Affären vid Piteå, även känt som slaget vid Pitsund, slaget vid Piteå och Affairen i Pitsund, är benämningen på de strider, som ägde rum vid Piteå under finska kriget den 25 augusti 1809. Ryssarna retirerade norrut efter förlusten vid Ratan den 20 augusti 1809. Förföljande svenska förband under major von Hauswolff (fartygschef på fregatten Jarramas), som anlände via havet på eftermiddagen den 25 augusti, hade i uppgift skära av och stänga inne de ryska styrkorna, genom att inta norra stranden av Piteälven vid Pitsund och förstöra bron över älven. Man skulle även uppsnappa eventuella norrifrån kommande sjötransporter. De svenska styrkorna anlände dock för sent och Hauswolff kunde konstatera att ryssarna redan fanns i stor numerär på båda sidor om Piteälven vid Pitsund. Trots detta gick han själv i en barkass i spetsen för kanonsluparna för att förstöra bron, men blev svårt sårad. Trots beskjutningen från båda stränderna pressade sig fartygscheferna kapten von Gegerfelt och löjtnant Murck framåt med sina kanonslupar. Löjtnanten Everlöf försökte i skydd av sluparna ta sig fram för att förstöra eller bränna bron men misslyckades eftersom ryssarna besatt en närbelägen höjd varifrån man med gevärseld hindrade alla försök att nå fram till bron. Man fann att en landsättning av de medföljande landtrupperna inte var möjlig och efter flera försök fick man dra sig tillbaka. Från eskadern upptäckte man nu 13 norrifrån kommande båtar, eftersom man uppfattade dem som fientliga kanonslupar gav man sig först inte i strid med dem, men snart insåg man att de var transportbåtar. De två kanonslupar som beordrats fram att anfalla upptäckte dock att konvojen var eskorterad av två kanonbåtar och drog sig tillbaka mot fregatten Jarramas som dock gick till segels och undvek strid. Efter detta retirerade den svenska styrkan. Sammandrabbningen tillfogade begränsade förluster på båda sidor (19 sårade och sex stupade svenskar samt 20 sårade, 13 stupade och sju tillfångatagna ryssar) och den ryska segern blev begränsad. Efter slaget plundrades Piteå av ryssarna.
(utdrag ur Wikipedia))

Träffningen vid Ratan ägde rum den 20 augusti 1809 i Ratan i Västerbotten under finska kriget 1808-1809. Den ryska armén hade under 1808 skaffat sig kontroll över hela Finland och i början av 1809 avancerade man söderut genom Västerbotten. Sverige lyckades, trots sitt krisartade militära resursläge, mobilisera en motattack genom att sända en flotta på 120 fartyg med 10 000 man från Stockholm ämnade landsättas i Ratan. Tanken var att dessa trupper skulle åstadkomma en kniptångsmanöver med hjälp av den södra armén som befann sig utanför Öre älv. Den ryske generalen Nikolaj Kamenskij fick underrättelser om den svenska landstigningen och insåg att hans situation inte var god. Han beordrade omedelbart reträtt norrut för att möta det nya hotet och genom en krigslist såg han till att den svenske generalmajoren Eriksson blev kvar vid Öre älv. På bara 36 timmar marscherade den ryska armén 80 km och stötte då ihop med de svenska styrkorna under ledning av general Wachtmeister i Sävar. Här utbröt ett åtta timmar långt slag. Wachtmeister som inte såg riktigt vad som hände på slagfältet blev orolig för att hans styrkor höll på att inringas varför han beordrade reträtt till Djäkneboda. Där ställde han upp armén och hade ett mycket bra utgångsläge. Det fanns bara en smal korridor genom vilken ryssarna skulle kunna passera och det vore lätt för det svenska artilleriet att beskjuta fienden. Wachtmeister blev trots detta orolig för att han styrkor skulle kunna bli inringade och innan någon ny sammanstötning blev av beordrade han ny reträtt till Ratan. Strax före klockan 15.00 den 20 augusti 1809 strömmade de ryska soldaterna in i Ratan. Där möttes de av en förödande artillerield från kanonsluparna. På Ledskär fanns ytterligare sju kanoner och på Rataskär även ytterligare två kanoner som gav oavbruten eld in mot byn. Striderna pågick i fyra timmar. Framemot klockan 8 på kvällen insåg Kamenskij att läget var hopplöst och beordrade reträtt. Samma kväll sammankallade han ett möte med general Wachtmeister och hotade att anfalla på nytt om inte svenskarna avseglade från Ratan. Den 17 september 1809 undertecknades fredsavtalet som innebar att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Många menar att båda sidor visste att fredsförhandlingar var nära och att de sista svenska ansträngningarna i kriget mest handlade om att svenskarna försökte få sig en så bra förhandlingsposition som möjligt.
