Danmark och Sverige låg i krig om landområdena Skåne, Halland och Blekinge som förlorades vid freden i Roskilde. Kristian den IV hade återtagit Skåne och hösten 1676 gick svenskarna till motoffensiv. Femton tusen soldater tränger in i norra Skåne, där snapphanar understöder de danska trupperna. På Karl den XI:s order bryter general Rutger von Ascheberg upp med sin del av hären från ett läger i Norrvidinge för att gå mot Kristianstad som danskarna håller. På vägen går de över Hasslebro i Stockamöllan och genom Anderstorp. Där överfalls de ur bakhåll varvid minst 50 svenska soldater stupar. Det hela resulterar i att byn bränns ner till grunden. De stupade svenska soldaterna begravdes på en bit mark som kom att kallas ”Svenskingalyckan”.

Slaget vid Dynekilen var ett sjöslag som ägde rum den 28 juni 1716 under stora nordiska kriget. Slaget stod mellan en dansk–norsk styrka ledd av Peder Tordenskjold och en svensk transportflotta som hade ankrat i fjorden Dynekilen norr om Strömstad i nordligaste Bohuslän. Slaget, ett av de mest kända i norsk krigshistoria, störde allvarligt Karl XII:s försök att erövra Norge. Karl XII hade i samband med förberedelserna inför den tänkta erövringen av Fredrikstens fästning i Halden beordrat att flottan i Göteborg skulle frakta tungt artilleri sjövägen till Strömstad. Schoutbynacht (Konteramiral) Olof Strömstierna seglade från Göteborg den 15 april 1716 med en transportflotta som förutom tunga kanoner hade proviant, vapen och ammunition. Han fann i slutet av april en passande slutstation innerst i den ca 5 km långa fjorden Dynekilen, alldeles intill landsvägen Strömstad–Svinesund. Kanonerna förblev av någon anledning kvar ombord på skeppen. I början av juni kom ytterligare en underhållsflotta och samlade mängden fartyg var då 8 transportfartyg, 8 galärer, 2 dubbelslupar och en artilleripråm samt en galliot och en strömbåt. Den svenska totala eldstyrkan var 52 kanoner, varav 25 av 12-pund, samt 59 nickhakar/falkonetter på 2-4 pund, allt enligt Tordenskiolds egen rapport. Av denna styrka fanns på en holme innerst i fjorden ett kanonbatteri med sex 12-punds kanoner , samt artilleripråmen Stenbocken med tio 18-punds kanoner nära transportfartygen men i övrigt fanns förutom de mindre svenska örlogsfartygen inget artilleri utefter fjorden. Flera hundra man ur ett sachsiskt regemente (yrkessoldater rekryterade i Sachsen) fanns också posterade runt det inre av fjorden. På kvällen den 27 juni låg den norske kaptenen Peder Tordenskiold för ankar utanför Koster med en flottstyrka bestående av 2 fregatter, 3 galärer och 2 artilleripråmar vilka skulle transporteras från Köpenhamn till Norge och därefter vänta på order. Eldkraften på de 7 norsk-danska fartygen var sammanlagt 147 kanoner. Tordenskiold fick då information om den stora svenska underhållsflottan, samt att många svenska officerare var gäster på ett bröllop i trakten, eller på fest hos amiralen. Då vinden var västlig fanns här ett gyllene tillfälle för överraskningsanfall. På natten 28 juni klockan 1.30 lättade Tordenskjolds styrka ankar och begav sig in i Dynekilen. De hade turligt lyckats få tag på en svensk sjöman som tidigare lotsat in den svenska transportflottan. Ingen i norska styrkan hade varit där tidigare, och fjorden var på sina ställen bara ca 100 m bred. Klockan 6 närmade sig norrmännen Stora Krossön, där fjorden ytterligare smalnar av, och där fick de båda styrkorna först syn på varandra. Svenskarna hade då bara ca en timma på sig att organisera försvaret av underhållsflottan innerst i fjorden. Tordenskiold roddes iland för att rekognosera det inre av fjorden uppe från en höjd. Tordenskiold gick därefter ombord på artilleripråmen Hjælper som tillsammans med andra artilleripråmen Arca Noæ bogserades i läge för att tillsammans med bredsidor från fregatterna Hvide Ørn och Vindhund ge eld mot det svenska landbatteriet och artilleripråmen Stenbock. Vid 11-tiden började svenska artillerielden mattas och de norska artilleripråmarna bogserades då av galärer närmare det svenska landbatteriet. Slutligen kunde styrkor från de norska galärerna gå iland och jaga bort de svenska kanonbesättningarna. Kanonerna gjordes obrukbara av norrmännen genom att förnaglas. De två fregatterna fortsatte striden, och tvingade strax efter klockan ett artilleripråmen Stenbock att stryka flagg. Strax därefter gjorde Schoutbynacht Strömstierna detsamma på svenska flaggskeppet, galären Wreden. Amiralen, som var sårad i armen, räddade sig därefter iland. Svenskarna började nu förstöra så mycket som möjligt genom att sätta fartygen på grund, slå hål i skroven samt tända luntor till fartygens krutförråd. För norrmännen gällde det att snabbt lägga beslag på de fartyg som gick att rädda, och förstöra resten. Detta samtidigt som de sachsiska soldaterna sköt på dem från stränderna runtomkring. Under åtta slitsamma timmar kämpade norrmännen med att dra de svenska fartygen av grund, och släcka eld och luntor. I några fall togs de brinnande luntorna bort från krutförråden i sista ögonblicket. I andra fall exploderade krutförråd och dödade de som fanns i närheten. Klockan 21, strax före solnedgången började den norska styrkan lämna Dynekilen med sju egna skepp och fjorton erövrade (nio örlogsfartyg och fem tungt lastade handelsfartyg). Att bogsera alla skeppen i den månljusa natten med beskjutande sachsiska och svenska soldater på båda sidor av fjorden, blev ett regelrätt gatlopp för besättningarna på galärerna. Från skeppen sköts skrotladdningar, och krutröken skymde sikten något för skyttarna i land. Vid halvtretiden på natten upphörde skjutandet och senare under morgonen började det blåsa sydostlig kuling. Tordenskjold och hans manskap hade lyckats. Förlusterna på den dansk–norska sidan var relativt små, 19 döda och 57 sårade. Segern vid Dynekilen innebar ny berömmelse för Tordenskjold, han blev snart befordrad till kommendör (motsvarande överste i armén). Året efter fick han kommandot över hela Nordsjöeskadern. För Karl XII innebar förlusten att han nödgades ge upp sitt försök att inta Fredrikstens fästning och ge sig tillbaka till Sverige för att samla nya styrkor för sitt nästa fälttåg mot Norge.
Längst in i Dynekilen, på holmen där det svenska landbatteriet stod, finns en minnessten med inskriptionen: Tordenskiold Slaget i Dynekilen 8. juli 1716.

Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 vid Ringstorpshöjden nordöst om dåvarande Helsingborg. De stridande parterna var den danska invasionsarmén på 14 000 man, ledd av generallöjtnant Jørgen Rantzau, och den lika stora segrande svenska armén ledd av generalguvernören i Skåne, Magnus Stenbock. Slaget hade sin upptakt när Danmark försökte utnyttja det svenska nederlaget vid Poltava år 1709 genom att på hösten samma år landstiga med en invasionsarmé vid Råå. Då större delen av de svenska stridskrafterna hade utplånats vid Poltava, var styrkorna i landet i för dåligt skick för att bjuda tillräckligt försvar. Stenbock tvingades därför dra sig tillbaka till Småland, där en ny armé tränades upp. Under tiden ryckte den danska armén allt längre in i Skåne, med målet att inta flottbasen i Karlskrona. När Stenbock slutligen kunde tåga in i Skåne drog sig de danska trupperna tillbaka till Helsingborg, där det avgörande slaget sedan stod. Slaget slutade i svensk seger och efterföljdes av en dansk reträtt från Skåne. Detta blev därmed Danmarks sista större kraftsamling att återta Skånelandskapen.
På senhösten 1709 samlades en ansenlig dansk flotta i Öresund. Den 1 november ankrade denna på redden utanför Råå, på samma plats som de danska styrkorna landstigit år 1676 i början av det Skånska kriget. Landstigningen påbörjades den 2 november och samma dag landsteg den danske kungen, Fredrik IV, med sin drottning vid Råå. Den danska invasionshären bestod av 15 000 man och den mötte praktiskt taget inget motstånd från svensk sida. I början av december kontrollerade danskarna praktiskt taget hela mellersta Skåne utom Landskrona och Malmö. General Magnus Stenbock hade under tiden lagt ner stor möda på att samla ihop en ny svensk armé och flera nya regementen började samlas i Växjö, där Stenbock tänkt utgå från. Den 5 februari hade Stenbock förflyttat sig till Osby där ytterligare förband anslöt sig och man hade nu samlat ihop cirka 16 000 man. Genom detta var den svenska armén nu avsevärt större än den efterhand allt mer decimerade danska. Stenbock hade för avsikt att marschera över Rönneå ner till Kävlingeån och på så sätt skära av danskarnas försörjningslinjer. Den danska befälhavaren Reventlow insåg allvaret och övergav genast norra Skåne och vände söderut för att skapa en ny försörjningslinje via Barsebäck. När de nådde Ringsjön i centrala Skåne blev Reventlow plötsligt sjuk och fick överlämna befälet till generallöjtnanten Jørgen Rantzau som begav sig upp mot Helsingborg. Väl uppe i staden kunde Rantzau få förstärkningar och när han slog läger bestod hans styrkor av 10 000 fotsoldater och 4 000 ryttare. Samtidigt innebar Rantzaus marsch mot Helsingborg att Stenbock fick fri lejd till garnisonen i Malmö, där han kunde hämta 20 välbehövliga kanoner, och dessutom fick han tillgång till de skånska slätternas proviantförråd. Stenbock kunde därför vänta till den 26 februari innan han begav sig upp mot Helsingborg. Den 27 februari nådde Stenbock Fleninge norr om Helsingborg, där han slog läger för natten. Den svenska armén var vid tillfället lika stor som den danska och hade ett större kavalleri, men därigenom också färre infanterister. På morgonen den 28 februari stod de danska trupperna redan utposterade på sina ställningar i väntan på de svenska styrkorna. Fronten sträckte sig nästan tre kilometer i nord-sydlig riktning öster om staden. Den vänstra flygeln var placerad mellan Pålsjö skog och Ringstorpshöjden, på vilken danskarnas artilleri var placerat. Centern sträckte sig från Ringstorp till öster om nuvarande Fredriksdal och den högra flygeln nådde ner till Husensjö. Framför sig skyddades trupperna av svårframkomlig terräng i form av halvfrusna sankmarker. Stenbock hade redan vid gryningen påbörjat sin marsch mot Helsingborg. Han förflyttade sig först rakt västerut mot Allerum och vände sedan söderut. När han närmade sig de danska ställningarna formerades armén i slagordning. Den högra flygeln stod vid Senderöds by, centern framför Gyhults gård, medan den vänstra flygeln sträckte sig bort mot Bro.
På morgonen den 28 februari stod de danska trupperna redan utposterade på sina ställningar i väntan på de svenska styrkorna. Fronten sträckte sig nästan tre kilometer i nord-sydlig riktning öster om staden. Den vänstra flygeln var placerad mellan Pålsjö skog och Ringstorpshöjden, på vilken danskarnas artilleri var placerat. Centern sträckte sig från Ringstorp till öster om nuvarande Fredriksdal och den högra flygeln nådde ner till Husensjö. Framför sig skyddades trupperna av svårframkomlig terräng i form av halvfrusna sankmarker. Stenbock hade redan vid gryningen påbörjat sin marsch mot Helsingborg. Han förflyttade sig först rakt västerut mot Allerum och vände sedan söderut. När han närmade sig de danska ställningarna formerades armén i slagordning. Den högra flygeln stod vid Senderöds by, centern framför Gyhults gård, medan den vänstra flygeln sträckte sig bort mot Brohuset. En tät morgondimma låg över området och dolde de stridande parterna för varandra. Men när dimman lättade runt en timme senare såg Rantzau hur hela den svenska armén stod i full slagordning framför den danska. Även Stenbock överraskades, då han såg att de danska ställningarna var mycket fördelaktigare än vad hans underrättelser hade berättat. Rantzau såg att den svenska armén sträckte sig hela vägen ner mot Pålsjö och hotade därför att utflankera hans egen vänsterflygel och ansåg sig då tvungen att snabbt förstärka den. Han förflyttade delar av infanteriet till flanken och placerade sitt artilleri på Ringstorpshöjden varifrån han klockan 12 påbörjade beskjutning av de svenska trupperna. Stenbock hade däremot andra planer än de som Rantzau fruktade. Istället för att utnyttja den svaga danska västra flanken vred Stenbock istället hela sin armé åt öster i en mycket tidskrävande manöver som slutligen placerade den vänstra svenska flygeln mellan Brohuset och Filborna by. Detta uppfattades av danskarna som att han försökte omfamna den danska östra flygeln. Då det danska kavalleriet var underlägset hade en överflygling här kunnat skära av truppernas reträttväg mot Helsingborg. För att förhindra detta beordrade Rantzau kavalleriet i högra flygeln att rycka fram mot Filborna för att möta de svenska styrkorna. Då Rantzau inte hade underrättat sina övriga officerare om detta antog de att det var en generell framryckning och började röra sina trupper mot nordost för att slutligen ställa sig i position längs Ängelholmsvägen. Denna manöver drog ut den danska centern och skapade luckor i den danska linjen som senare inte kunde täppas till, vilket fick fatala konsekvenser för danskarnas del under fortsättningen av slaget. Högerflygelns utfall mot svenskarna blev däremot en framgång som