Karl XII:s vinterläger på Lais. Längs landsvägen som går från Jõgeva mot Mustvee ligger byn Lais, på estniska Laiuse, och strax öster om själva samhället finns ruinerna av det slott där Karl XII bodde efter slaget vid Narva.
Karl XII landsteg med sin arme i Pärnu på hösten år 1700 och marscherade via Tallinn mot Narva där han den 20 november slog tsar Peters arme i det berömda slaget vid Narva. Kort efter att den stora segern var vunnen utbröt sjukdomen rödsot i det svenska lägret och farsoten spred sig snabbt bland soldaterna. Kungen beslöt då att uppsöka ett lämpligare vinterläger. Den 13 december bröt kungen och hans stab upp och begav sig till det Flemingska godset Lais, beläget i en trakt där ryssarnas härjningar varit mindre våldsamma och där såväl bostadsmöjligheterna för officerarna som livsmedelstillgången var mycket god.
Lais som uppförts under ordenstiden var då Karl XII bodde där ett fullt beboligt slott. Byggnaden bestod av en rektangulär borg med fyra hörntorn. Invid borgens västra mur fanns en förfallen slottskyrka. På borggårdens östra sida låg bostadshuset om tio rum där kungen bodde. Den södra sidan upptogs av ett stort stall för femtio hästar. Runt slottet löpte en vallgrav som var sammanbunden med några små sjöar norr om slottet. Redan några år efter att Karl XII lämnat Lais brändes det av ryssarna och står sedan dess i ruiner. På de närbelägna godsen fick kungens officerare sina bostäder. Stenbock bodde på Jögeva gård och inte långt därifrån, på gården Kivijärve, var det kungliga kansliet under Pipers beskydd inhyst. Även det franska sändebudet hos Karl XII, baron de Guiscard, hade hittat sin väg till de ödsliga estniska skogarna och fanns på godset Kuremaa, beläget söder om Lais på väg mot Tartu.
Många författare och bland dem Frans G. Bengtsson beskriver kungens vistelse på Lais som en mycket lycklig och harmonisk tid i hans liv. Något direkt krigshot förelåg inte och den unge kungen kunde denna vinter roa sig på bästa sätt. Han deltog i fester och arrangerade själv kalas, han gick på björn- och älgjakt i de stora skogarna som gränsade till gården. Särskilt festligt var julfirandet år 1700. Det berättas att kungen deltog i jullekarna, hoppade runt och dansade. Inför julhelgen iordningställdes och användes också den gamla slottskyrkan.
Kungen blev snabbt omtyckt av den lokala befolkningen. Han stod fadder vid flera barndop, skänkte en liten gård till ett nygift par och i brev hem till sin syster berättar han hur han deltagit i ett estniskt bondbröllop. Till Lais kom troligen denna vinter även konstnären Wedekind som vistades i Estland och förmodligen målade han här kungens porträtt. Officerarnas bästa tidsfördriv, utöver snöbollskrig och älgjakter med kungen, var att resa in till staden Tartu och gå på bal hos kommendanten, överste Skytte. Det berättas att man under vårvintern 1701 hade iakttagit märkliga formationer på himlen just övanför Lais. En gång syntes flera solar samtidigt och vid ett annat tillfälle lär man ha sett hur två regnbågar möttes och tillsammans bildade ett spegelvänt C vilket var Karl XII:s monogram. Dessa järtecken tolkades av ortsbefolkningen som att högre makter stod på den svenske kungens sida och att han med hjälp av överjordisk kraft skulle gå segrande ur kriget. Med största sannolikhet var det bland annat dessa händelser som gav upphov till de många estniska folksagorna om den svenske kungen.
Sagorna påminner om berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Darlarna. I de estniska sagorna nämner man inte alltid Karl XII vid hans namn utan man talar om honom som den svenske kungen. Kungen har nästan magisk kraft och var han är drar fram sker fantastiska saker. När den svenske kungen sätter sin käpp i marken slår käppen rot och ett friskt och livskraftigt träd växer upp. Och sagan berättar vidare att så länge trädet lever så skall Estland tillhöra Sverige.
Karl XII:s vinterläger på Lais var början till slutet för den svenska tiden i Estland. I mitten av maj 1701 kom från Stockholm den förstärkning om 10 000 man som kungen väntat på. I slutet av samma månad bröt den svenska armen upp från Estland och tågade mot Riga. Några veckor senare, den 17 juni 1701, fyllde Karl XII nitton år.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Virga ligger några mil sydost om Liepaja (tyska Libau) intill den kurländska västkusten. På tyska skrivs ortens namn Wirgen och under äldre tid Würgen. Efter Karl XII:s övergång 1701 av floden Düna(lettiska Daugava, ryska Dvina) fördes striderna in i Kurland, som var ett hertigdöme under den polska kronan och som gränsade till polska Livland dvs. söder om floden Düna. Under september månad 1701 gick Karl XII i vinterkvarter i trakten intill den tyska ordensborgen Grobin strax väster om Liepaja. Mindre slag utkämpades under hösten 1701 i Livland och Kurland med ryska och litauiska förband. I slutet av 1701 intog Karl XII ett nytt vinterkvarter söder om Grobin. Hans högkvarter upprättades vid Virga, en balt-tysk herrgård ägd av en släkt Nolde. Till högkvarteret kom en rad sändebud från bl. a Polen i syfte att förhandla. Voltair beskriver denna tid i ”Histoire de Charles XII Roi De Suède. Det var hit Aurora Königsmarck anlände i syfte att söka förlikning mellan August den Starke och Karl XII men förgäves. Vinterlägret behölls till vintern 1702. Karl XII bodde i tält med halmisolering ovanpå tältduken och som värmekälla användes glödande kanonkulor. Uppbrottet skedde under januari månad 1702 och kriget fördes in på det polska rikets område. På den plats som kungen hade sitt högkvarter restes ett monument 2002.

