Anfallet mot Nya Älvsborg var en kortvarig dansk-norsk belägring av den svenska fästningen Nya Älvsborg i Göteborgs hamninlopp. Den ägde rum under några sommardagar år 1719, i slutet av stora nordiska kriget. Under våren 1719 utförde danska flottstyrkor en blockad av Göteborgs hamninlopp. Som en del av ett större dansk-norskt anfall mot Bohuslän anfölls först Karlstens fästning i Marstrand och därefter fästningen Nya Älvsborg vid Göteborg av danska fartyg i juli 1719. Under fyra dagar utkämpades artilleristrider mellan fästningen, danska fartyg och mörsarbatterier. Efter att ha placerat svenskt artilleri på södra stranden av Hisingen kunde anfallet slås tillbaka genom att de danska styrkorna nordväst om fästningen tvingades att utrymma sina ställningar. Det beslutsamma försvaret av Nya Älvsborg verkade moralhöjande på civilbefolkningen under slutet av kriget. Efter den svenska förlusten i slaget vid Poltava 1709, förklarade Danmark-Norge krig mot Sverige. Eftersom den svenska ekonomin efterhand blev allt sämre, blev det också svårare att bemanna och utrusta flottans fartyg i Göteborg, den så kallade Göteborgseskadern. För att kompensera för de små resurserna till örlogsflottan utfärdades svenska kaparbrev. Kaparverksamheten, med centrum i Göteborg, blev ett allt större problem för de dansk-norska handelsförbindelserna.
I maj 1717 försökte den unge kommendören Peder Tordenskjold, att med en dansk flottstyrka segla förbi fästningen Nya Älvsborg och slå ut de svenska örlogs- och kaparfartygen i deras baser på Nya Varvet, och det längre in liggande Gamla Varvet. Anfallet misslyckades efter flera timmars kraftig eldgivning från fästningen, fregatter på Göta älv och kanonbatterier vid Nya Varvet och Rya Nabbe. Efter Karl XII:s död i november 1718, marscherade den svenska armén tillbaka till Sverige, och kriget gick in i ett mera avvaktande skede. Danmark-Norge började bygga upp sina styrkor för ett anfall från Norge mot Bohuslän. Den 27 mars 1719 ankrade en dansk-norsk flottstyrka, bestående av fyra linjeskepp och en fregatt, på Rivö fjord utanför Göteborg. Den svenska militärledningen oroades också av den stora mängden soldater ombord, cirka 1 300 man. Detta tydde på att någon av kustfästningarna, Karlsten i Marstrand, eller Nya Älvsborg skulle kunna vara ett anfallsmål. Kommendanten i Göteborg sände ilbud med begäran om att Älvsborgs regemente skulle uppbådas och sändas till Göteborg och kringliggande befästningar, vilket också skedde. I slutet av juni beslöt den danske kungen Fredrik IV att börja anfallet mot den svenska västkusten, genom att norrifrån anfalla Strömstad. I södra Norge fanns cirka 30 000 soldater, varav 8 000 var planerade att efter sjötransport landsättas på Hisingen. Den nye befälhavaren över de svenska trupperna i Bohuslän, fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, hade bara befäl över cirka 5 000 man, inklusive fästningsgarnisonerna i Göteborgs stadsfästning, Nya Älvsborg och Karlsten. Soldaterna i norra Bohuslän drogs nu söderut, till trakten av Uddevalla, och dansk-norska styrkor kunde inta det oförsvarade Strömstad. Fältmarskalk Rehnskiöld, som fått information om att fientliga styrkor på flera tusen man väntades landstiga på Hisingen, ville samtidigt inte överge området runt Uddevalla, med sina viktiga vägförbindelser mot Vänersborg och Dalsland. Han sände därför den bataljon från Skaraborgs regemente som sedan tidigare fanns vid Uddevalla, söderut för att förstärka de soldater som redan fanns på Hisingen, men lät resten av de svenska styrkorna vara kvar vid Uddevalla.