resulterade i att svenskarna slogs tillbaka och den svenska befälhavaren, generallöjtnant Jacob Burensköld, togs till fånga. Under tiden hade den svenska östra flygeln förstärkts och började efter hand få ett övertag mot danskarna. Samtidigt uppstod ett rykte inom de danska ryttartrupperna att svenskarna hade omringat dem och anföll dem i ryggen, vilket skapade panik i leden. Snart föll hela ställningen samman och trupperna flydde mot Helsingborg. Medan Rantzau själv deltog i striderna stod Stenbock med god överblick över slagfältet och han uppfattade snabbt luckan mellan den danska högerflygeln och centern. Han lät genast ge order om att alla tillgängliga kavalleristyrkor skulle anfalla den danska centerns flank. När det svenska infanteriet inledde sitt anfall vid Ängelholmsvägen stod de danska trupperna emot med stora svårigheter. När de danska trupperna sedan såg hur den östra flygeln tog till flykten rämnade försvaret allt mer samman. De danska elitstyrkorna Gardet och Grenadjärkåren, som var utplacerade på centerns kanter kunde dock förhindra den svenska framryckningen länge nog för att de andra styrkorna skulle kunna dra sig undan. I slagets slutskede anföll kavalleri från den svenska högerflygeln den danska vänsterflygeln, vilken ännu inte kommit i elden. Det svenska kavalleriet jagade danskarna på flykten och därigenom blottades Grenadjärskårens sida som därmed blev omringad. Den andra danska elitstyrkan, Gardet, hade redan tvingats dra sig tillbaka efter att regementet förlorat nära 500 man. Läget blev därmed ohållbart för danskarna och centerns överbefälhavare beordrade dansk reträtt. Resterna av den danska armén sökte sin tillflykt innanför de hastigt uppförda vallarna kring Helsingborg. De danska förlusterna var förödande. Man hade förlorat över 7 500 man i stupade, sårade eller tillfångatagna och dessutom var artilleriet i svenska händer. Man var nu tvungen att inställa sig på att försvara staden för att skydda sin reträtt från Skåne. Den svenska armén var efter slaget i betydligt bättre skick än den danska då dess förluster efter slaget uppgick till 2 800 döda eller skadade. Trots sitt övertag valde Stenbock att inte anfalla Helsingborg. I stället belägrade man staden och skickade ett förslag till kapitulation som von Dewitz avvisade. De svenska styrkorna besköt staden från landsidan och när de danska evakueringsskeppen anlände ställde man upp ett batteri på udden norr om Kullaporten varifrån man besköt skeppen och skeppsbryggan. Den danska evakueringen av trupperna till Helsingör påbörjades den 4 mars. hand om. För att förhindra fler landstigningar vid Råå beordrade Karl XII att en lång befästning i form av ett retranchement skulle uppföras längs kuststräckan norr om fiskeläget. Retranchementet, som numera benämns Råå vallar, stod klart 1713, men kom aldrig till användning.
(utdrag ur Wikipedia)

Belägringen av Bohus fästning 1678, var en cirka två månader lång belägring som utfördes av dansk-norska trupper under befäl av ståthållaren i Norge, Ulrik Fredrik Gyldenløve under Skånska kriget. Efter ett belägringsförsök av den svenska fästningen cirka två mil norr om Göteborg år 1676, återkom Gyldenløve våren 1678 med en belägringsstyrka på cirka 15 000 man. Belägringen innebar omfattande beskjutning av fästningen med kanoner och mörsare, försök att spränga murarna underifrån med minor, samt direkta stormningsförsök. Sedan svenska trupper lyckats ta sig över till Hisingen och fått de dansk-norska trupperna att lämna ön, kunde belägringen till slut hävas. Denna var den sista och mest omfattande av de minst 14 belägringar som Bohus fästning har utsatts för under sin historia, utan att någon gång ha erövrats i strid. Den 6 juli 1677 anföll Gyldenløve Marstrand, och den 23 juli föll Karlstens fästning. Då man därigenom hade ryggen fri mot havet, ökade möjligheterna att försörja en dansk-norsk armé i södra Bohuslän under en längre tid. På våren 1678 började återigen förberedelserna för ett angrepp mot Bohus fästning. Den 19 april hade största delen av den norska hären samlats vid Uddevalla, och några dagar in i maj hade den en styrka på cirka 9 000 man infanteri, ryttare och dragoner. Den 20 maj kom de första norska trupperna fram och slog läger norr om berget Fontin vid fästningen. Samtidigt hade 6 000 man danska trupper seglat från Århus den 8 maj med hästar och belägringsartilleri. Efter att ha drabbats av motvind och storm då ett stort antal hästar slet sig lösa på skeppen, var de tillbaka i Öresund den 14 maj. Brutna master, söndertrasat tågvirke och döda hästar i skeppens inre vittnade om den katastrof som drabbat trupperna. Efter reparationer gjorde danska flottan ett nytt försök och kom nu fram till Marstrand den 23 maj, seglade vidare till herrgården Gullbringa vid Tjuvkil där belägringshären gick iland och spred sig över Hisingen via en flottbro vid Gullön. Från Köpenhamn skeppades också många grova kanoner, fyrmörsare och ammunition till Marstrand. De största kanonerna var på 24 pund, och kunde skjuta kulor på cirka 12 kilo. De största mörsarna var på 100 pund, med en kulvikt på cirka 50 kilo. Fästningens besättning på 384 man – ett par kompanier östgötar och finnar samt 65 artillerister – ökade då chefen för Skaraborgs regemente kunde ta sig in tillsammans med sitt livkompani den 3 juni strax innan belägringen började. Han organiserade som överkommendant försvaret tillsammans med ordinarie kommendanten, överstelöjtnant Carl Gustaf Frölich. Flera norska kanonbatterier hade blivit klara, och fästningen uppmanades att ge sig. Efter mottaget avslag började kanonbeskjutning från båda parter. De dansk-norska trupperna började använda en ny sorts projektiler med olika ämnen för kemisk och biologisk krigföring. Redan efter fyra dagars belägring var det mesta av trävirket uppbränt och flera valv i fästningen hade störtat in, men de yttre murarna stod kvar. På natten till den 12 juni ytterligare 100 soldater från Skaraborgs regemente in i fästningen efter en försiktig rodd över Göta älv. Allt belägringsartilleri var nu på plats med 30 kanoner och 10 mörsare på och nedanför berget Fontin, samt 13 kanoner och 2 mörsare på Hisingen. Fästningen hade i sin tur 43 kanoner och 3 mörsare. Under i stort sett varje dag av belägringen var fästningen under beskjutning, dels med vanliga kanonkulor, dels med granater, inkastade bomber och stenbumlingar. Samtidigt började sappörer att gräva sig fram mot fästningen för att med minor, sprängladdningar, göra hål i murarna underifrån. Grävarbetet gick långsamt eftersom fästningsholmen bestod av resterna av den gamla staden Ny-Kungälv med mycket stenlagda gator och husgrunder. Den ljusa sommarnatten bidrog till att båda sidor hade problem med att hinna reparera skador under de mörkaste timmarna. Under