Wismar utsattes liksom andra historiskt värdefulla tyska städer för det brittiska bombflygets hårda behandling under andra världskriget och denna ödeläggelse har bland annat drabbat det svenskminne som fanns i Mariakyrkan. Där stod tidigare den pampiga gravvården över den svenske generalmajoren Helmut von Wrangel (död 1647) och hans andra maka. Kyrkan skadades så kraftigt av brittiskt bombflyg under andra världskriget att det i dag endast återstår det åttio meter höga tornet. Tornklockan var förresten en present från generalmajoren och den restaurerades under DDR-tiden. Vad gravvården beträffar kan man numera bese denna i rådhusets museum. Det mecklenburgska Wismar nämns i källorna första gången 1229 och blev en hansastad vid den medeltida handelsvägen mellan Lübeck och Danzig–Baltikum. Hansatiden var en period av livlig handel med åtföljande välstånd. Efter hansaepoken blev det bistrare tider för Wismar och staden undgick inte det trettioåriga kriget. År 1627 tvingades den öppna sina portar för en kejserlig styrka på tusen man. Men när Gustav II Adolf landsteg på tysk mark ändrades läget. Redan 1631 belägrade svenskarna Wismar och efter ett år måste de utmärglade kejsartrupperna kapitulera. Vid fredsavtalet i Osnabrück 1648 hamnade den starkt krigshärjade hamnstaden vid Östersjön under den svenska kronan, liksom det lilla området Neukloster och ön Poel, numera utgångspunkt för vrakletare. En svensk stadskommendant tillsattes och den nämnda överdomstolen, Wismarska tribunalen, inrättades 1656. Då drottning Kristina besökte staden lovade hon att den skulle få sköta sina angelägenheter på egen hand, trots den svenska överhögheten. Men Wismars utsatta läge gjorde att staden gång på gång drogs in i krig. Efter det nesliga svenska nederlaget i Fehrbellin 1675 belägrades Wismar av danska, brandenburgska och kejserliga trupper och hamnen spärrades av. Fyra år senare återgick Wismar till Sverige. Nu lärde sig svenskarna av det som skett och byggde en ring av befästningar runt staden. Den bestod av arton bastioner, två raveliner och två citadell. Wismar blev därmed en av Europas största fästningar samt en viktig länk i den svenska befästningskedja som sträckte sig från Stade vid Elbe till Nöteborg vid Ladoga. En garnison på hela tretusen man stationerades i staden. År 1711, under Karl XII:s tid, inneslöts Wismar av danskarna som dock inte lyckades inta staden. Magnus Stenbock kom till undsättning och fienden fick dra sig tillbaka. Men fem år senare, då Stenbock var slagen, tvingades Wismar kapitulera. Snart var den svenska stormaktstiden förbi, men icke desto mindre ledde freden i Frederiksborg 1720 till att Wismar blev svenskt igen.Vid nästa sekelskifte skedde något märkligt. Kung Gustav IV Adolf bröt sin förlovning, ingången 1795, med en mecklenburgsk prinsessa, Louise Charlotte. Detta accepterades dock inte så där utan vidare av fästmöns far, den mecklenburgska hertigen. Konflikten slutade med att Sverige som plåster på såren överlämnade Wismar åt Mecklenburg-Schwerin mot en pantsumma av 1 250 000 riksdaler Sverige kunde – om så önskades – lösa tillbaka staden efter hundra, alternativt tvåhundra, år. Under hundra år var nu Wismar en statsrättslig hybrid med ett slags dubbelt ägande. Dess skepp förde rentav en egen flagga i polkagrismönster. När de hundra första åren gått blev det praktiskt taget omöjligt för Sverige att lösa in den höga pantsumman som hade belagts med en ränta på fem procent. I ett fördrag i Stockholm i juli 1903 avstod följaktligen Sverige helt från Wismar och staden blev först då helt tysk.

(delvis utdrag ur Wikipedia)