(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Sävar utspelades den 19 augusti 1809 och var det sista slaget under Finska kriget och därmed det hittills sista slaget på svensk mark. Det utkämpades mellan svenska och ryska styrkor under ledning av generalerna Gustaf Wachtmeister respektive Nikolai Kamenskij vid orten Sävar i Västerbotten cirka arton kilometer nordost om Umeå. Det var det blodigaste slaget under Finska kriget, och det var ett avgörande slag.
Dagen innan slaget, den 18 augusti 1809, landsattes i Ratan en svensk här som under ledning av general Gustaf von Wachtmeister skulle återta Umeå, som ryssarna belägrade sedan juni. Landstigningen kallas Västerbottensexpeditionen. Expeditionen slog läger i byn Sävar efter en rysk vilseledningskampanj som fick svenskarna att tro att de inte kunde rycka fram.
Den ryska hären var på marsch söderut när Kamenskij fick underrättelse om den svenska landsättningen i Ratan. De ryska trupperna fick då order om att vända norrut. Några av de förband som sattes in i striderna vid Sävar hade då i ilmarsch tillryggalagt åttio kilometer på 36 timmar.
Det första skottet avlossades från svenskt håll i Krutbrånet omkring halv sju på morgonen, när ryssarna upptäcktes. Svenskarna var i numerärt underläge, med ungefär 4600 man mot 5500 ryssar.
Omkring 600 ryska och 400 svenska soldater fick sätta livet till under stridigheterna den 19 augusti 1809, med ännu fler sårade på båda sidor. General von Wachtmeister bedömde efter åtta timmars strider att den svenska styrkan löpte risk att bli slagen. Han beordrade att falla tillbaka mot Djäkneboda.
Svenskarna drog sig tillbaka till Ratan där den svenska flottan låg men redan nästa dag stod ett nytt slag där – slaget vid Ratan. Wachtmeisters försiktiga handlande i slaget har kritiserats hårt i historien.
(delvis utdrag ur Wikipedia))

Slaget vid Lejonströmsbron under Finska kriget, även kallat 1808–09 års krig, stod den 15 maj 1809 vid Lejonströmsbron nära Landskyrkan i Skellefteå mellan en rysk armé på 6 000 man och 650 indelta soldater som låg i kyrkstaden bonnstan för att försvara spannmålslagret vid Landskyrkan. När de ryska trupperna närmade sig började svenskarna att förstöra bron över Skellefteälven för att fördröja fiendens avancemang. Ryssarna tvingade de svenska trupperna till reträtt och kapitulation, och Skelleftebygden ockuperades sedan av ryssarna över sommaren 1809. Michail Barclay de Tolly marscherade över Kvarken med en rysk styrka och intog Umeå. Generalmajor Hans Henrik Gripenberg leder nu försvaret i norr med en numerärt underlägsen styrka. Då han i Kalix nås av meddelandet att ryssarna intagit Umeå och att kungen avsatts i Stockholm kapitulerar han den 25 mars villkorslöst utan att inhämta tillstånd. Den norra bataljonen i Västerbottens regemente och alla förråd skulle överlämnas åt ryssarna. Ironiskt nog får ryssarna samma dag order om att utrymma Umeå. Den 27 mars 1809 marscherar de tillbaka igen över Kvarken. Ryssarna i norr fortsätter söderut och avkräver förråden i enlighet med överenskommelsen. Det svenska försvaret i Norrland leds av generallöjtnant Fabian Wrede. Han vägrar att överlämna magasinen i Västerbotten enligt avtalet. Förråden i Luleå och Piteå har dock redan förlorats. Överstelöjtnant Johan Henrik Furumarks detachement utses därför att trygga och bortföra förråden i det stora kronomagasinet i Skellefteå, något som gick långsamt