Andra boerkriget (i Storbritannien kallat Second Boer War, Boer War^[7]; nederländska: Tweede Boerenoorlog; afrikaans: Tweede Vryheidsoorlog eller Tweede Boereoorlog) 1899-1902 utkämpades om herraväldet i Sydafrika mellan boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten understödda av en boerresning i vissa delar av Kapkolonin på den ena sidan, mot Storbritannien på den andra sidan. Första boerkriget utspelades 1880-1881. Kriget kom att bli militärhistoriskt betydelsefullt på många sätt. Kriget var det första där taggtråd användes försvarstekniskt i större sammanhang. Framgångarna för boernas små skyttegrupper med välkamouflerade soldater mot mångdubbelt större brittiska enheter kom att innebära att man insåg betydelsen av att frångå den traditionella slagfältsstrategin med stora infanterigrupper som rörde sig framåt i öppen terräng. De brittiska soldaternas röda rockar som på långt håll blev måltavlor för boersoldaterna var också något som slutade med efter detta krig, och det påverkade uniformsutvecklingen i hela världen. I Sverige antogs uniform m/1905 som var direkt inspirerad av boersoldaternas uniform. Dena ersattes dock av den mer nationellt inspirerade m/1910. December månad 1899 utmärktes av upprepade bakslag för britterna. Methuen lyckades under sin frammarsch mot Kimberley genom förlustrika frontanfall driva undan de boer, som försökt uppehålla honom först vid Belmont (23 november) och sedan (25 november) vid Graspan (Enslin), men från Mafeking hade Cronjé ryckt söderut för att möta honom, och i den blodiga striden vid Modder River (28 november) ledde Methuens frontanfall ej till någon avgörande seger, fastän boerna lämnade slagfältet i britternas händer. Methuens fortsatta framryckande stäcktes genom hans allvarsamma nederlag vid Magersfontein (10-11 december), där höglandsbrigaden under general Wauchope, som själv stupade, överraskades under ett nattligt anfall i strömmande regn samt sedan nästan upprevs genom boernas välriktade eld.
Skandinaviska kåren sågs av Cronjé som avgörande för segern vid Magersfontein,och han skrev i ett brev till Kruger – efter Gud får vi tacka skandinaverna för segern -, detta blev skandinavernas enda insats i kriget som förband då de pga stora förluster inte kunde fortsätta som egen enhet utan spreds till andra boerförband. Samtidigt som bildandet av den skandinaviska kåren organiserades också en tillhörande ambulans. Den deltagande medicinska personalen var den norske läkaren Wilhelm Bidenkap, de svenska sjuksköterskorna Elin och Anna Lindblom och Hildur Svensson. Fem män anlitades som medicinskt outbildade sjukvaktare. Tre svenskar, Axel Andersson, Wilhelm Stoltze och Oscar Hedberg samt finländaren Ernst Lindberg och tysken Wolf Trotzmuller.
Den 23 mars1902 infann sig emellertid representanter för boerna i Pretoria för att underhandla, förhandlingar fördes sedan under sex veckor, och en stor folkförsamling hölls i Vereeniging, där frågan om motståndets uppgivande omständligt debatterades.Som ett resultat av dessa förhandlingar slöts i Pretoria (31 maj 1902) en överenskommelse, enligt vilken alla i fält varande boer överlämnade sina vapen,

(delvis utdrag ur Wikipedia)