Freden i Altranstädt var ett fredsfördrag som slöts i Altranstädt i Sachsen den 14 september 1706 mellan Sverige och Polen å ena sidan och Sachsen å den andra. Genom freden tvingades kung August den starke att avsäga sig den polska kronan, erkänna Stanislaus som kung i Polen, skilja sig från ryska förbundet och utlämna Johann Patkul. Freden kan betraktas som en separatfred under stora
nordiska kriget.
Sveriges underhandlare var Carl Piper och Olof Hermelin. Freden hölls en tid hemlig, emedan August var beroende av Ryssland och till och med efter fredsslutet måste delta i ett angrepp på en i Polen stående svensk-polsk styrka under Marderfelt vid Kalisch den 19 oktober samma år. Men då August därefter i Warszawa lät sjunga Te Deum med anledning av svenskarnas nederlag och dessutom i hemlighet begärde hjälp i Berlin och Köpenhamn, offentliggjorde Karl XII fredsfördraget 16 november.
Efter Karl XII:s nederlag vid Poltava förklarade August 29 juli 1709, då han i Dresden förnyade förbundet med tsar Peter, freden i Altranstädt ogiltig under föregivande att hans ombud von Imhoff och Pfingsten överskridit sin fullmakt.
Altranstädt fördes de underhandlingar mellan Karl XII och kejsar Josef I, som ledde till det i det närbelägna Liebertwolkwitz den 22 augusti 1707 undertecknade, men efter Altranstädt uppkallade fördrag, som beredde full religionsfrihet åt lutheranerna i Schlesien. England och Nederländerna garanterade fördraget.

(delvis utdrag ur Wikipedia)