i området, ca: 5000 man, den ryska huvudstyrkans framryckning. Samtidigt går Gustav III till anfall längre söderut. Den 25 juni vinner han ett slag över ryssarna och tvingar dem att retirera. Den 24 augusti 1789 var den svenska skärgårdsflottan inblandad i det första slaget vid Svensksund (Ruotsinsalmi) som slutade med en svensk förlust.
År 1790 avsåg man att satsa på sjökriget. Under vintern 1789/90 förstärktes de svenska flottorna varvid skärgårdsflottan nästan fördubblades. Skärgårdsflottan bestod våren 1790 av 349 fartyg med totalt 3000 kanoner och 21000 man. Ca: 2/3 av besättningen kom från armén. Örlogsflottan bestod av 21 linjeskepp, 8 fregatter och 13 mindre fartyg, totalt 16300 mans besättning. Hertig Karl var chef över örlogsflottan. Gustaf III förde själv befälet över skärgårdsflottan.
På land inleds kriget 1790 med svenska anfall i Savolax och två viktiga pass intas den 15 april. På den södra fronten vinner svenskarna en drabbning den 29 april vid Valkeala. Ryssarna går dock till motoffensiv och tvingar de svenska förbanden tillbaka över Kymmene älv. Den ryska framryckningen stoppas dock vid Keltis baracker den 19 och 20 maj.
Den 13 maj skulle Hertig Karl med örlogsflottan krossa den ryska eskadern om låg för ankar i Revals hamn. Beroende på mycket hårt väder passerade de svenska fartygen på linje utan att kunna använda kanonerna på ett vettigt sätt i den hårda vinden. I stället blev man beskjutna från de ryska skeppen. Förutom att två skepp förlorade svenskarna 652 sjömän varav 520 togs tillfånga. Ryssarna hade 8 döda och 27 sårade. Två dagar senare, den 15 maj, gick Gustaf III med 100 fartyg ur skärgårdsflottan till anfall mot lika många fartyg i den ryska skärgårdsflottan som låg vid Fredrikshamn (Hamina). Detta anfall var en stor framgång och halva den ryska skärgårdsflottan förstördes.
När en så betydande del av den ryska skärgårdsflottan var förstörd ville Gustaf III följa upp framgångarna med att gå längre in i Finska viken. Amiral Nordenskiöld varande för vindarna i Finska viken men Gustaf fick som han ville. Nu strävade både örlogsflottan och skärgårdsflottan mot den inre delen av Finska viken för att förgöra den ryska flottstyrka (Kronstadt eskadern) som fanns där och framför allt hindra Reval-eskadern från att förenas med Kronstadt-eskadern. Örlogsflottan som gick före skärgårdsflottan var inblandad i två sjöstrider den 3 och 4 juni, 1790 vid Kronstadt utan något avgörande. I stället kom de båda ryska eskadrarna att förenas. Nu hände det som Nordenskiöld varnat för, vinden ändrade riktning till sydväst vind. Därmed var det svårt att ta sig tillbaka. Kungen valde då att gå in i Viborgska viken för att vänta ut en bättre vind. Detta var i början av juni 1790. På grund av de sydvästliga vindarna fastnade den svenska flottan i Viborgska viken under en hel månad. Utfarterna blockerades snart av ryssarna. Den svenska närvaron så nära S:t Petersburg innebar en press på Katarina II.
Den 2 juli ändrades så vinden till nordlig vilket skulle göra en utbrytning möjlig. Under natten till den 3 juli 1790 gavs ordern om utbrytning. Den egentliga utbrytningen började vid halv sjutiden på morgonen. Först i tågordningen var linjeskeppet ”Dristigheten” som styr rakt mellan de ryska linjeskeppen ”Selsav” och ”Sviatnoj Pjotr”. Båda låg för ankar. Det ena ryska skeppet träffades av bredsidor från ”Dristigheten” och formligen slets sönder. 700 hundra ryssar dödades. Puke hade beordrat besättningen under däck och undgick därmed förluster. Skärgårdsflottan var anvisad att gå väster om örlogsflottan, utmed strandlinjen. De hade då flankskydd av linjeskeppen. Svårigheten för dem låg vid den andra spärren. Flottans utbrytning såg ut att gå mycket bra. Vid 10-tiden på förmiddagen inträffar ett antal olyckor som kom att påverka händelseutvecklingen. Sist i örlogsflottans arriärgarde gick tre brännare. En av dessa släpades av ”Enigheten” som gick sist i kolonnen. Fänrik Sandel som var befälhavare på brännaren antände sitt fartyg för tidigt och det gled in mot ”Enigheten” som antändes. ”Enigheten” antände i sin tur fregatten ”Zemire”. Både fartygen exploderade och branden och krutröken täckte snart hela farleden. Trots stora förluster lyckades den svenska flottan ta sig ut genom den ryska blockadlinjen. Denna utbrytning har kommit att kallas ”Det Viborgska gatloppet”. Sverige förlorade fem linjeskepp, tre fregatter, ca: 38 mindre fartyg och upp till 4.000 man, en tredjedel av hela styrkan men örlogsflottan var räddad. Skärgårdsflottan klarade sig bättre, samtliga skärgårdsfregatter klarade sig. Trots förluster av fartyg och besättningar så var utbrytningen en mycket viktig seger för Sverige. Ett misslyckande hade varit en katastrof. Alla fartyg som passerade blockadlinjen före den olycksaliga explosionen kom ut med endast mindre skador.
