I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning. Området bestående av hertigdömena Schleswig och Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.
Under ”revolutionsåret” 1848 utropade i mars den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848 och besatte sedan Slesvig men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.
Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849. Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades. Efter att Fredericia hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.
Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna.
Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Minnesdag: 5 juni.
Danskt gravkors över norske, frivillige sekundlöjtnanten Leopold H. S. von Lövenskiold vid 10.lätta bataljonen 1848. Rest samma år (dansk beteckning MSS-252). Järnkors på sockel. Storlek: h 110, b 66 cm.
Text: På östsiden av korsets fot: LIEUTENANT LEOPOLD VON LÖVENSKJOLD, FÖDT PÅ FOSSUM JERNVÆRK I NORGE DEN 31. MARTS 1818. På sydsidan: DØDELIG SAARET VED NYBØL DEN 5. JUNI 1848. På nordsidan: DØD I FLENSBORG DEN 31. JUNI 1848.
Observera felen i inskriften, då dödsdagen egentligen var den 30 juni 1848. Baron Leopold H. S. von Lövenskiold sårades under 10.lätta bataljonens framryckning mot Nyböls Mölla den 5 juni och dog på ett sjukhus i Flensburg. Han begravdes på Sönderborg kyrkogård den 5 juli 1848.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864.
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 8 mars.
Dansk gravsten över norske, frivillige läkaren Sören Daniel Schiötz på Augustenborgs sjukhus 1864. Rest samma år (dansk beteckning MSS-352). Granitsten med inlagd marmorplatta. Storlek: h 90, b 90, d 30 cm.
Text: SØREN DANIEL SCHIØTZ LÆGE I DEN NORSKE HÆR, FØDT I STAVANGER 24 DECEMBER 1828. DØD PAA AUGUSTENBORG 8 MARTS 1864. HVAD I GLÆDENS STUND HAN LOVED HAN I NØDENS TIME VOVED, FLØJ FRA FJELD, FRA HJEM, FRA VIV, GAV FOR BRØDRENE SIT LIV.
Sören Daniel Schiötz anmälde sig som frivillig till den danska armén i februari 1864. Han blev först placerad på sjukhuset i Sönderborg och senare på Augustenborgs slott. Här insjuknade han och dog den 8 mars 1864 och begravdes två dagar senare.

I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning. Området bestående av hertigdömena Schleswig och Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.
Under ”revolutionsåret” 1848 utropade i mars den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848 och besatte sedan Slesvig men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.
Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849. Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades. Efter att Fredericia hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.
Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna.
Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Minnesdag: 5 juni.
Dansk gravsten över svenske frivillige premiärlöjtnanten Gustav Lorens von Sommelius vid 5.linjebataljonen 1848. Rest samma år (dansk beteckning MSS-335). Marmorplatta. Storlek: h 70, b 54 cm.
Text: PREMIERLIEUTENANT GUSTAV LORENS VON SOMMELIUS. SVENSK AF FÖDSEL FALDT HAN FOR DANMARK D. 5TE JUNI 1848.
Svenske frivillige premiärlöjtnanten Gustav Lorens von Sommelius stupade under 5.linjebataljonens strid vid Dybböls kyrka den 5 juni 1848 och begravdes den 9 juni.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864.
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 29 juni.
Dansk gravsten över svenske, frivillige sekundlöjtnanten Henrik Vilhelm Leonhard Berzelius vid 3.regementet 1864 rest 1964 (dansk beteckning MM-327). Granitsten med oval marmortavle. Storlek: h 85, b 75, d 15 cm.
Text: SVENSK FRIVILLIG UNDERLÖJTNANT H. V. L. BERZELIUS FÖDD D. 15.3. 1831 FALDEN FOR DANMARK I KAMPEN PAA ALS D. 29.6. 1864 FÖRE 1926 bar stenen följande inskrift: Minde over en dansk Officer falden i Kampen for Danmark den 29. Juni 1864 – Fred med hans Støv!
Då bara en officer från den danska armén är begravd 1864 på Ulkeböls kyrkogård, och då denne ligger i samma inhägnad som 24 okända soldater, bör det vare Henrik Vilhelm Leonhard Berzelius, som är begravd här. På prost Thyssens uppmaning ändrades därför inskriften 1926 till den nuvarande.
Sekundlöjtnant Henrik Vilhelm Leonhard Berzelius föll under striden vid Bertelsens gård i Kær den 29 juni 1864.

