Det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och kapitulationen vid floden Dnjeper tre dagar senare, innebar en vändpunkt för Sveriges och Europas historia. Åtföljd av endast c:a 1000 man nådde kung Carl XII staden Bender i nuvarande Moldavien i slutet av juli. Här kom de att stanna i tre år. Kungens plan var att få den turkiske sultanen att gå i krig mot tsaren, som nu allt mer hotade det osmanska väldet, men år efter år gick utan att något avgörande nåddes.
1712 kom beskedet att Magnus Stenbock med den nya karolinska armén slutit vapenvila med fienden i Pommern. Sultanen fick uppfattningen att svenskarna avsåg att låta Turkiet bära hela krigsbördan och blev förbittrad. Han gav order om att kungen med våld skulle bortföras ur det svenska lägret och söndagen den 1 februari utbröt det som gått till historien som kalabaliken i Bender. Den förvirrade striden mot en sjufald övermakt slutade med att kungen och hans män blev fångar.
Fångenskapen tog dock snart slut då ett nytt bud från Pommern kom om att Stenbock slagit den gemensamme fienden vid Gadebusch. Sultanen ändrade genast åsikt och kungen fördes som högt ärad gäst till staden Demotika i nuvarande nordöstra Grekland.
Sedan Turkiet slutit fred med Ryssland insåg kungen till sist att hans bemödanden varit förgäves. Det gällde nu att så snabbt som möjligt ta sig hem till Sverige för att försvara det svenska väldets yttermurar, sedan Stenbock slutligen tvingats kapitulera i fästningen Tönningen i Holstein 1713. I slutet av september 1714 bröt Carl XII upp med sitt följe på 1.500 man för att söka sig hem till Sverige. Efter en månads långsam färd var man framme i staden Pitesti i Valakiet, nuvarande Rumänien. Här beslöt kungen att lämna huvudstyrkan och så snabbt som möjligt ta sig hem. För att dölja sina förehavanden drog han sig undan med sin uppvaktning till en lantgård och roade sig med ryttarlekar i två dagar, d.v.s. han tränade ridning inför den långa hemfärden.
Sent på kvällen den 27 oktober bröt kungen upp med två följeslagare, generaladjutanten Gustaf Fredrik von Rosen och överstelöjtnanten Otto Fredrik von Düring, var och en medförande en handhäst. Själv kallade sig kungen Peter Frisk, medan von Rosen fick namnet Johann Palm och von Düring Erik Ungern. Alla tre gav sig ut för att vara kaptener, men bar inte den sedvanliga karolinska uniformen.
De red hela natten över Valakiets slätter upp mot de transsylvanska alperna in i Siebenbürgen. De red fort och försökte hitta genvägar, med följd att de red vilse. Klockan tre på morgonen såg de en eld i skogen och hittade en svinaherde som låg och sov. De blev visade rätt väg och kom på kvällen fram till en by där de fick nattkvarter och bytte hästar. Här kvarlämnades von Rosen, kanske för att hålla kontakt med följet, men för de andra gick färden vidare över den Ungerska slätten. Man utnyttjade nu ordinarie postskjuts nattetid, för att Düring skulle få tillfälle att återhämta sig. Efter en särskilt skarp ritt hade han nämligen fallit som död av hästen.
Framme i Wien steg de på nytt till häst – det var nu den 3 november – och fortsatte färden upp längs Donau genom Tyskland, med undvikande av de större städerna. I Kassel tvingades dock konungen att, mot sin vana, tömma en bägare vin för att dölja vem han var.
Natten mellan den 10 och 11 november nådde kungen och hans följeslagare Stralsund. Det var 15 dagar sedan de lämnat Pitesti och på åtta dygn hade de tillryggalagt vägen mellan Wien och Stralsund.
Vid framkomsten ville inte kungen röja sin person och vakten kände inte igen majestätet som bar en brun rock, en svart allongeperuk, en stor hatt och skägg. I två timmar måste de båda uttröttade männen vänta utanför porten tills fästningskommendanten, general Carl Gustaf Dücker hann anlända. Dücker förde kungen till sin badstuga, där majestätet genast somnade med huvudet på ett bord.
Hans stövlar måste skäras bort och då dessa hade skavt upp en gammal skottskada i benet, måste en fältskär tillkallas. Kungens kläder var helt uppslitna och medan en skräddare tillverkade en ny uniform, dröjde det några dagar innan kungen kunde visa sig. Först i mars 1715 hann kungens hårt slitna trupp upp honom.
Minnestavlor över ritten har satts upp i Budapest och Debrecen-