Kungen återsamlade skärgårdsflottan efter ”Det Viborgska gatloppet” i Svensksund (Ruotsinsalmi). Örlogsflottan gick till Sveaborg där den kom att bevakas av den ryska örlogsflottan. Den 5 juli var fartygen i skärgårdsflottan på plats i Svensksund. Den ryska galärflottan följde efter svenskarna från Viborg. På morgonen den 9 juli var de framme vid Svensksund och sjöslaget inleddes direkt. Den svenska flottan låg i stridslinje i vinkel mellan Muslaö och Kutsalö. Därmed kunde fienden beskjutas från två håll. Svenskarna vann en överlägsen seger vid Svensksund den 9 juli 1790. De ryska förlusterna var mycket omfattande och uppgick till 50 – 60 fartyg, en tredjedel av flottan, och cirka 9.500 man varav 6.000 togs tillfånga. Förlusten var en katastrof för ryssarna. Sverige förlorade 6 – 700 man i döda och sårade samt sex galärer.
Sjöslaget vid Svensksund är den största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia. Redan före slaget förekom en brevväxling mellan de stridande parterna angående fred. Den svenska segern vid Svensksund förändrade radikalt det politiska läget. De avbrutna fredsförhandlingarna kunde återupptas och fred slöts i Värälä den 14 augusti 1790. Inga landavträdelser görs från någondera sidan men Rysslands inblandning i Sveriges inre angelägenheter upphör härmed. Vidare får kriget till effekt att respekten för de svenska vapnen återställs, något som inte var inte var helt oväsentligt vid denna tid.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Andra polska kriget pågick 1600-1629, och var en del av maktkampen kring den svenska kronan mellan svensk-polske kung Sigismund och svenske kung Karl, samt senare även Gustav II Adolf. Kriget räknas som en självständig fortsättning på stridigheterna efter avsättningskriget mot Sigismund, varmed Sigismund förlorade kontrollen över Sverige till hertig Karl.
Slutet på avsättningskriget mot Sigismund närmade sig när hertig Karl i maj 1599 intog Kalmar slott. Under sommaren 1599 genomfördes en offensiv mot med Sigismund kungatrogna trupper i Finland, och först sedan dessa besegrats i slutet av september och räkningen med de oppositionella svenskarna gjorts upp genom Linköpings blodbad, kunde hertigen på allvar börja planera för en egen större offensiv under eget initiativ bortom svenskt fastlandsterritorium.
I juli 1600 anlände hertig Karl med sina trupper till Reval, och det så kallade andra polska kriget kunde börja. Han sände snabbt trupper till Narva och Dorpat för att förvissa sig om kontrollen över Svenska Estland. Hertigen själv marscherade mot Pernau, som efter några veckor föll i hans hand. De svenska trupperna hade stora framgångar, då polackerna var alldeles oförberedda, och hela Livland ned till floden Düna ockuperades.
Riga belägrades, men utan stöd från flottan, vilken ännu inte anlänt. Utan den kunde ingen attack mot den starkt befästa staden företas. Flottans ankomst dröjde till hösten 1601, och sjukdomar och missväxt hade under sommaren 1601 lett till svåra förluster för de svenska trupperna, och man beslutade därför att häva belägringen och dra sig tillbaka till Estland.
Samma höst anlände den polska huvudhären till Livland, och började en belägring av Wolmar. Man fick dock vänta en månad innan belägringsartilleri anlände, och då den stränga vinterkylan och hårda tjälen satte hinder i vägen för grävandet av skyttegravar gick anfallet trögt. Tre månader lyckades staden hålla ut, som försvarades av Jakob De la Gardie och Carl Carlsson Gyllenhielm, innan Zamoisky lyckats skjuta en bräsch i stadsvallarna och stormade staden, varvid svenskarna måste dra sig tillbaka till slottet. Efter förhandlingar tilläts de svenska trupperna avtåga med vapen och fanor, men förråden skulle tillfalla polackerna och de båda befälhavarna ge sig fångna.
Efter detta hade polackerna under ledning av Zamoisky stora framgångar i kriget, och hade troligen kunnat föra sin offensiv över till Finland, om inte uppror i Polen gjort att resurser måste avsättas dit, och Zamisky fick dåligt med förstärkningar. 1605 efter riksdagen i Stockholm lät Karl IX skicka en ny armé med en flotta om 40 skepp till Estland. Så fort han fått sitt folk iland intog han Dünamünde och vände sig sedan mot Riga, som han nu fordrade skulle ge sig. Den polske befälhavaren, som nu var Jan Karol Chodkiewicz, stod vid Dorpat i östra Livland, men skyndade mot Riga för att möta svenskarna. Under vägen fick han veta att Anders Lennartsson var på väg till kungen med 4.000 man, och han beslöt sig för att förekomma honom. De båda härarna möttes på vägen mot Pernau, och svenskarna led en del förluster, men lyckades slå sig igenom och nådde kungen vid Riga.