I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning. Området bestående av hertigdömena Schleswig och Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.
Under ”revolutionsåret” 1848 utropade i mars den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848 och besatte sedan Slesvig men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.
Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849. Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades. Efter att Fredericia hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.
Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna.
Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Minnesdag: 5 juni.
Dansk gravsten över svenske frivillige premiärlöjtnanten Knut Otto Eric Friherre Leijonhufvud vid 2.bataljonen 1848. Rest samma år. Sandsten med fristående marmorplatta och med ett marmorkors överst (dansk beteckning MSS-323). Storlek: h 60, b 50, d 22 cm. Kors: h 76, b 48 cm.*ext: SVENSK PREM. LIEUTENANT KNUD OTTO ERIC FRIHERRE AF LEYONHUFVUD FÖDT 27. APRIL 1823 FALDT I SLAGET VED DYPPEL DEN 5. JUNI 1848 – 1.JOH. 3.16. OGSAA VI ERE SKYLDIGE AT SÆTTE LIVET TIL FOR BRÖDRENE – DETTE MINDE SATTES HAM AF 2. BATAILLONS OFFICERER.
Knut Otto Eric friherre Leijonhufvud stupade under striderna den 5 juni, då hans kompani fick order att förfölja den vikande fienden. Hans kropp låg i St. Marie Kirke i Sönderborg tillsammans med andre fallna officerare, tills han blev begravd på Ulkeböls kyrkogård den 8 juni 1848 (Se MSS-109). Stavningen på gravstenen är inte korrekt. Den svenska adelsfamiljen använder formen Leijonhufvud.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 18 april.
Dansk grav- och minnessten över de svenska, frivilliga sekundlöjtnant Carl Leonhard Roos vid 20.regementet, sergeant Lars August Lundström vid 6.fästningskompaniet, korpral Gustav Robert Göransson vid 2.regementets 2.kompani och menige Peter Frederik Christoffer Lindblad vid 5.regementets 3.kompani 1864. Granitsten med marmorkrans rest 1864 (dansk beteckning MSS-259). Storlek: h 85, b 50, d 40 cm.
Text; 1864 SVENSKE FRIVILLIGE LEUT. C. L. ROOS SERGT. L. A. LUNDSTØM, CORPORAL C. R. GÖRANSSON. MENIG P. C. LINDBLAD. FALDNE I KAMPEN FOR DANMARK.
Gustav Robert Göransson vid 2.regementets 2.kompani stupade vid Skans IV den 29 mars och begravdes på Sönderborg kyrkogård den 1 april 1864.
Carl Leonhard Roos stupade under 20.regementets strid vid Langdamgaard den 18 april och blev begravd i massgraven på Dybböl Banke.
Lars August Lundström (märk det saknade ”R” i inskriften) vid 6.fästningskompaniet stupade i Skans IX den 18 april och blev begravd tillsammans med fyre danska och en preussisk soldat tätt bredvid.
Peter Frederik Christoffer Lindblad blev sårad under 5.regementets 3.kompanis kamp vid egendomen Frydendal norr om Sönderborg den 29 juni och avled på Sönderborgs sjukhus den 5 juli. Han begravdes på Sönderborgs kyrkogård den 10 juli 1864.

Slaget vid Dybböl eller Slaget vid Dybböls skansar var ett avgörande slag i det dansk-tyska kriget. Det utkämpades i Dybböl på morgonen den 18 april 1864 efter en belägring som påbörjats 7 april. Det svåra danska nederlaget mot den tyska avgjorde kriget.
Efter den danske kungen Kristian IX (som också var hertig av Slesvig) annekterat Slesvig i november 1863, trängde preussiska och österrikiska trupper in i Jylland januari 1864.
Danska arméns utrustning var sämre än de preussiska styrkornas. Skansen vid Dybböl var dåligt förberett för en belägring, eftersom Danmark hade prioriterat befästningen av Danevirke. Teknologiska framsteg inom artilleriet, särskilt räfflade kanoner, hade dessutom gjort skansens geografiska läge olämpligt för ett utdraget försvar. Efter två månaders bombardemang var den danska försvarslinjen underbemannad av utmattade och demoraliserade soldater.
Preussarna intog sina anfallspositioner 02.00 på morgonen den 18 april 1864. 10.00 upphörde det preussiska artilleribombardemanget och det preussiska infanteriet gick till anfall. Tretton minuter senare hade preussarna intagit den första reduttlinjen.
Genom ett motanfall av den danska 8:e brigaden kunde en total förintelse av de retirerande danskarna undvikas och det preussiska anfallet stoppas. Ett andra preussiskt anfall slog tillbaka brigaden och avancerade en kilometer till kvarnen i Dybböl; hälften av den 8:e brigaden stupade, sårades eller tillfångatogs. Resterna av 1:a och 3:e brigaderna lyckades fly till piren vid Sönderborg. 13.30 upphörde det sista danska motståndet framför Sönderborg, varpå en artilleriduell utbröt över Alssund.
Under slaget dödades eller sårades 3 600 danskar och 1 200 preussare. Segern tillät Preussen att använda skansen som samlingspunkt för ett anfall mot Als.
Minnesdag: 18 april.