eftersom bönderna var motsträviga. Arbetet var ännu inte avklarat i mitten på maj. Redan innan Furumark kom till Skellefteå hade dock generalintendenten Klingstedt fört undan 36 kanoner, 9 000 gevär och 400 lass av olika krigsförnödenheter. Sedan lyckades Furumark rädda de övriga förråden. När ryssarna kom till Skellefteå fanns inga förråd kvar. På morgonen den 15 maj kom rapporter om att den ryske generalen Pavel Sjuvalov överraskande siktats under natten i Storkåge, 10 km norr om Skellefteå, med 6 000 man. Ett 20-tal västerbottningar lyckades ändå under häftig beskjutning riva vägbanan på Lejonströmsbron under skydd av en kanon. Ryssarna anföll över isen och då kanonen föll i ryssarnas händer intog de bron. Kanonkulor efter skottväxlingen har hittats på platsen. Då bron delvis förstörts kunde inte ryskt artilleri och hästar passera, men däremot infanteriet då isen ännu bar. Svenskarna retirerade under oavbruten strid söderut. En rysk kolonn på ca 2 500 man anförd av överstelöjtnant Karpenkoff drog redan klockan 1 på natten från Kåge ut på isen ut över Kågefjärden. Isen var redan svag och vattnet gick upp till knäna. De rundade Kågnäsudden, gick över östra Degerön och landsteg efter ca 40 km marsch i Yttervik. Dessa trupper tågade nu mot Skellefteå från söder och svenskarna fick fienden i ryggen. Savolax jägarbataljon som låg i Lövånger 5 mil söderut kunde inte komma till undsättning då de nu var avskurna av de ryska styrkorna. När Furumark insåg att trossen som han sänt söderut tagits av ryssarna och att reträtten var stängd fann han läget hopplöst och gav upp. De svenska förlusterna uppgick till ca 130 sårade och stupade. Endast en man är dock bekräftad stupad. I denna strid, som varade i det närmaste 4 timmar, togs 691 man till fånga, dessutom 22 kanoner, 4 fanor, ett magasin med sjöförråden, gevär och något proviant. Krigsfångarna släpptes 17 september 1809.
(delvis utdrag ur Wikipedia)

Slaget vid Hörnefors var ett slag under finska kriget den 5 juli 1809 mellan Ryssland och Sverige. Slaget utkämpades vid bron över Hörnån i Hörnefors i sydligaste Västerbotten. Ryssarna hade under generalmajor Pavel Sjuvalov intagit Umeå 22 mars. Framryckningen söderut från Umeå fortsatte i början på maj. Den 2 juli genomförde svenskarnas befälhavare för norra armen, överste Sandels, ett anfall norrut. Anfallet slogs tillbaka av ryssarna. Vid Hörnefors anföll därefter dessa Sandels eftertrupper som bestod av ett par svensk-finska kompanier under befäl av överstelöjtnant Joakim Zakarias Duncker från Savolaxbrigaden. De svenska trupperna genomförde försvarsstrid vid bron i Hörnefors samtidigt som den svenska försvarsställningen, vilken förberetts för att avvärja vidare rysk framryckning över Öreälven, sattes i beredskap. Ryssarna kringgick försvararna och nådde efter stora förluster fram till befästningarna längs Öreälven där man beslutade att avbryta framryckningen och vända åter till Umeå. Striderna vid Hörnefors var en rysk seger, men innebar att den ryska framryckningen stoppades och initiativet övergick till svensk sida. Ryssarna skulle komma att lämna Umeå under sommaren för att retirera norrut, förföljda av två svenska arméer under överste Sandels och general Cronstedt samt den svenska skärgårdsflottan. I slaget stupade Duncker och den ryske kavallerichefen överste Aerekof. De båda befälhavarna ligger i delad grav med monument vid Umeå stads kyrka.