Den 19 och 20 juli samlade Tordenskjold de flesta av de danska fartyg som varit avdelade till Marstrand och Nordre älvs fjord, ner till huvudstyrkan vid Rivö fjord. De svenska galärerna Carolus, Wrede och Lucretia som bevakat Nordre älvs mynning vid Kippholmen, beordrades att förflytta sig till Göteborg via Nordre älv och Bohus. Garnisonen på Nya Älvsborg bestod den 1 juli 1719 troligen av högst 350 man delvis rekryterade från fånglägren till den svenska armén och var därför dåligt motiverade legosoldater. Den danska flottstyrkan på Rivö fjord bestod av 50-60 stycken proviant- och ammunitionsskepp, samt 7 linjeskepp, 2 fregatter och 4 skottpråmar. Dessutom en bombardergaliot, 3 mörsarpråmar samt 5 galärer. Det totala antalet soldater och sjömän i den danska flottstyrkan uppgick nu till cirka 6 000 man. Under morgonen började danskarna att i mindre slupar rekognosera bland holmarna i fästningens närhet. På eftermiddagen placerade man ut 36 stycken 16-pundiga mörsare på Stora Aspholmen, och 4 stycken 40-pundiga (enligt vissa källor 60-pundiga) på Lilla Aspholmen. Innan striden började skickade Tordenskjold en förhandlare till kommendanten Lillie med en uppmaning till kapitulation vilket Lillie avvisade. Då de danska fartygen kom inom skotthåll började eldgivning från Nya Älvsborg. Från klockan elva på kvällen öppnade också danskarna eld från Aspholmarna och fartygen. Vid tvåtiden på eftermiddagen exploderade ett krutmagasin på Nya Älvsborg, och den bastion som fanns närmast Stora Aspholmen, bastion Hummern, skadades. Dessutom hade fästningstornet med kyrkan, kommendanthuset och de raka muravsnitt, kurtiner, som låg närmast bastion Hummern skador efter den danska beskjutningen. Beskjutningen från fästningen orsakade också skador på de danska fartygen. Under natten anlände svenska förstärkningar till fästningen från Nya Varvet. Vid fyratiden på morgonen hade de danska fartygen återtagit sina positioner och öppnade eld, vilken besvarades av de nyanlända soldaterna på fästningen. Från södra stranden av Hisingen hade soldaterna i Skaraborgs regemente,haft en god överblick över de danska ställningarna på Aspholmarna. Frustrerat kunde de konstatera att kulorna från soldaternas musköter inte nådde fram. På eget initiativ tog sig översten därför in till Göteborg, för att försöka få tillgång till kanoner. Där möttes han av tveksamhet, och förrådsansvariga var rädda för att kanonerna snabbt skulle hamna i danska händer. Efter att ha lovat att personligen ersätta all materiel som eventuellt kunde gå förlorad, fick man ut fyra kanoner och en mörsare, vilka transporterades över Göta älv till Hisingen. Beskjutningen mot fästningen fortsatte hela dagen fram till halv elva-tiden på kvällen, då ett häftigt åskoväder avbröt beskjutningen. På svensk sida utnyttjade man avbrottet till att provisoriskt reparera bräscherna i murarna, och förbereda garnisonen för den nära förestående danska stormningen. Under natten släpade frivilliga soldater kanoner och mörsare över Hisingen ut till stridsområdet norr om Aspholmarna. Där tillverkades två kanonbatterier med hjälp av skanskorgar. I gryningen började eldgivningen från de nya batterierna, och danskarna på Aspholmarna, som inte hade något skydd mot den nya eldgivningen, började snart ta sig därifrån. Även de danska fartygen i närheten flyttades snabbt utom skotthåll. De tre svenska galärerna Carolus, Wrede och Lucretia löpte ut från Nya Varvet och anföll Lilla Aspholmen, men den danska styrkan på ön hann dra sig undan. Alla danska fartyg avbröt anfallet mot Nya Älvsborg, och återsamlades på Rivöfjorden. Striden var slut. De svenska förlusterna under striden uppgick till ett trettiotal döda. På dansk sida uppgick förlusterna till 60 döda och 73 sårade. Flera danska fartyg hade svåra skador efter beskjutning. Ett sex månaders vapenstillestånd ingicks mellan Sverige och Danmark-Norge i slutet av oktober, vilket övergick till fred den 3 juli 1720.
(delvis utdrag ur Wikipedia)