dagen sköts relativt lite med de vanliga kanonerna, däremot kastades 135 bomber 7 fyrkulor och många stenbumlingar in vilket gjorde stor skada. Mot kvällen påbörjades en häftig kanonbeskjutning vilken fortsatte hela natten. Natten till 19 juni kom kapten Håkan Flygare och 100 man skaraborgare över till fästningen efter ytterligare en tyst och försiktig rodd över Göta älv trots norsk beskjutning. För att hindra den svenska båttrafiken lade Gyldenløve en båt med 50 mans besättning i Göta älv, men den sköts i sank av Bohus grova artilleri och nästan alla ombord omkom. Dessutom byggdes en norsk skans nere vid älven och Gyldenløve hade också planer på att anfalla den östra stranden av Göta älv. Under midsommarveckan utsattes Bohus för ett nytt vapen: säckar med små granater. Kastmaskiner nära fästningen slungade in säckarna som gick sönder vid nedslaget och granaterna spreds ut. Försvararna beslutade att göra ett utfall, det vill säga en snabb attack, med 40 man ut från fästningen för att förstöra kastmaskinerna. Med stöd av kraftig eldgivning från murarna lyckades utfallet och kastmaskinerna förstördes. Efter att ha skjutit en bräsch, ett hål i muren, på bastionen Svingeln framför stora porten beordrade Gyldenløve stormning på natten till den 26 juni. De 500 stormande norska soldaterna kastades tillbaka efter att cirka 200 dödats. Svenskarnas förluster var 15 döda och 17 sårade. Efter att ha vidgat hålet i muren gjorde de norska anfallarna ett nytt försök vid middagstid, men kastades på nytt tillbaka. Samtidigt var Gyldenløve medveten om att svenskarna fick förstärkningar på östra sidan av Göta älv. På natten till den 30 juni lyckades kapten Baltzar Jonsson tillsamman med 100 skaraborgare att ta sig över till fästningen. Några dagar senare kunde överstelöjtnant Mauritz Vellingk ta sig in i Bohus. Som tidigare fortifikationsofficer på fästningen hade han välbehövliga kunskaper. De följande dagarna grävde sig de norska minörerna framåt. Svenska sprängladdningar som kastats från murarna slog hål på de anfallande minörernas skydd och tände eld på trävirket i de norska löpgravarna. Med beckkransar och annat brännbart material som kastades ner från murarna kunde elden hållas vid liv i 12 timmar. Därefter förstärktes skyddet av löpgravarna. Gyldenløve blev irriterad över de svenska förstärkningarna och försökte att innesluta fästningen helt med löpgravar. Efter att belägrarna hade ställt upp sin här i slagordning sattes 3 brinnande beckkransar och en vit flagga upp på Fontinberget. Klockan 11 på förmiddagen, då svenskarna inte hade reagerat på detta budskap som skulle vara ”Nåd eller fördärv”, halades den vita flaggan. Dansk lösen sköts och därefter tändes minorna på bastionerna Nedre Platt och Larmposten. Den första gjorde stor skada, medan den andra fick mindre effekt på grund av en svensk motriktad laddning, en så kallad kontramina. Minörerna hade också problem att komma intill och under murarna som var byggda uppe på bergsklippan. I mitten av juli kom general Leonhard Wittenberg med förstärkning av ryttare och den 19 juli kunde cirka 6 700 man gå över Göta älv till Hisingen på en flottbro i skydd av 16 tunga kanoner, i höjd mellan nuvarande fiskhamnen och Majnabbe i Göteborg. Då Gyldenløve tänkte gå till motanfall kom underrättelser om att en svensk styrka förstört den strategiskt viktiga bron vid Kvistrum nära Munkedal. Besättningen på Bohus märkte att de danska trupperna på Hisingen började dra sig tillbaka över Nordre älv. Vid middagstid kunde Stenbock genom att skjuta dubbel svensk lösen tala om för besättningen på Bohus att hjälp hade anlänt till Hisingen, men belägringen fortsatte ytterligare några dagar. Belägringen avbröts och de danska trupperna på Hisingen började skeppas till Helsingborg för att inte bli inringade. De norska trupperna drog sig samtidigt norrut. Efter de sex veckornas belägring beräknas mellan 20 000 och 30 000 kanonkulor av järn ha skjutits mot fästningen. Dessutom 2 265 ”bomber” med olika innehåll inklusive kemiska och biologiska stridsmedel, 384 spränggranater, 384 stora stenbumlingar, 161 glödande brandkulor, 79 säckar à 13 spränggranater och slutligen 600 stora mörsargranater ha skjutits från Fontin och Hisingen. Dessutom ett antal minor som sprängdes under murarna och ett antal säckar med latrin. Gyldenlöve beräknas ha förlorat över 3 000 man i döda, medan de sårades antal är okänt. Svenskarna hade cirka 400 överlevande i fästningen, cirka 300 döda och 120 sårade. Fästningen hade förvandlats till en grushög, och byggdes under de följande 20 åren upp igen, men mer funktionellt och utan det tidigare slottets utsmyckning.
(utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Landskrona utkämpades den 14 juli 1677, cirka 12 kilometer öster om Landskrona mellan Tirup, Sireköpinge, Asmundtorp och Billeberga. Efter det misslyckade anfallet mot Malmö hade Kristian V med den danska armén återvänt till Landskronatrakten. Den 12 juli hade danskarna med 12 000 man tagit ställning på höjderna vid Rönneberga backar. Samma dag bröt Karl XI upp från Herrevadskloster sedan han fått förstärkningar från norra Sverige. Den svenska hären bestod av 10 000 soldater samt 4 000 uppbådade småländska bönder. Den stod den 13 juli mellan Torrlösa och Källs Nöbbelöv och marscherade tidigt följande dag i riktning mot Tirup. Den danska hären hade ändrat ställning och stod dold bakom en jordvall, som från en punkt strax väster om Billeberga sträckte sig i riktning mot Hedegården. Den upptäcktes emellertid av Rutger von Ascheberg, som rekognoscerade framför armén. Svenskarna marscherade då förbi Tirup varigenom den danska hären riskerade att rullas upp från flanken eller anfallas i ryggen. Kristian V och hans närmaste man, fältmarskalklöjtnant von der Golt, lät då armén ändra ställning. När härarna intagit slagordning hade de en sänka framför Tirup mellan sig. Vid middagstid gick Karl XI, som befann sig ytterst på sin högra flygel, till anfall. Inom kort vann denna flygel en avgörande seger över danska vänstra flygeln. När den flydde drogs även en del av den danska mitten med. Förföljandet pågick fram till Asmundtorp. Under tiden hade emellertid Kristian V med sin högra flygel fått klart övertag mot den yttersta delen av den vänstra svenska flanken. I denna strid stupade flygelns chef, fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt. Danskarna trängde ända fram till Tirup, där de småländska bönderna stod men vände tillbaka. Efter en ny sammanstötning såg Kristian V att hans vänstra flygels och mitts nederlag vara ofrånkomligt. Han drog sig då tillbaka över Billeberga och fortsatte reträtten till Landskrona. Dagen för slaget var oerhört varm. Ett monument restes 1911 på en höjd strax nordväst om Billeberga till minne av slaget.