(utdrag ur Wikipedia)

Skärgårdsslaget vid Strömstad var ett slag under det Dansk-svenska kriget 1808-1809 där Sverige besegrade Danmark. Slaget som utkämpades den 28 april 1808 var en av de sista sjöstrider i historien mellan norrmän och svenskar. Efter det dansk-norska krigsförklaringen den 14 mars 1808 mobiliserade de dansk-norska myndigheterna det norska försvaret på sammanlagt 36.000 män, men bara en liten del sattes in för att försvara Sverige. Kommendör Lorents Fisker som vid krigsutbrottet utsågs till chef för den norska sjöförsvaret, samlade 30 kanonbåtar vid Hvaleröarna att försvara sjövägen mot Østfold. Under de första veckorna skickade Fisker ut mindre truppstyrkor som landsteg ett flertal gånger i norra Bohuslän. Vid en nattlig räd söder om Svinesund togs 18 svenskar till fånga utan motstånd av en löjtnant Ager. Med cirka 24 till 27 kanonbåtar, troligen 11 kanonjollar och 13 till 16 kanonslupar, med en besättning på över 1000 män och 37 kanonpjäser och 40 lättare artilleripjäser, rekognoserade Fisker kustområdena längs norra Bohuslän. Den 27 april begav sig Fisker till farvattnen utanför Strömstad eftersom han hade erhållit rapporter om att svenskarna samlade mindre styrkor med kanonbåtar till den strategiskt viktiga hamnstaden. På morgonen den 28 april gick den norska skärgårdsflottan till anfall mot Strömstad för att förstöra de viktiga svenska förråden och kanonbåtarna samt fördriva de svenska trupper som bevakade förråden. Kapten Nordberg hade förutsett detta och upprättat ett landbatteri vid Furuholm som skyddade inloppet till hamnen. Där är sundet mellan Furuholm och Killingholm cirka 200 meter brett. Nordberg kastade loss med fem kanonslupar som ryckte fram till mitten av inloppet vid Furuholm. De hade valt en bra plats för försvaret av ingången, och tillsammans med landbatteriet kunde de hålla stånd med en våldsam stor överlägsenhet. I de trånga farvattnen mäktade inte norrmännen att fortsätta mot den starka svenska eldgivningen. Trots att norrmännens överlägsna styrkeantal medgav inte de rådande förhållandena att de kunde utnyttja detta faktum. Efter en och en halvtimmes strid måste norrmännen dra sig tillbaka med sina skadade kanonbåtar och en förlust på sju döda och fyra allvarligt skadade. De svenska förlusterna uppgick till fyra döda och 15 sårade. Rollerna blev ombytta en månad senare i slaget vid Hvaleröarna, där 30 svenska kanonbåtar blev stoppade och tillbakaslagna av sex norska kanonbåtar.

Slaget vid Selånger var det sista slaget under de rysshärjningar som drabbade den svenska östersjökusten 1719-1721, och under stora nordiska kriget 1700-1721. Slaget utspelade sig den 25 maj 1721 i och omkring Sundsvall och Selånger. Jämtlands kavallerikompani spelade huvudrollen på den svenska sidan och mot sig hade de en tio gånger så stor styrka kosacker och över 6 000 man ryskt infanteri. Resultatet blev en rysk seger, och staden Sundsvall med omkringliggande byar och bruksorter plundrades och brändes ned.