Då Chodkiewicz var för svag för att angripa den svenska hären slog han läger vid Yxkull, varifrån han hade tre mil till Riga och kunde följa utvecklingen där, och samtidigt enkelt ta emot förstärkningar från Polen. Då Karl IX fick vetskap om polackernas ställningar vid Yxkull beslutade han sig för att angripa de underlägsna polska trupperna, som han trodde sig enkelt kunna besegra. Detta ledde till det katastrofala nederlaget i slaget vid Kirkholm den 19 september 1605.
I Polen ledde dock konflikter och missnöje med Sigismunds styre till att segern inte kunde utnyttjas, och sakta med säkert lyckades Sverige återerövra sina områden i Estland. Sedan Polen kommit i krig med Ryssland, ingicks 1609 en allians mellan Sverige och Ryssland, vilket förde striderna bort från svenskt område.
I juni 1612 ingicks ett stilleståndsavtal som förlängdes i omgångar fram till 20 januari 1616. Ganska obetydliga strider förekom under de följande åren, och 1618 slöts ett nytt stillestånd, fram till den 29 september 1620. Sverige inledde i början av 1621 en framgångsrik offensiv mot Baltikums viktigaste stad Riga.
Senare utspelas kriget under svensk ledning av Gustav II Adolf i de återstående polskkontrollerade delarna av Livland som hamnade under svensk kontroll. Därefter drog svenskarna in i Ostpreussen varvid flera tidigare polskkontrollerade städer med tysk befolkning kom att erövras av svenskarna.
Sverige gick segrande ur kriget.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Karl X Gustavs första danska krig (1657-1658) var ett krig mellan Sverige och Danmark med Holstein som allierad på svensk sida. När kriget bröt ut 1657 var Sverige redan inblandat i ett krig i Polen samt ett krig mot Ryssland. Sverige var därför mycket svagt vilket föranledde att Danmark anföll Sverige.
Kriget slutade med svensk seger efter det avgörande tåget över Bält vilket resulterade i den för Sverige mycket förmånliga freden i Roskilde. Vid tiden för krigsutbrottet var den svenske kungen Karl X Gustav upptagen med kriget i Polen vilket inte hade utvecklat sig bra för svenskarna. Dessutom hade Ryssland förklarat Sverige krig 1656. Nederländerna, Tysk-romerska riket och Spanien uppmuntrade den danske kungen Fredrik III att angripa Sverige. Den danska befolkningen var i stor utsträckning emot ett krig mot Sverige men Fredrik hoppades att med ett framgångsrikt krig stärka sin makt i förhållande till det danska rådet. Fredrik planerade att ta Bremen och Halland från Sverige, samt att avskaffa den svenska tullfriheten i Öresund.
Den danska armén var vid denna tid svag och dåligt övad och rustad. Man påbörjade värvningar och hade 1657 lyckats mobilisera en stor här. Den danska flottan var betydligt starkare och man rustade 40 fartyg. De danska krigsförberedelserna noterades av svenska spioner och för att möta hotet ökade man utskrivningen av knektar.
Den 5 juni 1657 nådde den danska krigsförklaringen Halmstad och riksdrotsen Per Brahe samlade omedelbart allt krigsfolk i södra Sverige i Markaryd. Den danske befälhavaren i Skåne, Christian Ulrik Gyldenlöwe, utnyttjade inte tiden till att gå till snabbt angrepp. Istället inträffade den första krigshandlingen i kriget söder om Danmark. Den 16 juni gick 9 000 danskar under ledning av den åldrige Anders Bille in i svenska Bremen och ockuperade området.
Under tiden hade Brahe lyckats samla 3 700 man i Markaryd och med dessa bröt han in i Skåne där han den 18 juni vann ett slag vid Ängelholm. Därefter återvände Brahe med sina styrkor till den svenska sidan medan danskarna retirerade till Helsingborg. Danskarna räknade med att kung Karl X Gustav skulle ta sig hem sjövägen med sin armé från Polen. De lade därför större delen av sin flotta vid Bornholm för att genskjuta den svenska kungen. Kung Karl bestämde sig istället för att följa samma plan Lennart Torstenson använt i kriget 1643 och anföll Danmark söderifrån.