Den sorbiska byn Nechern omnämns första gången i skrift i början av 1400-talet under namnet Necherin (1413 och 1415), Necheryn (1418) och Necherein (1421). Möjligtvis härstammar ortsnamnet från de tyska kolonisterna Necher, som under den tyska utbredningen österut övertog byn. En riddargods från början av 1500-talet är känt men senare blev detta sammanslaget med det närbelägna godset Wurschen.
Under det Stora Nordiska kriget uppehöll sig kung Carl XII 1706 under en kort tid i Nechern och med anledning av detta restes 1810 en minnessten, der Schwedenstein.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Saint-Barthélemy (även Saint Barts, Saint Barths, Saint Barth) är en fransk ö i Karibien. Den är en del av ögruppen Små Antillerna. Ön var åren 1784–1878 en svensk koloni, varefter den såldes tillbaka till Frankrike. Det svenska arvet på ön består av namngivningen av orter och gator samt öns vapen som bär de tre kronorna. År 1771 blev Gustav III Sveriges konung. Han ville att Sverige skulle återupprättas som en europeisk stormakt. Han hade blivit inspirerad av Danmarks stora vinster från dess kolonier i Västindien, och ville ha egna kolonier, som var en symbol för makt och prestige på den tiden. Den 23 augusti 1784 hade kungen ett möte med riksrådet och berättade att Sverige nu ägde en ö i Västindien. Detta kom uppenbarligen som en överraskning för många av medlemmarna i rådet. Den första rapporten om ön kom från den svenska generalkonsuln i den franska staden L’Orien Simon Bérard. Han rapporterade att: ”Den (Saint-Barthélemy) är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans.” Enligt Bérard fanns det inga större möjligheter att börja med jordbruk på grund av den dåliga jorden. Öns enda fördel var en bra hamn. Bérard rekommenderade att ön skulle göras till ett frihandelsområde. Vid den tiden hade Frankrike problem med att transportera de slavar som behövdes till kolonierna i området. Sverige skulle kunna försöka att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år. En annan tanke som Gustav III hade med ön var att använda den som länk för att kunna exportera svenska varor till USA, framförallt järn. Om Saint-Barthélemy blev en framgång kunde Sverige senare expandera till flera öar i området. De ledande länderna inom slavhandeln i Europa, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Spanien och Storbritannien, hade stora inkomster från vissa karibiska öar. Gustav III följde Bérards rekommendationer och försökte göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscenter. Slaveriet reglerades genom en lagstiftning, Svensk svarta kod, som ursprungligen skrevs på franska sedan på engelska^.. Kolonins lönsamhet minskade sedan Storbritannien öppnat sina västindiska hamnar för amerikansk handel, de spanska och portugisiska kolonierna i Sydamerika och Mellanamerika blivit fria och allmän frihandel införts. När vinsten uteblev måste svenska staten årligen skjuta till pengar för att bekosta öns underhåll, varför det år 1877 slöts ett fördrag med Frankrike om att återlämna Saint-Barthélemy. Efter en folkomröstning, i vilken endast en röst för fortsatt svensk tillhörighet avgavs, överlämnades ön den 16 mars 1878 och Frankrike löste in svensk egendom på ön