Monumentet består av en i brons gjuten karolinsk ryttarstövel ställd på ett stenblock och invigdes 2002 Bil. 13. Inspirationen till att avbilda en karolinsk stövel är att en sådan stövel finns i ett museum i Liepaja och den anses ha tillhört Karl XII.

Freden i Roskilde är det fredsfördrag mellan Sverige och Danmark-Norge om slöts i den danska staden Roskilde den 26 februari 1658, och som avslutade, det av Danmark startade, Karl X Gustavs första danska krig. Under kriget hade, bland annat, Karl X Gustav från Jylland tågat på isen över Bälten mot Köpenhamn med den svenska armén. Resultatet av freden blev att Danmark avträdde Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm samt Trondhjems amt till Sverige . Freden bröts dock redan till sommaren samma år.
Den svenska delegationen leddes av riksrådet Sten Nilsson Bielke, och den danske överlöparen Corfitz Ulfeldt. Den danska delegationen leddes av rikshovmästaren Joakim Gersdorff, adelsmannen Ove Juel samt Christian Skeel. Som medlare fungerade engelsmannen Philip Meadowe och fransmannen Hugues de Terlon.
De danska förhandlarna hade, när de fick veta att Corfitz Ulfeldt skulle sitta i förhandlingarna, menat det vara en direkt skymf mot dem, och krävt en annan representant å den svenska sidan, något som Karl X Gustav inte ville gå med på.
De första kraven på danskt territorium var extremt hårda:
Utöver de danska områdena på skandinaviska halvön krävdes vissa danska öar, de norska områdena Bohuslän och Trondheims stift (hela Trøndelag och Nordnorge) samt dessutom Island, Färöarna och grevskapet Pinneberg. Dessutom ville man som säkerhet ha hela Norge på 30 år.
Det är troligt att många av kraven redan från början sågs som orealistiska och ställdes för att ha något att kompromissa bort. Redan på andra förhandlingsdagen backade svenskarna från många av sina krav, men förhandlingarna bröt ändå samman den 13 februari. De återupptogs den 16, och den 18 skrevs ett preliminärt avtal under prästgården i Höje-Tåstrup. Slutförhandlingarna förlades till Roskilde och den 26 februari undertecknades traktaterna i Roskilde domkyrka.
Danmark avträdde till Sverige Skåne, Blekinge, Halland (permanent, i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län. Dessutom finns en mängd andra detaljer om ”evig fred” mellan rikena, frånträdande av allianser riktade mot det andra landet, avstående från svenska krav på Delmenhorst och Ditmarsken etc.

Nechern (obersorbisch Njechorn) är en stadsdel i den sachiska staden Weißenberg ca. 15 km öster om Bautzen. Under det Stora Nordiska kriget 1700 – 1721 tillbragte den svenske kungen Karl XII 1706 en kort tid i Nechern på vägen till Altranstädt. Av denna anledning restes 1810 en minnessten (der Schwedenstein) till minne av händelsen.