(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Lund var ett fältslag under skånska kriget som stod den 4 december 1676 i ett område norr om staden Lund i Skåne. Striden stod mellan den invaderande danska armén bestående av ungefär 13 000 soldater under Kristian V och den svenska armén bestående av ungefär 8 000 soldater under Karl XI. Det är ett av de blodigaste slag som stått på nordisk mark. Förlusterna var cirka 70 procent på båda sidorna, 9 000 danska soldater och 5 000 svenska.
Efter den svenska förlusten i slaget vid Fehrbellin under juni 1675 och ett antal danska triumfer till sjöss hade den svenska militären fullt upp med att försvara sitt svaga grepp om sina besittningar i Brandenburg och Pommern.
Danskarna såg detta som ett bra tillfälle att återta kontrollen över Skåneland, som hade tillfallit Sverige under freden i Roskilde 1658. Danskarna invaderade Skåne via Helsingborg i slutet av juni 1676 med en armé på 14 000 man, där de även fick stöd från den lokala bondebefolkningen. Detta försvårade kraftigt de underlägsna svenska truppernas förmåga att försvara Skåneland. Efter en månad förblev bara den befästa staden Malmö under svensk kontroll.
I augusti försökte ett danskt detachement tåga norrut, men den svenske kungen Karl XI hade förberett en ny armé i Småland, och den danska framryckningen stoppades under slaget vid Halmstad. Svenskarna hade samlat 14 000 soldater från oktober, varav tre fjärdedelar var ryttare, och de kände sig säkra nog att marschera söderut. De stred långsamt vidare i ett försök att bryta belägringen av Malmö. De svenska försörjningslinjerna var mycket svaga, på grund av upprepade angrepp från lokala bönder under ledning av danska officerare.
I början av november var den danske kungen och hans armé förlagda vid Skälshög nära Lund, söder om Kävlingeån. Danskarna kontrollerade alla flodövergångar, och den svenska armén tvingades att slå läger vid Lilla Harrie, norr om ån. Efter en månads väntan kom snön under slutet av november och ån började frysa. På morgonen den 3 december rapporterade generalkvartermästaren Erik Dahlbergh till Karl XI om att isen skulle hålla arméns vikt. Danskarna antog att svenskarna hade tagit vinterkvarter och att de inte skulle gå till anfall förrän till våren.
 Ungefär klockan halv tre på morgonen den 4 december korsade de svenska trupperna den tillfrusna Kävlingeån vid Rinnebäcksvad för att kunna gå till anfall mot det danska härlägret. Svenskarna planerade att överraska det sovande danska lägret med kavalleri från sydost. En framryckning visade sig dock vara alldeles för svår på grund av alla gärdesgårdar och diken som låg i vägen. De svenska trupperna gick i stället mot Lund för att kunna inta Helgonabacken och andra höjder norr om staden. Med dessa kunde kavalleriet få bättre terräng och själva staden skulle täcka den södra svenska flygeln. Detta hade dock den danska arméledningen insett och satte sig också i rörelse mot söder för att kunna inta höjderna före de svenska trupperna. Klockan halv nio kom båda styrkorna fram ungefär samtidigt och gick genast i strid med varandra. Den första skärmytslingen stod mellan den svenska högerflygeln och den danska vänsterflygeln, och som slutade oavgjort. Höjderna intogs av svenskarna, och danskarna slogs tillbaka mot öst.
Huvudstriden började vid klockan nio vid soluppgången. Frontlinjen sträckte sig nu en kilometer från norr till söder, med danskarna i öst och svenskarna i väst. Karl XI ledde själv den svenska högerflygeln i en flankmanöver och efter en timmes strid gav den danska vänsterflygeln vika och inledde en oordnad reträtt norrut. Den svenska högerflygeln med kungen själv, överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, deltog i förföljandet upp till Kävlingeån och högg ner alla eftersläntrare som de fick tag i. Bland de som lyckades fly över ån var kung Kristian och hans bror Georg. Den danska trossen plundrades och isen brast så att ett stort antal av den återstående danska vänsterflygeln drunknade i det iskalla vattnet.
Samtidigt hade de båda arméernas center drabbat samman norr om Lund. Svenskarna bombarderades av danska kanoner och blev därefter anfallna av danskt infanteri, som erövrar svenskarnas artilleri. Vid tiotiden gör den danska högerflygeln en omfattningsmanöver mot den svenska vänsterflygeln, det sistnämnda lider stora förluster och dess chef Johan Galle stupas. Generalmajor Johan Bebedict Schönleben övertog ledningen och bröt igenom danskarnas omslutning med sina återstående ryttare. Vid tolvtiden gjorde den svenska centern en motattack som upplöser den danska centern. Efter detta drar sig båda sidorna tillbaka för att omgruppera.
Erik Dahlbergh red norrut för att hitta den svenska högerflygeln som leddes av kungen. Denne hade i det tidigare skedet gett sig hän åt förföljandet av den danska retirerande häravdelningen och övergett huvudstyrkan. Dahlberg lyckades hitta kungen och berättade att de svenska trupperna befanns sig i ett svårt läge. Kungen samlade då ihop nio skvadroner från den utspridda högerflygeln och red i ilfart mot Lund. Vid ettiden drabbades arméerna vid Lund på nytt, som böljade fram och tillbaka och där ammunitionsbrist började uppstå mellan arméerna. När den svenske kungen och de nio skvadronerna återkom till Lund vid tretiden, då danskarna gjorde förberedelser för ett sista anfall, gick de genast till anfall mot den danska vänsterflygeln. Denna tog till flykten men Karl XI:s skvadroner led stora förluster.
Kungen själv, Rutger von Ascheberg, Erik Dahlbergh och tre ryttare lyckades ta sig igenom de danska trupperna och förenades med de svenska trupperna på Möllevångshöjden. Kungens närvaro göt nytt mod hos de svenska trupperna och kungen gav order om anfall. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll och många greps av panik och flydde slagfältet. Slutstriden ägde rum på ängarna söder om Vallkärra kyrka, där svenskarna ställde till med en stor massaker, som främst drabbade de nederländska matroserna. Vid halv fem på eftermiddagen hade allt motstånd upphört, och vid fem beordrades eldupphör.