Gustavia är huvudort på ön Saint-Barthélemy bland de Små Antillerna i Västindien och tillhörde tidigare Guadeloupe men utgör sedan 2007 det fristående franska Collectivité d’outre-mer (yttermarina departementet) ”Collectivité de Saint-Barthélemy”. Den har sitt namn efter kung Gustav III av Sverige. Tre fort byggda I mitten och slutet av 1800-talet skyddade hamnen: Oscar (tidigare Gustav Adolf), Karl och Gustav. Fort Oscar är byggt på spetsen av Gustavia halvön och hyser idag öns gendarmeri. Place Vanadis är döpt efter det sista svenska krigsfartyget som lämnade ön 1878.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Finska gardesregementet bildades 1803 genom att Livregementets lätta bataljon bytte namn. År 1793 bröts den tredje bataljonen ur Änkedrottningens livregemente. uppkallat efter Gustaf III:s mor Lovisa Ulrika, loss och bildade Den värvade bataljonen av livregementsbrigadens lätta infanteri, som 1796 bytte namn till Livregementets lätta bataljon. Förbandet omorganiserades till Finska gardesregementet 1803 av Gustaf IV Adolf som förflyttade regementet till Finland. En del av regementet var förlagt på Sveaborg. Delar av officerskåren som var missnöjda över förflyttningen från Stockholm var motståndare till det gustavianska enväldet.
1808 tillkom delar av Svenska gardesregementet samtidigt som Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas undermåligt genomförda landstigningsförsök vid Helsinge och Lokalaks nära Nystad den 12 oktober 1808 under Finska kriget genom att degradera dem till ”vanliga” värvade regementen. De förlorade sina vita fanor och utmärkelsetecken. Officerarna måste sprätta bort sina guldknappar och ta bort vita plymer och fjädrar ur hattarna. Dessa elitförband med lång och ärorik historia placerades nu sist i rangskalan för rikets regementen. Finska gardesregementet döptes om efter regementschefen af Palén till af Paléns värvade regemente.
År 1809 återfick man gardesrangen under namnet Andra gardesregementet. Regementet förlades till Stockholm och namnändrades 1818 till Andra livgardet. Som värvat livgarde var man inkvarterat hos borgerskapet i Stockholm men från 1890 flyttade man in i nya kaserner vid Linnégatan. Regementet namnändrades 1894 till Göta livgarde (I 2).

(delvis utdrag ur Wikipedia)

En minnessten restes 1939 av Kungl Göta livgarde.

Finska artilleriregementet, No 4, har sitt ursprung i det svenska Artilleriregementet som sattes upp 1636. Regementets soldater rekryterades från Finland där det även var förlagt.
1794 delades Artilleriregementet upp i fyra regementen där Finska artilleriregementet var ett. Regementet utmärktes av att uniformen hade röd krage. Det var huvudsakligen förlagt i Helsingfors och bestod av tio kompanier.
Efter Finska kriget 1808-1809 flyttades delar av regementet till Sverige och förlades i Gävle som F d Finska artilleriregementet. Regementet lades ner två senare 1811 när två kompanier inordnades med Svea artilleriregemente (A 1) och tre andra med Wendes artilleriregemente (A 3). Dessutom bildades ett belägringskompani som inordnades i Göta artilleriregemente (A 2) och sattes som besättning i Varbergs fästning.
Artilleribrigaden i Finland ser sig som arvtagare till Finska artilleriregementet.

Finska lätta dragonkåren sattes upp 1770 som en värvad dragonkår i Nylands län i Finland för förstärkning av gränsbevakningen längs Kymmene älv. Förbandet bestod av fem skvadroner om vardera 50 man, totalt 250 dragoner förutom officerare och specialister som hovslagare m.fl. Som grund i förbandet överfördes erfaret manskap från ett värvat husarregemente i Pommern. Kåren hade huvudkvarter i Borgå och dess förste chef var dåvarande chefen för Nylands dragoner, överste Jacob Magnus Sprengtporten. Denne var en av initiativtagarna till Gustav III:s statsvälvning 1772, och dragonkårens ställning kom snabbt att ändras till en annan status. Sprengtporten lyckades säkra Finland genom att ta kontrollen över Sveaborg. Därefter skulle han med sina styrkor överskeppas till Stockholm för att bistå kungen då kuppen skulle genomföras. På grund av motvind hann inte styrkan fram i tid. Styrkan uppgick till omkring 1000 man, bland annat två avsuttna skvadroner från dragonkåren. Sprengtporten befordrades av Gustav III till generallöjtnant och chef för Livgardet samt gav den Finska lätta dragonkåren rang och värdighet av kungligt garde under namnet Lätta dragonkåren av Konungens Liv- och Hustrupper eller i dagligt tal Lätta dragonerna av livgardet. Ytterligare två skvadroner om 100 dragoner med hästar jämte staben överfördes 1773 till Stockholm medan den sista kvarvarande, Kapten Brobergs, införlivades med de Karelska dragonerna. Av de fyra skvadronerna i Sverige lades inledningsvis två i garnison i Enköping, en i Sigtuna och en i Södertälje. Chef blir nu friherre Ewert Taube. En femte skvadron nyrekryterades i Stockholm och 100 hästar överfördes från ett omorganiserat pommerskt husarförband. 1793 ändrades namnet till Livhusarregementet. Detta regemente hade sin förläggning på Hantverkargatan 45 på Kungsholmen. Fyra år senare, 1797, ändrades åter namnet till Lätta livdragonregementet och den 9 juni 1806 fick regementet sitt slutgiltiga namn Livgardet till häst. Regementet deltog med utmärkelse 1790 i slaget vid Svensksund samt i de svenska fälttågen i Tyskland under Napoleonkrigen. Vid slaget vid Oravais i Finland 1809 fungerade regementet som beridna jägare tillsammans med Nylands Dragoner, en stridsteknisk specialitet på modet vid den tiden. Ryttarna placerades till häst i glesa linjer i fiendens närhet med uppgift att skjuta från hästryggen och vika undan något hundratal meter för att skjuta på nytt alternativt förfölja fienden på samma sätt. Jägarstrid till häst kräver mycket skickliga ryttare.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