Slaget vid Stäket i Stockholms skärgård var ett slag under det Stora nordiska kriget, ett led i rysshärjningarna längs svenska östersjökusten. Ryssarna ville tvinga den svenska regeringen till fredsförhandlingar, vilket till sist lyckades. I augusti 1719 hotade de ryska galärerna att nå Stockholm via Baggenstäket, vilket ledde till ett slag till lands och sjöss. Utgången av slaget var oklar. Båda sidor utropade sig som segrare. Ryssarna avbröt efter slaget sina försök att närma sig staden. Flottenheten i fråga var för liten för att utgöra en egentlig invasionsstyrka, och angreppet var nog snarare avsett som ett led i den allmänna terrorkampanjen. I juli 1719 siktades en rysk flottavdelning på Baggensfjärden, men sedan ryssarna bränt Boo gård, seglade de åter ut. Därefter vidtogs försvarsåtgärder under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim. Vid Knapens hål sänktes några stenlastade skutor, och vid Stäkets krog anordnades inre försänkningar, bakom vilka grova bommar lades tvärs över sundet; vidare utfördes förhuggningar och ett retranchemang (skottfältsröjning) av skogen vid Knapens hål samt en skans med ett mindre batteri vid krogen. Arkeologiska undersökningar har visat att träbefästningar delvis anlades i anslutning till några vikingatida gravfält på Baggenstäkets södra strand. Den 13 augusti 1719 siktades en rysk galärflotta under befäl av den ryske generalamiralen Fjodor Apraksin. Omkring klockan ett började fienden landstigning vid Boo och vid stärkelsebruket öster om Skogsö gård. Mot de hastigt tillväxande ryska skarorna kunde von Dahlheim bara ställa två bataljoner Östgöta tremänningar och några 24-pundiga kanoner, vartill kom tre galärer och en styckepråm västerut i Lännerstasundet under kommendör von Groth. Den ryska styrkans storlek har angivits av en del samtida källor till 6000 man, siffran anses idag som något överdriven. Den svenska styrkan var med cirka 1200 man betydligt mindre.^[1] Första anfallet, som gällde Stäkesundskansen, slogs tillbaka, men mellan klocka fyra och fem ryckte en större rysk styrka fram mot retranchemanget, och samtidigt fördes såväl flera fartyg som trupper på Boolandet mot den främsta försänkningen i vattnet. Dahlheim, som under striden sårades svårt i huvudet, lyckades dock slå tillbaka den ena stormningen efter den andra. Först mot kvällen, just när en ny rysk styrka försökte kringgå befästningarna, började begärd hjälp anlända, först den ena och så den andra Södermanlandsbataljonen under överste Rutger Fuchs samt slutligen Västmanlands- och Dalregementena och då Dahlheim trots sin svåra skada samtidigt skickade fram sina trupper ur förskansningarna blev ryssarna snart tillbakadrivna och inskeppade sig i skydd av mörkret. Den 14 augusti var en böndag och man beslöt att inte förfölja ryssarna. Södermanlands regemente hade under eldgivningen avlossat över 17 000 skott och ammunitionen höll på att ta slut. På svenska sida hade 30 man stupat och 71 blev sårade. De stupade svenska soldaterna begravdes troligen på Boo gamla kyrkogård som ännu finns kvar på Skogsöns östra udde. De ryska förlusterna är svårbedömda med torde ha varit cirka 400 till 500 man.
År 1905 reste Föreningen för Stockholms fasta försvar en minnessten, det så kallade Skogsömonumentet, med två kanoner på höjden vid Baggenstäkets södra sida, för att hedra och påminna om slaget vid Stäket. Stenen avtäcktes den 8 juli 1905 i närvaro av Oscar II.

Anfallet mot Nya Älvsborg var en kortvarig dansk-norsk belägring av den svenska fästningen Nya Älvsborg i Göteborgs hamninlopp. Den ägde rum under några sommardagar år 1719, i slutet av stora nordiska kriget. Under våren 1719 utförde danska flottstyrkor en blockad av Göteborgs hamninlopp. Som en del av ett större dansk-norskt anfall mot Bohuslän anfölls först Karlstens fästning i Marstrand och därefter fästningen Nya Älvsborg vid Göteborg av danska fartyg i juli 1719. Under fyra dagar utkämpades artilleristrider mellan fästningen, danska fartyg och mörsarbatterier. Efter att ha placerat svenskt artilleri på södra stranden av Hisingen kunde anfallet slås tillbaka genom att de danska styrkorna nordväst om fästningen tvingades att utrymma sina ställningar. Det beslutsamma försvaret av Nya Älvsborg verkade moralhöjande på civilbefolkningen under slutet av kriget. Efter den svenska förlusten i slaget vid Poltava 1709, förklarade Danmark-Norge krig mot Sverige. Eftersom den svenska ekonomin efterhand blev allt sämre, blev det också svårare att bemanna och utrusta flottans fartyg i Göteborg, den så kallade Göteborgseskadern. För att kompensera för de små resurserna till örlogsflottan utfärdades svenska kaparbrev. Kaparverksamheten, med centrum i Göteborg, blev ett allt större problem för de dansk-norska handelsförbindelserna.