På mycket kort tid marscherade han från Polen till Svenska Pommern med sin armé på 6 000 man. Detta var ingen stor styrka men den bestod till största delen av rutinerade soldater. I Pommern anslöt ytterligare trupper till armén och den marscherade sedan vidare till Hamburg. Där sände kungen in en styrka om 1 800 man under Karl Gustav Wrangel i Bremen. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades den svenska styrkan på kort tid lägga under sig de största delarna av landet. Den danska armén led stora förluster och många danska knektar gick istället i tjänst på svensk sida. Den 10 augusti stormade och erövrade svenskarna det danska fästet Itzehoe i Holstein efter fyra dagars belägring och danskarna retirerade till fästet Fredriksodde på Jylland. Fästningen var mycket stark och hade med de trupper som flytt från Bremen en besättning på 8 700 man, mer än hela Karl X Gustavs armé i Danmark. Även om svenskarna kontrollerade Jylland och landvägen till fästningen hade danskarna kontrollen över sjövägen. Den svenska flottan bestod av 44 fartyg av varierande kvalitet och flottans insats under kriget var högst blygsam. Vid Mön hade den samlade svenska flottan möjlighet att slå halva den danska, men försatt tillfället och sjöslaget avlöpte utan att någondera sidan förlorade något fartyg. Den danska flottan fortsatte att kontrollera haven kring Danmark. I Halland slöt allmogen upp på dansk sida och danska styrkor inledde i augusti en belägring av Laholm. Den 30 augusti fick Per Brahe förstärkningar och hans styrkor uppgick till 8 000 man. Med dessa gick han till offensiv i Halland och den 31 augusti möttes de svenska och danska styrkorna vid Genevadsbro norr om Laholm. Dagen slutade med en svensk seger och danskarna drog sig tillbaka. Ett antal krigshändelser ägde samtidigt rum utefter norska gränsen i vad som kom att kallas för Krabbefejden. Befälhavaren över trupperna i södra Norge, generalmajor Iver Krabbe, anföll in i Sverige under sommaren för att binda svenska trupper, och eventuellt innesluta Göteborg. Den mest omfattande stridshandlingen i området var slaget vid Hjärtum, som ägde rum den 27 september 1657.
I oktober vågade sig de svenska styrkorna på en stormning av Frederiksodde som intogs med små svenska förluster medan de danska trupper som inte stupade togs tillfånga. Efter erövringen var Jylland under svensk kontroll. Den danska huvudön Själland skyddades dock av havet och den danska flottan. Samtidigt fanns en oro över att kriget kunde ta en sämre vändning för Sverige om det inte avgjordes snabbt. Sverige var redan i konflikter med både Ryssland och Polen och även Brandenburg hotade.
Vintern blev bister med låga temperaturer. I januari genomförde den svenska armén överraskande marscher över de tillfrusna danska Bälten. Med den svenska huvudarmén hotande Köpenhamn tvingades Danmark att sluta freden i Roskilde som medförde omfattande landavträdelser till Sverige. Freden i Roskilde innebar att Sverige fick Skåne, Blekinge, Halland (för gott, i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm, Trondheims län. Kriget följdes kort efter freden av Karl X Gustavs andra danska krig.

Fälttåget mot Norge var ett kort krig som utkämpades på grund av Norges krav på självständighet i strid mot den union som Danmark och Sverige enats om i freden i Kiel 1814. Fredsavtalet, konventionen i Moss, undertecknades den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det norska Stortinget. Konventionen blev grunden för unionen mellan Sverige och Norge som varade tills Norge förklarade sig självständigt år 1905. Efter Napoleonkrigen befann sig Danmark-Norge på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge kungen av Sverige. I ett försök att påverka sitt öde samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814. Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge. Den svenska kungen Karl XIII förkastade tanken på ett självständigt Norge och drog den 26 juli samma år ut på ett fälttåg mot Norge. Den svenska armén var numerärt överlägsen, bättre utrustad och utbildad samt leddes av en av Napoleons före detta främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte – som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon. Huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler innan de intog staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden. Samtidigt gick en mindre styrka in i Norge från Värmland en efter att ha förlorat slagen i Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Sammandrabbningen vid Matrand var den blodigaste under hela kriget. Svenskarna ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania men vid Langnes skans hade norrmännen en försvarslinje som stod emot svenskarnas attacker. Svenskarna försökte gå runt norrmännens försvarslinje och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814 där svenskarna segrade. Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla. En vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan Jean Baptiste Bernadotte, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Eftersom svenskarna inte erkände Kristian Frederiks krav på den norska tronen, var han inte heller en av avtalets parter. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till Danmark om Sverige accepterade den norska konstitutionen och en löst sammansatt union.

Dansk-svenska kriget 1808–1809 var ett krig mellan Danmark-Norge och Sverige som inleddes och utkämpades på grund av Danmark-Norges allians med Frankrike och Sveriges allians med Storbritannien under Napoleonkrigen. Varken Sverige eller Danmark-Norge önskade krig med sin nordiska granne, men påtryckningar från deras respektive allianser ledde till att Danmark-Norge förklarade Sverige krig den 14 mars 1808. Danmark-Norge gjorde misslyckade försök att återerövra de territorier som förlorades till Sverige under 1600-talet och Sverige gjorde ett försök att förvärva Norge genom en invasion. Fred slöts enligt status quo ante bellum den 10 december 1809.
