Det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709 och kapitulationen vid floden Dnjeper tre dagar senare, innebar en vändpunkt för Sveriges och Europas historia. Åtföljd av endast c:a 1000 man nådde kung Carl XII staden Bender i nuvarande Moldavien i slutet av juli. Här kom de att stanna i tre år. Kungens plan var att få den turkiske sultanen att gå i krig mot tsaren, som nu allt mer hotade det osmanska väldet, men år efter år gick utan att något avgörande nåddes.
1712 kom beskedet att Magnus Stenbock med den nya karolinska armén slutit vapenvila med fienden i Pommern. Sultanen fick uppfattningen att svenskarna avsåg att låta Turkiet bära hela krigsbördan och blev förbittrad. Han gav order om att kungen med våld skulle bortföras ur det svenska lägret och söndagen den 1 februari utbröt det som gått till historien som kalabaliken i Bender. Den förvirrade striden mot en sjufald övermakt slutade med att kungen och hans män blev fångar.
Fångenskapen tog dock snart slut då ett nytt bud från Pommern kom om att Stenbock slagit den gemensamme fienden vid Gadebusch. Sultanen ändrade genast åsikt och kungen fördes som högt ärad gäst till staden Demotika i nuvarande nordöstra Grekland.
Sedan Turkiet slutit fred med Ryssland insåg kungen till sist att hans bemödanden varit förgäves. Det gällde nu att så snabbt som möjligt ta sig hem till Sverige för att försvara det svenska väldets yttermurar, sedan Stenbock slutligen tvingats kapitulera i fästningen Tönningen i Holstein 1713. I slutet av september 1714 bröt Carl XII upp med sitt följe på 1.500 man för att söka sig hem till Sverige. Efter en månads långsam färd var man framme i staden Pitesti i Valakiet, nuvarande Rumänien. Här beslöt kungen att lämna huvudstyrkan och så snabbt som möjligt ta sig hem. För att dölja sina förehavanden drog han sig undan med sin uppvaktning till en lantgård och roade sig med ryttarlekar i två dagar, d.v.s. han tränade ridning inför den långa hemfärden.
Sent på kvällen den 27 oktober bröt kungen upp med två följeslagare, generaladjutanten Gustaf Fredrik von Rosen och överstelöjtnanten Otto Fredrik von Düring, var och en medförande en handhäst. Själv kallade sig kungen Peter Frisk, medan von Rosen fick namnet Johann Palm och von Düring Erik Ungern. Alla tre gav sig ut för att vara kaptener, men bar inte den sedvanliga karolinska uniformen.
De red hela natten över Valakiets slätter upp mot de transsylvanska alperna in i Siebenbürgen. De red fort och försökte hitta genvägar, med följd att de red vilse. Klockan tre på morgonen såg de en eld i skogen och hittade en svinaherde som låg och sov. De blev visade rätt väg och kom på kvällen fram till en by där de fick nattkvarter och bytte hästar. Här kvarlämnades von Rosen, kanske för att hålla kontakt med följet, men för de andra gick färden vidare över den Ungerska slätten. Man utnyttjade nu ordinarie postskjuts nattetid, för att Düring skulle få tillfälle att återhämta sig. Efter en särskilt skarp ritt hade han nämligen fallit som död av hästen.
Framme i Wien steg de på nytt till häst – det var nu den 3 november – och fortsatte färden upp längs Donau genom Tyskland, med undvikande av de större städerna. I Kassel tvingades dock konungen att, mot sin vana, tömma en bägare vin för att dölja vem han var.
Natten mellan den 10 och 11 november nådde kungen och hans följeslagare Stralsund. Det var 15 dagar sedan de lämnat Pitesti och på åtta dygn hade de tillryggalagt vägen mellan Wien och Stralsund.
Vid framkomsten ville inte kungen röja sin person och vakten kände inte igen majestätet som bar en brun rock, en svart allongeperuk, en stor hatt och skägg. I två timmar måste de båda uttröttade männen vänta utanför porten tills fästningskommendanten, general Carl Gustaf Dücker hann anlända. Dücker förde kungen till sin badstuga, där majestätet genast somnade med huvudet på ett bord.
Hans stövlar måste skäras bort och då dessa hade skavt upp en gammal skottskada i benet, måste en fältskär tillkallas. Kungens kläder var helt uppslitna och medan en skräddare tillverkade en ny uniform, dröjde det några dagar innan kungen kunde visa sig. Först i mars 1715 hann kungens hårt slitna trupp upp honom.
Minnestavlor över ritten har satts upp i Budapest och Debrecen-