Invid en stor sten, helt nära själva slagfältet, hade Lotta Svärd spänt upp sitt anspråkslösa tält den 14 september 1808 under slaget vid Oravais. Tältet var väl inte mer än ett vindskydd och ett och annat kulhål syntes i tältduken. Lotta Svärd var krigets marketentare och tillhandahöll brännvin, tobak och kanske något tilltugg mot betalning. Nu var hon gammal och ansiktet var väderbitet och rynkigt. Hon hade följt armén alltsedan 1788 på Gustav den III:s tid. Då hade hon följt sin man, soldaten Svärd, när han drog ut i fält. Men soldaten Svärd stupade och hon blev ensam. Hon fortsatte ändå att följa armén, ty soldattorpet, där hon och Svärd hade bott, kunde hon inte längre återvända till, eftersom änkan efter en stupad soldat icke hade rätt till torpet. En ny soldat övertog torpet och änkan tvingades bort. Armén var allt hon hade, den blev hennes hem. Hon var soldaternas vän och soldaterna älskade henne, men hon var också en skarp observatör av sina grå gossar. Runeberg berättar om en karsk dragon, som efter slaget vid Oravais i övermod skroderade vid Lottas bod om sitt mod i striden och om sin stinna penningpung. Han ville bjuda alla på en omgång, men Lotta hade nog gett akt på honom, hur han i striden hetta dragit sig undan och klagat över ett obefintligt sår. Lotta sköt sin vredgade blick på den skrytsamme dragonen, knöt sin hand och sade: ”Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gav ej en sådan son.” Men ett stycke längre bort vid vägen satt en ung soldat stödd på sitt gevär med rocken genomvåt av blod. Hon visste vem den unge soldaten var och att han var från ett fattigt torp i skogen och inga pengar hade. ”Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått för den tappre till yttersta rand och det feltes ej stort, att till råge han fått två tårar till däribland.” Runeberg tog ofta förebilder till gestalterna i Fänriks Ståls Sägner ur verkligheten. Det är därför sannolikt att också Lotta Svärd hade en förebild. Enligt traditionen hette hon Brita Johanna Granlund och var född i Gamlakarleby (nuvarande Karleby) år 1782. Redan i 18 års ålder ingick hon äktenskap med fanjunkaren Abraham Ahlbäck (alias Svärd), som var född 1774. Då kriget kom och då fanjunkaren Ahlbäck drog ut i fält följde Brita Johanna med. Det sägs att hon var en resolut och bestämd kvinna. Hon rökte tobakspipa som soldaterna och unnade sig också en och annan sup, vilket bidrog till att göra henne populär. Efter nederlaget vid Oravais och reträtten norrut upphörde hon dock med sitt marketenteri. Fanjunkaren Ahlbäck klarade, i motsats till soldaten Svärd, livhanken i kriget och bodde sedan i Gamlakarleby och fick många barn med Brita Johanna. Han dog 1824, men Brita Johanna levde ända till 1859 och blev således nästan 80 år gammal. Runebergs Lotta Svärd är förebild och inspirationskällan till Lotta Svärdsrörelsen, som var en kvinnlig, frivillig försvarsorganisation och som kom att ha stor betydelse för Finland under kriget 1939 – 44.