Efter freden i Tilsit 1807 fokuserade Frankrike och Storbritannien sina intressen mot Danmark. Napoleon ville inkludera det neutrala Danmark-Norge i kontinentalsystemet, medan Storbritannien fruktade att den danska flottan skulle falla i fransmännens händer. Storbritanniens anfall och efterföljande bombardemang av Köpenhamn ledde till erövringen och förintelsen av stora delar av den danska flottan och Danmarks val att ingå en allians med Napoleon. Kronprins Fredrik av Danmark-Norge var ovillig att delta i ett krig mot Sverige, men beslutade sig för att förklara krig mot Sverige med målet att erövra de förläningar som man förlorat vid Frederna i Brömsebro och Roskilde. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland och det finska kriget, skulle Danmark lättare kunna återta områdena, trodde man. Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm krigsförklaringen till den svenska regeringen. Den svenske kungen, Gustav IV Adolf svarade då med att planera en invasion av Själland, för att förmå Danmark att sluta separatfred. Denna plan stannade dock på pappret och de svenska trupperna i Götaland placerades istället i en defensiv ställning, efter rykten om att Napoleon hade skickat förstärkningar till Danmark. Gustav IV Adolf godkände istället den plan som utarbetats av generalmajor Gustaf Mauritz Armfelt, på en invasion av Norge.
Under slutet av mars råkade de norska och svenska utposterna längs gränsen sammandrabba med varandra vid ett flertal tillfällen, men de utspridda skärmytslingarna blev i slutänden fruktlösa. Då våren skulle visa sig vara en ganska händelselös tid i gränsområdet mellan Trøndelag och Jämtland efter striderna i början av april beslutade norrmännen att skicka flera trupper söder om Røros, och till området mellan Roverud och Kongsvinger.
Det stora svenska anfallet i söder inleddes på natten den 14 april, när den andra svenska brigaden ryckte fram till Aurskog-Høland. Kristian August, som var på väg att flytta sitt högkvarter till Rakkestad, blev underrättad om svenskarnas rörelser och marscherade med en brigad för att möta hotet från öster den 17 april. Striderna i Høland och Aurskog slutade med en norsk seger, och den svenska befälhavaren kände sig så hotad av de norska motoffensiven att han beordrade en reträtt efter nederlaget vid Toverud. I gränsdistriktet i Eidskog började Armfelt sin marsch med cirka 1600 man från andra sidan gränsen i Eda mot Kongsvinger på kvällen den 15 april. Han fördrev de svaga gränsvakterna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar. De norska försvararna tvingades att dra sig tillbaka för att undvika att bli överflyglade av svenskarna.
Den 18 april ägde slaget vid Lier rum, cirka en mil söder om Kongsvinger. I slaget besegrade 1 000 svenska soldater en norsk armé bestående av 800-900 man. ^]Efter denna seger förskansade de svenska trupperna sig i Lier och ryckte fram hela vägen till floden Glomma, men de riskerade inte att göra ett anfall mot Kongsvinger fästning, något som satte ett tillfälligt slut på den svenska offensiven. Kristian August blev bestört av nyheten om nederlaget vid Lier och att de svenska trupperna hade nått floden Glomma. Han var nu tvungen att flytta huvudtrupperna till Blaker för att stoppa ett eventuellt anfall från de svenska positionerna på den sydvästra sidan av Kongsvinger i norr eller från Høland i söder. Men lyckligtvis för norrmännen ledde slaget vid Toverud och striderna kring Lund till en stabilisering i söder. Armfelt ville därför belägra och sedan anfalla Kongsvinger och därigenom säkra den strategiskt viktiga fästningen. Från Nyen ryckte nu flera norska trupper fram för att anfalla svenskarna bakifrån, och tillsammans med överste Staffeldts brigad på cirka 1 050 man, deltog de cirka 800 norska soldaterna stationerade i området i anfallet. Slaget vid Trangen den 25 april slutade med ett stort nederlag för svenskarna. Hela Gahns kår förintades och cirka 440 man tillfångatogs i slagfältet, samt ytterligare 65 man i Midtskogen.
När Armfelt fick reda på nederlaget i norr fruktade han genast för ett norskt anfall på denna flank så länge det fanns is på Glomma. Den svenska befälhavaren hade förlorat sin högra flank i norr, och färska norska trupper hade samlats längs Glomma vid Kongsvinger och Blaker. På grund av detta fann Armfelt det nödvändigt att vänta på överste Vegesack och hans trupper, som fortfarande inte börjat sin marsch, innan han genomförde några ytterligare trupprörelser och valde därmed att sätta sig till motvärn.
I slutet av april planerade den dansk-norska styrkan att anfalla Strömstad för att komma åt de svenska förråd som fanns där. Med 27 fartyg (11 kanonjollar och 16 kanonslupar) angrep den norska styrkan en svensk flotta med fem skepp, förmodligen kanonslupar den 28 april. Svenskarna segrade och norrmännen drog sig tillbaka med stora förluster
Prins Kristian August planerade ursprungligen att från Blaker anfalla den tredje svenska brigaden i Ørje, men fick besked som tydde på att ett svenskt anfall över gränsen i söder skulle komma inom kort. Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.
Samtidigt längre norrut marscherade en svensk styrka på cirka 1 000 man från Nössemark över gränsen mot Bjørkebekk och Skotsund, Aremark, men även denna marsch blev stoppad. Under maj månad förskansade sig de svenska trupperna längs en linje från sydost om Kongsvinger, bakom Haldenvassdraget från Kroksund och längs den nya linjen från Aremark till Iddefjorden.