 Den exakta dödssiffran är okänd och de ursprungliga dokumenten angående slagets förluster är försvunna, trots att kropparna räknades upp nästa dag. Slaget vid Lund lamslog de båda arméerna allvarligt, och är ett av de blodigaste slagen i historien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater.
Livregementet under ledning av Nils Bielke utmärkte sig under slaget och tilldelades av konungen en halmkrans som tecken för dess hjältemod.
Kriget var ej slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett fotfäste i Skåne och moralen i den svenska armén ökade. Efter slaget tvingades de återstående danska styrkorna att retirera till Landskrona citadell under skydd av mörkret. Förstärkt av sina österrikiska och tyska allierade skulle danskarna återigen möta den svenska armén i slaget vid Landskrona i juli 1677, som slutade med en svensk seger.
(utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Halmstad, även benämnt slaget vid Fyllebro, var ett avgörande slag under skånska kriget mellan Sverige och Danmark. Det stod utanför Halmstad den 17 augusti 1676, då en dansk kår besegrades i grunden. Med segern avvärjdes ett danskt hot mot Göteborg. Istället kunde svenskarna samla förstärkningar och senare besegra den danska invasionsarmén i slaget vid Lund. Slaget vid Halmstad kom att bli det sista slaget mellan danskar och svenskar i Halland. Under åren 1675–1679 var Sverige involverat i krig på flera fronter; i Nordtyskland mot Brandenburg, i Skåne mot Danmark, i Bohuslän och Jämtland mot norsk-danska styrkor och i södra Östersjön mot Danmark och Nederländerna. Efter slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 mellan en dansk-nederländsk och en svensk flotta, där den svenska flottan besegrats och satts ur spel, hade Danmark uppnått herravälde i Östersjön. Därigenom hade det blivit möjligt för Danmark att landstiga i Skåne, vilket skedde vid Råå söder om Helsingborg den 29 juni samma år. Danskarna mötte inget motstånd, utan istället retirerade den svenska armén i Skåne under ledning av Karl XI först mot Kristianstad och sedan vidare mot Karlshamn, Småland och Växjö för att invänta förstärkningar. Under tiden för den svenska reträtten erövrade danskarna Helsingborg och Landskrona. Den danska huvudarmén erövrade Kristianstad den 15 augusti efter hårda strider. I början av augusti marscherade en dansk trupp om 3 000 man mot Halmstad. Avsikten var att inta staden och sedan gå vidare för att hjälpa de norska trupperna vid Göteborg. Det uppstod nu en allvarlig situation för svenskarna och Karl XI beslöt att bryta upp från Växjö för att undsätta Göteborg, men fick under marschen begäran om förstärkningar från kommendanten i Halmstad och vände därför trupperna dit. Den danska armén fick order från kung Kristian V att dra sig tillbaka söderut, men svenskarna hade redan nått Knäred och inledde en snabb marsch mot Laholm för att förhindra danskarnas reträtt. Tidigt på morgonen den 17 augusti fortsatte danskarna marschen söderut, men fördröjdes av att de måste reparera Fyllebron, som de tidigare rivit. Under befäl av general Rutger von Ascheberg red 300 ryttare direkt mot Halmstad och stötte vid Fylleån, cirka 5 km söder om Halmstad, på de danska trupperna. Danskarna gjorde en felbedömning och gick i försvarsställning istället för att anfalla de svenska trupperna. Svenskarna fick snabbt förstärkning av hela kavalleriet och nästan hela infanteriet. Den svenska armén var därigenom numerärt överlägsen danskarna. Danskarnas befälhavare Duncan trodde, när han först såg Aschebergs ryttare, att dessa bara var en strövkår ute på rekognosering, och valde istället för att anfalla dem att fortsätta över Fyllebron. Duncan skickade inte fram några skvadroner för att hindra den svenska förstärkningen, då han inte insåg att hela den svenska armén var på väg mot honom. Detta kan förklaras genom att en av hans truppstyrkor under natten stött på en svensk kavalleriavdelning och inte upptäckts av denna, trots att de djärvt fallit in i kön. Uppgifterna om styrkornas storlek varierar. Sammansättningen av den danska armékåren är klar, men numerären är svår att bedöma. Svenska källor brukar uppge 4 000 man. Den svenska styrkans sammansättning och numerär är osäker, men beräknas till 18-20 skvadroner rytteri och dragoner och sex bataljoner fotfolk, vilket beräknas ge en numerär om 6 000 man. De danska trupperna stod på samma sida av Nissan och Fylleån som de anfallande svenskarna i en dålig position – i en dalgång, med två vattendrag i ryggen – vilket gjorde att slaglinjen inte kunde utvecklas. Framåt hindrades de av svenskarna och vid en reträtt kunde panik uppstå på bron. Det svenska kavalleriets väg mot Fylleån var besvärlig och många hästar bröt benen i den steniga terrängen. En timme efter kavalleriets ankomst anlände de svenska bataljonerna. Slaget inleddes mellan klockan åtta och klockan nio på morgonen. Slagplatsen var sydstranden av Fylleån. Den var inte idealisk för varken anfallare eller försvarare, men det svenska kavalleriet kunde ställa upp sig i slagordning som planerat. Den svenska slagordningen var konventionell med två kavalleriflyglar – den högra med kungen själv var något starkare än den vänstra – och med infanteriet däremellan, när det anlänt. Artilleripjäser ställdes upp i mindre luckor i slagordningen. Den danska slagordningen var likartad.

Striden var över på knappt en timme och inleddes troligen med ett danskt anfall. Det svenska kavalleriets högra flygel vadade över ån och anföll det danska kavalleriet i ryggen, vilket gjorde det möjligt för resten av den svenska armén att gå över ån. Den vänstra svenska flygeln, som var svagare än den högra, fick problem men fotfolket ryckte ständigt framåt. Striden mellan infanteritrupperna var hård, men genom det svenska kavalleriets insatser drevs danskarna över ån.