I maj 1717 försökte den unge kommendören Peder Tordenskjold, att med en dansk flottstyrka segla förbi fästningen Nya Älvsborg och slå ut de svenska örlogs- och kaparfartygen i deras baser på Nya Varvet, och det längre in liggande Gamla Varvet. Anfallet misslyckades efter flera timmars kraftig eldgivning från fästningen, fregatter på Göta älv och kanonbatterier vid Nya Varvet och Rya Nabbe. Efter Karl XII:s död i november 1718, marscherade den svenska armén tillbaka till Sverige, och kriget gick in i ett mera avvaktande skede. Danmark-Norge började bygga upp sina styrkor för ett anfall från Norge mot Bohuslän. Den 27 mars 1719 ankrade en dansk-norsk flottstyrka, bestående av fyra linjeskepp och en fregatt, på Rivö fjord utanför Göteborg. Den svenska militärledningen oroades också av den stora mängden soldater ombord, cirka 1 300 man. Detta tydde på att någon av kustfästningarna, Karlsten i Marstrand, eller Nya Älvsborg skulle kunna vara ett anfallsmål. Kommendanten i Göteborg sände ilbud med begäran om att Älvsborgs regemente skulle uppbådas och sändas till Göteborg och kringliggande befästningar, vilket också skedde. I slutet av juni beslöt den danske kungen Fredrik IV att börja anfallet mot den svenska västkusten, genom att norrifrån anfalla Strömstad. I södra Norge fanns cirka 30 000 soldater, varav 8 000 var planerade att efter sjötransport landsättas på Hisingen. Den nye befälhavaren över de svenska trupperna i Bohuslän, fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, hade bara befäl över cirka 5 000 man, inklusive fästningsgarnisonerna i Göteborgs stadsfästning, Nya Älvsborg och Karlsten. Soldaterna i norra Bohuslän drogs nu söderut, till trakten av Uddevalla, och dansk-norska styrkor kunde inta det oförsvarade Strömstad. Fältmarskalk Rehnskiöld, som fått information om att fientliga styrkor på flera tusen man väntades landstiga på Hisingen, ville samtidigt inte överge området runt Uddevalla, med sina viktiga vägförbindelser mot Vänersborg och Dalsland. Han sände därför den bataljon från Skaraborgs regemente som sedan tidigare fanns vid Uddevalla, söderut för att förstärka de soldater som redan fanns på Hisingen, men lät resten av de svenska styrkorna vara kvar vid Uddevalla.
Den 19 och 20 juli samlade Tordenskjold de flesta av de danska fartyg som varit avdelade till Marstrand och Nordre älvs fjord, ner till huvudstyrkan vid Rivö fjord. De svenska galärerna Carolus, Wrede och Lucretia som bevakat Nordre älvs mynning vid Kippholmen, beordrades att förflytta sig till Göteborg via Nordre älv och Bohus. Garnisonen på Nya Älvsborg bestod den 1 juli 1719 troligen av högst 350 man delvis rekryterade från fånglägren till den svenska armén och var därför dåligt motiverade legosoldater. Den danska flottstyrkan på Rivö fjord bestod av 50-60 stycken proviant- och ammunitionsskepp, samt 7 linjeskepp, 2 fregatter och 4 skottpråmar. Dessutom en bombardergaliot, 3 mörsarpråmar samt 5 galärer. Det totala antalet soldater och sjömän i den danska flottstyrkan uppgick nu till cirka 6 000 man. Under morgonen började danskarna att i mindre slupar rekognosera bland holmarna i fästningens närhet. På eftermiddagen placerade man ut 36 stycken 16-pundiga mörsare på Stora Aspholmen, och 4 stycken 40-pundiga (enligt vissa källor 60-pundiga) på Lilla Aspholmen. Innan striden började skickade Tordenskjold en förhandlare till kommendanten Lillie med en uppmaning till kapitulation vilket Lillie avvisade. Då de danska fartygen kom inom skotthåll började eldgivning från Nya Älvsborg. Från klockan elva på kvällen öppnade också danskarna eld från Aspholmarna och fartygen. Vid tvåtiden på eftermiddagen exploderade ett krutmagasin på Nya Älvsborg, och den bastion som fanns närmast Stora Aspholmen, bastion Hummern, skadades. Dessutom hade fästningstornet med kyrkan, kommendanthuset och de raka muravsnitt, kurtiner, som låg närmast bastion Hummern skador efter den danska beskjutningen. Beskjutningen från fästningen orsakade också skador på de