Den 9 maj marscherade Johan Spørck med 120 man från Fredrikstens fästning mot den svenska positionen vid Gjeddelund, men slogs tillbaka av ett kompani från Holtet som återtog positionen. Efter skärmytslingen vid Gjeddelund förlorade Spørck 1 dödad och 6 sårade soldater, medan svenskarna förlorade en dödad, 11 sårade och två tillfångatagna soldater. Överste Staffeldt planerade ytterligare anfall, men händelserna på Jerpset skrämde Armfelt så mycket att han beordrade ett tillbakadragande från positionerna närmast Kongsvinger. Dessutom hade han redan den 19 maj fått en order från Gustav IV Adolf om, vad han ansåg var, en allmän reträtt.
Armfelt å andra sidan missförstod ordern och övergav alla anfallsplaner mot de norska trupperna, och med den första och andra brigaden drog sig tillbaka till säkrade positioner bakom gränsen för att omorganisera trupperna och säkra gränspassagen. Den svenska reträtten kom som en överraskning för norrmännen. Dagen efter svenskarnas tillbakadragande tågade Staffeldt hela vägen till Eidskog med sina trupper, och på kvällen den 31 maj anlände hans huvudstyrka till Matrand.
De andra två svenska brigaderna som stationerade sig nära Fredrikshald gick den 8-9 juni tillbaka över gränsen tillsammans med delar av den vänstra flygelbrigaden som hade nått Skotfoss. I mitten av juni fanns det bara två svenska positioner kvar på norskt territorium, något som kom som en överraskning för norrmännen. Kristian August planerade ursprungligen en allmän offensiv mot söder till Rødenes/Ørjebro och Enningdalen för att fördriva de sista svenska trupperna över gränsen, men planen ändrades istället till en liten offensiv.
Framstöten i söder lyckades. Under slaget vid Prestebakke den 10 juni lyckades Huitfeldt förvirra de svenska officerarna med en manöver som förvånade och besegrade de svenska styrkorna vid Prestebakke. De svenska förlusterna var 60 döda och allvarligt sårade, 395 tillfångatagna (varav 34 sårade) och två kanoner beslagtagna. I Sverige spreds en allvarlig reaktion på detta överraskande nederlag, och den svenska befälhavaren, överstelöjtnant von Knorring, ställdes inför krigsrätt.
I augusti 1808 tågade 644 norska soldater från Trøndelag med artilleri och beridna dragoner, över gränsen från Verdal och Meråker och påbörjade ett fälttåg i Jämtland. Den norska huvudoffensiven i Jämtland stoppades vid Hjerpe skans den 15 augusti. Två dagar senare valde major Coldevin att avbryta offensiven, eftersom de svenska trupperna hade förstärkt fästet vid Järpen. Fälttåget avslutades den 19 augusti.
Under hösten inleddes förhandlingar mellan Kristian August och svenskarna, men eftersom det tog ett tag att få kontakt med kung Fredrik i Danmark fick Kristian August agera i stort sett utan kungens godkännande. Under vintern 1808-1809 skedde inga större strider. Norrmännen saknade förnödenheter och svenskarna var koncentrerade på kriget i öst där ryssarna nu hade lyckats ockupera hela Finland. Samtidigt började missnöjet mot den svenska kungen växa i snabb takt, och det fanns en önskan om att skapa en konstitution. I början av mars 1809 slöts ett muntligt avtal mellan de svenska revolutionära trupperna och Kristian August att de norska trupperna skulle stanna kvar vid gränsen, medan de svenska trupperna i Värmland, under överstelöjtnant Georg Adlersparre, marscherade till Stockholm för att avsätta kung Gustav IV Adolf.
Den 7 mars 1809 utlöste överstelöjtnant Adlersparre statskuppen genom att höja en upprorsflagga i Karlstad och började marschera på Stockholm. För att förhindra kungen från att förena sig med sina lojala trupper i Skåne bröt sju av de sammansvurna som leddes av Carl Johan Adlercreutz sig in i Stockholms slott den 13 mars, arresterade kungen och satte honom och hans familj i husarrest i Gripsholms slott.
Den 2 juli beordrade Kristian August ett anfall mot Jämtland från Trondheim, och den 10 juli marscherade en styrka på 1 824 man, över gränsen till Jämtland. För att stoppa den norska framryckningen skickades Georg Carl von Döbeln ut med en bataljon av Hälsinge regemente till Jämtland. Samtidigt skickades ytterligare en bataljon från Gävl mot Härjedalen och förstärkningar anlände senare från Livgrenadjärregementet och två bataljoner från Kalmar Regemente. Men den 16 juli erövrade den norska armén Hjerpe skans som just hade övergivits av en svensk styrka på 200 man.. Samtidigt fick den norska armén höra om ett rykte att stilleståndet mellan Sverige och Ryssland hade avslutats efter sex veckor. Då beslutade von Krogh att dra sig tillbaka från Jämtland och rikta in sig på Härjedalen. Den 24 juli möttes den svenska styrkan på 900 man under von Döbeln och den norska styrkan vid Hjerpe skans. Den norska styrkan besegrades och tvingades retirera. Ett stillestånd skrevs dagen efter vid Bleckåsen i Alsens. Ett villkor var att samtliga norska trupper skulle lämna Sverige senast den 3 augusti, vilket även skedde.