Under tiden som det svenska infanteriet höll på att inta sin plats i slaglinjen ökades den danska artillerielden och det danska infanteriet inledde anfallet. Danska dragoner bröt sig ur slaglinjen och anföll Skaraborgsbrigaden innan denna hunnit inta sina platser, men anfallet slogs tillbaka. Den danske majoren Hein genomförde en karakoll och försökte bryta sig igenom skaraborgarnas led, men dessa nedgjorde större delen av dragonerna. Efter genombrytning stötte Heins trupper på en skvadron ur Skånska kavalleriregementet. En hård kamp uppstod och Hein togs tillfånga. Två danska bataljoner, skyddade av spetsvagnar, orsakade stort besvär för svenskarna, men det svenska gardet lyckades ta sig förbi och genomföra ett värjanfall, varvid danskarna vek undan. Sedan de danska befälen fallit flydde deras trupper över Fylleån efter tapper strid, där de utstått sjutton salvor från det svenska gardets musköter, och stora förluster. Gardets tredje bataljon pressade tillbaka en dansk bataljon över ån, vilket orsakade panik bland danskarna. Även mellan den svenska högerflygeln och den danska vänsterflygeln var striden het. Kung Karl Ascheberg och Dahlbergh red i täten för högerflygeln, varvid Ascheberg skadades av två skott i armen. Första linjen bestod av åtta kompanier ur Livregementet under befäl av överste Nils Bielke, samt två av kungens drabantkompanier. Flygeln gick fram i galopp och anföll med blanka vapen i full karriär in i fiendens trupper, sedan pistolerna avfyrats (”à la française”). Bielke sårades under striden. Sedan det svenska kavalleriet slagit det danska tog de sig över Fylleån och angrep den danska centern i ryggen. Panik utbröt och de danska trupperna flydde över ån. Duncan lyckades inte få till en ordnad reträtt och samla trupperna till motstånd. Han såg sig därför tvungen att skicka en trumpetare till svenskarna för att meddela att han var beredd att lägga ned vapnen för att undvika en fortsatt slakt, vilket accepterades av kung Karl. Det råder oklarheter om de båda sidornas förluster. De danska förlusterna var stora med närmare 1 000 stupade och 2 000 tillfångatagna (1 567 fångar och 469 som övergick till svenska armén) varav närmare ett hundratal officerare, däribland den danske befälhavaren Duncan. Enbart 500-600 danskar undkom. På svensk sida uppgick förlusterna till endast 200 döda och sårade. Då 3 000 danskar var försatta ur spel försvagades den danska armén. De svenska trupperna och deras ledning fick ett ökat självförtroende, då det visat sig att danskarna var mindre slagkraftiga än förväntat. Detta hade stor betydelse för kommande strider. Karl XI och de svenska styrkorna gick efter slaget i försvarsställning bakom ån Viskan vid Syllinge (Åskloster). Danskarna ansåg att risken med ett anfall mot svenskarnas försvarsställning var för stor och drog sig därför tillbaka för vinterkvarter vid Rönne å mellan Helsingborg och Ängelholm. De danska styrkorna hindrades genom nederlaget från att inta Halmstad och förenas med de norska styrkorna i Bohuslän. Rent militärt betydde den svenska segern lite, men den svenska ledningen tog lärdom av erfarenheterna för kommande slag.
(delvis utdrag ur Wikipedia)

Det slag som utkämpades vid Eldsberga 1657 har omväxlande kallats slaget vid Genevad och slaget vid Genevads bro. På den minnessten som restes 1928 står ”Till minne av slaget vid Genevad den 31 augusti 1657”. Någon avgörande betydelse fick inte slaget, inte heller skördade det något överväldigande antal offer. Hur många som stupade är osäkert, möjligen var det inte fler än något eller några hundratal. Svenskarna hade tidigare på sommaren gått från södra Halland mot Ängelholm, men i mitten av augusti bröt den svenska befälhavaren Per Brahe upp från sitt läger vid Errarp och drog sig tillbaka till Halmstad.  Danskarna under Axel Urup följde efter, stannade utanför Laholm, började gräva löpgravar och belägrade staden och fästningen. Läget var kritiskt för svenskarna. Om Lagaholms fästning föll hotades Halmstad. Danskarna var till antalet överlägsna. Men den 30 augusti fick Brahe förstärkningar och dagen därpå satte han sig i rörelse söderut. Danskarna var väl underrättade om de svenska dispositionerna och Urup ställde upp sin här på södra stranden av Genevadsån. Den svenska förtruppen nådde fram redan på förmiddagen men inte förrän vid fyratiden på eftermiddagen inleddes det egentliga slaget. Danskarna hade fördelen av att ha kunnat välja ställning, men deras artilleri placerats högt uppe på kullarna nära Daggarp och många av skotten gick över svenskarna som besvarade elden med något större träffsäkerhet. Artilleriduellen pågick under flera timmar. Först på kvällen började svenskarna gå över ån. Det var flyglarna som banade väg och danskarna tvingades retirera för att inte bli avskurna. När det vid tiotiden på kvällen blev mörkt blåstes striden av. Svenskarna kunde på grund av mörkret inte förfölja de flyende danskarna vilket räddade dem från ett totalt nederlag. Axel Urup gav efter slaget upp belägringen av Laholm och gick tillbaka till Skåne. På slätten vid samhället hölls en känd drabbning, mellan svenskar och danskar, efter den danska krigsförklaringen år 1657. Monumentet över slaget vid Genevad står på en berghäll ovanför den slätt där arméerna möttes. Danskarna under riksrådet Axel Urup hade belägrat Lagholms slott och den svenske riksdrotsen Per Brahe hade begärt förstärkningar. Slaget hölls vid Genevads bro med respektive armé på vardera sidan ån. När svenskarna stoppat danskarnas försök att ta sig över bron utkämpades en cirka sex timmar lång artilleri- och muskötduell, där till slut svenskarna fick danskarna att retirera.

