Slaget vid Mared var ett fältslag under det Nordiska sjuårskriget mellan svenska och danska styrkor den 9 november 1563. Slaget stod i trakten av Oskarström. Danskarna vann en seger, men inte av någon avgörande betydelse eftersom huvuddelen av Svenska armén kunde retirera. Efter krigsutbrottet 9 augusti 1563 tågade en armé under befäl av Erik XIV med Charles de Mornay och Klas Kristersson Horn närmast under sig över småländska gränsen in i Halland. Man siktade på att belägra Halmstad, men i brist på artilleri misslyckades belägringen. Som vintern var i antågande och underrättelser kom om att Fredrik II var i antågande, valde Erik själv att bryta upp med en del av hären, och Horn och de Mornay skulle återtåga med den övriga armén. Vid Mared på gränsen mellan Halland och Småland kom det danska krigsfolket ikapp den svenska reträtten. På morgonen den 9:de kunde det danska krigsfolket gå över ån. Man ställde upp i slagordning men svenskarna var försvunna. Kung Fredrik beordrade genast sitt rytteri av 8 fanor, samt 2 000 hakeskyttar i tre fänikor, att ta upp jakten längs Nissan. Övriga knektar som stod under Daniel Rantzau ställs till Halmstads försvar. Längst fram red en förtrupp bestående av Stalldränge-fanan under Lave Bek. Därnäst första anfallsvågen under greve Günther, och därefter andra anfallsvågen ledd av kung Fredrik själv. Totalt bör väl hären utgjort runt 4 500 man. Stalldrängefanan var främst avsedd till rekognosering och förordnades att gå ett stycke framför hären till säkerhet mot överfall.
Svenskarna under de Mornay hade under morgonen hunnit 15 km till passet vid Mared. Trots att en del förband fortsatt norrut och andra helt försvunnit under nattmarschen ansåg man sig stark nog för strid. På sin vänstra flygel mellan Nissan och landsvägen ställdes 1:a regementet med 9 fänikor. Häri ingick kungens eget förband, Gårdsfänikan under ledning av Tönnes Olsson. Marken här utgjordes av en mosse och uppfylld äng. På högra flygeln och på båda sidor av landsvägen ställdes rytteriet som var omkring 10 fanor. Längst bak på en höjd placerades artilleriet omgärdat av delar av 2:a och 3:e regementet med 4 respektive 3 fänikor. Det var svårt att uppskatta hur stor den svenska hären var i antal då många knektar lämnat förbanden, men bör väl utgjort minst 12 000 man. Vid middagstid anföll Stalldrängefanan svenskarnas vänstra flank på mossen. Tätt följdes man av första anfallsvågen ledd av greve Günther med sina två fanor. Striden var brutal och svenskarna fick problem att gruppera sig på mossen. För att värja de utsatta fotknektarna ryckte det svenska rytteriet upp och in i fiendens flank. Greve Günther och hans ryttarhär retirerade och förföljdes av det svenska kavalleriet. Vid denna stund var kung Fredrik nu kommen med andra anfallsvågen. När han mötte den retirerande styrkan tillropade han dem Omkring! Omkring! Frem imod fjenden!. Enligt de danska krönikorna red han i spetsen för sin här och ledde dem in i elden. Man mötte svenskarnas kavalleri och slog dem. Den Västgöta-adelsfanan och Hingstridarna som är första linjen retirerade från drabbningen och in i skogen. I denna manöver drog dessa också med sig alla de övriga fanorna i vild reträtt. Styrkan under greve Günther förföljde svenskarnas flykt. Samtidigt gick rytteriet under kung Fredrik och de nu anlända hakeskyttarna till storms mot svenskarnas ställning på höjden. Det blev en långvarig och hård kamp. Artilleriet användes väl och det sägs att kulorna gjorde så det lyste genom danskarnas led. Men de hårt ansatta fotknektarna slogs på reträtt och danskarna erövrade den viktiga höjden. Det var med all sannolikhet då som den svenske översten och tygmästaren Lars Pedersson (Hård af Segerstad) stupade. Mornay klev av sin häst för att inte dra onödig eld på sig. Han samlade återstoden av knektarna, mest utgörande 1:a regementet, och lyckades återerövra berget och det övergivna artilleriet. Svenskarna som var hårt ansatta av danskarnas kavalleri och infanterield lyckas också behålla positionen. Tydligen infann sig ett visst lugn i striden vilket kan bero på att det danska krigsfolket grupperade om. Svenskarna uppfattade det som en seger och meddelade konungen att man hållit ställningarna trots ett stort manfall. Hur lång denna paus var förblir okänt. Därpå anföll kung Fredriks trupper höjden igen. Svenskarna inväntade förstärkningar och motanfall från eget rytteri vilket dock uteblev. Mitt i detta tumult erhöll Mornay brev från Kung Erik XIV på Orreholmen. Den svenska konungen som ännu var omedveten om situationens allvar beordrade Mornay att föra 3 fanor och 6 fänikor till Falkenberg och där anlägga en befästning. Efter svåra förluster för att behålla ställningarna på höjden beslutade man sig till slut för dra sig undan vid mörkrets inbrott. I brist på anspann tvingades svenskarna lämna allt artilleri och utrustning till fienden. I skydd av mörkret förde de Mornay de slagna svenska fotknektarna ut i ett skogbeväxt träsk längs Nissan och in mot Sverige. Kung Fredrik uppmanade sina styrkor att förfölja men mötte då motstånd från sin fältöverste Günther. Denna förklarade att man inte skulle lockas av en slagen fiende in i Smålands vildväxta skogar, där man kunde lägga sig i bakhåll. Kung Fredrik övervägde, men då man efterlämnat tross- och fodervagnarna i Laholm och trupperna inte blivit provianterade sedan dess, samt brist av vinterkläder, biföll konungen överstens begäran. Man gjorde fältläger på slagfältet. Vid midnatt lät Fredrik sända bud till Halmstad efter knektarna under Rantzau för att söka fiendens ställningar. Man inledde strax ett eftersök på morgonen men svenskarna var helt borta.
(utdrag ur Wikipedia)