Wismar utsattes liksom andra historiskt värdefulla tyska städer för det brittiska bombflygets hårda behandling under andra världskriget och denna ödeläggelse har bland annat drabbat det svenskminne som fanns i Mariakyrkan. Där stod tidigare den pampiga gravvården över den svenske generalmajoren Helmut von Wrangel (död 1647) och hans andra maka. Kyrkan skadades så kraftigt av brittiskt bombflyg under andra världskriget att det i dag endast återstår det åttio meter höga tornet. Tornklockan var förresten en present från generalmajoren och den restaurerades under DDR-tiden. Vad gravvården beträffar kan man numera bese denna i rådhusets museum. Det mecklenburgska Wismar nämns i källorna första gången 1229 och blev en hansastad vid den medeltida handelsvägen mellan Lübeck och Danzig–Baltikum. Hansatiden var en period av livlig handel med åtföljande välstånd. Efter hansaepoken blev det bistrare tider för Wismar och staden undgick inte det trettioåriga kriget. År 1627 tvingades den öppna sina portar för en kejserlig styrka på tusen man. Men när Gustav II Adolf landsteg på tysk mark ändrades läget. Redan 1631 belägrade svenskarna Wismar och efter ett år måste de utmärglade kejsartrupperna kapitulera. Vid fredsavtalet i Osnabrück 1648 hamnade den starkt krigshärjade hamnstaden vid Östersjön under den svenska kronan, liksom det lilla området Neukloster och ön Poel, numera utgångspunkt för vrakletare. En svensk stadskommendant tillsattes och den nämnda överdomstolen, Wismarska tribunalen, inrättades 1656. Då drottning Kristina besökte staden lovade hon att den skulle få sköta sina angelägenheter på egen hand, trots den svenska överhögheten. Men Wismars utsatta läge gjorde att staden gång på gång drogs in i krig. Efter det nesliga svenska nederlaget i Fehrbellin 1675 belägrades Wismar av danska, brandenburgska och kejserliga trupper och hamnen spärrades av. Fyra år senare återgick Wismar till Sverige. Nu lärde sig svenskarna av det som skett och byggde en ring av befästningar runt staden. Den bestod av arton bastioner, två raveliner och två citadell. Wismar blev därmed en av Europas största fästningar samt en viktig länk i den svenska befästningskedja som sträckte sig från Stade vid Elbe till Nöteborg vid Ladoga. En garnison på hela tretusen man stationerades i staden. År 1711, under Karl XII:s tid, inneslöts Wismar av danskarna som dock inte lyckades inta staden. Magnus Stenbock kom till undsättning och fienden fick dra sig tillbaka. Men fem år senare, då Stenbock var slagen, tvingades Wismar kapitulera. Snart var den svenska stormaktstiden förbi, men icke desto mindre ledde freden i Frederiksborg 1720 till att Wismar blev svenskt igen.Vid nästa sekelskifte skedde något märkligt. Kung Gustav IV Adolf bröt sin förlovning, ingången 1795, med en mecklenburgsk prinsessa, Louise Charlotte. Detta accepterades dock inte så där utan vidare av fästmöns far, den mecklenburgska hertigen. Konflikten slutade med att Sverige som plåster på såren överlämnade Wismar åt Mecklenburg-Schwerin mot en pantsumma av 1 250 000 riksdaler Sverige kunde – om så önskades – lösa tillbaka staden efter hundra, alternativt tvåhundra, år. Under hundra år var nu Wismar en statsrättslig hybrid med ett slags dubbelt ägande. Dess skepp förde rentav en egen flagga i polkagrismönster. När de hundra första åren gått blev det praktiskt taget omöjligt för Sverige att lösa in den höga pantsumman som hade belagts med en ränta på fem procent. I ett fördrag i Stockholm i juli 1903 avstod följaktligen Sverige helt från Wismar och staden blev först då helt tysk.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Schwedensäule (svenska: Sverigepelaren) är en minnesvård väster om dåvarande tyska byn Erfelden (numera stadsdelen Erfelden i Riedstadt Hessen) vid floden Rhen. Schwedensäule består av en obelisk av rödaktig sandsten på vilken ett marmorlejon sitter med sluten hjälm, krona på huvudet och ett förgyllt svärd i högra tassen.
Gustav II Adolf lät sin fästningsbyggmästare Matthäus Staud ställa upp pelaren vid Rhenstranden till minne av att han med sina trupper gick över floden vid denna plats den 17 december 1631. Den svenska härens övergång av Rhen under det trettioåriga kriget gjorde det möjligt för Gustaf II Adolf att erövra den rika biskopstaden Mainz.
Obelisken står numera i naturreservatet Kühkopf-Knoblochsaue i Riedstadt-Erfelden, ett stycke från floden. På grund av stigande vatten har den flyttats flera gånger, en gång på Karl XII:s bekostnad. I slutfasen av andra världskriget skadades den när amerikanska trupper gick över floden, men restaurerades med stöd från Sverige 1962.