I början av 1640, medan en segerrik svensk armé under det 30-åriga kriget stred i Tyskland, beslutade den danske kungen Kristian IV att öka den danska statens inkomster genom att höja sjötullarna i Södra Östersjön och i Öresund, vilket var till mycket stort men för den svenska sjöfarten. Han satsade på den danska flottan, och reducerade den danska armén till att omfatta endast 5400 man utspridda över landet, med en betydande del i Skåne. Garnisonsbesättningarna i fästningsstäderna behölls dock med oförändrad styrka. Med anledning av detta fann Riksrådet i Stockholm det lämpligt att göra ett överraskande anfall mot Danmark i slutet av 1643. Angreppet skulle ske på tre fronter: Den svenska armén i Tyskland under fältmarskalk Lennart Torstensson beordrades att marschera mot Jylland. En mindre armé i Pommern skulle överskeppas till södra Själland. En nyuppsatt armé om 11000 man, varav 3000 ryttare, skulle norrifrån under befäl av fältmarskalk Gustav Horn tåga in i Skåne (Horns krig) I planen ingick, att sedan Torstenssons armé invaderat Jylland och Horns armé trängt fram till Öresund, skulle man göra en gemensam invasion mot Själland och ”med detta krig kasta Danmark helt och hållet omkull”. Den svenska flottan skulle understödja landstigningsföretagen mot de danska öarna och svenskarna hoppades även på nederländsk hjälp vid överskeppningarna. Vid det svenska angreppets början överfördes en stor del av de danska soldaterna till Själland för försvar mot en befarad svensk landstigning. Kvar i Skåne fanns ett reducerat regemente på omkring 1300 man som av den danske befälhavaren Ebbe Ulfeld, svärson till kung Kristian IV, förlades i Vittsjö skans, för att försvara den skånska nordgränsen. Den 14 febr.1644 tågade Horns armé in i Skåne vid Markaryd. Den svenska armén undvek dock Vittsjö skans och tågade västerut direkt mot Helsingborg. Efter att ha snabbt erövrat och besatt Helsingborg fortsatte Horn och intog den oförsvarade staden Lund. Man undvek strid mot garnisonen i Landskrona och vågade inte angripa staden Malmö, som försvarades av den starka fästningen Malmöhus. Horn förlade armén och upprättade sitt högkvarter i Lund. Den danske befälhavaren Ebbe Ulfeld hade även att organisera den skånska allmogen häradsvis till bondeuppbåd för hembygdens försvar samt för att i betydande grad störa den svenska arméns förbindelser och försörjning. För att proviantera och skydda sig gjorde den svenska armén ett antal utfall från Lund mot dessa bondeuppbåd. En svensk kavallerienhet bestående av två skvadroner, totalt 300 ryttare med tross, under befäl av generalmajor Hans Wachtmeister, sändes i mars ut från Lund för att skaffa proviant och foder åt armén. Denna styrka drog norrut och vid bron vid Kävlingeån vid Getinge (nära Gårdsstånga)mötte den motstånd i form av ett bondeuppbåd på 300 man från Frosta. Som vanligt slog sig svenskarna igenom och bönderna nåste fly. Kavalleriförbandet fortsatte därför österut på höjdsträckningen norr om Kävligeån för att försöka nå Bjärsjölagård och Övedskloster, där det fanns stora djurbesättningar, foder, säd, m.m. På vägen passerade man Hjularöds slott som plundrades och brändes. Från Hjularöd valde svenskarna att den 25 mars fortsätta rakt österut på oländiga skogsvägar för att på närmaste väg komma till sitt mål. Hans Wachtmeister valde inte landsvägen vid Vombsjön, där det fanns ett vadställe över Borstbäcken, emedan han befarade att det fanns ett bondeuppbåd vid sjön. Borstbäcken var på denna tid djup och 20-30 meter bred. Istället valdes ett vadställe 4 km norrut, nära gården Skotthusa och strax väster om Magnaröds by. Här väntade emellertid färsingarna med ett bondeuppbåd om c:a 500 man, till vilket häradets 18 socknar bidragit med troligen 28 man var. Anföraren för bondehären, vilket torde vara en av Ebbe Ulfeld utnämnd ledare av häradets försvar, hade låtit bygga en främre motståndslinje med försvarsvärn av sten på Norriefäladen, som ligger söder Skotthusa och sydväst om Norjehuset samt förlagt huvudstyrkan nere i dalgången vid vadet. Anledningen till att bondeuppbådet grupperat sig här, var att erfarenhetsmässigt visste att stridande förband alltid marscherade på höjderna och undvek att gå nere i dalgångarna. Vadstället antas ha legat på samma plats som den nuvarande stenvalvsbron. Bondehären hade fått låna två 3-pundiga kanoner, kaliber 7,65 cm från Övedskloster, vilka kan ha betjänats av färsingar som tjänstgjort i den danska kungens livvakt. Kanonerna hade man placerat i nedgrävna värn överst på den 20 meter höga östra strandbrinken av Borstbäcken, där denna sammanrinner med Magnarödsbäcken. Denna kanontyp som hade en skottvidd på c:a 500 meter och ett normalt bekämpningsavstånd på 200-300 meter täckte dalgången samt den närmaste delen av Norriefäladen. Bondehären tog upp striden med svenskarnas förtrupper i höjd med försvarsvärnen och började öppna eld med sina 3-pundiga kanoner. När svenskarna fick klart för sig var bondehären förskansat sig, fann man genom spaning ett väglöst mindre vad, 1 km nedströms det stora vadstället. Hans Wachtmeister beordrade en av sina skvadroner att rida över vadet och anfalla färsingarna i ryggen. Efter att ha passerat vadet, red denna skvadron i sporrsträck på Borstbäckens östra strandbrink fram till färsingarnas kanonvärn och anföll dessa. Samtidigt slog svenskarna ut sitt frontalanfall varvid försvararna blev helt överrumplade. De två 3-pundiga kanonerna erövrades snabbt och eftersom huvudstyrkan blivit omringad, var striden i sak avgjord. Färsingarna bjöd på ett förbittrat motstånd och slutstriden utkämpades troligen, nere i dalsänkan, mellan vadstället vid nuvarande valvbron och platsen där Borstbäcken och Magnarödsbäcken rinner samman. Övermakten blev till slut för stor, och trots att man kämpade tappert, blev hela bondehären på c:a 500 man nedgjord. Den svenska ordern var att alla bönder med vapen i sin hand skulle dödas. Förlusterna på svenska sidan torde ha varit små. Skadorna på en återfunnen del från en svensk ryttarpistol, troligen träffad av en kanonkula, vittnar om att dess ägare stupat i striden.

Denna olyckliga strid, som slutade med allmogehärens undergång och bygdens fullständiga förhärjning, betecknar slutet på ett sekellångt krigstillstånd för Värendsbygden.
Det sista anfallet på Värend skedde i januari 1612. I stark vinterköld gick fienden den 21 januari över gränsen. Då danskarna kommit till Gottåsa har troligen en avdelning sänts norrut på den gamla genvägen mot Alvesta för att plundra och skövla, under det att huvudstyrkan tagit av mot Växjö.
I närheten av Blädinge kyrka stötte den mindre avdelningen på en stark bonde vakt, bestående av bönder från Blädinge, Slätthög och Mistelås.
Det blev en häftig strid, som slutade med böndernas fullständiga nederlag. De flesta av dem stannade på valplatsen. Striden vid Blädinge har varit helt och hållet okänd för de författare, som sysselsatt sig med studiet av Kalmarkriget. Inte ens någon tradition om det har bevarats till vår tid.
Kostnaderna för minnesstenen täckas till större delen av frivilliga bidrag från sockenborna. Minnesstenen är nära två och en halv meter hög och består av grå granit. På framsidan är överst utskulpterat Gustav II Adolfs vapen, en krona, genom vilket går ett svärd och spira. Därunder står årtalet 1612. Texten å stenen är av följande lydelse: ”Denna sten restes 1937 till minne av de allmogemän, som i januari 1612 stupade vid Blädinge svedja vid försvaret av hembygden”. Nederst å stenen står initialerna N.A.H., vilket betyder Norra Allbo hembygdsförening, som genom resandet av minnesstenen åter visat sin stora kärlek till hembygdens minnen.
(delvis utdrag ur Wikipedia)