Dansk minnestavla över svenske frivillige, sekundlöjtnanten Gustav Hermann von Knorring vid 22. Regiments 5.kompani 1864. Granittavla. Storlek: h 40, b 50 cm. Det är okänt när den uppsattes och av vem (dansk beteckning MSS-096c).
Text: SVENSK FRIVILLIG UNDERLÖJTNANT G. H. VON KNORRING 22.INF. REGT. FALDEN 18.April 1864 HVILER I DENNE GRAV.

Sekundlöjtnanten Gustav Hermann von Knorring stupade vid Skans II den 18.april 1864. Ursprung-ligen var hans gravplats okänd, men 1914 skänkte general von Sass-Jaworski, som deltog som premiärlöjtnant i stormningen av Skans II, Gustav Hermann von Knorrings sabel till Sönderborgs Museum. Han upplyste då Jens Raben, om att han själv var med om att begrava von Knorring i massgraven för de 209 danska soldaterna 1864.

Slaget vid Gemauerthof (Mūrmuiža), var ett fältslag under det stora nordiska kriget som skedde den 16 juli 1705 (SS), där en svensk armé under generalmajor Adam Ludvig Lewenhaupt besegrade en rysk armé under fältmarskalk Boris Sjeremetiev utanför Gemauerthof (let. Mūrmuiža) i nuvarande Lettland.
Kriget hade under 1704 och första halvan av 1705 gått dåligt för Sverige på den Baltiska fronten, där ryska arméer erövrade fästningar och städer. Den svenska huvudarmén i Baltikum kommenderades av generalmajor Lewenhaupt, och räknade i början av juli 1705 omkring 7000 man. Den ryska huvudarmén, vars storlek är okänd, kommenderades av fältmarskalk Bori Sjeremetjev. Enligt vad Lewenhaupt visste befann sig Sjeremetjev fyra mil bort vid Mesoten, med omkring 20 000 man. Lewenhaupt, som personligen uppskattade den ryska härens storlek till omkring 10-12 000 man, en tämligen korrekt siffra, beslöt att hålla krigsråd, vari beslöts att den svenska armén skulle bli vid Gemauerthof.
Sjeremetjev bedömde situationen såsom fördelaktig och beslöt möta Lewenhaupt i strid, delvis med hänsyn till att inget vidare skulle kunna uträttas under rådande krigssäsong om man inte konfronterande den svenska armén. Den ryska hären bröt upp tidigt den 16 juli. Omkring klockan tio på morgonen förvarnade de svenska förposterna om att ryska förtrupper hade iakttagits. Den ryska armén ankom norrifrån via Mitauvägen, istället för, som Lewenhaupt räknat med, österifrån via Bauskevägen. Vid tvåtiden hade ännu inget avgörande skett, men fler rapporter norrifrån om rysk aktivitet föranledde att Lewenhaupt lät sin armé enligt slagordningen.
Ungefär samtidigt hade den tidigare utsända rekognoseringsstyrkan hamnat i strid med ryska förtrupper, varför Lewenhaupt drog tillbaka sina förtrupper. Den svenska hären stod uppställd i en fördelaktig position med en sumpmark skyddandes den högra flanken och vattendraget Schwedt den vänstra, vilket förhindrade den ryska armén från att utnyttja sitt numerära överläge och forma en linje längre än den svenska. Den ryska hären omorganiserade sig efter förhållandena, vilket drog ut på tiden, och framåt femtiden hade ännu inget avgörande skett.
Lewenhaupt gav order om framryckning, i syfte att anfalla den ryska armén innan den helt kommit i slagordning. Den svenska högra flygeln rönte stora framgångar och drev den ryska vänstra flygeln tillbaka över det vattendrag framför vilket den ställt upp, men den svenska vänstra flygeln misslyckades och anfölls i flanken av ryskt kavalleri. Striden på den svenska vänstra flanken blev snart oordnad och blodig, och stridens kaosartade natur innebar att ingendera befälhavaren hade någon egentlig kontroll över händelseförloppet. Till slut flydde det svenska kavalleriet på den vänstra flanken, och förföljdes av ryskt kavalleri, vilket även tog tillfället i akt att plundra den svenska trossen. Den svenska vänstra flanken separerades helt från den högra, varpå Lewenhaupt ingrep vid den vänstra flygeln och försökte föra den samman med den högra. Den svenska högra flygeln beordrades att inte förfölja den ryska hären över strömmen.
Försöket att förena flankerna lyckades, men då svenskt kavalleri vilket begett sig över strömmen då det förföljde ryska trupper omringades av ryskt kavalleri anföll den vänstra flygeln på eget bevåg över strömmen. Lewenhaupt beordrade då att man skulle bilda linje mot strömmen och även den högra flanken korsade vattendraget. Efter ett samlat svenskt angrepp över strömmen började den ryska hären ge vika och snart var slaget över. Lewenhaupt beslöt att inte förfölja den ryska armén med hänsyn till risken för ett ryskt motanfall. Den svenska härens ammunition var slut, mörkret föll och soldaterna hade inte ätit på länge. Efter  Omkring 8-900 svenskar dödades och runt 1000 sårades. De ryska förlusterna är svårare att beräkna, men omkring 2000 tros ha dödats och ungefär lika många sårats.
Minnesmärket i form av ett kors restes på den plats som är massgrav över stupade svenskar i slaget  Den restes 1991 av letter och är uppförd i granit från såväl Lettland som Sverige. Bottendelen är 1,20 m bred och 0,45 m tjock och 1 m hög. Däröver ligger en rektangulär sten – 1,09 m lång, 0,5 m tjock, 0,45 m hög och högst upp ytterligare en sten – 0,95 m lång, 0,32 m tjock och 0,73 m hög. Enligt representanter från kommunen förekommer problem med att benrester friläggs i samband med att floden svämmar över.
Text (på svenska och lettiska) HÄR VILAR SOLDATER UR SVENSKA ARMÉN SOM STUPADE I STRID DEN 16 JULI 1705.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