En minnessten avtäcktes 1982 i Borgå.

Malcolm Sinclair, av skotsk invandrarsläkt, föddes år 1690. Han valde den militära banan, blev fänrik vid Livgardet 1708 men hamnade redan året därpå i rysk krigsfångenskap efter arméns kapitulation vid Perevolotjna, och återvände till Sverige först 1722.
1737 sändes den då till major utnämnde Sinclair som sändebud för att inhämta underrättelser om det rysk-osmanska kriget. I juli 1738 var det dags för en ny, liknande resa. Då var även syftet att försöka ordna en säkrare beskickningsväg till Osmanska riket. Sinclair medförde ett extra exemplar av ett brev som även skickades med annan kurir. Brevet, avsett för de svenska ministrarna i Konstantinopel, gällde förhandlingar med Osmanska riket om en eventuell allians mot Ryssland. Trots att uppdraget omgavs med den största sekretess lyckades den ryske ministern i Stockholm, Bestusjev, få kännedom om det och vidarebefordrade upplysningar, inklusive ett porträtt av Sinclair till ryska regeringen.
Sinclairs utresa gick dock bra, han utförde sitt uppdrag och kunde i början av april 1739 lämna Konstantinopel med brev från sultanen, storvesiren och de svenska sändebuden. Han anade att ryssarna kunde vara ute efter honom och färdades med först osmansk, därefter polsk eskort tills han nådde österrikiskt territorium. I Schlesien några mil norr om Breslau, i Grüneberg, blev han emellertid den 17 juni ikappriden av två ryska officerare. De ryska militärerna, en kapten Kütler samt en löjtnant Lewitzki, tog ifrån Sinclair hans diplomatiska papper, rykte ut honom ur vagnen samt förde honom avsides till ett skogsbryn där han mördades och plundrades. På mordplatsen har släkten Sinclair rest ett minnesmonument.
Sinclair ligger begravd i Nicolaikyrkan i Stettin.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Carl Gustaf Armfeldt den äldre, född 9 november 1666 i Ingermanland, död 24 oktober 1736 på Liljendal gård i östra rikshalvan av Sverige (Finland), var en svensk friherre och general. Hans föräldrar var överstelöjtnanten Gustaf Armfeldt och Anna Elisabeth Brakel, vars egen far var Erich Larsson (adlad 1648), som var son till den Jämtländske Jämtländske bonden Lars Eriksson. Carl Armfeldt gifte sig år 1700 med Lovisa Aminoff. Under tolv års skolning i fransk militärtjänst avancerade Armfeldt till kapten i den franska armén. Hemkommen till det stora nordiska kriget utnämndes han 1701 till generaladjutant vid den finska armékåren. Han stannade under större delen av kriget vid den finska armén och utnämndes den 6 augusti 1713 i Tavastehus till dess befälhavare. Efter slaget vid Kostianvirta den 6 oktober 1713 retirerade Armfeldt med sin här till Österbotten^. Han ledde ungefär ett år senare de svenska trupperna vid nederlaget i slaget vid Storkyro 171. Armfeldt utnämndes till generallöjtnant 1717 och fick befäl över den arméfördelning som skulle bryta in i mittre Norge och ta över Trondheim. Armfeldt fick order att återvända efter att kungen skjutits vid Fredrikshald och inledde därmed den såkallade Karolinernas dödsmarsch över gränsfjällen då 4 273 soldater (karoliner) omkom i kylan. Vilket är historiens högsta dödstal av svenskar i Norge. 600 av dessa har påträffats i en grav i Handöl. Armfeldt kom fram till Duved skans. 1731 upphöjdes Armfeldt för sina insatser till friherre. Han blev general av infanteriet 1735. Armfeldt var bosatt i två omgångar på Liljendal gård i östra rikshalvan av Sverige (senare Finland), första gången mellan 1711 och 1712 och andra gången från 1721 fram till sin död 1736. Han är begravd i Pernå kyrka i Finland.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Freden i Altranstädt var ett fredsfördrag som slöts i Altranstädt i Sachsen den 14 september 1706 mellan Sverige och Polen å ena sidan och Sachsen å den andra. Genom freden tvingades kung August den starke att avsäga sig den polska kronan, erkänna Stanislaus som kung i Polen, skilja sig från ryska förbundet och utlämna Johann Patkul. Freden kan betraktas som en separatfred under stora