Massakern i Sinclairs pass 1612 i Kringen. En mindre skotsk styrka på 400 man var på marsch genom Norge för att ansluta sig till svenska armén. De norska bönderna i övre delen av Gullbrandsdalen beslöt att lägga sig i bakhåll för att hindra förstärkningen till den hatade svenska armén. Älven Laagan löper längs hela dalen och där denna förenar sig med Otta på en plats med samma namn. Beslöt man att bakhållet skulle äga rum. Vid Kringen går vägen nedanför en brant bergssluttning och där arrangerades ett klippskred. Eftersom norrmännen uppe på berget inte kunde se vägen skulle signal att utlösa skredet ges med hjälp av en lur av en flicka på andra sidan dalen, Allt fungerade enligt planen och många skottar krossades av de fallande klippblocken. Därefter anföll bönderna de överlevande och dödade huvuddelen. Av 400 skottar överlevde bara 18, bland dessa anföraren Alexander Ramsay, togs till fånga. George Sinclair var en av de skotska kompanicheferna och stupade i slaget. Det är oklart varför det är hans namn som använts i beskrivningen av händelsen och varför en minnessten restes över honom i Kvam något söder om Kringen.

Petter Långström, född i Savolax, Finland, död 24 nov 1718 i Stjördalen, Tröndelagen, Norge. Troligen ogift. Långström var enligt traditionen bondson från Savolax och tillhörde den sk fördubblingen vid Björneborgs regemente, där han 1710 blev tjänstgörande fänrik och löjtnant vid Ruovesi kompani. Av general Carl Nieroth fick han befälet över ett kompani fotdragoner, som skulle underhålla sig själva med det byte de tog under sina strövtåg. Framåt sommaren drog Långström till södra Finland, där han genomförde lyckade överfall på posteringar i Helsinge och Sibbo och kapade flera lodjor i skärgården. Bland de fångar han tog var en dansk sjöofficer i rysk tjänst, den senare upptäcktsresanden Vitus Bering. 1716 drog sig Långström tillbaka till nordligaste Finland. Två år senare följde han med sitt frikompani i Armfeldts armé över de norska fjällen. Även i Norge tjänstgjorde han som partigängare. I augusti tillfångatog han kyrkoherden i Snaasen Nils Muus, en av danskarnas rapportörer, och i november sändes han av Armfeldt som kurir till Sverige. I Stjördalen föll han i ett bakhåll vid stranden av Forraälven och sårades dödligt av elden från en norsk bondehop. Sin postväska kastade han i vattnet, där den upptogs av norrmännen. Kring Långström och hans död har en rik sägenflora vuxit upp. Han lär ha begravts i Hegra kyrka. Ett monument över Långström restes 1931 i Lerfald vid Forraälven av Finland`s independence Society.

(delvis utdrag från Wikipedia)

I avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630 sade Gustav II Adolf att ”han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn”, samtidigt som han avvisade tanken att han skulle ha börjat detta krig av själviska orsaker, ”av eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla”. Den 25 juni 1630 sätter så den svenske kungen vid udden Perd på Rügen foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.

(delvis utdrag från Wikipedia)

Den 25 juni 1630 landsteg den svenske kungen vid udden Perd på Rügen på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom. Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om herraväldet över flodlinjerna, fram till dess att han på våren 1632 stod som herre även över Donaulinjen. Att skaffa sig grepp över floderna var av stor vikt.
Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken svenskarna intog utan stridshandlingar den 10 juli.Veckan mellan jul och nyår 1630 var en vecka med framgångar för Gustaf II Adolfs trupper. Efter att den kejserliga hären fördrivits från sitt läger vid Gartz juldagarna 1630 hade delar av den svenska armén strax efter jul anlänt till staden Königsberg in Neumarkt varvid de kejserliga trupperna där flydde vidare söderut.
Den huvudsakligen protestantiska befolkningen hälsade den svenske kungen som en befriare och minnet av den svenska arméns närvaro i området under vintern glömdes inte bort. År 1912 reste staden och traktens innebyggare därför ett minnemärke över händelsen. Detta är byggt i pyramidform av stenblock vilka självmant förts dit från de mindre städer och byar som berörts av den svenska närvaron 282 år tidigare. Staden som idag heter Chojna och minnesmärket ligger
sedan 1946 i Polen.

(delvis utdrag från Wikipedia)