Den 10 december 1809 möttes Nils Rosenkrantz och den svenska ministern i London Carl Gustaf Adlerberg i Jönköping för att underteckna fredsfördraget mellan Danmark-Norge och Sverige. Freden slöts enligt status quo ante bellum den 10 december 1809.

(Delvis tagit ur Wikipedia)

Medan Napoleons arméer under vintern 1812-1813 gick sin undergång till mötes i Ryssland, tog Karl Johans planer på Norge allt fastare form. Hans avsikt var att i mitten av april 1813 sätta igång anfallet mot Själland och organisationsplanen för en härför avsedd arme var utarbetad redan på nyåret 1813. Då emellertid de med Sverige förbundna makterna ville utnyttja Napoleons nederlag i Ryssland för igångsättandet av sin planerade offensiv i Tyskland tvingades Karl Johan att avstå från en operation mot Själland till vilken de icke ville lämna något bistånd.
Den traktat som han i början av mars avslutade med England förband honom att delta i fälttåget mot Napoleon med 30 000 man. England å sin sida lovade att medverka till Norges erövring samt att utbetala ett betydande belopp i subsidier. Fördraget var så formulerat att Karl Johan ansåg sig kunna yrka på att genomföra ett företag mot Norge före deltagandet i fälttåget mot Napoleon. I slutet av april undertecknades en traktat också med Preussen som bl a innehöll att så snart kronprinsen i överensstämmelse med svensk-engelsk-ryska fördraget kunde uppträda med en svensk arme i Tyskland skulle en preussisk kår på 27000 man ställas under hans befäl. Dessutom skulle Preussen under vissa förutsättningar medverka med trupper för Norges betvingande. Karl Johan hade vunnit ännu en garant härför och hävdat sin rätt att i första hand angripa Danmark dock närmast på kontinenten.
Efter avslutanndet av traktaten med England började Karl Johan genast träffa förberedelser för armens överförande till Tyskland.
När Karl Johan den 17 maj landsteg i Pommern fick han emellertid underrättelse om att varken Ryssland eller Preussen var beredda att lämna de avtalade hjälpkårerna. Vidare hade England lagt in sitt veto mot en svensk säraktion i Holstein. Karl Johan såg sig då tvungen att avstå från att nu angripa Danmark och förklarade sig villig att först gå mot fransmännen om de 35000 ryssarna ställdes till hans förfogande. Kraven på Norge skulle sedan infrias i etapper.
Medan Karl Johan avvaktade tidpunkten för fälttågets öppnande mottog han den 9 juni budskapet att Ryssland och Preussen utan hans hörande den 4 juni hade slutit stillestånd med Napoleon.
Vid mötet i Trachenberg den 9 – 12 juli mellan Karl Johan, kejsar Alexander och konung Fredrik Wilhelm drogs riktlinjerna upp för de 3 koalitionsarméernas samordnade strategi, syftande till inringning av Napoleons nära 500 000 man starka arme. Nordarmén under Karl Johans befäl bestod av omkring 150 000 man, svenskar, ryssar och preussare. Dess uppgift var att över Berlin framrycka mot Leipzig, där man hoppades få ett avgörande med fransmännen. Då Karl Johan målmedvetet sparade sina svenska trupper för uppgörelsen med Danmark, kom deras medverkan i fälttåget att huvudsakligen bestå i Förflyttningar.” Den 24 juli anträdde de svenska trupperna förflyttningen mot söder.
Den 23 augusti avvisade preussarna fransmännens anfall vid Grossbeeren. Av svenska kåren blev endast jägare och ett batteri under ledning av överste von Cardell insatta i striden. Tidigt på morgonen satte Karl Johan de svenska och ryska kårerna i marsch mot slagfältet. Marschen blev mycket ansträngande i den tryckande värmen som rådde. Även efter de vunna framgångarna fortsatte Karl Johan sin försiktiga framryckning och först den 14 september nåddes Rosslau vid Elbe. Sedan Napoleon utrymt högra Elbestranden, var tiden inne för att sluta ringen kring fransmännen. I anslutning till övriga arméer gick hela Nordarmén över Elbe vid Aken och Rosslau.
Den 15 oktober fortsattes marschen från Cöthen över Landsberg till Breitenfeld som nåddes den 17 oktober. Vid denna tidpunkt hade såväl den schlesiska som den böhmiska armen utkämpat framgångsrika strider med fransmännen i trakten av Leipzig. Då slaget den 18 inträdde i sitt avgörande skede intog Nordarmen sin överenskomna plats i främre linjen med den schlesiska armen till höger och den böhmiska till vänster.
  Anfallet fortsattes utefter hela fronten och Napoleon trängdes tillbaka mot staden Leipzig. Under den 29 lyckades kejsaren dra huvuddelen av sin arme ur den hotande inringningen. Lika målmedvetet som tidigare hade Karl Johan sparat sina svenska trupper, som i slagordningen placerats i bakre linjen. Av den svenska kåren blev endast några batterier under Cardell insatta i striden. Vid stormningen av Leipzig, där Napoleon kvarlämnat omkring 30 000 man, deltog dock svenska jägarförband. Sedan en preussisk bataljon som inträngt genom Grimmenporten hejdats, beordrades 4 svenska jägarbataljoner till understöd. Kronprinsen bröt upp med Nordarmén från Leipzig den 22 oktober och ryckte först väster ut över Merseburg och nådde den 30. Heiligenstadt.