nordiska kriget.
Sveriges underhandlare var Carl Piper och Olof Hermelin. Freden hölls en tid hemlig, emedan August var beroende av Ryssland och till och med efter fredsslutet måste delta i ett angrepp på en i Polen stående svensk-polsk styrka under Marderfelt vid Kalisch den 19 oktober samma år. Men då August därefter i Warszawa lät sjunga Te Deum med anledning av svenskarnas nederlag och dessutom i hemlighet begärde hjälp i Berlin och Köpenhamn, offentliggjorde Karl XII fredsfördraget 16 november.
Efter Karl XII:s nederlag vid Poltava förklarade August 29 juli 1709, då han i Dresden förnyade förbundet med tsar Peter, freden i Altranstädt ogiltig under föregivande att hans ombud von Imhoff och Pfingsten överskridit sin fullmakt.
Altranstädt fördes de underhandlingar mellan Karl XII och kejsar Josef I, som ledde till det i det närbelägna Liebertwolkwitz den 22 augusti 1707 undertecknade, men efter Altranstädt uppkallade fördrag, som beredde full religionsfrihet åt lutheranerna i Schlesien. England och Nederländerna garanterade fördraget.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Nyenskans var en svensk fästning byggd som stödjepunkt i försvaret av Ingermanland, belägen vid Nevas utlopp i Finska viken, där numera Sankt Petersburg är beläget. Skansen låg österut från nuvarande centrum av Sankt Petersburg på ett näs, som bildas där den lilla ån Ochta flyter in i Neva. Runt fästningen byggdes staden Nyen. Rester av fästningen försvann i mitten av 1800 talet.
Byggandet av Nyenskans påbörjades 1611, men arbetena gick långsamt. En tidigare svensk fästning fanns på samma plats under medeltiden. År 1299 hade på en holme i Neva av Torgils Knutsson anlagts ett fäste, vid namn Landskrona, som dock redan 1301 förstördes av ryssarna.
Under 1656 års krig intog ryssarna fästningen, dödade stadens invånare och brände husen. Samma år erövrade Gustaf Eriksson Horn tillbaka staden. Fienden hade övergivit fästningen. Nyenskans hämtade sig snabbt från krigets ödeläggning och Nyen blev den största staden i hela Nöteborgs län och överskred även huvudstaden Nöteborg med storlek och tillgångar.
Under Stora nordiska kriget började ryssarna på våren 1703 ett anfall mot Nyenskans och uppmanade fästningens försvarare att kapitulera. I fästningen fanns endast en besättning på cirka 600 svenska soldater och efter ett par dagars bombardemang var de mogna för en vapenvila i maj 1703.
Tsaren (Peter den store) omnämnde Nyenskans till Slotburg (borg stad). Några forskare tror att han gav sedan order att det svenska fästet skulle rivas och stenarna skulle istället läggas på ön Harholmen närmare flodens mynning – platsen för Sankt Petersburgs grundande. Men det är troligen inte korrekt, eftersom på kartor från senare tid man kan hitta delar av fästningen. På en karta från 1717 man kan se att befästningen fanns kvar. Två av fästningens bastioner revs ner enbart år 1744. Ett varv anlades på det tidigare Nyenskans år 1790, och område blev en del av Sankt Petersburg stad efter 1828. Den centrala delen av Nyenskans existerade ännu år 1849 och exakt datum när den revs ner är okänt.

(delvis utdrag ur Wikipedia)