1849 blossade striderna mellan Danmark och Tyskland upp för att efter en kort tid, den 10 juli följas av en vapenvila. Under tiden fredsförhandlingarna hölls skulle preussiska trupper besätta Holstein, och norra Schleswig ner till Flensburg skulle besättas av 3 850 man svensk-norska trupper.
Bataljonens uppdrag blev att i norra Schleswig, i trakterna runt danska Aabenraa och tyska Flensburg fungera som en ”buffertzon mellan de två stridande folken. Den svenska styrkan var på plats mellan augusti 1849 och juli 1850. Historiebeskrivningen från svenskarnas insats i Schleswig är dålig i svenska källor. Man vet att svenskarna aldrig var inblandade i några reguljära strider med där tillhörande förluster. Men ändå fick några soldater sätta livet till på främmande mark.  Fast då var det fältsjukan som skördade sina offer. På 1800-talet och tidigare dog fler soldater av sjukdom än i strid.
Minnesdag      05-29 (Veterandagen).
Stående svart metallkors med vit inskription (ca 70 cm högt)  fäst i ett betongfundament.
Begravd är den svenske vicekorpralen Pehr Schildt.
Text: V.KORPORALEN VID LIF KOMPANIET AV KONGL. SVENSKA 24DE LINIE REGEMENTET PEHR SCHILDT, RÄTTSKAFFENS SOLDAT, TROFAST VÄN, ÄLSKAD OCH SAKNAD AF KAMRATER.

År 1849 blossade striderna mellan Danmark och Tyskland upp för att efter en kort tid, den 10 juli följas av en vapenvila. Under tiden fredsförhandlingarna hölls skulle preussiska trupper besätta Holstein, och norra Schleswig ner till Flensburg skulle besättas av 3 850 man svensk-norska trupper.
Bataljonens uppdrag blev att i norra Schleswig, i trakterna runt danska Aabenraa och tyska Flensburg fungera som en ”buffertzon mellan de två stridande folken. Den svenska styrkan var på plats mellan augusti 1849 och juli 1850. Historiebeskrivningen från svenskarnas insats i Schleswig är dålig i svenska källor. Man vet att svenskarna aldrig var inblandade i några reguljära strider med där tillhörande förluster. Men ändå fick några soldater sätta livet till på främmande mark.  Fast då var det fältsjukan som skördade sina offer. På 1800-talet och tidigare dog fler soldater av sjukdom än i strid.
Minnesdag      05-29 (Veterandagen).

Liggande gravsten (ca 60x 40 cm) av marmor (?) fäst i ett betongfundament.
Begravd är den svenske husaren nr 7 Engqvist.
Text: SVENSKE HUSAREN N.4 ENGQVIST, DÖD D.18. MAJ 1850.