Med de allierades seger vid Leipzig inträdde en avgörande ändring ifråga om såväl Sveriges som kronprinsens personliga ställning. Koalitionens framgångar gjorde dess ledande makter vida mindre beroende av Sveriges och dess tronföljares medverkan. För de allierade statsmännen var det väsentliga att fullfölja kampen mot Napoleon. För Sverige däremot gällde det att nu äntligen genomföra den så länge uppskjutna av Ryssland, England och Preussen garanterade föreningen med Norge. Detta borde ske medan Danmark ännu var koalitionens fiende och Karl Johan disponerade allierade styrkor utom sina 30000 svenska soldater. De allierades mål var en snabb frammarsch till Rhenlinjen eller ännu längre medan Karl Johans genomförde ett företag mot marskalk Davouts starka fransk-danska kår kring Hamburg och Lűbeck. Vid de ömtåliga förhandlingar som fördes mellan de allierade, framförde Karl Johan som motiv för sina yrkanden att han ville befria den engelske konungen Georg III:s arvland och oskadliggöra Davout, som annars hotade de allierades förbindelser. Så småningom godtogs förslaget om säraktion mot Davout och danskarna med den svenska armen och en del ryska trupper. Återstoden av Nordarmén dirigerades mot Holland för att stödja de allierades operationer.
Karl Johans marsch gick de första dagarna i november från Heiligenstadt över Göttingen till Hannover, där han inträffade den 6 november. Där gjorde han en dryg veckas uppehåll varunder mönstring hölls och soldaternas hårt slitna uniformer reparerades. Armén fortsatte den 16:e marschen över Uelzen till Dahlenburg. Marschen, som hitintills utförts brigadvis, fortsattes därifrån regementsvis och senare bataljonsvis, sannolikt betingat av höstvädret. Den 28 november – 1 december gick armén över Elbe vid Boitzenburg. Sjukligheten var nu ganska hög och uppgick till omkring 20 %. Davout drog sig undan mot Hamburg varemot Karl Johan avdelade en rysk kår, medan huvuddelen fortsatte till Lűbeck, som försvarades av en fransk- dansk garnison om 4 500 man. Denna kapitulerade mot fritt avtåg den 5 december. Förutsända kavalleristyrkor hade förföljt en dansk kår, som tidigare varit förenad med Davouts trupper. Härunder ägde en del strider rum, bland annat de för svenska kavalleriet ärofulla träffningen vid Bornhöft den 7 december.
Under de närmast följande dagarna fortsattes framryckningen och den 10 december hade 1.fördelningen nått Kiel. I detta läge begärde Danmark stillestånd, vilket trädde i kraft den 15 december kl 12 midnatt och skulle fortfara till den 29 samma tid. Fredsunderhandlingar hade nu inletts. Stilleståndet förlängdes till natten den 5~6 januari, men underhandlingarna ledde dock ej till resultat. Karl Johan lät då svenskt och ryskt kavalleri rycka fram i Slesvig mot Flensburg. Den 8 januari förklarade sig konung Fredrik villig att gå in på de svenska fredsvillkoren. De 10 januari undertecknades fredsfördraget i Kiel. Danmark avstod ”för evärderliga tider” sina rättigheter till konungariket Norge mot att Sverige avstod svenska Pommern och Rűgen.
Med Kielfredens undertecknande hade Sverige till synes nått sitt krigsmål. Ur svensk synpunkt fanns det ej längre skäl att fortsätta kriget.

Fälttåget mot Norge var ett kort krig som utkämpades på grund av Norges krav på självständighet i strid mot den union som Danmark och Sverige enats om i freden i Kiel 1814. Fredsavtalet, konventionen i Moss, undertecknades den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det norska Stortinget. Konventionen blev grunden för unionen mellan Sverige och Norge som varade tills Norge förklarade sig självständigt år 1905. Efter Napoleonkrigen befann sig Danmark-Norge på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge kungen av Sverige. I ett försök att påverka sitt öde samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814. Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge. Den svenska kungen Karl XIII förkastade tanken på ett självständigt Norge och drog den 26 juli samma år ut på ett fälttåg mot Norge. Den svenska armén var numerärt överlägsen, bättre utrustad och utbildad samt leddes av en av Napoleons före detta främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte – som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon. Huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler innan de intog staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden. Samtidigt gick en mindre styrka in i Norge från Värmland men efter att ha förlorat slagen i Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Sammandrabbningen vid Matrand var den blodigaste under hela kriget. Svenskarna ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania men vid Langnes skans hade norrmännen en försvarslinje som stod emot svenskarnas attacker. Svenskarna försökte gå runt norrmännens försvarslinje och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814 där svenskarna segrade. Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla. En vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan Jean Baptiste Bernadotte, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Eftersom svenskarna inte erkände Kristian Frederiks krav på den norska tronen, var han inte heller en av avtalets parter. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till Danmark om Sverige accepterade den norska konstitutionen och en löst sammansatt union.