danska fartygen. Under natten anlände svenska förstärkningar till fästningen från Nya Varvet. Vid fyratiden på morgonen hade de danska fartygen återtagit sina positioner och öppnade eld, vilken besvarades av de nyanlända soldaterna på fästningen. Från södra stranden av Hisingen hade soldaterna i Skaraborgs regemente,haft en god överblick över de danska ställningarna på Aspholmarna. Frustrerat kunde de konstatera att kulorna från soldaternas musköter inte nådde fram. På eget initiativ tog sig översten därför in till Göteborg, för att försöka få tillgång till kanoner. Där möttes han av tveksamhet, och förrådsansvariga var rädda för att kanonerna snabbt skulle hamna i danska händer. Efter att ha lovat att personligen ersätta all materiel som eventuellt kunde gå förlorad, fick man ut fyra kanoner och en mörsare, vilka transporterades över Göta älv till Hisingen. Beskjutningen mot fästningen fortsatte hela dagen fram till halv elva-tiden på kvällen, då ett häftigt åskoväder avbröt beskjutningen. På svensk sida utnyttjade man avbrottet till att provisoriskt reparera bräscherna i murarna, och förbereda garnisonen för den nära förestående danska stormningen. Under natten släpade frivilliga soldater kanoner och mörsare över Hisingen ut till stridsområdet norr om Aspholmarna. Där tillverkades två kanonbatterier med hjälp av skanskorgar. I gryningen började eldgivningen från de nya batterierna, och danskarna på Aspholmarna, som inte hade något skydd mot den nya eldgivningen, började snart ta sig därifrån. Även de danska fartygen i närheten flyttades snabbt utom skotthåll. De tre svenska galärerna Carolus, Wrede och Lucretia löpte ut från Nya Varvet och anföll Lilla Aspholmen, men den danska styrkan på ön hann dra sig undan. Alla danska fartyg avbröt anfallet mot Nya Älvsborg, och återsamlades på Rivöfjorden. Striden var slut. De svenska förlusterna under striden uppgick till ett trettiotal döda. På dansk sida uppgick förlusterna till 60 döda och 73 sårade. Flera danska fartyg hade svåra skador efter beskjutning. Ett sex månaders vapenstillestånd ingicks mellan Sverige och Danmark-Norge i slutet av oktober, vilket övergick till fred den 3 juli 1720.
(delvis utdrag ur Wikipedia)

Efter det att Karl XII kommit hem till Sverige år 1715 så slog han sig ner i Ystad och arbetade hårt för att få rikets ekonomi på fötter igen – och då samtidigt kunna skriva ut fler soldater, köpa in fler hästar och tillverka fler kanoner. Men inte för att ta tillbaka de förlorade finska länen. Slaget som han förberedde – det som kanske skulle ha fått Sveriges och Nordens historia att ta en annan vändning – var nämligen slaget mot Norge.
Efter ett första misslyckat försök 1716 sattes en ny arme på 40 000 man upp. Det var en stor styrka – det var inte unga och oövade rekryter som man länge trott utan krigsvana och välmotiverade trupper. Planen var att general Armfelt skulle med en styrka på 11 550 karoliner, varav ca 8 000 var stridande, anfalla det nordliga Trondheim, för att kapa av Norge på mitten. Dessutom var Trondheim en viktig stad och dess erövrande skulle betyda mycket för fälttåget. Själv skulle Karl XII ta huvudstyrkan i söder och gå genom Halden mot Kristiania. I november belägrades fästningen Fredriksten nära Halden, och under kungens direkta order framskred belägringen mycket fort. Den svenska belägringen fortskred sakta och en svensk seger låg inte helt utom räckhåll. Men då, den 30 november, träffades kung Karl XII av en kula som genomborrade bägge tinningarna och direkt medförde döden. Fälttåget avbröts; sydarmén marscherade tillbaka till Sverige medan nordarmén stod kvar utanför Trondheim längre norrut. Så snart Armfelt blivit informerad om kungens död (och även avbrytandet av huvudanfallet), beslöt även han att retirera. Det blev en hård återmarsch, genom kallt klimat och soldaterna led svårt av törst, kyla och överraskades även av en snöstorm. Hälften av dem, 3 000 man, kom aldrig tillbaka från vad som brukar kallas Karolinernas dödsmarsch.